LSM

Det blir lite ont om blogginlägg den här veckan eftersom jag frilansar på snuskigt hög timlön och faktiskt har någon form av arbetsmoral. Det är kul att jobba, särskilt att jobba med folk som inte är mentally insane i hela huvudet.

En av dem jag jobbar med är Piraten. Det är kul och oproblematiskt på alla sätt förutom ett: att han aldrig slutar jobba. Vi kommer hem och äter middag, han diskuterar jobb. Vi ligger i varandras armar efter sex, han diskuterar jobb. Vi vaknar på morgonen, han diskuterar jobb. Jag blir galen.

Sedan har han mage att vägra att flyttpacka på kvällarna eftersom han måste “relaxa efter jobbet”.

Hans vägran innebär att vi kommer hyra packhjälp. Packhjälpen kan bara hjälpa till klockan åtta på morgonen efter midsommar.

Man ba, men tack jävla idiot.

Jag föredrar att relaxa efter jobbet genom att faktiskt inte jobba, och packa på tider då det passar mig, istället för att betala för att gå upp snortidigt och bakfull för att hjälpa två tonårstjejer lägga mina böcker i kartonger.

(Till hans försvar får sägas att han erbjöd sig att jag skulle få sova igenom hela packningen men som sagt, min arbetsmoral är på en all-time-high just nu så det kan jag inte med.)

Efter två veckor har vi fixat frilansknäck helt säkert för nästa vecka, och igår när jag var full och glad och ramlade in i en gammal kollega (värsta L Word-tjejen, med fru doktor och lilla dottern hemma i flashiga huset) var hon eld och lågor och utlovade frilans senare i sommar till mer än dubbla priset.

Det senare berodde enbart på min fylleslipade förhandlingsförmåga. Hon frågade vad vi kostade och jag tänkte att tja, det dubbla mot vad vi faktiskt drar per timma blir väl bra att utgå från. Nu ska man väl inte ropa hej innan man kommit över bäcken, men det går bra nu osv.

Det här innebär inte att jag inte kommer ägna tid åt att fundera på vad jag faktiskt vill göra, eller passa på att ha oförskämt mycket ledigt i sommar. Det betyder bara att jag kan förlänga lullull-perioden ännu mer och samtidigt ha lite syfte i vardagen.

Hej alla glada, idag går jag hem från jobbet en ansenlig summa euro rikare (förmodligen den största utbetalning som någonsin gjorts till mitt namn) och koncentrerar mig över sommaren på att hitta ett nytt jobb som jag trivs med och som kan utveckla mig i den snabba och spännande digitala kommunikationsbranschen. Det kallas arbetsbefriad, tror jag.

Jag tänker mig att jag är arbetsbefriad och jobbsökande med min macbook på den soliga uteterrassen tillhörande den helt fantastiska husbåt som jag och Piraten skrev på papper för idag – ett underverk till bostad som vi chockartat nog båda tycker om.

High fucking five på mig idag.

Gissa vem som tog med pojkvännens macbookpro till jobbet istället för sin egen imorse? Smart det där att ha likadana datorer liggande bredvid varandra på soffan. Full av konfidentiell information är den också – fel konfidentiell information tillhörande fel jobb. Oh well, jag skapar ny användare, låtsas att det är min dator och hoppas att ingen ber mig om några filer. It might just work…

Någon gång för ett år eller en evighet sedan satt jag en sen kväll i boardis* på förra byrån och såg på när Farmer Boy** i princip dödade flera månaders kreativt arbete till förmån för ett jävla blått bland mellan vindkraftverk (don’t ask; reklam…). Jag minns hur jag och Otto inte riktigt kunde greppa. Alla dessa sena nätter, for nothing ett blått jävla band?

Vi började skratta. Fnittra. Fnisserifnissa.

Mitt skratt är bara en illa dold gråt, klottrade Otto i sin anteckningsbok och jag nickade ivrigt mellan fnitterattackarna, medan Farmer Boy hastigt tittade upp på oss med en frågande blick. Vad är det som är så…?

Idag när jag satt och fnissade på lunchen åt hur saker och ting egentligen ligger till här på jobbet insåg jag förfasat att det egentligen bara var – just det – en illa dold gråt.

Alltså på riktigt (det är inte ens en dramatisering).

I’ve gone full circle.

Jag har svårt att komma upp ur sängen på morgnarna, för jag fattar inte hur jag ska motivera mig genom en dag till. Jag måste bort härifrån snart eller så blir jag galen.

* The boardroom = mötesrummet.
** Vår förra creative director.

Jag berättade ju aldrig.

Men.

Fredag för tre veckor sedan lyckade jag och Otto med det sinnessjukt puckade konsstycket att lägga upp konfidentiellt byrå-material öppet på internet på en domän som heter någonting med Hitler.

Ja, det är lite Darwin awards på det.

Vad som hände var att vi väntade på detaljer för att kunna starta en intern blogg för en kund, men det dröjde, så vi började layout-testa på en site som Otto ägde. Som liksom bara råkade vara ett lite tokroligt naziskämt punkt com.

Det borde vi förstås aldrig ha gjort in the first place, men det hade väl varit lugnt om vi inte hade glömt, som de dumma spån vi är, att ta bort det konfidentiella matieralet efteråt.

Bossen som alltid sitter och googlar sina egna kampanjer på lördagkvällarna skickade ett mail som var så stelt av formalitet att det liksom frasade av raseri mellan raderna. Please clarify – this is seriously out of order, skrev han, bifogade screenshots och cc:ade in både projektledaren och vår managing director. Gud, när vi såg det…! Paniken! Hur kunde vi!? Skulle vi få sparken!? Och tänk om det hade kommit ut! Vilka rubriker! Holländska Resumé hade stekt oss levande och vi hade fått se oss om efter ett annat land att bo i.

Vi vidtog naturligtvis alla åtgärder vi kunde så snabbt som möjligt (i det här fallet var det när jag lite småfull kom hem från krogen för tidigt strax innan lördag midnatt), och på måndag morgon var materialet var nere och inga google-robotar kunde längre hitta det.

Ungefär samtidigt hade projektledaren, MD:n, Bossen, och Överbossen ett allvarligt samtal och kom fram till att om det här hände igen var vi ute, men nu fick vi bara en varning. När MD:n berättade för oss passade hon på att samtidigt ge oss en totalt oförtjänt uppsträckning för allt annat hon kunde tänkas ha emot oss… men vi fick åtminstone inte sparken.

För första gången i mitt liv betalar jag för någon form av utbildning. Nästa torsdag deltar jag i någon slags fancy schmancy workshop om interaktiv storytelling och narrativ i en digital era och sån bull som jag är så sjukt svag för. Jag har, som den dåliga förhandlare jag är, förhandlat mig till att jobbet betalar hälften och jag betalar hälften. (På grund av dålig planering var det dock min överraskningstäta syster som fick panikkreditkortschocka och verkligen stå för fiolerna, i alla fall för några dagar. Corporate life…)

Nu är det så att min ständiga parhäst Otto inte kände för att punga ut euros ur egen ficka för att sitta och lyssna på Erfarna Män en hel arbetsdag, särskilt inte när han vet att jag kommer berätta allt av intresse för honom.

Alltså går jag ensam.

Fattar ni?

Själv. Solo. Mol allena.

Och på schemat ligger två stycken fyrtiofemminuters så kallade “networking breaks”*.

Ja ba snela hjelp.

* Nätverka = sådant som Linda Skugge tycker att man ska ägna sig åt istället för att ha en grafisk profil.

Vi köpte en tekanna.

Kanske var det då det började, och inte alls den där kvällen när han bjöd ut mig. Jag hade någon idé om att jag var en doer och skulle dra med honom till Ikea en lördag för att kolla in möbler till kontoret. Han ville att jag skulle träffa några av hans vänner på frukost innan. Jag ville vara young rockstar och såg till att vara ute och dansa till fem natten innan nästan bara för att kunna säga det till vännerna – nätverksprospekten, som jag såg det som – när vi sågs klockan tio och jag enbart på grund av min hårda vilja var fräsch som en nyponros.

Sedan tog vi metron ut till Ikea och provsatt hundra soffor och det absolut enda vi kunde enas om att vi båda gillade var en svart tekanna. Den var allt vi kom hem med, och hundra bilder på telefonen och en storslaget rörig plan på konceptuella rum och provokativ mormorsinredning.

Sedan uppstod konflikt på jobbet, Piraten slutade, vi sågs och var fulla och han bjöd ut mig och ni vet ju redan hur det gick den gången, jag sov i hans säng utan att något hände och vaknade fast besluten att inte låtsas som om någonting hade satts igång inuti mig.

När jag var på väg ut såg jag tekannan, som stod i hans hall som en svart symbol för allt som inte var hans jobb längre.

– It’s the teapot of broken dreams, sa någon av oss.
– We should meet up and drink bittersweet tea from it, sa den andra.

Jag satt just i ett möte med några toppkostymnissar på ett multinationellt företag (so shoot me, brorsan).

En av dem som var där med mig hade en slide i sin powerpoint där han sade att byrån lever för att create, build and exploit brands.

Rätt smaskigt ordfel där.

En högt uppsatt strateg kommer glad och uppspelt från pingisrummet. Hon frågar om vi spelar. Hon frågar alltså oss, byråns digitala avdelning på tre och en halv person (jag, Otto, chefen och en halv kille till).

Jag och Otto övar visserligen femton minuter om dagen under tjo och tjim, men trots dagliga framsteg säger ryktet att vi “nått en nivå när vi troligtvis skulle kunna ha en jämn match mot en random 10-åring. Om han hade en bruten arm. Och Downs syndrom. Och gråstarr på båda ögonen.” Alltså säger vi njae.

Chefen säger att han spelar Call of Duty istället och låtsasskjuter lite i luften.

– Vad är det?
– Bang, bang, dataspel.

Strategen säger att hon inte kan någonting om datorer. Sedan berättar hon om hennes femåriga dotter som har en jämnårig bästa kompis som är värsta into computers medan hennes dotter knappt vet vad det är. “He’s a boy. She’s a girl.”

Jag blir lite mållös. Utan att ens dra på genusväxeln liksom. Hur kan ett barn idag inte veta något om datorer? Det är typ som att inte veta vad TV är.

Det här med att nästa generation är digital natives kan vi ju glömma.

(Tydligen det här med att rusta våra döttrar för informationssamhället också. Framtida jämlikhet också. Oj, där lade jag visst in den där växeln ändå.)

Nu har vi suttit i möte med magikern igen. Som gammal lajvare vet jag ju att magiker i princip är gycklare i moderna kläder, och som sådan har han med 99 % säkerhet fått ligga på ringmuren i Visby.

Jag har aldrig förut suttit i möte med någon som har legat på ringmuren.

Hypotetiskt, i alla fall.

Inte nog med att vi jobbar i ett industriområde ute i hamnen så spöklikt att det kan få vem som helst att bli vidskeplig – satt just i möte och hörde:

– Are you famous?
– Well, not outside the magic world…

Utan spår av ironi i rösterna.

Skriver semi-formellt jobbmail på svenska och undrar hur i helvete man formulerar sig på modersmålet när man ska vara seriös.

Hoppsan.

Hej tjena läget, imorgon åker jag till Sverige med Piraten (meet the sister & brother) men till chefen kommer jag säga att jag är sjuk. Men somliga straffar Gud genast; halsen raspar och huvudet dunkar och jag har en känsla av att jag inte alls kommer må särskilt bra imorgon.

Vad jag kan minnas har jag haft tre och en halv sjukdagar sedan jag flyttade utomlands för tre år sedan.

Jag har varit sjuk kanske fyra-fem (varav hjärnskakning en), men ingen av dem var på dagarna jag faktiskt var borta från jobbet.

Det känns lite som att jag har fattat något fundamentalt fel.

Vissa människor skulle säga att det är dumt att ta på sig bygga-hemsidor-projekt vid sidan om sitt heltidsjobb eftersom bygga-hemsidor-projekt per definition fucks up.

Vissa människor skulle säga att det är ännu dummare att ta på sig bygga-hemsidor-projekt vid sidan om sitt heltidsjobb och sedan börja koda innan man fått designen godkänd av kund eftersom kunder per definition aldrig godkänner.

Vissa människor skulle säga att det är ännu dummare att ta på sig bygga-hemsidor-projekt vid sidan om sitt heltidsjobb och börja koda innan man fått designen godkänd av kund när projektledaren är ens pojkväns exflickvän och den (självutnämnda) strategen/creative directorn är ens pojkvän, oavsett definitioner.

Vissa människor skulle säga att jag är tre gånger dum.

Otto tycker det är lite pinsamt att det är första gången, men jag är så över att skämmas över att något inte hänt för mig tidigare: nu har vi vunnit vårt första reklampris! Guld i W3 Awards.

Sounds fancier than it is, men ändå.

(Nej, det här var inte den romantiska historien.)

Resumé:

– Tillväxten mattas av och byråerna slutar att rekrytera. Jag kom precis hem från New York och jag har sett hur branschen där rustar för kris. (Pia Grahn Brikell)

– De reklambyråer som inte säger att de märker av krisen tror jag inte talar sanning. Reklambranschen är extremt konjunkturkänslig. Om jag vore reklambyrå-vd skulle jag se om mitt hus. Jag tror att det blir svårare för Berghselever att få jobb och vi kommer att få se reklamare förlora jobben, säger Anna Serner.

Jag har alltid sagt att tajming är mitt mellannamn.

Nu har vi trevande skickat iväg de första mailen (nåja, second batch, to be honest) och frågat våra kontakter om deras kontakter till vårt framtida vinnarlivs-jobb. A delicate business, som ni kanske förstår, beroende på hur väl man känner personen.

Jag känner mig lite stolt över att det bara är en av dem vi har frågat som jag har legat med. Man vill ju inte ligga sin väg till toppen menar jag. Hrm, alltså, bara en om man bortser från min current loverboy. Och sen kanske vi kommer skicka ett mail till ett annat gammalt ligg of mine.

Jag minns ett råd jag en gång fick av en föreläsare från London: networking does not mean shagging. Kom ihåg det, kids.

Nu kanske jag har fått hybris efter att mina läsare frivilligt skickat bröstbilder i parti och minut, men ehh det är ingen som sitter på feta kontakter i den kreativa reklambranschen i något engelsktalande land? För asså, nu ska det börjas leta nytt. Mailen finns till vänster.

You know I’m desirable.

Ibland hintar jag ju lite om att det inte är så bra på jobbet, eller om att jag ska flytta. (Flytta betyder hitta nytt och fantastiskt jobb i nytt land, så det tar ett litet tag.) Det har ganska mycket att göra med den allt mer ohållbara situationen på jobbet jag började på i april, och som verkade så bra till en början.

När jag och Otto var nere i köket för att ta kaffe imorse sade han att han inte ville gå tillbaka upp igen – upp till vår chef, som vi delar kontor med. Chefen blir allt mer galen för varje dag och det är svårt att sätta fingret på vad det är, men situationen börjar kännas rent ut hotfull. Otto säger att det är som ett abusive relationship och googlar fram en lista via Dr Phil på resultat av verbal och emotionell misshandel i nära relationer:

Results of Verbal and Emotional Abuse, from the Center for Relationship Abuse Awareness:

• A distrust of her spontaneity
• A loss of enthusiasm
• An uncertainty about how she is coming across
• A concern that something is wrong with her

Check, check, check, check.

• An inclination to reviewing incidents with the hopes of determining what went wrong

Vet redan att det är omöjligt att förstå vad man gjort fel.

• A loss of self-confidence
• A growing self-doubt
• An internalized critical voice

Ja, ja, ja.

• A concern that she isn’t happier and ought to be

Nej, jag har åtminstone den insikten…

• An anxiety or fear of being crazy

Ett ord avgrundsvrål: Jaaaa…..!

• A sense that time is passing and she’s missing something

TYP MITT LIV

• A desire not to be the way she is, e.g. “too sensitive,” etc.

Skojarueller, när chefen får spatt för hur Otto tuggar eller jag gäspar blir man lite nipprig.

• A hesitancy to accept her perceptions
• A reluctance to come to conclusions
• A tendency to live in the future, e.g. “Everything will be great when/after …”
• A desire to escape or run away
• A distrust of future relationships

Check, check, check, ja, ja. Tanken “på nästa jobb, då minsann!” slåss med tanken “nästa jobb kommer också bli skit, och nästa, och nästa…”

Slutsatsen?

Det är inte så konstruktivt det här.

Alls.