LSM

EL FIN! DIE ENDE! HET EINDE! THE END! FIN! КОНЕЦ! SLUT! This is it.

Drama! Piano! Självgoda liknelser och handen på hjärtat! Tack för allt! Jag älskar er!

Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. En dag kommer kanske stunden igen, och då kanske LSM kommer tillbaka. Kanske inte. Kanske kommer något helt annat. Kanske kommer ingenting alls. Den som vill veta kan lämna sin email i en kommentar eller skicka ett mail.

Kazarnowicz idag:

Jag minns inte vilken karaktär i vilken serie som pratade om att det är omöjligt att ha det perfekta jobbet, den perfekta lägenheten och den perfekta partnern samtidigt eftersom energin åt att underhålla alla tre är mer än 100%. Att det skulle vara sant är min enda rädsla. (Well, det, att dö och en skyhög ränta.)

Hej alla glada.

Inatt drömde jag att jag var i Schweiz och fyllebloggade att “#HiDiana has become @Dubai”. Jag fick tio kommentarer på inlägget redan samma mörka schweizernatt, en var från en gammal kollega som skrev att han inte kunde söka jobb någonstans längre för att han var så rädd för maffian.

I övrigt händer det inte mycket.

Igår såg jag en Louis Theroux-dokumentär om pedofiler i Amerika. Blir som vanligt upprörd över att de inte får lov att bo bland vanligt folk.

Och i helgen lyckades jag spy på min egen rygg.

Kära läsare, utan att ursäkta mig tänker jag helt fräckt fråga om råd.

Min vibbe – min plasthingst – min älskade Apple-inspirerade vibrerande dildo OhMiBod sjunger på sista versen. Och trots att jag redan köpt en ny en gång (efter att jag förstörde min första genom att koka den av steriliseringsskäl; hur dum får man vara – vem kokar elektriska komponenter? Och jag har ändå normalt tekniktummen någonstans inte helt mitt i handen) vill jag gärna prova något nytt.

Men Bävern då? invänder den trogne läsaren stalkern. Han får duga som reserv, men är alldeles för spexig för vardagsbruk.

Jag letar efter något slickt, snyggt, enkelt, diskret och tyst vibrerande som ändå oggar fittan av mig.

Gärna något som går att använda inuti eller utanpå efter behag, men inga komplicerade helvetesdon à Mr Rabbit (som jag har prövat utan resultat – har en misstanke om att jag inte är byggd för saker som ska lyckas vara inuti och utanpå samtidigt) och inga jättedolmar à la falukorvsscenen i Fäbodjäntan. Jag är inte heller riktigt ute efter tips på fräsiga rajtantajtan-leksaker som buttplugs eller geishakulor utan pratar good ol’ vibbe här.

Kom igen, hit me.

Läser på om Iran och glömmer tillfälligt allt vettigt i livet när jag inser att det finns en region som heter Luristan. Hur har jag kunnat missa något så fullkomligt genialt? Luristan.

Luristan!

Jag flyttar till Luristan och öppnar lurendrejeri.

Där säljer vi bakverk med lurar i.

Någon kommenterar det säkert många tänker: att den där Piraten inte verkar gå av för hackor. Men det handlar ju bara om att jag bara skriver om det dåliga.

Jag skriver inte om det fantastiska.

Jag skriver inte om att Piraten är den första person jag är tillsammans med som jag överhuvudtaget vågar fantisera om en framtid med. Jag skriver inte om den Pirat som alltid är så stolt över mig och som lyser upp av att ha mig i varje sällskap, om den Pirat vars vänner kommer till mig och kramar om mig på fyllan och säger att jag är fantastisk, eller den Pirat om vilken mina vänner säger att det alltid skiner igenom hur mycket vi tycker om varandra.

Jag skriver inte om den Pirat jag lägger mig i armarna på varje kväll, hur jag efter tio minuters omfamning vänder ryggen till och blir skedad, och hur han efter ytterligare tio alltid säger “night night baby” och vänder sig om för att jag ska skeda honom.

Jag skriver inte om den Pirat som erkänner att han i hemlighet älskar att jag inte vill ha städhjälp, den Pirat som peppar bort mitt dåliga jobbsjälvförtroende och mina sociala nojor, den Pirat som high-fivar Syntluggen i baren eller villigt kraschar i Najs Freds säng utan nojor eller avundsjukor, den Pirat som dansar naken lika ofta som han för allvarliga jobbtelefonsamtal naken (hela tiden).

Jag skriver inte om den Pirat som kommer hem full och inte kan sluta prata om hur mycket han älskar mig och den Pirat jag saknar med hela kroppen så fort han är bortrest fastän jag uppskattar ensamheten.

Men det är ju honom jag är ihop med, mest av allt.

Jag kan inte påstå att jag har läst Strindberg. Ja, förutom Giftas eller om det var Giftas II eller någonting annat som handlade om äktenskap och kvinnor och nackdelarna med de tu. En av berättelserna handlar om en sjöman och hans sjömanshustru som väntar därhemma.

Hon bekantar sig med någon feminist och börjar läsa böcker som sätter griller i huvudet på henne, och deras samliv blir aldrig mer som förut.

Hon tycker sig uppvaknad, han tycker henne förvriden.

Lite så känner jag mig när jag läser senaste numret av Bang som handlar om kvinnor och humor. Lite uppvaknad, lite förvriden. Lite uppvaknad mot min vilja. Lite som att något har rubbats i ett samliv.

Piraten är en s.k. rolig kille. Skitrolig är han. Alla tycker att han är rolig. Jag tycker också att han är rolig. Så rolig att jag skrattar även åt de där skämten som får det att sticka till i magen. De där skämten där maktbalansen plötsligt förskjuts, som i Elins text i Bang där hon skriver om ett samtal hon haft med en killkompis, de jämför skrattande erövringar, och han säger till sist att han lugnat ner sig nu och hon säger hon också och han säger att det tror han inte på, hon är fortfarande en slampa som tar den i tre hål. Och det är liksom inte kul längre. Alls. Men man står där och flinar tillbaka för man vill inte vara svag, inte visa att man “inte tål grabbhumor”, inte inte vara en i gänget.

Det här handlar om skämtandet i mitt förhållande.

Jag sade väl till i början, om de där skämten om att suga kuk och skura golv. Vet väl jag att det är s.k. ironi även när det sägs med vanligaste vardagsrösten och att han inte tycker att jag egentligen borde, men det kändes i magen ändå, så jag sade till. Han blev mest arg, tyckte att jag inte hade humor och undrade om jag försökte ändra på hans personlighet. Undrade om jag på allvar trodde att han på allvar menade. Nej, men det kändes ändå, försökte jag. Det gick inte hem. Så jag vande mig. Tänkte inte mer på det. Ha, ha, ha, sade jag kanske ibland, s.k. ironiskt. Eller låtsades tycka roligt.

I början hände det väl också att jag försökte med samma mynt tillbaka, från mitt håll. Men det tyckte förstås inte han var roligt heller. Skratten uteblev och jag tystnade.

Piraten är en s.k. rolig kille. Alla tycker att han är rolig. Jag tycker ibland att han inte är så rolig längre. Det är för att jag inte har någon humor, säger han när vi tittar på brittisk komedi och jag inte skrattar lika mycket som han. Det är också ett skämt, vet jag, fast jag skrattar inte åt det heller. Jag säger kanske ha, ha, ha och försöker att inte känna det som känns i magen.

Amerikansk komedi skrattar jag kanske oftare åt fast det tittar inte Piraten på för det är dålig humor säger han. Otto skrattar jag också åt ganska ofta fast Piraten säger att vi svenskar har dålig humor. Jag tror att det är skämt, fast jag vet aldrig när han skämtar. Egentligen skämtar han ju alltid men om det inte är roligt och det sägs med vardagsrösten är det ju väldigt likt att inte skämta.

Jag är s.k. tråkig. Det har jag alltid sett mig som, men jag vet ju att det inte är sant. Jag vet att jag inte kan sluta fnissa åt mina egna texter eller att jag kan underhålla ett tjejgäng en hel kväll. Fast jag har inget tjejgäng och att vara rolig i text räknas liksom inte. Och så får jag ju jämt höra att jag inte har någon humor. Och efter ett tag börjar man ju tro på sånt där, fastän det “var på skämt”.

Nour El Refai skriver i Bang att

Om kvinnan inte skrattar åt mannen betyder det att hon inte förstår vad som är roligt. Om mannen inte skrattar åt kvinnan betyder det att kvinnan inte är rolig.

Och likt Strindberg önskar jag lite grann att feministerna inte kom med det där uppvaknandet för plötsligt blir det mycket svårare att ha kul ihop.

Jag hade kanske tänkt skriva nånting, men det är nog inte riktigt läge. För trött, för full.

Men.

Hade liksom tänkt.

Skriva någonting om midsommar och svenskar, jaget och dom:et, att vara här när hela sverige är så där (i sverige).
Eller något om hur viktigt det plötsligt blir att spela Vi sitter i ventrilo med Basshunter.
Eller hur det värmer att François (jo, han finns fortfarande, och alla dom andra) trots noll svenskakunskaper har stark åsikt om “dotta” eller “datta” i ventrilo och kan sjunga med i sången.
Hur hon jag inte känner på nästan flytande svenska säger tack, fan vad fint det var, jag har ju bott i Sverige ett par år men aldrig varit med om det här.
Hur jag lagar nästan all maten men är ängslig husmor och kör ut folk ur köket.
Hur vi bygger midsommarstång av ölburkar i vardagsrummet.
Hur vi tänder eld på en bok.
Hur… kanske mest hur potatis och sill – hur jag lagar vegetarisk sill kvällen innan
sillidill sillidill med potatis till

Hur sova sova säng säng säng

Upp och flytta imorgon

För att jag är för dålig på att följa Soraya.

Namn: LSM

Hemma för mig är: Väldigt föränderligt – jag är mitt uppe i en flytt från en minimalistisk svull-lägenhet till en vintage-osande vattenvilla, samtidigt som jag inte har en aning om hur länge jag egentligen alls vill – eller kommer – stanna i Amsterdam.

Den bästa morgonen: Att vakna utvilad ganska tidigt men inte gå upp, utan ägna sig åt lata lördagslekar som morgonligg och tidningsläsande i sängen, tills man blir för hungrig och måste gå upp för att äta. Och att då ha frukostmat hemma.

Det här äter jag till frukost: Yoghurt och musli på vardagar, mackor med ost och grönsaker på helgen.

Så här tar jag mig till jobbet: Jag cyklar, naturligtvis. Om det är soligt blir jag svettig på ryggen av ryggsäcken med datorn och får komplex för min ofräschhet.

Röst i radion jag vill vakna till: Tyvärr vaknar jag inte till radio längre, men jag brukade göra det när jag var yngre. Jag saknar det, ibland. Men det blir krångligt när man är två och en inte pratar svenska.

När jag var tolv år drömde jag om: Att få bröst (men trots det att få leksaker i julklapp och inte tråkiga vuxenprylar som kläder), att rädda världen och ändlösa rollspelssomrar i Småland med mina kusiner.

En gång svalde jag en: körsbärstomat.

Det blir ingen sommar utan: reggae, heter det väl? Guilty pleasure. (Förresten skrattas det i hemmet åt mitt ursvenska uttal. Reggi, säger jag och Piraten skrattar: why do you think it’s spelled regg-AE, you fool?)

Min skämslåt är: För att bara ta ett axplock kan vi nämna Love hurts, YMCA och Mr. Vain.

Mitt favoritljud: Jag tänker bara klyschiga trygghetsljud som vattenkluckande eller hästmulefnysningar, så jag måste nog passa på den punkten för att uppreätthålla min ballis-fasad. Wait…

Person jag helst vill vara: Dr Cockroach i Monsters vs. Aliens. My PhD is in … dance!

Men är nog mest som: En lugnare, nördigare och mindre bildad version av Elin Grelsson ;)

Synd jag vill bli förlåten för: Att jag registrerade en anonym mailadress och skrev påhittade mail till min högstadiekompis, som kände sig jättesviken när det kom fram.

Det blir lite ont om blogginlägg den här veckan eftersom jag frilansar på snuskigt hög timlön och faktiskt har någon form av arbetsmoral. Det är kul att jobba, särskilt att jobba med folk som inte är mentally insane i hela huvudet.

En av dem jag jobbar med är Piraten. Det är kul och oproblematiskt på alla sätt förutom ett: att han aldrig slutar jobba. Vi kommer hem och äter middag, han diskuterar jobb. Vi ligger i varandras armar efter sex, han diskuterar jobb. Vi vaknar på morgonen, han diskuterar jobb. Jag blir galen.

Sedan har han mage att vägra att flyttpacka på kvällarna eftersom han måste “relaxa efter jobbet”.

Hans vägran innebär att vi kommer hyra packhjälp. Packhjälpen kan bara hjälpa till klockan åtta på morgonen efter midsommar.

Man ba, men tack jävla idiot.

Jag föredrar att relaxa efter jobbet genom att faktiskt inte jobba, och packa på tider då det passar mig, istället för att betala för att gå upp snortidigt och bakfull för att hjälpa två tonårstjejer lägga mina böcker i kartonger.

(Till hans försvar får sägas att han erbjöd sig att jag skulle få sova igenom hela packningen men som sagt, min arbetsmoral är på en all-time-high just nu så det kan jag inte med.)

I en kommentar på The Critics recension av Hustrun säger signaturen M (som har lite misstänkt mycket stenkoll på Hustruns bloggbundisar) att de som läser hennes blogg är

nästan alla mespojkar som grovt initiativ eller lesbiska brudar, PK-journalister som Julia Skott eller den där “jag tycker knark är coolt”-tjejen LSM. Alla rödstrumpor.

I sammanhanget är jag väl lite besviken över att inte omnämnas som något mer skandalöst eller åtminstone sex-relaterat – speciellt för att jag ganska sällan bloggar om knark – men vafan, famous for fifteen osv.

Om knark verkligen är coolt eller inte låter jag vara upp till läsaren. Däremot upplyser jag gärna om att muskotnöt är den nya innedrogen i Njurunda.

Efter två veckor har vi fixat frilansknäck helt säkert för nästa vecka, och igår när jag var full och glad och ramlade in i en gammal kollega (värsta L Word-tjejen, med fru doktor och lilla dottern hemma i flashiga huset) var hon eld och lågor och utlovade frilans senare i sommar till mer än dubbla priset.

Det senare berodde enbart på min fylleslipade förhandlingsförmåga. Hon frågade vad vi kostade och jag tänkte att tja, det dubbla mot vad vi faktiskt drar per timma blir väl bra att utgå från. Nu ska man väl inte ropa hej innan man kommit över bäcken, men det går bra nu osv.

Det här innebär inte att jag inte kommer ägna tid åt att fundera på vad jag faktiskt vill göra, eller passa på att ha oförskämt mycket ledigt i sommar. Det betyder bara att jag kan förlänga lullull-perioden ännu mer och samtidigt ha lite syfte i vardagen.

Jag har aldrig sett Star Trek.

Under mitt tjugofyraåriga liv av blandad nörddom har jag aldrig sett ett enda Star Trek-avsnitt.

Alltså.

Jag har åkt på läger med Trekkies, jag har sjungit med i Never trust a Klingon och jag har legat med snubbar som velat tatuera Star Trek-motiv, men jag har alltså aldrig sett ett endaste avsnitt, eller någon av filmerna för den delen.

Tills i förrgår, när jag gick och såg Star Trek 2009 på landets enda IMAX-biograf.

Nu är jag lite kär i Spock.

Om ni ofta möts av ett ilsket “Error establishing a database connection” när ni försöker kolla lovesexmoney så vill jag bara meddela att det inte är mitt fel utan mitt webbhotells. Servern är lite hårt belastad så de kommer flytta oss till en ny server inom kort. Då kommer det vara ett helt dygn som ni inte kan komma åt mig. Jag försöker förlägga det till söndag då ingen verkar surfa ändå. (Jag har ingen aning om vad folk gör på söndagar, men inte kollas det bloggar i alla fall. Det har jag statistik på.)

9 10 x juni à la Jenny/Egon:

• Juni 2000.
  23-åringas år. Jag var femton och alla tonårskåta 23-åriga rollspelsrävar fick den där extra glimten i ögonen. I juni – tror jag att det var – åkte jag på lajv i södra Norrland. Det regnade hela tiden och allas tält var fulla av vatten. Jag fick sova mellan män i någon lada och blev skedad av en 23-årig speleman med stånd. En annan 23-åring delade in världen i kukar (ledare), fittor (omhändertagare) och rövar (efterföljare). Bästisen blev kallad för en liten yxmörderska (offlajv, alltså) av samma person, jag blev mest kallad för fitta (offlajv, alltså). Och så fick jag blickar med glimtar i ögonen och kände mig Poppis för första gången i mitt liv och flörtade med vuxna och sen kände jag mig smutsig och äcklig och någonstans i mitten av veckan storgrät jag i Bästisens knä och sa att allt kändes fel. Men i slutet av veckan hade jag i alla fall skedat mig halvvägs till kär med en grötpojke från Boden som åtminstone inte var 23.

• Juni 2001.
  Jag vet inte om det var juni, men det var den sommaren som jag planerade för tågluff med brorsan, kusinen och Bästisen, tågluffen där jag skulle komma att bli full första gången och spy upp min gomplatta i en polsk toalett, tågluffen där Bästisen åkte mot ett nästan första möte med sina kommande åtta år i Bratislava och tågluffen där jag blev så förbannad på att min bror försökte ta storebrorsansvar när jag och Bästisen ville resa till Bologna utan pappas godkännande att vi lade oss att sova i en annan kupé, där en måttligt obehaglig nigerian friade till Bästisen och ville ta med henne hem.

• Juni 2002.
  Jag var en månad i en liten stad i franska alperna och försökte lära mig språket. Var kär i en socialdemokrat på avstånd, skickade sms och längtade efter svar På Det Viset för första gången i mitt liv. Tittade på graffiti under broarna och önskade att jag var lika cool som de som målade graffiti, eller åtminstone lite mer social utan Bästisens trogna hjälp så att jag hade kunnat skaffa några fler kompisar. Fantiserade om den tjocka mexikanska tjejen bara för att hon såg lesbisk ut; det hängde ett krucifix över min säng hos familjen jag bodde hos och jag tänkte att jag skulle förföra Fernanda under Jesus och hon skulle behöva smyga ut på morgonen.

• Juni 2003.
  Jag gick ut gymnasiet, drack tequila med min svenskalärare och gick hem tidigt för att min pojkvän, socialdemokraten, mådde illa. Dagen efter var den stora festen i den där orten som alla åkte till. Klassfascisten hånglade med klasskommunisten. Allt var allmänt episkt.

• Juni 2004.
  Första Elin, hon med de gröna ögonen, förförde mig med jordgubbar och rödvin och jag var scared shitless. (Mycket verkar hända för första gången i mitt liv i juni.) Sedan flyttade jag från X-köping och såg henne nästan aldrig mer igen.

• Juni 2005.
  Åkte jag till Europride i Oslo med en annan Elin, fick inte hångla en enda gång för jag var för blyg, men fick ett nummer och kindpuss av världens coolaste göteborgstjej, men hon svarade aldrig på mess och tur var väl det för istället åkte jag till någons sommarstuga och blev betuttad i någons vän som ville att jag skulle lyssna på tjugosju minuter långa Yes-sånger som svar på mina frågor om hans uppväxt. Vi knullade så att sommarstugesängarna gnisslade, fast det starkaste minnet från veckan i stugan är en helt annan vän med tårrandigt ansikte.

• Juni 2006.
  Jag gick ut min KY-utbildning och hade min sista lediga tid – den första juli skulle första riktiga jobbet börja i Amsterdam. Syster tog studenten och jag kom med andan i halsen direkt från flyget. Hon var snyggast och coolast i stan och jag pöste av stolthet. Annars obsessade jag över Fargo men tappade honom ett tag för Kapets sneda leende och muskliga överkropp.

• Juni 2007.
  Fargo hade kommit på visit i maj, jag var lika obsessed som någonsin men fick fortfarande inte ligga. I juni var han dock halvt glömd, jag planerade att åka till London med Paris (ja, tredje Elin) men i sviterna av att planen fallerade skickade jag ett mail till henne som sårade mer än jag nånsin velat, sen skickade ett annat mail som sårade någon annan mer än jag nånsin velat. Har haft dåligt samvete för det sedan dess. Vågade prata med personen om det för första gången för typ en månad sedan.

• Juni 2008.
  Dagen innan midsommar var jag på någon slags galleriöppning med gratis sprit, blev riktigt äckligt äggfull, hånglade med någons flickvän och tre amerikaner, varav en spydde på min grannes glastak. Dessutom fylleringde jag Piraten för första gången.

• Juni 2009.
  Nyligen arbetsbefriad och med planer på husbåt. Kom precis hem från Sverige, där jag hjälpt syster att flytta och träffat både socialdemokraten (som numera är bitter piratpartist) och hans nya charmiga flickvän, och Piratens charmiga svenska ex med respektive. Festade med designstudenter, chockade med dancehall-dans-solo på mellanfest, såg Maskinen på Gutekällaren och kom ihåg hur länge sedan det var jag var på konsert där jag bara ville hoppa, hoppa, hoppa, vråla med for the pure fun of it. Tappade rösten, träffade älskade Bästisen och drack te ur Mac-muggar och pratade om livet. Eller lyssnade, för min del.

Nio år, alltså. Fan vad lång tid.

*mår illa*

och då kan man ju inte deppa.

To do:

1. Äta burgare med massor av flott.
2. Runka.
3. Kolla Desperate Housewives i sängen.

Säljer möbler inför flytten till husbåten (vattenvillan, påpekar Piraten i mitt huvud; viktig distinktion att det faktiskt inte är en funktionell båt) på Hollands motsvarighet till blocket.

Tänker att jag är emotionellt stabil och sådär när jag får existentiell ångest av att någon skickar mig ett argt mail om att “vi inte gör saker på det sättet här” när jag fulat mig lite.

Jag pratar med Bästisen på internet.

LSM: hej!
Bästisen: hej! hur är det?
LSM: ehm, kom just tillbaka från en gråtpromenad, men det känns ju alltid bättre efteråt. efter man varit och gråtit vid floden menar jag
Bästisen: ouch. något speciellt som satte igång det?
LSM: vi var ute på middag med piratens kompisar, han sade något som gjorde mig defensiv och sur, det satte igång negativ spiral, sedan var jag frånvarande hela middagen… på cykelvägen hem började jag fundera över alltihop och blev mest ledsen. tog en promenad för att tänka lite

Vi pratar vidare. Konstaterar att vi båda är hopplöst tävlingsinriktade på ett inte riktigt sunt sätt. Ser andras framgångar som mått på vår egen underlägsenhet. Och att det nog var det som hände på den där middagen, som händer ever so often. Jag blir defensiv för jag känner mig kass. De, han och hans vänner, som kan mer vet mer är äldre, får mig att känna mig osäker, och jag överreagerar på småsaker som för att hävda mig. Pratar vidare med Bästisen som säger att man ju inte helt vill ge upp den där tävlingsandan heller. För då kommer man ju ingen vart (och gud bevare en om man inte kommer någon vart, liksom. The Game of Life och allt det där). Men…

Bästisen: problemet är väl när man gråter för att ens partner inte tycker att man vet tillräckligt mycket om zombies/matte/indiepopband

Ja, det är på den nivån.

(Not for a joke, alltså.)

Nej, vi är inte riktigt riktiga. Men vi har i alla fall varandra.

För ett tag sedan skrev jag om Män som hatar kvinnor på holländska. Här har vi hela trilogin i en bokaffär på Schiphol:

Vi kan se att nummer två, Flickan som lekte med elden på svenska, också har fått en i det närmaste ordagrann översättning: De vrouw die met vuur speelde. Kvinna istället för flicka, nå, en petitess i boktitelöversättningssammanhang. I övrigt går vi miste om ordföljds-skoj på grund av elaka prepositioner som röjer allt, så det finns inte så mycket att säga.

Nummer tre däremot heter inte något i närheten med Luftslottet som sprängdes, utan Gerechtigheid, “rättvisa”. Holländska och svenska ord är ofta konstruerade löjligt likt, men här kan vi se att den holländska versionen är lite mer invecklad, närmare typ “berättigadhet” i uppbyggnad.

Den informationen vet jag inte vad ni ska göra med på en solig klämdag, men själv ska jag tillbaka ut på balkongen och fortsätta läsa den holländska bok jag impulsköpte på flygplatsen (Echte mannen eten geen kaas – Riktiga män äter inte ost, en sann historia om “fyra år i händerna på en loverboy“) och fortsätta förvåna mig över hur bra det går att läsa tonårig snyftbiografi i imperfekt. Als je begrijpt wat ik bedoel.