LSM

I en kommentar på The Critics recension av Hustrun säger signaturen M (som har lite misstänkt mycket stenkoll på Hustruns bloggbundisar) att de som läser hennes blogg är

nästan alla mespojkar som grovt initiativ eller lesbiska brudar, PK-journalister som Julia Skott eller den där “jag tycker knark är coolt”-tjejen LSM. Alla rödstrumpor.

I sammanhanget är jag väl lite besviken över att inte omnämnas som något mer skandalöst eller åtminstone sex-relaterat – speciellt för att jag ganska sällan bloggar om knark – men vafan, famous for fifteen osv.

Om knark verkligen är coolt eller inte låter jag vara upp till läsaren. Däremot upplyser jag gärna om att muskotnöt är den nya innedrogen i Njurunda.

Han var kanske inte coolast i kommun men han var välutbildad, doktor!, och intelligent och rolig att prata med, så min kompis slängde käft med den där främlingen på väg ut från krogen förra veckan. Han skulle vidare till en annan klubb som låg precis bredvid hennes hus, så hon föreslog att de skulle dela taxi. Det gjorde de, och hade riktigt trevligt hela vägen. Egentligen var min kompis på väg hem redan, hon var så trött ikväll och hade inte ens orkat dricka med sina vänner, men den här trevliga doktorn insisterade på att hon skulle följa med honom på en öl till, bara en enda, på den här klubben.

Så det gjorde hon.

Han gick till baren och kom tillbaka med två stora starka, den här till mig och den här till dig, och de fortsatte prata. Hon var så trött, så trött. Han lutade sig närmare, började röra vid henne. Bjöd henne på en cigarett men sade till henne att akta hakan. Hon förstod ingenting men kände sig vimmelkantig. Han var obehaglig. Hon tänkte att hon måste hem, men att det var bäst att playa det cool, så när han gick på toa följde hon magkänslan och hällde över det mesta av sin öl i hans.

De drack upp och gick ut. Han började snubbla, ville att hon skulle hjälpa honom, han kunde faktiskt knappt gå, han ramlade omkring på gatan. Hon ignorerade honom och fortsatte rakt hemåt. Kände sig konstig, yr och liksom förlamad runt munnen och hakan, det stack som när en tandläkarbedövning börjar släppa, och det var något med tandköttet.

Hon tittade sig i spegeln och såg att ögonen var uppspärrade på vid gavel och pupillerna stora.

Hon sade till sig själv att allt var lugnt, att hon var hemma och dörren låst och det bästa hon kunde göra var att gå och lägga sig. Så det gjorde hon. Hon däckade rakt av och kom inte till sans förrän klockan nio nästa kväll.

Doktorn såg hon som tur var inte röken av igen.

Jag trodde “dödsknark” som ordsammansättning var förbehållet ironiska bloggare födda på 70-talet och yours truly. Inte då.

Jag har just kollat på Slut Machines best of-reel för Pot Psychology som hon gör tillsammans med sin halvbror Rick.

Srsly.

HON ÄR SÅ SNYGG!!!! Och hon klär sig så fint! (Jag vill tro att det hänger ihop med sexbloggandet för jag är ju också jävligt stylish juh.) Och när hon tokfnissar tokhög är hon det gulligaste i fucking mannaminne. Och hon är dessutom en skitsmart feminist som kan skriva & knulla. Slut Machine, marry me.

The Highest of Pot Psychology from Pot Psychology on Vimeo.

Var till frisören igen. Gjorde small talk, berättade jag att jag skulle till Stockholm.
- They’re the most beautiful people in the world, sa han medan han schamponerade håret på mig. I kept thinking they were gonna throw me out of the club because I wasn’t good-looking enough. They all walk around like they got a fucking rocket up their ass!

Knappt hade han tagit fram saxen förrän han återkom till sitt favoritämne från förra gången.
- So have you gotten used to all the cocaine in advertising yet?
- Well… it kinda differs from place to place, you know. Where I’m now people have got kids and stuff.
- Yeah I know, you can’t do that shit anymore! The other week I was at Studio 80 and we did a few lines of coke and some MDMA and the next morning I was like… shit, I gotta take care of my daughter today! And I called the babysitter and she’s like “I can’t come until 2 o’clock” and this was 9.30 in the morning and I tell you, it was the longest four hours of my life…!

Jag ville göra något nytt med luggen. Han föreslog hellugg. Varför inte, sade jag, but I like the length and I like the fluff and volume and curls.

Fyrtiofem minuter senare höll han på att blåsa det spikrakt och jag märkte först då hur mycket han klippt av, hur mycket av det som var det fina solblekta, hur tjock luggen var och hur allt det här samverkade till att jag var på väg att få exakt samma frisyr som när jag var tolv år gammal.

Paniken.

- I’m not så sure about this straight thing, pep jag.
- Don’t you worry, it’s for cutting purposes, I’ll fix it later, sa han lugnande.

Tror ni han gjorde det? Icke. Jag som jobbat så på mina lockar - som får stå som symbolik för mitt vuxna snygghetsjag - och så klipper han mig rakt tillbaka till den där tiden när jag var minst och fulast med töntigaste håret och argaste ögonbrynen och pluggigaste klädstilen.

Det är ingen ful frisyr alls, egentligen.
Men jag känner mig som en yllekofta with a rocket up its ass i den.

Nu ska jag gå och våldtäktsduscha och se om lockarna vill komma tillbaka när håret torkar igen.

Den förlorade sonen, eller min relativt nyligen återfunna ex-plastbrorsa som jag inte pratat överdrivet mycket med de senaste fem eller tio åren, har ägnat ansenlig tid de senaste dagarna åt att läsa bloggen. Först kände jag närmast panik över det, men efter några dagar har jag landat och trivs ganska bra med det; det är något fint, ändå, över att släppa på allt och känna hur någon kryper in under skinnet på en även om man kanske inte ville eller vågade från början. Det känns vackert på något vis och vi närmar oss varandra i jättelånga facebookmail om livet och bloggen *insert skämt om att det skulle vara samma sak för mig*.

Dock blev han lite besviken när han aldrig hittade the juicy details om Negersnoppen aka Mad skillz aka Långskånken som står med i persongalleriet. Och det var inte så konstigt; det är inte så många inlägg som handlar om honom. Jag har liksom sparat på den karamellen.

Tills nu.

Det hela är en ganska lustig historia, som dock får delas upp i två inlägg på grund av längden. Av respekt för honom, och också för att det är namnet som egentligen känns mest han, väljer jag att skriva Långskånken från och med nu.

Vi träffades på en spelning i april för två år sen. Hans spelning. Fargo hade sagt åt mig att gå dit för det var några grymma undergroundrappare från Amerikat och jag gick dit med en amerikanska jag träffat på en kontaktannons i en tidning och hennes kompis som dejtade någon på 180 [känd reklambyrå] (gotta hate myself för att jag låter det bli hela hennes identitet). Tyvärr var akten som Fargo rekommenderat inställd, men två andra killar från Staterna var där och körde sin grej. En var lång som en fura och hade någon form av flat top-afro, om jag fattat det begreppet rätt. En var kort och fullständigt täckt med tatueringar och hade tuppkam och såg inte alls ut som en rappare. De gjorde paus mitt i gigget. Då ville amerikanskan och 180-tjejen gå hem. Jag stannade. Men jag avskyr att gå ensam på gig. Efteråt hade jag liksom inget annat val än att prata lite med rapparna, tyckte jag.

De var trevliga. Sedan gick jag. Tyvärr hade sista vagnen hem gått och det här var ute i hooden (eh, typ där jag först bodde när jag flyttade hit) eftersom det var så jävla underground, så jag hade liksom inget annat val än att gå tillbaka till klubben, där folk höll på att tömma stället. Jag snackade ihop mig med några squatters/punkare om att dela en taxi in till stan. De skulle till De Diepte, en ökänd liten punkrockklubb i stan. Rapparna var också påväg, och det blev bestämt att vi skulle ses på Diepte. Jag tänkte att vafan och hakade.

Den kvällen var första gången – men inte sista – i mitt liv som någon erbjöd mig kokain helt up front och inte bara en utan två gånger. Det var skytteltrafik till toaletten, och över den höga rockmusiken skrek en söt engelska som just återvände:
– D’you do coke at all?
Jag blev ställd men fann mig blixtsnabbt tillrätta.
– I’m from Sweden! skrek jag medan jag ursäktande skakade på huvudet, och hon skrattade.
– Of course! You guys!
Tio minuter senare frågade den äldsta slask-squattern:
– You want a line of cocaine?
(Väldigt generöst av dem, med tanke på att vi inte ens kände varandra, men såna är dom, partyfolket och punkarna och holländarna).

Sedan kom rapparna som bara rökte weed, och lagliga droger är ju inga droger så det kände jag mig mycket mer bekväm med. Jag pratade med den långe. Senare gick vi på efterfest hemma hos den kortes brorsa som bodde i stan, kollade på holländska callgirl-annonser på teve, lyssnade på musik som inte var hiphop (”Can we never listen to anything but rap and hip-hop?” frustade den korte rapparen. “I’m so fucking tired of rap and hip-hop!”) och pojkarna rökte och rökte och rökte och jag var sjukt uttråkad.

Vid fyra gick jag.

Långskånken ville prompt walk me home, och promenaden tog fyrtiofem minuter och sedan blev vi sittande i mitt vardagsrum med en kopp te och pratade om allt från hans potatissalladkropp till våra favoritteckensnitt till Fargos klädmärke tills det grydde.

To be continued…

När jag klippte mig i onsdags kom jag in andfådd till frisören runt hörnet från (dåvarande) kontoret, som är en super camp British guy som har sin salong inuti någon slags “cool” klädbutik. Han har tjej och barn for the record men agerar verkligen your average gay hairdresser.

När vår historia börjar är han är försenad och håller på att klippa någon italiensk divas blonda extensions. Så fort hon har gått tittar han i samförstånd på mig och ondgör sig över att behöva klippa “Pamela Anderson-frisyrer”. Han tar min jacka, ber mig sitta ner och vi börjar. Han tvättar mitt hår och makear small talk (ja, det här inlägget kommer svämma över av svengelska. Shoot me.) Jag berättar att jag jobbar med reklam. Up the road? frågar han, för gatan runt hörnet är ju the Ad Avenue. Jodå. Jaha så jag ska till Sverige i helgen, jaha så det är min sista dag på jobbet. Bla bla, yada yada.
- You have a boyfriend, don’t you? undrar han som i förbigående (och kom ihåg att läsa hans repliker på bögfrisörbrittiska).
- Nah, säger jag, och tillägger: Not a girlfriend either.
- Oh right.
- But I’m gonna see this lovely girl in Sweden who I used to sort of date. But you know, it never worked out, the long distance and other stuff.
- Right, yeah, I know what you mean, those things never work out!
När tvättandet är klart och vi slagit oss ner framför den stora spegeln frågar han hur jag vill ha håret. Si och så, bla bla.
- Are you an edgy girl or a prissy girl? frågar han och jag blir ställd, men svarar:
- Bit o’ both, I guess.
- Right, yeah, you’re still kind of the girly girl with all this long hair, yeah?
- Well yeah. I guess I am (säger jag och har en inre kris slash revelation). I used to be like this rough girl but now I’m more… well, girly, I guess.
- Are you a healthy girl? You look like a healthy girl.
- Nah, not really.
- You drink and smoke?
- I drink quite a lot but I don’t smoke.
- Narcotics?
- Nah.
- Only occassionally, right? Yeah I know exactly what you mean, I have the same since I had my daughter. The last time I had a line of coke was like… October the 8th, wow it’s crazy that I just remember the date like that, isn’t it? I was with some friends and… well I say all this because you work in advertising, you know how it’s like, yeah?
- Mhm.
Han tar ett steg tillbaka, slutar klippa och ser sig själv i ögonen medan han fortsätter.
- Well, coke is still like… well, it’s reasonable, you know, whereas like in England, crystal meth is really big right now – I’m so glad it hasn’t hit Amsterdam big yet, that’s really evil.
Han fortsätter att prata om nackdelarna med crystal meth och vi enas om att reklamare är för fåfänga (meth mouth kommer aldrig bli hippt liksom) och hoppas att Amsterdam håller sig till sina “partydroger”. Han berättar vidare om en stackars gaykille i Britannien, knappt fyllda 18 och just nyutkommen, men aldrig haft gayhomosex och är på en gayklubb för typ första gången. Några gamla bears (björnar, stora håriga homogays) övertalar honom att pröva någon slags japansk powerdödsdrog och next thing blir han gruppvåldtagen av sex onda bögar som alla är minst 20 år äldre – och av vilka fyra eller fem är HIV-positiva (skräckhistoria, vadå vasägeru?). Frisören:
- This story really got to me because as a hairdresser, I’ve got like so many gay friends. When I started, it was really unusual to be a straight guy in this business.
Gays flyter så småningom över till ordet “cunt” som han inte gillar alls och jag undertrycker ett leende för cunt är ett fult ord jag verkligen har smak för (pun intended). Sedan hinner vi med att avhandla the smell of fish, hans tjejs tuttar och hans hat mot Toni&Guy (jag gjorde misstaget att berätta att jag klippt mig där sist) innan jag är klar – efter en och en halv timma.

Man vet att man bor i landet av knark och homohomo när man har de här frisördiskussionerna.

Jag tror jag har ett ställe jag vill bli stammis på.

Vad fel jag hade. Att lördagen inte alls skulle bli lika fin. Jag som vanligtvis inte gör några droger alls förutom kaffe och alkohol skulle pröva svamp* för första gången, och hade inte väntat mig någonting “fint”.

Men - hur klyschigt det än låter - så var det det. Fint. Jag blev extremt emotionell. Jag bölade ögonen ur mig och skrattade så jag kiknade och bölade mer och mer och mer och allt jag någonsin upplevt var där i rummet på samma gång och jag undrade “var är alla minnen till vardags?”, och hur huvudet gick tiotusen gånger snabbare än kroppen, hur allt fortsatte att diskret ändra färg och hur jag inte hann koncentrera mig på något innan det var avlöst och hur tiden upphörde att existera och jag var barn och uråldrig på samma gång, både tre år och mormor, och barnvakt H. frågade “är du okej?” och jag snörvlade och sa “jamen JA, men det är bara så mycket nu!” eller avslutade alla meningar med “oj oj oj” eller “men som jag beter mig”, och hur vi ritade i en målarbok med dinosaurieungar och jag grät och grät för de var så fina och varje gång någon vände blad i målarboken lät vi ju dinosaurierna dö ut, och jag blev nostalgisk över saker som inträffat för några minuter sen, “kommer du ihåg när vi ville ha glass?” och så grät jag.

Men mest av allt grät jag över ett omslag på svenska upplagan av Illustrerad Vetenskap där en neanderthalare och en cromagnon-människa var uppställda mot varandra som i en kärleksfilmaffisch, som att de just skulle börja hångla, och det var så vackert och sen förstod jag att det var ju inte en kyss, det var en episk stare-out, “0.1% gjorde hela skillnaden” mellan “fiasko” och “succé”, där stod de, frusna i ett så hjärtskärande hemskt och vackert ögonblick och så hade Illustrerad Vetenskap mage att skriva “Fiasko!” över neanderthalaren, “kunde de inte ha varit lite känsliga och valt ett finare ord än fiasko för undergången av en hel ras!?” och förresten varför hade fotografen måst välja en bild där cromagnonen såg ut som om han varit död i fyrtiotusen år?? och jag grät och skrattade hysteriskt och i spegeln såg man sig själv åldras till åttioåring och hej lilla kakan ska jag äta dig men näe vad sorgligt och som jag beter mig och gråt gråt skratt skratt och världen var ingenting förutom rummet och trehundra parallella världar i mitt huvud.

Och efter några timmar var allt som vanligt igen, men hjärtat fyllt av emotionell trötthet och post-eufori och tårkanalerna hade fått en fantastisk - och säkert välbehövlig - ursköljning.

Fashionfesten var tråkig men Kalufsen följde med hem och hela rummet luktar honom nu.

Den här gången var jag snäll tillbaka.

* Non-toxic and non-addictive enligt Wikipedia, för den orolige; så länge man är försiktig kan inget farligt hända, och jag var i tryggt sällskap. Sorten vi åt kallas passande nog philosopher’s stone och sägs vara bra för nybörjare.

Nu vill LSM att vi ska gå och handla allihopa, men jag vill hellre låta någon annan handla och ligga kvar i sängen och blogga på andras bloggar.

Sagt och gjort. Otto har lyckats kravla sig upp ur sängen och säger att det luktar äckligt. LSM tackar mig för att hon fick sova med min korallhaj, men vågade inte krama den av rädsla att den skulle blivit vit då. Rory ligger under täcket, och när LSM frågar “Är du död?” kvids det fram ett litet “jaa..”.

Otto kravlar ner i sängen, säger “pruttljud” och gör pruttjud på min rygg. Jag har ont i huvudet.

Sassy, i realtid, i smyg.

När man bor där jag gör händer det ganska ofta att man får besök av folk man inte riktigt känner. Finns det minsta koppling (ibland så långsökt som att man båda fanns på Qruiser) ska man ses och guidas och kanske kan man också få sova på en soffa någon natt om det finns plats…? Jag tycker om det, det är spännande.

Men det här är inte ett inlägg om de spännande personer jag träffat på det viset. Det här är ett sedelärande inlägg. Alla som hälsar på mig här - som inte hade som direkt syfte att hälsa på mig - har nämligen en sak gemensamt.

Jag kan inte räkna hur många personer jag tagit med till coffeeshop, förklarat hur knarkhandeln går till, sett dem lomma iväg till knarkdisken (jo, det är en separat kassa) medan jag lugnt suttit kvar vid bordet med min koffie verkeerd och väntat på att de med darrande röst skulle lyckas köpa knark alldeles lagligt. Vet inte hur många jag sett komma tillbaka till bordet, oftast två och två, rodnande fnissiga, med en perfekt rundad färdigrullad spliff i sitt karaktäristiska konformade plaströr. Ibland sitter vi kvar tills de är klara, ibland stoppas jointen ner i fickan och sparas till kvällsmaten.

Ibland går det fel förstås. När någon röker White Widow och är utslagen efter fyra bloss, till exempel. Hade en belgare över häromveckan som hade tre minuters sweet high och sen inte alls mådde bra. Det är då the stoner mom in me kommer fram. Lilla vännen, ta det lugnt, det är ingen fara. Här, drick något sött. Ät något sött. Mamma har choklad i väskan, seså, ta en bit. Nu går vi hem. Jag håller dig under armen. Det känns bättre imorrn. Nu har du ju i alla fall gjort stan, eller hur? Till dig, Herbert Anka: stoner mom säger, rök inte White Widow om du inte är pro.

(Pro’s som vet vad de gör kan ignorera hela den här texten.)

Men innan jag blev en rutinerad stoner mom gjorde jag en del misstag. Jag har till exempel övertalat personer två gånger att äta space cake. Vet ni vad? Stoner mom säger, ät inte space cake om du inte är pro. Space cake suger. Om du åker hit, går in på en coffeeshop och ser de mest utsäkta brownies på mörk choklad ligga och locka i kyldisken - fall inte för frestelsen. Stoner mom minns strykande händer över svettiga pannor, stoner mom minns knuten i magen när vänner knappt är kontaktbara, stoner mom minns att ta hand om spyor, svimningar, darrningar, krampanfall och hallisar. Space cake är opålitligt och ett allt-eller-inget-medel. Det lömskaste: det tar flera timmar innan det sätter in.

Igår träffade jag två söta flickor på tågluff som ville ta en kaffe innan de tog nattåget till Rotterdam där de inte riktigt visste vad de skulle göra. De berättade att de ätit varsin bit (!) space cake, inte känt nåt och sen rullat en egen spliff av 11 euros (!) lösvikt. Dyrheten kan bara betyda fin-weed som är stark, en färdigrullad behöver inte kosta mer än typ 3,50; och nu höll de på att komma ner från ruset av spliffen. Men det var ungefär två timmar sen de mumsade rymdkaka.

Det gick helt enkelt inte för sig. Stoner mom fruktade det värsta och var tvungen att rycka in. Visst, kanske skulle det vara det lugnt - men kanske skulle de spy och svimma och tillbringa natten i sina egna kroppsvätskor i en gränd i farliga Roffa. Stoner mom tog med dem hem till sig och parkerade dem i sin egen dubbelsäng, ställde fram spyskål och vattenflaska och söta kakor och klappade dem på huvudena och gick sedan och la sig på en madrass i vardagsrummet.

Det var lugnt och de sov gott hela natten.

Men ingen space cake nästa gång, ber mamma. Herbert…?

Vittne: Paris rökte marijuana
”Hon tog ett djupt halsbloss”

Är det bara för att jag bor i knarklandet eller är det här typ den mest pinsamma nyheten i år? Jag fattar inte hur någon a) kan se nyhetsvärdet eller b) uppröras?

Och när jag ändå är igång: old news old news, men jag glömde posta det här för typ evigheter sen och tycker fortfarande det var intressant. Via alltid läsvärda Kinky Afro hittade jag till Johannes Nilssons gästblogg om sex och droger på I’m ugly but I’ve got a blog. (Obs, för den som inte läst I’m ugly förut kan det krävas viss stålsättning innan du vänjer dig vid “alla kvinnor är fittor”-jargongen.) Please do make paralleller till Kinkys sex är för underklassen-analys.

“Ohhh duuuuuude that feels sooo goooood. Bra skit… åh jäklar det är bra skit. Hit me with some more o’ that. Bara lite. Jag vet att jag inte borde, jag har möte klockan nio imorgon bitti men… Bara lite till… Några minuter… Ahhh.”

My baby’s back!

Jag kommer hem från jobbet strax efter tolv med ett stort paket lycka under armen aka min laptop som är tillbaka från service. Pure love. Det bästa? Den ger mig obegränsad tillgång till min drug de préférance: l’internet.

Web4health.info:

En vanlig uppfattning är att användare av Internet själva kan kontrollera och begränsa användningen. Men att utveckla ett missbruk kan gå mycket fort. […]

• Jag använder regelbundet internet under längre tid än jag planerat. Ja/Nej.
• Mina vänner eller min familj klagar ibland över min internetanvändning. Ja/Nej.
• Arbetet eller skolan blir lidande på grund av mitt internetbeteende. Ja/Nej.
• Internet hjälper mig att bli av med otrevliga tankar. Ja/Nej.
• Internet påverkar regelbundet min nattliga sömn. Ja/Nej.
• Jag säger regelbundet “bara några minuter till”. Ja/Nej.
• Jag försöker ibland minska min internetanvändning. Ja/Nej.
• När jag inte är on-line tänker jag på internet. Ja/Nej.
• Jag blir irriterad när någon stör mig då jag använder internet. Ja/Nej.
• Jag känner mig nedstämd och nervös när jag inte surfar på internet. Ja/Nej.

Om du svarat ja på två frågor eller fler bör du fundera över om internet har en allt för stor plats i ditt liv.

Jag svarade nej på två frågor.

Jamen Otto konstaterade det nyss och så fort jag hörde det kändes det ju så självklart: den nya innedrogen är den gamla utedrogen! Den mest ut-iga drogen ni kan tänka er. Precis: TEH RETURN OF TEH ECSTASY. Med new rave kommer inte bara kläder och musik utan självklart också rejv-drogen numero uno. Got E?

(Det är mycket som kallas den nya innedrogen och av skiftande karaktär, men ni vet ju att Lovesex har svaret.)