LSM

I en kommentar på The Critics recension av Hustrun säger signaturen M (som har lite misstänkt mycket stenkoll på Hustruns bloggbundisar) att de som läser hennes blogg är

nästan alla mespojkar som grovt initiativ eller lesbiska brudar, PK-journalister som Julia Skott eller den där “jag tycker knark är coolt”-tjejen LSM. Alla rödstrumpor.

I sammanhanget är jag väl lite besviken över att inte omnämnas som något mer skandalöst eller åtminstone sex-relaterat – speciellt för att jag ganska sällan bloggar om knark – men vafan, famous for fifteen osv.

Om knark verkligen är coolt eller inte låter jag vara upp till läsaren. Däremot upplyser jag gärna om att muskotnöt är den nya innedrogen i Njurunda.

Piraten fixade just piratspråk på Facebook.

Gavelin på Twitter:

Kan inte någon klok dramatiker göra teater av LSM:s blogg?
about 12 hours ago from web

Jag tänkte skriva en sån där “rolig” post om vad folk har sökt på för att komma hit. Men trots att det har sökts på 847 olika söktermer de senaste 10 dagarna är det väldigt få som är “roliga”.

De flesta söker på någon variant av LSM eller lovesexmoney.

Sedan söker de på Ania och Ankan i Barcelona.

Därefter hundratals olika varianter av analsex, gay-porr och gay-självhjälp, kukar och tjejer eller reklam. Här och där dyker (fortfarande!) en och annan sökning på Claes de Faire upp.

Det är liksom inte ens värt att citera.

Utom kanske dyr vibrator i guld och hur ser en reklamare ut.

För det första rekommenderar jag en enkel googling på samma sak på engelska (leder mig snabbt till hit) och för det andra rekommenderar jag bylinebilden på Mitt eget jävla Narnia.

Missa inte

Jaha, så nu är alltså det Ada Lovelace-dagen och jag har signat upp för att blogga om “a woman in technology whom I admire”. Technology att tolkas väldigt fritt.

Jag har funderat mycket på vem jag skulle vilja blogga om.

Piraten föreslog min egen mamma, för att hon alltid har varit en sådan DIY-förebild som aldrig stått svarslös i hemmet; det finns ingenting på hemmaplan som inte mamma klarar (hon har till och med lärt sig skypa) och det finns en sådan oerhörd styrka och frihet i det. Friheten och styrkan att klara sig själv, kanske.

Sedan funderade jag på att prata om Jezebel-bloggen. Vad jag vet (och jag kan mycket väl ha fel) finns det ingen annan lika stor blogg med samma genomslagskraft som lyckas kombinera nöjesnyheter, populärkultur och kuriosa med ett lika klart feministiskt patos och samma välsmorda munläder. Jezebel lägger feministperspektiv på kvinnlig fulkultur – i digitalt format – and I love it.

Men sedan tänkte jag att jag vill gå lite mer old school. Josephine Cochrane (1839 – 1913) uppfann diskmaskinen. Det ryktas att hon rentav sade “If nobody else is going to invent a dishwashing machine, I’ll do it myself!”. Idle hands må vara the tools of the devil – men upptagna händer gör inte revolution!* Heja Josephine som befriat oss från diskandet.

* Det går förstås att argumentera att hushållshjälpmedel som tvätt- och diskmaskin bara ger kvinnan marginellt mer fritid i ett samhälle där hon fortfarande förväntas sköta i princip hela hemmet, och alltså inte har gjort mycket skillnad på det stora hela. Det har man kanske rätt i. Men någonstans måste det börjas, och slipper man diska och tvätta för hand hinner man kanske gå på möten och skriva pamfletter.

För första gången i mitt liv betalar jag för någon form av utbildning. Nästa torsdag deltar jag i någon slags fancy schmancy workshop om interaktiv storytelling och narrativ i en digital era och sån bull som jag är så sjukt svag för. Jag har, som den dåliga förhandlare jag är, förhandlat mig till att jobbet betalar hälften och jag betalar hälften. (På grund av dålig planering var det dock min överraskningstäta syster som fick panikkreditkortschocka och verkligen stå för fiolerna, i alla fall för några dagar. Corporate life…)

Nu är det så att min ständiga parhäst Otto inte kände för att punga ut euros ur egen ficka för att sitta och lyssna på Erfarna Män en hel arbetsdag, särskilt inte när han vet att jag kommer berätta allt av intresse för honom.

Alltså går jag ensam.

Fattar ni?

Själv. Solo. Mol allena.

Och på schemat ligger två stycken fyrtiofemminuters så kallade “networking breaks”*.

Ja ba snela hjelp.

* Nätverka = sådant som Linda Skugge tycker att man ska ägna sig åt istället för att ha en grafisk profil.

Okej, nu vill jag säga ett sanningens (eller hrm, åsiktens) ord.

Det här asterisk-bråket *suckar bekymrat*.

För det första är det ofta, i den formen Julia och Annan verkar syfta på, en form av språklig humor. Att avfärda andras humor med tips på “hur man skriver bättre”, som Julia Skott skriver, känns i mitt tycke mer än bara lite von oben.

När man ska lära folk att skriva (bättre) så brukar man använda begreppet show, don’t tell. Skriv inte att din huvudperson “blev ledsen”, berätta hur det kändes, beskriv vad de gör som gör det tydligt att de tagit illa vid sig. Någonstans tycker jag att samma sak borde gälla för vettigt bloggande.

Julia blir också irriterad på att människor som “kan skriva” använder sig av det hör “fulspråket”.

Förklara poängen. Snälla. Särskilt om det är femton likadana blogginlägg på varandra - och ännu mer från folk som faktiskt kan skriva.

Jag lämnar åt de som förut pratat om finkultur vs. fulkultur att dra eventuella paralleller om vad för kulturyttringar vad för människor bör använda sig av, men jag öppnar gärna för tanken. Sedan har vi den ganska intressanta förekomsten av “riktigt” eller “vettigt” bloggande. Annan skriver:

Jag blir provocerad av alla jävla *verb*-inlägg eftersom det är ett så jävla enkelt sätt att smita undan att blogga på riktigt.

Både Julia och Annan verkar tycka att bloggvärlden förorenas av alla dessa asteriskbloggare som liksom kommer undan för enkelt. Istället för att säga något sarkastiskt om vilka kraaav de uppenbarligen ställer på sig själva som bloggare vill jag ha en seriös diskussion om rättigheter och skyldigheter i fri publicitet.

Och sist men inte minst – kanske rentav störst: jag är visserligen mer eller mindre uttalat språkliberal, men jag blir så provocerad av det här hatet mot en ny språklig uttrycksform.

Hur jävla coolt är det egentligen inte att teknik och nya kommunikationssätt har utvecklat en alldeles ny nyans av språket? Hur fascinerande är det inte att den kopplats till ett visst socialt sammanhang (chatt, fjortisar mm) för att sedan växa ut ur det, sätta sig över, återkomma i andra sociala grupper som en form av (post)ironisk humor?

Don’t you just love that kinda shit?

Det är språkhistoriens vingslag as we speak, vänner. Och bakåtsträvarna kan stå där med sina kurser om att skriva bättre och förfasas när den första stora romanen som *använder stjärnor* kommer ut och moppar golvet med litteraturkritikerna.

Just sayin’.

Eller bara kört ett skönt PR-stunt och fått tusen inkommande länkar. Jag pratar alltså om BLOGGBRÅKET. Jag tänkte skriva något intressant men jag nöjer mig med att länka till Deepedition som händigt samlar alla länkar.

Och kanske säga att det finns få saker som provocerar mig mer än utdömandet av andras vedermödor. Är det ingen som har läst lite hobbypsykologi och vet att det inte riktigt fungerar sådär? I så fall skulle gatubarnen i tredje världen ta livet av sig innan de ens blev ett socialt problem och vi här i Skandinavien skulle jollra av lycka hela dagarna, trebarnsmödrar eller ej.

1. Människor som är med i mailinglistor och mailar ut till alla på listan att “snälla sluta skicka så onödiga mail, ni fyller upp min inbox” eller “men replya inte ALLA, jag är inte intresserad”.

   PLZ CHILLAX, gå inte med i en jävla mailinglista om ni inte är beredda att ta konsekvenserna (den som sig i leken ger får leken tåla) och framför allt, SKAFFA FILTER. Mailbox-filter. Du kan ju få alla mail från mailinglistan i en speciell folder så att de inte alls “fyller igen din inbox”.

   DESSUTOM, om vi bara replyar till personen som skrev mailet dödar vi alla möjligheter att få intressant diskussion på listan. Det spelar ingen roll om du inte är intresserad av vad som diskuteras, om inte alla kan prata med alla blir det ju ingen diskussion.

   Seriöst. Ni som inte pallar trycket – gå och dra något gammalt medium över er. *konstpaus* *ordvitsare 4 life*

2. Nu glömde jag bort vad mer jag hatar eftersom jag blev så upprörd och sedan så nöjd över min slutkläm. Så det får vara nog med hat för idag.

Inget sexuellt alltså, vad tror ni om mig egentligen?

och jag tänker inte berätta ett dugg om hur hon var öga mot öga. Det blir min hemlis.

Pwn3d.

Via Crackunit.

Och jag är ett av bollplanken han pratar om.

Woh oh oh ooh oh *gör min awesome-dans och sjunger Ottos awesome-läte*

Men snela gillar mäj.

Poeten Lord Byrons hustru Annabella ville inte att deras dotter Ada skulle bli diktare som fadern (snarare vill hon driva ut all galenskap som hon tyckte att Lord Byron stod för och separerade från honom när Ada var blott en månad gammal) och såg därför till att Ada från tidig ålder undervisades i matematik, ett ämne som mamma Byron också brann för.

Ada Byron (efter giftermål Ada Lovelace, full titel The Right Honourable Augusta Ada, Countess of Lovelace) var en stor matematisk talang och var den första att förutsäga att en dator skulle kunna komponera musik och skapa grafik – i mitten av 1800-talet. I kid you not. Dessutom räknas hon som världens första programmerare, som skrev program till dåtidens motsvarighet till dator (den analytiska maskinen) trots att denna aldrig ens byggdes.

Den 24:e mars är det Ada Lovelace-dagen,

an international day of blogging to draw attention to women excelling in technology. Over 300 people have already signed a pledge to publish a blog post, video blog or podcast episode about a woman they admire on 24th March 2009. We need 700 more people for the pledge to be successful.

Via BoingBoing.

Sign the pledge
Facebook-eventet
Projektet Finding Ada
Ada på Wikipedia

The year av pain blir the year av gain i What to focus on in 2009 av den alltid lika briljante Marc Johns.

Inatt drömde jag att jag hade sex med en MILF till bloggerska som hette Cindy och bloggade på mscrawford.blogspot.com (nej, det finns ingenting där). Hon var rödhårig, ganska fit på ett tacky sätt och hade läderbrun hud i små rynkor.

Morgonen efter vårt oralsextäta rödvinsligg kom jag ihåg att jag hade pojkvän och fick använda alla mina WWTTM-strategier för att inte go ballistic.

Jag funderade extremt analytiskt och kom fram till att jag hoppade över skaklarna för att jag inte egentligen hade förstått att det sårade Piraten. Om du inte berättar för mig hur du känner kan jag inte försöka ta hänsyn till det, tänkte jag.

Era böner har blivit hörda. Det är dags för Return Of. But don’t call it a comeback – det blir någonting nytt nu, och LSM kan som första och enda medie teasa med den nya bloggheadern.

I give you Hela Hustrun, klicka för att se stort.

Håll korkgluggarna öppna för snart brinner det i knutarna.