LSM

Någon kommenterar det säkert många tänker: att den där Piraten inte verkar gå av för hackor. Men det handlar ju bara om att jag bara skriver om det dåliga.

Jag skriver inte om det fantastiska.

Jag skriver inte om att Piraten är den första person jag är tillsammans med som jag överhuvudtaget vågar fantisera om en framtid med. Jag skriver inte om den Pirat som alltid är så stolt över mig och som lyser upp av att ha mig i varje sällskap, om den Pirat vars vänner kommer till mig och kramar om mig på fyllan och säger att jag är fantastisk, eller den Pirat om vilken mina vänner säger att det alltid skiner igenom hur mycket vi tycker om varandra.

Jag skriver inte om den Pirat jag lägger mig i armarna på varje kväll, hur jag efter tio minuters omfamning vänder ryggen till och blir skedad, och hur han efter ytterligare tio alltid säger “night night baby” och vänder sig om för att jag ska skeda honom.

Jag skriver inte om den Pirat som erkänner att han i hemlighet älskar att jag inte vill ha städhjälp, den Pirat som peppar bort mitt dåliga jobbsjälvförtroende och mina sociala nojor, den Pirat som high-fivar Syntluggen i baren eller villigt kraschar i Najs Freds säng utan nojor eller avundsjukor, den Pirat som dansar naken lika ofta som han för allvarliga jobbtelefonsamtal naken (hela tiden).

Jag skriver inte om den Pirat som kommer hem full och inte kan sluta prata om hur mycket han älskar mig och den Pirat jag saknar med hela kroppen så fort han är bortrest fastän jag uppskattar ensamheten.

Men det är ju honom jag är ihop med, mest av allt.

Det blir lite ont om blogginlägg den här veckan eftersom jag frilansar på snuskigt hög timlön och faktiskt har någon form av arbetsmoral. Det är kul att jobba, särskilt att jobba med folk som inte är mentally insane i hela huvudet.

En av dem jag jobbar med är Piraten. Det är kul och oproblematiskt på alla sätt förutom ett: att han aldrig slutar jobba. Vi kommer hem och äter middag, han diskuterar jobb. Vi ligger i varandras armar efter sex, han diskuterar jobb. Vi vaknar på morgonen, han diskuterar jobb. Jag blir galen.

Sedan har han mage att vägra att flyttpacka på kvällarna eftersom han måste “relaxa efter jobbet”.

Hans vägran innebär att vi kommer hyra packhjälp. Packhjälpen kan bara hjälpa till klockan åtta på morgonen efter midsommar.

Man ba, men tack jävla idiot.

Jag föredrar att relaxa efter jobbet genom att faktiskt inte jobba, och packa på tider då det passar mig, istället för att betala för att gå upp snortidigt och bakfull för att hjälpa två tonårstjejer lägga mina böcker i kartonger.

(Till hans försvar får sägas att han erbjöd sig att jag skulle få sova igenom hela packningen men som sagt, min arbetsmoral är på en all-time-high just nu så det kan jag inte med.)

Jag pratar med Bästisen på internet.

LSM: hej!
Bästisen: hej! hur är det?
LSM: ehm, kom just tillbaka från en gråtpromenad, men det känns ju alltid bättre efteråt. efter man varit och gråtit vid floden menar jag
Bästisen: ouch. något speciellt som satte igång det?
LSM: vi var ute på middag med piratens kompisar, han sade något som gjorde mig defensiv och sur, det satte igång negativ spiral, sedan var jag frånvarande hela middagen… på cykelvägen hem började jag fundera över alltihop och blev mest ledsen. tog en promenad för att tänka lite

Vi pratar vidare. Konstaterar att vi båda är hopplöst tävlingsinriktade på ett inte riktigt sunt sätt. Ser andras framgångar som mått på vår egen underlägsenhet. Och att det nog var det som hände på den där middagen, som händer ever so often. Jag blir defensiv för jag känner mig kass. De, han och hans vänner, som kan mer vet mer är äldre, får mig att känna mig osäker, och jag överreagerar på småsaker som för att hävda mig. Pratar vidare med Bästisen som säger att man ju inte helt vill ge upp den där tävlingsandan heller. För då kommer man ju ingen vart (och gud bevare en om man inte kommer någon vart, liksom. The Game of Life och allt det där). Men…

Bästisen: problemet är väl när man gråter för att ens partner inte tycker att man vet tillräckligt mycket om zombies/matte/indiepopband

Ja, det är på den nivån.

(Not for a joke, alltså.)

Nej, vi är inte riktigt riktiga. Men vi har i alla fall varandra.

Och Piraten var så full, så full när vårt lilla gäng nästan av en slump gick till det där stället där han var med sin rockenrollsuparkompis vid stängningstid, de stod utanför och höll sig uppe på varandra, hon på smala smala ben och vingliga klackar och han som en hösäck i hennes armar. Min första tanke var wtf are they making out? men det visste jag ju egentligen att de aldrig skulle göra och när jag kom närmare såg jag att de bara var fulla och kärleksfulla och kämpade med att inte ramla omkull. Ändå rann mitt glada humör av mig.

Hela kvällen hade vi skämtat om hur han var på dejt med den här tejen och hur de inte velat ha med mig på sin middag och hur han inte svarade i telefonen.

Och jag vet ju. Jag vet ju att det där inte betyder ett enda dugg och jag tycker det är så skönt att vi kan säga till varandra att du, med den här kompisen vill jag vara ensam nu (FIRO-cirkeln liksom) och jag vet ju att Piraten bara låter bli att svara när han är full som en alika eller när hans telefon ligger i någon kompis handväska. Jag var aldrig orolig.

Men han är så full och den där halvsekunden av wtf har fått mig ur balans och jag frågar om han ska med hem och när han säger ja men inte gör någon ansats sätter jag mig ner på andra sidan gatan och väntar.

Och där drabbas jag av någon slags paranoia. Jag får för mig att alla mina vänner tittar på mig med medlidande i blicken och tänker men hon fattar ju inte, eller stackars henne, eller varför låter hon honom hållas? Värst är någon jävla okänd britt som kommer och förtroligt sätter sig bredvid mig när Piraten och kompisen ramlar in på baren igen med armarna om varandra för att hämta jackorna i garderoben. Britten säger att han trodde att hon var hans tjej, och själv skulle han aldrig låta sin flickvän bete sig sådär och inte hon honom heller, och jag måste markera revir, skydda mitt territorium, och jag vill egentligen bara börja gråta för det känns så jävla förödmjukande att någon tror att jag är den bedragna bruden.

Så när Piraten är segast i världen och bara snubblar omkring och inte gör någon ansats att vilja gå hem tänker jag jag drar, och så är jag på väg, men då lägger han sig ner på gatan och gnyr:
– Take me home! You have to take me home! I won’t make it without you!

Vilket han sedan nekar högljutt till att någonsin ha sagt när jag säger att han inte får lov att cykla för han ramlar redan när han försöker låsa upp cykeln.

Efter taxifärd kryper han in genom dörren för han kan inte gå längre.

Återigen funderar jag på att bara lämna honom, på hallgolvet den gången, men det gör jag såklart inte. Jag drar upp honom och han piggnar han till nog för att klä av sig själv och utföra tio nakendanser i sovrumsdörröppningen (”I’m moving faster than light now, there’s no way you even saw that”) och sedan däckar han och dagen efter har vi ett av de bästa samtalen på flera veckor och jag vet ju, jag vet ju att jag aldrig behöver vara orolig.

men funderar över hur jag kan känna samma bekräftelsebehov från någon s.k. cool person som har visat intresse för någon av mina vänner som jag är van att göra med någon som visat intresse för mig. På nivån “varför skriver den där asgrymma tjejen som låg med Kalle aldrig på min wall?”.

Särskilt om det är en straight tjej, konstigt nog. (Annars är det ju hands off, kan ju inte flörta med vänners ligg.)

Hur funkar det, liksom?

Är det någonslags storhetsvansinne/maktbehov? Rädsla för åsidosättande från exempel-Kalles sida?

Annandag påsk, vi går uppför (nerför? kan ju inte orientera mig i främmande städer för fem öre) Brick Lane i London och tittar i roliga affärer. Vi går förbi ett dammigt skyltfönster med gamla möbler och jag pekar på en fin femtiotalshylla.
– Titta! Såna där möbler gillar jag, säger jag.

Till mannen jag inte ens kan komma överens om en jävla brödrost med. (Att försöka köpa en – och misslyckas – var något av det mest deprimerande vi gjort ihop.)

Han kastar en snabb blick. Höjer på ögonbrynen.
– Okej, kompromiss: du kan få ha vad du vill som ser ut sådär så länge det är köpt på Habitat.
– Vad är det för fel på loppismöbler?
– Det ser så skräpigt ut.

Jag byter ämne, men delen av mig som vill bygga bo och skapa hem – delen som vill köpa gammalt och putsa upp, fynda fint och göra eget, hitta rätt och sätta på plats – gråter stora, runda tårar någonstans inombords. Vem kan leva i ett hem av nytt, nytt, nytt?

Jag är inte beredd att göra den kompromissen. Alls. Men på annandag påsk byter jag ämne och vi fortsätter uppåt Brick Lane med femtiotalshyllan glömd i dammet bakom oss.

Jag hatar att jag har blivit en väntare. En sån där som sitter hemma och tittar på klockan och tänker att jaha, fast han sade ju att det var sista ölen.

Jag har aldrig haft några problem med att vara ensam hemma. Jag klättrar på väggarna efter en helg av intensiv tvåsamhet och ser fram emot den där timman jag brukar ha för mig själv efter jobbet, och trivs med att han flyger ut då och då för familj eller jobb.

Men kvällarna när han bara inte kommer hem, kvällarna när jag måste fråga var han är och vad han gör, kvällarna när jag hela tiden tror att han ska vara hemma om en timme, då blir jag en väntare fastän jag värjer mig och det hatar jag hos mig själv. Kan inte koncentrera mig, inte gå upp i något. Känner mig patetisk som inte kan engagera mig i något.

Jag vet inte varför det inte känns likadant som när jag vet att jag kommer vara ensam hemma hela kvällen. Men det finns få saker som får mig att känna att min tid är så värdelös som att sitta och vänta på något. På någon. Som har bättre saker för sig. Och som inte ger mig en rimlig tidsuppskattning.

Information är allt jag begär.

Hej, jag blir borta till klockan sex inatt och slår klackarna i taket på en sprit- och knarkfest. Jamen ha så kul! Alltså, det menar jag: jag behöver min egentid och jag vill att Piraten ska ha sin.

Men när jag blir sån här då han dröjer med att komma hem undrar jag om det verkligen var en bra idé att flytta ihop.

För jag hatar att jag blivit till en väntare i hans lägenhet.

Det har varit en konstig månad.

Trötthet, en intensiv trötthet, nära till tårar i ögonvrån men långt till känslorna allra längst in.

Inte ens döden var den sista i en rad av olyckor: finaste systrami dubbelsvimmar på en egyptisk toalett och slår sig så blon skvätter, får sy hakan hos hotellets doktor.

I tisdags kväll var Piraten ute och drack öl med några kollegor. Det är inget konstigt och han får såklart vara ute hur länge han vill on a school night - ändå brukar han vara väldigt duktig på att höra av sig: vi tar en öl till baby, jag stannar nog en stund, ses sen. All good. Så när han inte hört av sig på nästan tre timmar, efter att ha sagt “I won’t be long” blev jag orolig. Jag blev övertygad om att något hade hänt. Jag messade. Inget svar. Jag ringde. Inget svar. Jag tänkte att han låg i rännstenen och blödde efter något slagsmål (he’s English, remember), jag tänkte att jag skulle behöva tillbringa natten på sjukhuset, eller jag tänkte att jag skulle vakna nästa morgon och sängen skulle fortfarande vara tom bredvid mig och jag skulle behöva anmäla honom saknad till byråkratisk holländsktalande polis.

Jag ringde igen. Då svarade han. Inget hade naturligtvis hänt. Jag kände att någonting konstigt var på väg bubblandes upp genom mig och avslutade samtalet så fort jag kunde. Nej jag var bara orolig vi ses när vi ses hoppas du har kul hejdå och innan jag ens lagt ner telefonen på nattduksbordet kom gråten.

Fulgråten, hårdgråten; den skrikande gråten, den bölande gråten, den råmande gråten. Gråten där rösten måste vara med i varje darrande rasande utandning. Gråten där tänderna skallrar värre än en vinternatt med raggsockar under för tunt täcke. Gråten som är motsatsen till den där tysta gråten jag gråter när det finns någon annan på andra sidan väggen.

En gråt jag inte minns att jag gråtit på det viset sedan jag var arton år.

Som i den där jävla sången - plötsligt var de där, alla känslorna på en och samma gång: ilska, rädsla, sorg, mera ilska, vanmäktighet. Och kärlek, genom allt det andra.

För att jag aldrig varit så medveten om vad som faktiskt kan hända - så rädd för att människor ska tas ifrån mig eller göra sig illa. För att jag aldrig varit så medveten om hur lite jag kan göra när det händer. För att min bästa vän aldrig någonsin kommer att få tillbaka sin pappa. För att hon måste bära sin familj genom den här tunga tiden. För att min syster låg i en pöl av sitt eget blod på ett egyptiskt toalettgolv. För att Piraten kunde ha legat i en pöl av sitt, men inte gjorde det.

Ungefär samtidigt som han kom hem någon timma senare hade skrikgråten ebbat ut.

Jag låg länge i Piratens armar, innesluten i ett moln av ölandedräkt, och lät efterdyningstårarna långsamt droppa på hans axel.

Varje morgon på väg till jobbet, precis efter jag svängt ut mot den halvt nedlagda industrihamnen (eller vad fan det nu är) där vårt betongkomplex till kontor ligger, cyklar jag förbi den här gamla ladan av vit korrugerad plåt.

Och varje morgon tänker jag att typ så känns mitt liv just nu.

Tired of sleeping – days of rage. Och så kanske lite bar och nåt jävla hjärta nere i hörnet, visserligen.

Ps. Bilden är färgmanipulerad för artistisk effekt, klicka för att se stort *mobilkamerakonstnär*. Egentligen har vi precis samma saturation som alla andra här ute i hamnen, fast man lätt tror att allt är lite grågulaktigt.

Som man trodde om Sovjet på åttiotalet, typ.

• Att jag och Piraten ligger vakna på nätterna och pratar med gråten i halsen om att han inte vill flytta men jag vill, och att hans värsta skräckscenario är långdistansförhållande utan Plan (he doesn’t do långdistansförhållande utan Plan, alltså) och mitt värsta är att tvingas välja Honom eller Resten

Fast kanske har vi sagt allt som behöver sägas nu och kan göra vårt bästa för att inte tänka på det tills det blir aktuellt (när jag har fått ett jobb utomlands, alltså).

Orka, liksom.

Men bara för att sharing is caring och alla älskar melodramatik och snyftsnyft kan jag säga att han tog upp det i förrgår när vi var fulla på en jävla irländsk pub och jag var tvungen att börja gråta och jag har aldrig gråtit på en bar förut och jag satt med händerna i ansiktet medan han gick och betalade och kände mig som någon jävla brud i en dålig chick flick.

Så han bjöd ut mig på middag, och jag sade att han var full och bestämde mig för att aldrig ta upp det igen.

Det var första gången i mitt liv någon försökte bjuda ut mig på middag. Piraten är fortfarande lite i chock över det. Jag menar ju inte att jag aldrig varit på middag med någon. Men i min värld – jag vill inte säga i Sverige för jag har tappat tron på att jag har något som helst svenskt tolkningsföreträde – frågar man väl ändå inte om middag det första man gör, man vill väl gå ut och ta en öl, eller en kaffe, eller så ses man “av en slump” med gemensamma vänner, eller så ligger man först och sedan går man ut och tar en öl eller en kaffe.

Resturangmiddag på tu man hand har liksom känts som att börja i fel ände.

Så jag sa nej, och vad som hände var att vi istället började i den där andra änden som jag är så van att börja i, den där änden som inte får mig att kallsvettas och bli nervös, den där änden som inte får mig att undra vad fan som är fel på mänskan som vill gå och äta middag med mig.

Vi började i änden där jag trodde att jag hörde hemma.

Vi började med ett riktigt jävla överberusat svettigt fylleligg som lämnade mig lika delar förvirrad, tom och besviken på mig själv. Och kanske med en liten mikroskopisk del skräckslaget pirr i maggropen.

Eller inte riktigt så heller.

Vi började med gratis sprit. Vi fortsatte med mer gratis sprit.

Vi hamnade utanför klubben, det var kall sommarkväll, och Piraten började prata. Dagen efter skriver jag till Paris:

Jag och Piraten går ut och tar lite luft och sitter på en trappa och han tar upp sitt misslyckade försök att bjuda ut mig, berättar hur amazing jag är, hur snygg jag är, hur mycket han vill ha mig och hur länge han velat det etc. jag säger “men skulle vi inte prata om det här nyktra?”, “i always mess thngs up when i sleep with someone” och jag tycker jättemycket om dig, det är dumt att äventyra. och han blir värsta chockad över att jag överhuvudtaget är intresserad, blir ännu intensivare i sin fylleärlighet (”you know, the thing is that since i split up with my ex so recently, you’d be… you’d… ” – “be a rebound?” – “no, the opposite, if i fall for you, i’m gonna fall so hard. you’re amazing”)

Sedan kunde han inte hitta sin cykel, och jag erbjöd honom att sova hos mig.

Jag minns inte riktigt hur eller var vi började ta på varandra på vägen hem, men vi snubblade över gatstenar och tumlade om mot väggar och jag minns definitivt att när vi låg med varandra mot en knarkarsoffa bakom en reklampelare bredvid brandstationen var inte det tekniskt sett den första gången vi låg med varandra.

Och sedan kom vi hem till mig och låg lite (mycket) till och sedan sov vi oroligt och svettigt som man gör på dödsfyllan och sedan ringde väckarklockan alldeles för tidigt bland skrynkliga bakfyllelakan och det var fredag. Jag gick upp och duschade medan Piraten sov, och sedan klädde jag på mig och kröp ner igen, och då låg vi igen. Nyborstade tänder mot fylleandedräkt, händer överallt, tomheten, förvirringen, känslan av att jag förstört något som hade kunnat bli världens finaste vänskap, likgiltigheten, rädslan, allt i stora tunga högar på det mikroskopiska pirret som jag nästan inte kunde känna längre.

– Du får absolut inte blogga om det här, sade han, och för en gångs skull gjorde jag inte det heller.

Desto längre blev mailet till Paris.

Jag är jätteförvirrad, men väldigt känslolös inför alltihop, vilket känns konstigt. Ingen ångest, inget magpirr, ingenting. Min första tanke är “jaha, nu kommer det bli jobbigt att avsluta det här för han är uppenbarligen intresserad av mig och då kan jag ju inte fortsätta”, och sen tänker jag “jag kanske inte kan bestämma mig på en gång? jag kanske faktiskt inte vet, kanske inte har en aning?” Vi ska ses i helgen och prata om det, har vi sagt.

Så konstigt alltihop. Och konstigast är den här känslan av att när jag äntligen får det sexet jag velat ha, så känner jag bara “kan vi inte bara ligga bredvid varandra och vara tysta tillsammans och känna efter lite? Måste du säga så mycket? Måste jag berätta vad jag vill ha, måste du berätta vad du vill ha, måste du gå ner på mig, jag vet inte om jag är trygg med det.” Och så tänker jag att okej, här finns alltså något som praktiskt sett skulle kunna leda till ett förhållande, om saker går åt det hållet. Och då blir jag skiträdd och känner klaustrofobin komma.

Jag vet inte, Paris.

Det konstigaste är att det på ett sätt känns som att det inte har hänt.

But it did.

Jag antar att ingen kommer ihåg 21-åringen. Fan, jag kommer knappt ihåg 21-åringen. (Eller den mediokert skrivna bloggposten om honom som hade kunnat skrivas så mycket finare.)

Så döm om min förvåning när han igår stod utanför min dörr med ett snett litet leende på läpparna.
– Jävlar i min lilla låda, tänkte jag, men det sade jag inte.
– Du ska väl också ha en kram antar jag, blev det istället.

Vi hade, eh, brädspelskväll at our place och några vänner skulle komma över. En av dem är den relativt nynerflyttade snubben som 21-åringen var friend of a friend till då när det begav sig. Den här snubben hade någon kompis på besök, inte tänkte väl jag på att han hade samma namn som den där andra kompisen för så länge sedan.

Sedan stod han bara där, pepp på spel och öl och chirre och pizza, med ny frisyr och andra kläder, men ändå unmistakeably 21-åringen.

Det var inte pinsamt. Det var inte awkward. Det var en lite lustig känsla, nu när jag har blivit Stadiga Sambon, att visa runt honom i min och Piratens gemensamma bostad och presentera honom för Piraten, och lite underligt att känna mig så neutral inför någon jag ändå delat kroppsvätskor med. Lite underligt att tänka tillbaka på en tid där jag delade kroppsvätskor så neutralt. Lite underligt att tänka på att det här var veckan efter att terapeuten fått mig att lova att jag inte skulle ligga med någon första gången jag träffade dem (epic fail på det, alltså). Det här var precis innan Syntluggen, det här var innan den horribla historien med Erin, det här var sommaren innan hösten då jag låg bort värken efter Paris med Mustaschen.

Innan vintern då jag lovade mig själv att fan inte ligga förrän typ, januari.

(Och sen hände 2008 och Kalufsen och Straighta Tjejen och Syttene Maj och Piraten, för att fortsätta walken nerför Memory Lane).

Jag var precis lika trevlig mot 21-åringen som mot de andra, men kanske borde jag gjort någon form av statement. Kanske borde jag ha sagt något i stil med “Men vad roligt att ses igen!”. Kanske borde jag ha behandlat honom som någon jag kände. Men det gör jag ju verkligen inte. Vi har träffats en festkväll för nästan två år sedan.

Jag sa inget till Piraten.

Det man inte vet.

Istället gjorde vi vad de kommit dit för och spelade Fluxx, Munchkin, Once och Guillotine (ja, en brädspelskväll med bara kortspel, alltså). Jag hade aldrig spelat Fluxx förut men det var väldigt roligt. Munchkin lyckades jag stor-losa fastän jag var bäst på reglerna. (Piraten, han var inte med och spelade förstås. Han låg på mage på golvet och surfade eftersom vi äntligen fick internet hemma igår.)

Men shit alltså.

Hur är det den där klyschan går igen? It’s a small world.

Vi köpte en tekanna.

Kanske var det då det började, och inte alls den där kvällen när han bjöd ut mig. Jag hade någon idé om att jag var en doer och skulle dra med honom till Ikea en lördag för att kolla in möbler till kontoret. Han ville att jag skulle träffa några av hans vänner på frukost innan. Jag ville vara young rockstar och såg till att vara ute och dansa till fem natten innan nästan bara för att kunna säga det till vännerna – nätverksprospekten, som jag såg det som – när vi sågs klockan tio och jag enbart på grund av min hårda vilja var fräsch som en nyponros.

Sedan tog vi metron ut till Ikea och provsatt hundra soffor och det absolut enda vi kunde enas om att vi båda gillade var en svart tekanna. Den var allt vi kom hem med, och hundra bilder på telefonen och en storslaget rörig plan på konceptuella rum och provokativ mormorsinredning.

Sedan uppstod konflikt på jobbet, Piraten slutade, vi sågs och var fulla och han bjöd ut mig och ni vet ju redan hur det gick den gången, jag sov i hans säng utan att något hände och vaknade fast besluten att inte låtsas som om någonting hade satts igång inuti mig.

När jag var på väg ut såg jag tekannan, som stod i hans hall som en svart symbol för allt som inte var hans jobb längre.

– It’s the teapot of broken dreams, sa någon av oss.
– We should meet up and drink bittersweet tea from it, sa den andra.

Jag skrev aldrig i bloggen om hur det började mellan mig och Piraten. Först var han bara en rolig kille som kändes mer som kompis än som chef (men ja, han var min överordnade, formellt sett). Sedan var en rolig charmig kille som kändes mer som kompis än som chef som snackade en jävla massa i möten medan jag förstrött funderade på hur hans snygga hand skulle te sig mellan mina ben. Sedan var han en rolig charmig kille som kändes som kompis som snackade en jävla massa och hade snygga händer och alltid ville ha med mig och Otto ut på öl och som jag var sjukt svag för.

Och sedan slutade han på jobbet, och sedan bjöd han ut mig på date.

Jo, precis så.

Det var första gången i mitt liv någon frågade mig om han “fick bjuda mig på middag”.

Det hela kändes väldigt surrealistiskt.

Dessutom var vi båda fulla. Jag drog något skämt till svar, han frågade igen, jag sade att han var full och att vi kunde prata om det någon gång när vi var nyktra. Och han sade nåt i stil med att han ju just blivit singel så det var liksom inte SÅ men å andra sidan var jag ju such a nice girl och förut hade han nästan blivit distracted av det när vi skulle jobba ihop men det gör vi ju inte längre och jag sa vi tar det här samtalet nyktra.

Sedan somnade jag hemma hos honom på efterfest och han bäddade ner mig i sängen jag numera sover i varje natt, erbjöd sig tusen gånger att sova på soffan men jag sa tok då, sängen är ju skitstor, och så sov vi som barn på behörigt avstånd hela natten. Fyllejag ville inget hellre än att han skulle lägga armarna om mig, förnuftsjag var glad och stolt över att vi höll oss på avstånd.

Jag tänkte att det vore en jättedum idé att bli intresserad av Piraten. Dels var han tio år (elva år och tio månader) äldre och hade två barn, dels kändes det liksom jobbigt att han typ tjänade hur mycket pengar som helst och kändes som värsta hotshotten (då), dels tyckte jag att det vore det oerhört dumt att fucka upp något som faktiskt verkade som en spirande vänskap på riktigt.

Så jag tog aldrig upp det där samtalet igen.

Luckily, someone did.

är jag livrädd för att glida ifrån mina vänner, de få jag har härnere. Att halka in i bekvämlighetstvåsamheten borta i ensamma huset, börja tacka nej och stanna inne och plötsligt märka att ingen ringer längre.

Jaha så då var det dags igen, min favoritkonflikt som jag inte kan argumentera i.

Piraten vill naturligtvis ha städhjälp (som så många andra här).

Han jobbar för mycket för att hinna, tycker han.

Det svåra valet blir här att välja vad jag ska pissa på: klass, i det att ha städhjälp (som mer eller mindre by default är invandrad och arbetar illegalt, no? och som jag då håller på mattan med hjälp av skitgörat jag själv är för fin för *lägger inte alls någon värdering i städning som yrke*), eller kön, i det att det skulle behöva vara jag som städade annars eftersom han inte har tid dårå (förslava kvinnan med hushållsarbete – fast han både lagar all mat och städar upp i köket efteråt, så kanske det vore ganska rättvist egentligen, och så kan jag ju njuta av karaktärsdanande golvsåpande).

I fredags kväll satt jag med mina ex-flatmates (Ztrindberg har flyttat ut och Wåfflan har flyttat in hos Otto; men vem orkar keepa bloggen up to date) och Rory och Spiff hemma i mitt ex-hus och drack öl och åt take-away-thai och skrattade så att vi höll på att smälla av åt teckningar Wåfflan ritat när han hade knarkat.

Piraten var inte där.

Jag tyckte det var oerhört skönt att Piraten inte var där.

Att allt kändes pre-pojkvän och pre-samboskap.

Jag messade lite med rädderskan i nöden Paris (”Får man ens lov att känna så?”) som lugnade mig med att det är helt normalt (kanske inte med de orden, men alla vi KP/Bullen-fans vet att det var exakt det hon menade) och att när jag kröp ner med honom i sängen till kvällen skulle jag ändå veta att det var vad jag ville.

Vi gick till en bar och sent omsider kom Piraten med Snyggaste Mannen Jag Sett dit. De var i gay-mode igen och vi började fylleköpslå vad jag skulle betala för att se dem ha sex med varandra, jag tror att hembakt morotskaka plus femtio euro blev slutsumman. (Snyggaste: “I mean… how good is your carrot cake?” Piraten: “Trust me… It’s that good.”) Men fyllediskussioner om vem ens pojkvän kan ha sex med mot vilken ersättning urartar lätt till allvar i skämtkostym och innan jag visste ordet av satt jag och sa med bitterhet i rösten att fine, gå till horor du men det får fan vara 48 timmars karantän på det, och Piraten tog upp gay rapist-grejen (kvällen då jag kysste två straighta tjejer, eller åtminstone försökte, varav en hans kollega, som jag också minnesluckade bort så att han fick höra det från henne – allt det där är utrett nu och det var ingen big deal, men ändå) och jag freakade och kände att det är aaaalltid jag som är the slut och du som är the good guy och fan palla och tårarna brände bakom ögonlocken hela vägen hem på cykeln.

Väl hemma visade det sig att Piraten också var upprörd och jag fattade inte vad det var och surheten över att han dragit upp gay rapist-grejen bleknade när oron för att han var arg på mig tog över, och när jag kröp ner med honom vände han ryggen till och mumlade om tillit och att han hade haft en fantastisk kväll tills han mötte upp med mig och hsn ville bara kunna lita på mig.

– Vad menar du? pep jag mot hans ryggtavla men fick inget svar.

Jag sov oroligt, befann mig i ett onyktert tillstånd mellan dröm och verklighet, ville ligga tätt tätt intill men vågade inte vara annat än jättesubtil, rädd för att han skulle vakna och stöta bort.

På morgonen behövde vi gå upp tidigt. Jag vaknade i känslan av alltings skörhet, han vaknade och drog mig till sig och bad om ursäkt, och vi kramades länge *eufemism*.

Vi åkte till Hollands största ö och ljuset var fantastiskt och sanddynorna också och havet och vinden och doft av kaprifol och vi hade bara en cykel så jag fick sitta bak och luta ansiktet mot hans rygg medan kylan bet i kinderna. Kontrasten mot kvällen innan var som natt och dag.

– Jag har känt mig så kär i dig hela dagen, sade jag.

Ändå: skörheten finns ju där.

Ibland måste man kämpa för att skydda det ömtåliga. Det ändå är det här jag vill, precis som Paris skrev.

Jag har tvekat ett par dagar om huruvida jag verkligen skulle nämna något om Paris rännilar av uthälld mjölk. Det handlar – bland annat – om oss. Men så kan jag i alla fall inte låta det passera okommenterat, fast jag håller mig (under omständigheterna) kort.

Men hur det känns? Det har gjort ont. Det gör ont ibland. Det är plågsamt att läsa om badkarsbadande och tårars tröst och känna hur det bränner till inuti. Men […] man ska inte gråta över spilld mjölk. Det är ingen mening att sitta där och titta på droppande rännilar av vad som var då och som är utspillt och förgånget. Man ska definitivt inte gråta över mjölken när man inte ens råkat spilla ut den, utan självmant tagit glaset och hällt ut det som var däri.

Visst gör det ont, både när knoppar brister, när fågelungar flyger ur boet och när relationer omdefinieras. Paris skulle ju bli min författarfru i Paris – vad hände? Vi som skulle rymma till Las Vegas och gifta oss i gräddbakelseklänningar och utsmetat läppstift – vad hände?

Jag vet mycket väl vad som hände.

We killed our darling.

Vi dödade den ljusnande framtid som var vår och när andra relationer långsamt tränger ut möjligheten om att fortfarande drömma om den är det klart att det gör ont. På båda sidor. (Jag vågar nästan inte skriva det här publikt, men: ingen får veta hur många gånger jag jämfört Piraten med Paris i tanken, trots att jag vet att det inte är det minsta konstruktivt, och ingen får veta resultaten.)

We killed that darling och vi spillde den mjölken. Med mening och med flit och it is what it is och a (wo)man’s gotta do what a (wo)man’s gotta do. 

Fast det hindrar ju inte att det sticker till ibland.

Det finns inget straff mot dem som hällt ut dyrbar mjölk, för man gjorde det av en orsak. Det var inget överförhastat, dumt beslut. Man behöver inte råka ha spillt.
Man förtjänar ny mjölk i alla fall. Och det är dessutom helt okej att gråta över den spillda då och då, även om man tappade glaset med mening.

Inatt drömde jag att jag hade sex med en MILF till bloggerska som hette Cindy och bloggade på mscrawford.blogspot.com (nej, det finns ingenting där). Hon var rödhårig, ganska fit på ett tacky sätt och hade läderbrun hud i små rynkor.

Morgonen efter vårt oralsextäta rödvinsligg kom jag ihåg att jag hade pojkvän och fick använda alla mina WWTTM-strategier för att inte go ballistic.

Jag funderade extremt analytiskt och kom fram till att jag hoppade över skaklarna för att jag inte egentligen hade förstått att det sårade Piraten. Om du inte berättar för mig hur du känner kan jag inte försöka ta hänsyn till det, tänkte jag.

Jag testade mitt nya rättesnöre igår när Piraten kom hem från kidz-helg och affärsresa.

Det funkade alldeles utmärkt.

Ett tag. Sen fuckade jag upp i alla fall. Jag fattar inte varför ingenting i den här relationen kan fungera riktigt friktionsfritt. Är det nånting jag gör?