LSM

Läser på om Iran och glömmer tillfälligt allt vettigt i livet när jag inser att det finns en region som heter Luristan. Hur har jag kunnat missa något så fullkomligt genialt? Luristan.

Luristan!

Jag flyttar till Luristan och öppnar lurendrejeri.

Där säljer vi bakverk med lurar i.

Det blir lite ont om blogginlägg den här veckan eftersom jag frilansar på snuskigt hög timlön och faktiskt har någon form av arbetsmoral. Det är kul att jobba, särskilt att jobba med folk som inte är mentally insane i hela huvudet.

En av dem jag jobbar med är Piraten. Det är kul och oproblematiskt på alla sätt förutom ett: att han aldrig slutar jobba. Vi kommer hem och äter middag, han diskuterar jobb. Vi ligger i varandras armar efter sex, han diskuterar jobb. Vi vaknar på morgonen, han diskuterar jobb. Jag blir galen.

Sedan har han mage att vägra att flyttpacka på kvällarna eftersom han måste “relaxa efter jobbet”.

Hans vägran innebär att vi kommer hyra packhjälp. Packhjälpen kan bara hjälpa till klockan åtta på morgonen efter midsommar.

Man ba, men tack jävla idiot.

Jag föredrar att relaxa efter jobbet genom att faktiskt inte jobba, och packa på tider då det passar mig, istället för att betala för att gå upp snortidigt och bakfull för att hjälpa två tonårstjejer lägga mina böcker i kartonger.

(Till hans försvar får sägas att han erbjöd sig att jag skulle få sova igenom hela packningen men som sagt, min arbetsmoral är på en all-time-high just nu så det kan jag inte med.)

I en kommentar på The Critics recension av Hustrun säger signaturen M (som har lite misstänkt mycket stenkoll på Hustruns bloggbundisar) att de som läser hennes blogg är

nästan alla mespojkar som grovt initiativ eller lesbiska brudar, PK-journalister som Julia Skott eller den där “jag tycker knark är coolt”-tjejen LSM. Alla rödstrumpor.

I sammanhanget är jag väl lite besviken över att inte omnämnas som något mer skandalöst eller åtminstone sex-relaterat – speciellt för att jag ganska sällan bloggar om knark – men vafan, famous for fifteen osv.

Om knark verkligen är coolt eller inte låter jag vara upp till läsaren. Däremot upplyser jag gärna om att muskotnöt är den nya innedrogen i Njurunda.

och då kan man ju inte deppa.

To do:

1. Äta burgare med massor av flott.
2. Runka.
3. Kolla Desperate Housewives i sängen.

Alltså, det är någon slags system-skit hos de här flygbolagens bokningsprogramvara, det är jag säker på. För nu händer det igen. Jag skulle aldrig fylla i hans namn först när jag bokar biljetterna, ändå kommer han först i bekräftelsemailet. Global flygkönskonspiration! *roks*

(Eller så kör de på det där uråldriga, förtryckande alfabetet. Either or liksom.)

Ibland önskar jag att jag inte var i samma bransch som Piraten, så att jag slapp tävla med en tolv år äldre lysande stjärna på den digitala reklamhimlen (nåja, i vissas ögon åtminstone ;)).

Ibland önskar jag att jag inte tog upp sådana saker med honom bara när vi båda druckit en massa öl.

Ibland önskar jag att vi drack lite mindre på vardagarna och var hemma lite mer.

Ibland önskar jag att jag bloggade lite mer om alla gånger det känns bra, för det gör det ju faktiskt, mest hela tiden, istället för alla gånger det känns svårt, fast det gör det också, mest hela tiden.

men funderar över hur jag kan känna samma bekräftelsebehov från någon s.k. cool person som har visat intresse för någon av mina vänner som jag är van att göra med någon som visat intresse för mig. På nivån “varför skriver den där asgrymma tjejen som låg med Kalle aldrig på min wall?”.

Särskilt om det är en straight tjej, konstigt nog. (Annars är det ju hands off, kan ju inte flörta med vänners ligg.)

Hur funkar det, liksom?

Är det någonslags storhetsvansinne/maktbehov? Rädsla för åsidosättande från exempel-Kalles sida?

Jo så att här ska man iväg till den där engelska skogen över påsk, träffa sjövilda kidz och irländsk släkt och lesbiska bästa vänner.

Som personen i det här förhållandet som Bokar Saker På Internet (every relationship has one) så är det förstås jag som fixat flyget. Jag bokar och betalar och får bekräftelsemail. Allt väl så långt. Nu sitter jag och checkar in oss.

Och alltså, är det bara jag eller är det lite cepe att när jag konsekvent angett mig själv som “main passenger”, och betalningen skett i mitt namn på mitt kort, får jag sedan mail som börjar med “Dear Mr Piraten Piratsson”? Och att han kommer först när det står vilka passagerare jag checkat in.

Mr Piraten Piratsson
Ms LSM LSMsson

Eller ja, det där senare kanske beror på att hans efternamn är före mitt i bokstavsordning.

Men ändå.

Jag anar könskonspiration hos British Midland Airways! >:-o

Några kompisar ska komma över och jag som aldrig städar plockar snabbt bort det värsta (smutsiga underkläder, spermapapper, räkningar och sladdhärvor*).

När jag tittar till badrummet ser jag som vanligt Piratens tidningar på den lilla hyllan ovanför toaletten. Men’s Fitness, Men’s Health, Triathlete. Själv läser jag aldrig på toaletten, men nu ser jag det plötsligt med en utomståendes ögon och skyndar mig att lägga dit något i andra hörnet, för att liksom väga upp och markera revir.

Jag lägger dit Filter, och Bang.

Hej kulturella medelklassen.

* Från föregående inlägg vet vi ju att trosor, dokument och kablar är vad jag stökar ner med. Jag vet inte vad man ska dra för slutsatser av att spermapapper är det enda som tillkommit sedan jag flyttade in hos Piraten.

Jag berättade ju aldrig.

Men.

Fredag för tre veckor sedan lyckade jag och Otto med det sinnessjukt puckade konsstycket att lägga upp konfidentiellt byrå-material öppet på internet på en domän som heter någonting med Hitler.

Ja, det är lite Darwin awards på det.

Vad som hände var att vi väntade på detaljer för att kunna starta en intern blogg för en kund, men det dröjde, så vi började layout-testa på en site som Otto ägde. Som liksom bara råkade vara ett lite tokroligt naziskämt punkt com.

Det borde vi förstås aldrig ha gjort in the first place, men det hade väl varit lugnt om vi inte hade glömt, som de dumma spån vi är, att ta bort det konfidentiella matieralet efteråt.

Bossen som alltid sitter och googlar sina egna kampanjer på lördagkvällarna skickade ett mail som var så stelt av formalitet att det liksom frasade av raseri mellan raderna. Please clarify – this is seriously out of order, skrev han, bifogade screenshots och cc:ade in både projektledaren och vår managing director. Gud, när vi såg det…! Paniken! Hur kunde vi!? Skulle vi få sparken!? Och tänk om det hade kommit ut! Vilka rubriker! Holländska Resumé hade stekt oss levande och vi hade fått se oss om efter ett annat land att bo i.

Vi vidtog naturligtvis alla åtgärder vi kunde så snabbt som möjligt (i det här fallet var det när jag lite småfull kom hem från krogen för tidigt strax innan lördag midnatt), och på måndag morgon var materialet var nere och inga google-robotar kunde längre hitta det.

Ungefär samtidigt hade projektledaren, MD:n, Bossen, och Överbossen ett allvarligt samtal och kom fram till att om det här hände igen var vi ute, men nu fick vi bara en varning. När MD:n berättade för oss passade hon på att samtidigt ge oss en totalt oförtjänt uppsträckning för allt annat hon kunde tänkas ha emot oss… men vi fick åtminstone inte sparken.

Okej, nu vill jag säga ett sanningens (eller hrm, åsiktens) ord.

Det här asterisk-bråket *suckar bekymrat*.

För det första är det ofta, i den formen Julia och Annan verkar syfta på, en form av språklig humor. Att avfärda andras humor med tips på “hur man skriver bättre”, som Julia Skott skriver, känns i mitt tycke mer än bara lite von oben.

När man ska lära folk att skriva (bättre) så brukar man använda begreppet show, don’t tell. Skriv inte att din huvudperson “blev ledsen”, berätta hur det kändes, beskriv vad de gör som gör det tydligt att de tagit illa vid sig. Någonstans tycker jag att samma sak borde gälla för vettigt bloggande.

Julia blir också irriterad på att människor som “kan skriva” använder sig av det hör “fulspråket”.

Förklara poängen. Snälla. Särskilt om det är femton likadana blogginlägg på varandra - och ännu mer från folk som faktiskt kan skriva.

Jag lämnar åt de som förut pratat om finkultur vs. fulkultur att dra eventuella paralleller om vad för kulturyttringar vad för människor bör använda sig av, men jag öppnar gärna för tanken. Sedan har vi den ganska intressanta förekomsten av “riktigt” eller “vettigt” bloggande. Annan skriver:

Jag blir provocerad av alla jävla *verb*-inlägg eftersom det är ett så jävla enkelt sätt att smita undan att blogga på riktigt.

Både Julia och Annan verkar tycka att bloggvärlden förorenas av alla dessa asteriskbloggare som liksom kommer undan för enkelt. Istället för att säga något sarkastiskt om vilka kraaav de uppenbarligen ställer på sig själva som bloggare vill jag ha en seriös diskussion om rättigheter och skyldigheter i fri publicitet.

Och sist men inte minst – kanske rentav störst: jag är visserligen mer eller mindre uttalat språkliberal, men jag blir så provocerad av det här hatet mot en ny språklig uttrycksform.

Hur jävla coolt är det egentligen inte att teknik och nya kommunikationssätt har utvecklat en alldeles ny nyans av språket? Hur fascinerande är det inte att den kopplats till ett visst socialt sammanhang (chatt, fjortisar mm) för att sedan växa ut ur det, sätta sig över, återkomma i andra sociala grupper som en form av (post)ironisk humor?

Don’t you just love that kinda shit?

Det är språkhistoriens vingslag as we speak, vänner. Och bakåtsträvarna kan stå där med sina kurser om att skriva bättre och förfasas när den första stora romanen som *använder stjärnor* kommer ut och moppar golvet med litteraturkritikerna.

Just sayin’.

Sluta med:

• Dricka öl varje kväll
• Bråka med Piraten varje kväll

Börja med:

• Ta “dagen” som den “kommer”

Fortsätt med:

• Ha Formal Friday på fredagar och komma till jobbet i t ex skjorta knäppt upp i halsen, mormors kavaj och pagen i sidbena med bortkammad lugg

Saker jag inte blir provocerad av:
Att kronprissesan ska gifta sig och att detta behöver tillkännages svenska folket

Saker jag blir provocerad av:
Att typ alla bloggar jag läser skriver arga inlägg om HUR LITE DE BRYR SIG!!11!!!! €%#/%€

Åh, chocken över att det är en riksnyhet lixom.

Not.

Eller bara kört ett skönt PR-stunt och fått tusen inkommande länkar. Jag pratar alltså om BLOGGBRÅKET. Jag tänkte skriva något intressant men jag nöjer mig med att länka till Deepedition som händigt samlar alla länkar.

Och kanske säga att det finns få saker som provocerar mig mer än utdömandet av andras vedermödor. Är det ingen som har läst lite hobbypsykologi och vet att det inte riktigt fungerar sådär? I så fall skulle gatubarnen i tredje världen ta livet av sig innan de ens blev ett socialt problem och vi här i Skandinavien skulle jollra av lycka hela dagarna, trebarnsmödrar eller ej.

Jag antar att ingen kommer ihåg 21-åringen. Fan, jag kommer knappt ihåg 21-åringen. (Eller den mediokert skrivna bloggposten om honom som hade kunnat skrivas så mycket finare.)

Så döm om min förvåning när han igår stod utanför min dörr med ett snett litet leende på läpparna.
– Jävlar i min lilla låda, tänkte jag, men det sade jag inte.
– Du ska väl också ha en kram antar jag, blev det istället.

Vi hade, eh, brädspelskväll at our place och några vänner skulle komma över. En av dem är den relativt nynerflyttade snubben som 21-åringen var friend of a friend till då när det begav sig. Den här snubben hade någon kompis på besök, inte tänkte väl jag på att han hade samma namn som den där andra kompisen för så länge sedan.

Sedan stod han bara där, pepp på spel och öl och chirre och pizza, med ny frisyr och andra kläder, men ändå unmistakeably 21-åringen.

Det var inte pinsamt. Det var inte awkward. Det var en lite lustig känsla, nu när jag har blivit Stadiga Sambon, att visa runt honom i min och Piratens gemensamma bostad och presentera honom för Piraten, och lite underligt att känna mig så neutral inför någon jag ändå delat kroppsvätskor med. Lite underligt att tänka tillbaka på en tid där jag delade kroppsvätskor så neutralt. Lite underligt att tänka på att det här var veckan efter att terapeuten fått mig att lova att jag inte skulle ligga med någon första gången jag träffade dem (epic fail på det, alltså). Det här var precis innan Syntluggen, det här var innan den horribla historien med Erin, det här var sommaren innan hösten då jag låg bort värken efter Paris med Mustaschen.

Innan vintern då jag lovade mig själv att fan inte ligga förrän typ, januari.

(Och sen hände 2008 och Kalufsen och Straighta Tjejen och Syttene Maj och Piraten, för att fortsätta walken nerför Memory Lane).

Jag var precis lika trevlig mot 21-åringen som mot de andra, men kanske borde jag gjort någon form av statement. Kanske borde jag ha sagt något i stil med “Men vad roligt att ses igen!”. Kanske borde jag ha behandlat honom som någon jag kände. Men det gör jag ju verkligen inte. Vi har träffats en festkväll för nästan två år sedan.

Jag sa inget till Piraten.

Det man inte vet.

Istället gjorde vi vad de kommit dit för och spelade Fluxx, Munchkin, Once och Guillotine (ja, en brädspelskväll med bara kortspel, alltså). Jag hade aldrig spelat Fluxx förut men det var väldigt roligt. Munchkin lyckades jag stor-losa fastän jag var bäst på reglerna. (Piraten, han var inte med och spelade förstås. Han låg på mage på golvet och surfade eftersom vi äntligen fick internet hemma igår.)

Men shit alltså.

Hur är det den där klyschan går igen? It’s a small world.

– It’s the house with the crazy mailbox, säger jag för att skilja ut mammas hus bland de anonyma vita radhusframsidorna.
Det är inte huset jag växte upp i men det är huset jag var tonåring i, och det är huset jag kommer tillbaka till varje gång jag åker “hem” (att jag sedan säger att jag ska åka hem när jag åker, eh, hem, också är ju en annan femma… liksom att jag av rutin kallat både jobb och hotell för hemma i förbifarten).

Vi öppnar dörren och mamma hälsar mig med en varm kram och Piraten med ett fast handslag. Hon presenterar sig inte men det är nog lika bra för Piraten skulle tappa bort sig redan efter två stavelser i det svenska femtiotalsdubbelnamnet.

Och sedan gör vi det man gör hemma: vi sitter kring köksbordet och långfikar med smörgåsar med ost, kaffe med mjölk, bragokex och skrönor. Mamma beklagar sig över sin engelska och Piraten försäkrar henne att nej nej, den är kreativ och poetisk och så skrattar de båda. Vi pratar om allt från världsläget till mammas begravning (”I want this song, No woman no cry, to be played from ten speakers!”) till stjärtlappar och promenader. Någonstans där tänds en gnista i både mina och mammas ögon.
– Har vi några stjärtlappar?
– Ska vi gå till pulkabacken?
Vi bygger improviserade åkdon av plastkassar och tidningspapper (”original style”, säger mamma helt omedveten om hur gangsta hon låter) och ger oss av. Bakom min gamla lågstadieskola tittar vi ut över hela stan och ser havet glittra bland kranarna och skeppen, skogen glänsa vit av snö, och de få höghusen i fjärran torna upp sig bland träden. Vi kommer till pulkabacken där någon börjat samla ihop till en påskbrasa (”we light a big fire to scare the witches off, it’s a west coast thing”, förklarar jag för en förvirrad Pirat) och jag förfasas över att det växer sly i halva backen.

Sedan bär det av och mamma är vildast, tjuter och tjoar med benen i vädret där hon susar nerför backen. Ner och upp och ner och upp och ner igen. Piraten och jag krockar i en grop, plastpåsarna rivs sönder på undersidan av sly och bös som sticker upp ur snön och vi har snö precis överallt. Piraten är mäkta imponerad över mammas stjärtlappsskills och mamma, hon bara lyser.

Sedan somnar Piraten i soffan för han är så trött efter skidåkandet och stjärtlappandet, medan mamma lagar mat och jag och mamma twistar i köket till Let’s do the twist. När vi blir för högljudda vaknar Piraten och kommer lunkande nerför trapporna. Då går Inbjudan till Bohuslän på från mammas favoritskiva (som innehåller reggae, progg, sextiotal och visor) och hon för mig stolt i vals som för att visa upp mig för Piraten. Jag följer klumpigt och försöker räkna ett-två-tre-ett-två-tre medan bohusbergen rullar som blågrå dyning ur högtalarna. Vi kikar på sångtexten i Google translate och mamma tjuter av skratt när “Hulda kärnar smör” översätts till “Nuclear Hulda butter”.

På vegetarisk finmiddag med vin (vin! som mamma grimaserar åt för hon tycker är så äckligt men ändå vill servera) där Piraten får ta först (”you’re the guest!” – “yes, but you’re the ladies?” – “but you’re the guest! now go on!”) följer ytterligare någon timma av köksbordssamtal (nu bondar Piraten och mamma om snickeri och hantverk – utrustnings-Piraten är naturligtvis imponerad av hennes välutrustade snickarbo(d) i källarn, och mamma är stolt över sin nya bandsåg), och sedan har vi FF med en fullständigt miserabel drink-and-a-half på Hemortens minst fruktansvärda bar innan vi inser vårt eget bästa och går hem och knullar istället.

När vi sagt hejdå till mamma på söndag förmiddag får jag känslan av att hon aldrig mer kommer spontanhota med att slå ihjäl Piraten om han är elak mot mig.

22.17 hämtar pappa mig på Göteborgs centralstation och i tjugo minuter ut till Landvetter speed-pratar vi om workshopparna, Piraten, livet och allt det där andra vi vill få ur oss far och dotter emellan på svenska, innan vi hämtar Piraten.
– Du har inte sett några foton va? frågar jag pappa när jag kommer på att alla inte har facebook.
Och det har han ju inte, varken facebook eller sett foton.
– Han har jättestort rött skägg och så är han jättekort. Ja eller inte jättekort alltså, men ett par centimeter kortare än mig i alla fall.
– Har han rött hår också? undrar far, för det är naturligtvis det man vill veta innan man träffar sin tjugofyraåriga dotters trettiosexårige engelske pojkvän med två barn.
– Nej det är mer brunt. Skägget är liksom inte morotsrött heller, mer typ tegel.

Sedan pratar vi om pappas skägg och vilka frisyrer det haft ända tills vi kommer fram till flygplatsen. Piraten är redan påväg ut med väskan slängd över axeln och specialbyggda byxor från New York som ser ut som kostymbyxor men skyddar mot vatten och andas (så att man kan räsercykla till jobbet med dem).
Han vet hur man imponerar på min far fastän de aldrig setts.
– Welcome to Sweden, säger pappa och tar i hand.

Piraten får naturligtvis sitta bak medan jag sitter på passagerarsätet och pappa kör. Någon ordning får det vara i bilen. Vi åker ut mot Hemliga Ön och det är inte tyst en minut på vägen, för Piraten älskar att prata om precis samma saker som pappa. När vi passerat både Vävra Transformatorstation och avtagsvägen mot Tjuvkils huvud och vet att vi verkligen, verkligen är påväg ligger natten tjock över oss. Månen är gul och fet och rund som en ost och stjärnorna blänker som de bara gör på landet.
– Schh, viskar pappa när vi låser upp stugdörren. Min flickvän ligger redan och sover. Är det någon som vill ha lite vin?
Om det är, för precis som pappa älskar Piraten ett glas på kvällskanten. Medan vi två plockar fram ost och vin tänder pappa en brasa i öppna spisen och lika många levande ljus som Piraten brukar tända runt badkaret (för visst har de en gentlemannamässig romantiker i sig, båda två). Samtalet går som på räls. Fastän pappa är en av de minst humorbenägna människor jag känner lyckas Piraten, en av de roligaste människor jag känner, få honom att skratta till högt (!) flera gånger.

Vin- och ostkvällen följs av djupsömn i varsin slaf i den åttio centimeter breda våningssängen, långfrukost med utsikt över havet, naturskön promenad i strålande sol, och så pappas paradnummer – längdskidor i elljusspåret i Hemorten någon timma bort. Piraten har aldrig stått på ett par längdskidor förut och pappa är alldeles till sig över att han har någon att skrika “Well done!” och “You’re a fast learner!” till, visa tekniker och lära ut. Och Piraten älskar varje minut, fastän han har träningsvärk i muskler han inte visste att han hade efteråt. Dessutom får han ju använda både sportkalsongerna, specialundertröjan, den andra specialundertröjan, specialbyxorna från New York, specialjackan och specialhandskarna, och bonda med pappa om friluftsutrustning.

När pappa mötte Piraten tog han i hand och sade:
– Welcome to Sweden.

När han lämnar av oss på mammas gata ett knappt dygn senare tar pappa i hand igen, men den här gången säger han:
– Welcome to the family.

Så imorrn flyttar jag in på riktigt. Billass med det sista av mina saker – eller alla mina saker, beroende på hur man ser det – jag har mest haft några tavlor, kläder och små viktiga saker i Piratens lägenhet so far. Möblerna kommer att tillfalla nästa roomie på N-kade.

Testmånaden är slut. Jag har inte gjort någon utvärdering, inte funderat, inte tänkt att jag har haft en möjlighet att faktiskt inte. Jag hade redan bestämt mig: nu prövar jag vingarna på det här f’real och går det åt helvete så går det väl åt helvete (och på N-kade är jag alltid välkommen tillbaka, skulle det komma till det värsta). Jag menar, jag vill ju.

Samtidigt är jag fortfarande hispig.

Piraten är olyckligtvis i UK och jag kan inte flytta någon annan helg än den här, så det blir ett ensamt och förvirrat upppackande. Ingen plats i bokhyllan för mina böcker, ingen garderob för mina kläder.

Det hela känns liksom så… ensamt.

PS. Ang garderob:
– Men vi har ju the walk-in closet? undrade Piraten.
– Jag trodde vi hade kommit överens om att det inte var någon walk-in closet utan skulle bli vårt hobbyrum, sa jag med femåringens ynkligt plutande läppar.
– Du är den enda tjej jag vet som hellre vill ha ett hobbyrum än en walk-in closet.
– Men det är ju ett rum.

PS2. Och han har såklart bott med hundra flickvänner förut och är aldrig rädd för närhet & framtid & storsatsning; och jag känner mig så jävla twentysomething i jämförelse, men det är jag ju, vad gör man?

Jag har ett nytt mål i livet och det är att bli ung miljonär, skriver Ghazal.

men alltså jag förstår om det här inte är något blixnedslag för er. men för mig är det skitstort! jag har alltid växt upp med att äga är något fult och dåligt. att ha pengar och vara rik är något dåååliga människor sysslar med (något som jag är sjukt skadad av, jag ogillar rika människor per automatik, bara för att de är rika. hade samma person varit fattig hade chansen att jag gillat dom varit mycket större, helt oberoende av deras personlighet. hur stört är inte det? när man tänker på det så är det ju lika fel som att rika människor ogillar fattiga). man ska BIDRA, man ska göra samhället till en bra plats.

Som vi känner igen oss, no? Vi som i jag, alltså. Vad fan, här är man – man som i jag, alltså – uppfostrad till att stå på barrikaderna och sen jobbar man för Babylon och drar in mer stålar per månad än mamma för att sitta och surfa halva dagarna och tänka på roliga grejer den andra halvan, man har cash att konsumera upp varje månad och världen is none the better off liksom. Och det värsta av allt? Att man fucking trivs rätt bra med att sopa sin egen bakgata först. Och förstås skäms över det.

det är svårt att förklara sånt här om man inte gått igenom något liknande själv. men är det nån som känner igen sig? i den egenskapade pressen att rädda världen och sedan resultatet av att faktiskt inte göra något att rädda världen? utan istället bli aspepp på det motsatta, att bli ung miljonär? att bli - oh my god hold your breaths - KAPITALIST? prata om äga ‘n’ shit? jag dör. nu vill jag skjuta mig själv. men först, vem är up för att dela en lägga på manhattan? jag är seriös.

Sen finns det ju alltid saker man göra i det lilla, man är ju inte ond per automatik bara för att man drar in €€€ liksom. Men det är ett annat inlägg – i det här fokuserar vi på problemet och inte på lösningen ;)

Woh oh oh ooh oh *gör min awesome-dans och sjunger Ottos awesome-läte*

Men snela gillar mäj.