LSM

EL FIN! DIE ENDE! HET EINDE! THE END! FIN! КОНЕЦ! SLUT! This is it.

Drama! Piano! Självgoda liknelser och handen på hjärtat! Tack för allt! Jag älskar er!

Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. En dag kommer kanske stunden igen, och då kanske LSM kommer tillbaka. Kanske inte. Kanske kommer något helt annat. Kanske kommer ingenting alls. Den som vill veta kan lämna sin email i en kommentar eller skicka ett mail.

Hej alla glada, idag går jag hem från jobbet en ansenlig summa euro rikare (förmodligen den största utbetalning som någonsin gjorts till mitt namn) och koncentrerar mig över sommaren på att hitta ett nytt jobb som jag trivs med och som kan utveckla mig i den snabba och spännande digitala kommunikationsbranschen. Det kallas arbetsbefriad, tror jag.

Jag tänker mig att jag är arbetsbefriad och jobbsökande med min macbook på den soliga uteterrassen tillhörande den helt fantastiska husbåt som jag och Piraten skrev på papper för idag – ett underverk till bostad som vi chockartat nog båda tycker om.

High fucking five på mig idag.

Han var kanske inte coolast i kommun men han var välutbildad, doktor!, och intelligent och rolig att prata med, så min kompis slängde käft med den där främlingen på väg ut från krogen förra veckan. Han skulle vidare till en annan klubb som låg precis bredvid hennes hus, så hon föreslog att de skulle dela taxi. Det gjorde de, och hade riktigt trevligt hela vägen. Egentligen var min kompis på väg hem redan, hon var så trött ikväll och hade inte ens orkat dricka med sina vänner, men den här trevliga doktorn insisterade på att hon skulle följa med honom på en öl till, bara en enda, på den här klubben.

Så det gjorde hon.

Han gick till baren och kom tillbaka med två stora starka, den här till mig och den här till dig, och de fortsatte prata. Hon var så trött, så trött. Han lutade sig närmare, började röra vid henne. Bjöd henne på en cigarett men sade till henne att akta hakan. Hon förstod ingenting men kände sig vimmelkantig. Han var obehaglig. Hon tänkte att hon måste hem, men att det var bäst att playa det cool, så när han gick på toa följde hon magkänslan och hällde över det mesta av sin öl i hans.

De drack upp och gick ut. Han började snubbla, ville att hon skulle hjälpa honom, han kunde faktiskt knappt gå, han ramlade omkring på gatan. Hon ignorerade honom och fortsatte rakt hemåt. Kände sig konstig, yr och liksom förlamad runt munnen och hakan, det stack som när en tandläkarbedövning börjar släppa, och det var något med tandköttet.

Hon tittade sig i spegeln och såg att ögonen var uppspärrade på vid gavel och pupillerna stora.

Hon sade till sig själv att allt var lugnt, att hon var hemma och dörren låst och det bästa hon kunde göra var att gå och lägga sig. Så det gjorde hon. Hon däckade rakt av och kom inte till sans förrän klockan nio nästa kväll.

Doktorn såg hon som tur var inte röken av igen.

Strage, Jonathan, Elin, Gustav Gabriel med flera har bloggat om det här med medelklassens sätt att definiera saker som medelklass med lätt förakt i rösten.

Jag ska vara ärlig. Jag skäms inte för att vara medelklass. Om något skäms jag för att vara medelklass som de sista åren ökat min inkomst markant, men jag hyser inga som helst illusioner om att jag lämnat medelklassens trygga fåra bara för att jag tjänar mer än min mamma.

Jag definierar båda mina föräldrar som medelklass, även om de haft olika ekonomiska förutsättningar. Och jag är oerhört tacksam att jag fått chansen att växa upp i ett medelklasshem. Jag är tacksam för mammas hyllmeter med litteratur och jag är tacksam för att vi kunde åka till Åre en gång om året med pappa. Jag är tacksam över villaträdgården där jag kunde plocka tillräckligt med bär för att koka egen sylt. Jag är tacksam över att jag kunde få i princip hela studiebidraget som gymnasiekid och att jag uppfostrades till ansvar och frihet så att jag kunde åka på tågluff när jag var sexton (med pengar jag som medelkassbarn hade kunnat spara och småjobba ihop). Jag är tacksam över att de aldrig pushade mig att plugga något “där jag kunde bli något”, varken för status (överklassmarkör?) eller säker anställning (arbetarklassmarkör?).

Jag är medveten om mina privilegier – kulturella, ekonomiska och sociala – och jag är tacksam över dem, för de har underlättat det svåra i livet jävligt mycket för mig.

Och därför blir jag alltid lite ledsen när mina fellow medelklassvänner som är mer kulturellt bevandrade än undertecknad använder uttrycket som ett skällsord. Ja, det är alltid de som kan ord som dikotomi och hegemoni och har läst de där must-read-tänkarna med franskklingande namn som säger något.

(Ibland har de gjort någon form av klassresa, eller tillhört en ekonomisk arbetarklass men haft medelklassens kulturella kapital – då vet jag inte vad man ska definiera dem som längre, men det är i vilket fall bara dem jag hört snacka ner “arbetarklass” på samma sätt. Bara de med arbetarklasskomplex pratar arbetarklass annat än i rent politiska sammanhang, är min erfarenhet: de har perspektivet, eller skammen, eller både och.)

För flera år sedan skrev jag i ett helt annat sammanhang:

Det är så tråkigt att skämta om ängsligt svenskt medelklassbeteende. Alla verkar göra det i Sverige, tyckte jag på min semester, och allas största skräck är att vara “svenniga”. Man läser Nöjesguiden och ba “fatta hur mycket kollektivt självhat Sverige måste krokna under för att det ska vara coolt att skriva en sån här krönika”.

Jag blir så trött på det hycklande föraktet för den egna gruppen. Kritiserande och ifrågasättande är konstruktivt men bara för att man har en fil kand behöver man väl inte skita på sig av rädsla för allt som andas villa-volvo-vovve?

Medelklass, kan vi vara lite stolta över oss själva tack! Det är medelklassen som är det Sverige vi skryter om i internationell statistik.

Elitismen kan vi lämna åt kultursidorna och Bögjävlar-gänget.

Okej, nu vill jag säga ett sanningens (eller hrm, åsiktens) ord.

Det här asterisk-bråket *suckar bekymrat*.

För det första är det ofta, i den formen Julia och Annan verkar syfta på, en form av språklig humor. Att avfärda andras humor med tips på “hur man skriver bättre”, som Julia Skott skriver, känns i mitt tycke mer än bara lite von oben.

När man ska lära folk att skriva (bättre) så brukar man använda begreppet show, don’t tell. Skriv inte att din huvudperson “blev ledsen”, berätta hur det kändes, beskriv vad de gör som gör det tydligt att de tagit illa vid sig. Någonstans tycker jag att samma sak borde gälla för vettigt bloggande.

Julia blir också irriterad på att människor som “kan skriva” använder sig av det hör “fulspråket”.

Förklara poängen. Snälla. Särskilt om det är femton likadana blogginlägg på varandra - och ännu mer från folk som faktiskt kan skriva.

Jag lämnar åt de som förut pratat om finkultur vs. fulkultur att dra eventuella paralleller om vad för kulturyttringar vad för människor bör använda sig av, men jag öppnar gärna för tanken. Sedan har vi den ganska intressanta förekomsten av “riktigt” eller “vettigt” bloggande. Annan skriver:

Jag blir provocerad av alla jävla *verb*-inlägg eftersom det är ett så jävla enkelt sätt att smita undan att blogga på riktigt.

Både Julia och Annan verkar tycka att bloggvärlden förorenas av alla dessa asteriskbloggare som liksom kommer undan för enkelt. Istället för att säga något sarkastiskt om vilka kraaav de uppenbarligen ställer på sig själva som bloggare vill jag ha en seriös diskussion om rättigheter och skyldigheter i fri publicitet.

Och sist men inte minst – kanske rentav störst: jag är visserligen mer eller mindre uttalat språkliberal, men jag blir så provocerad av det här hatet mot en ny språklig uttrycksform.

Hur jävla coolt är det egentligen inte att teknik och nya kommunikationssätt har utvecklat en alldeles ny nyans av språket? Hur fascinerande är det inte att den kopplats till ett visst socialt sammanhang (chatt, fjortisar mm) för att sedan växa ut ur det, sätta sig över, återkomma i andra sociala grupper som en form av (post)ironisk humor?

Don’t you just love that kinda shit?

Det är språkhistoriens vingslag as we speak, vänner. Och bakåtsträvarna kan stå där med sina kurser om att skriva bättre och förfasas när den första stora romanen som *använder stjärnor* kommer ut och moppar golvet med litteraturkritikerna.

Just sayin’.

Sluta med:

• Dricka öl varje kväll
• Bråka med Piraten varje kväll

Börja med:

• Ta “dagen” som den “kommer”

Fortsätt med:

• Ha Formal Friday på fredagar och komma till jobbet i t ex skjorta knäppt upp i halsen, mormors kavaj och pagen i sidbena med bortkammad lugg

Veckorevyns Fredrik Backmans “Så tolkar du hans sms” via Hanna Fridén:

3. Han använder Smileys
Det betyder:
Smileys från en kille är i regel ett gott tecken. Det betyder att han släppt ner garden lite och vågar vara gullig. Det signalerar också att han tror att du är lite dum i huvudet. Förlåt, men killar tror alltid att de är smartare än du. Och eftersom 95% av killars humor utgörs av ironi tar han för givet att du inte fattar det.

Jag är mållös.

Men nu vet jag i alla fall vem som skapar manshatet hos nästa generation feminister.

(paus)

Nej, jag kan inte släppa det. Tror han att jag är dumihuvet säger du? Backman, jag har bara ett ord till dig:

SKAMMEN.

Jag har gjort något jag aldrig förr gjort i mitt liv. Jag har beställt en självhjälpsbok från internet. Nej, det är inte previously mentioned How to Win Friends and Influence People. Det är värre än så. Den heter någonting med ordet women i titeln. Och det är till och med värre än så. Min pojkväns exflickvän läste den och blev hjälpt.

Jag kom helt enkelt till en punkt där jag kände att jag inte blev hjälpt av introspektionen. Analys i all ära, men när jag känner att mina känslor inte alls är i proportion med vad som orsakat dem kanske det handlar mindre om att våga leva ut och mer om att rise above.

Min terapeut hade en teori om att anledningen till att jag kan bli så ledsen över småsaker som andra säger eller gör – och som jag tolkar som start på en tankekedja som kommer att sluta i att hela världen ogillar mig – är att jag hugger på varje bete som tillåter mig själv att leva ut det självförakt jag inte vill erkänna att jag hyser. Om någon skämtar plumpt är det en ursäkt för mig att tänka att personen tycker att jag är dumihuvet – för att jag förtjänar att bli tyckt dumihuvet, för att jag innerst inne tycker är att jag är dumihuvet.

Det gör också att varje gång jag försöker gå till botten med varför jag är sådär “oförklarligt ledsen” slutar i att jag listar allt som gör mig värdelös. Varje gång jag ska säga till mig själv att jag är värdefull ändå slutar det med att jag listar alla trots-att-anledningar som gör mig värdelös.

Efter en synnerligen miserabel natt i förra veckan med attackgråt och tandaskallran bestämde jag mig för att det fick vara nog. Rise above, helt enkelt.

Jag såg tre vägar därifrån.

• Den första var zen-filosofi, som Robban med Air-Max-skorna alltid förespråkade så ömt på förra jobbet och som så uppenbart gjorde honom till den mest harmoniska ADHD-planner jag någonsin träffat. Å andra sidan kom jag över min spirituella fas när jag slutade gymnasiet.
• Den andra var självhjälpsboken Women Who Think Too Much, gud förbjude.
• Och den tredje var att göra som Rand al’Thor i Wheel of Time (Robert Jordan R.I.P. <3) och fokusera på en flammande låga i ett mörkt utrymme varje gång jag kände att den mörka sidan av Kraften höll på att ta över.

Om den här boken inte funkar vet ni vad jag håller på med när jag sluter ögonen och mumlar om Drakens Återkomst.

Jag kom just tillbaka från änu en fruktlös spaningsfärd efter min lilla rosa sportcykel, eller Piratens extjejs lilla rosa sportcykel beroende på hur man vill se på saken.

Jag var ute igår med, och i förrgår med.

Jag har letat i sammanlagt tre timmar tror jag, det finns så jävla många smågator här! Kors och tvärs och tvärs och kors. Fastän sträckan jag gjorde mig av med cykeln på inte är mer än två kilometer max finns det hundra och en vägar en störtfull LSM kan ha tagit och förmodligen tog jag i alla fall den hundraandra för att ögonen gick så i kors.

Den cykeln ser jag nog aldrig igen.

Och gjorde mig av med; ja, så här gick det till.

Enligt vittnesuppgift skiljdes jag från vännerna cyklande strax efter fyllekäket, runt sextiden på morgonen. Själv minns jag inte ett dugg mellan pommes med ketchup & mayo och kaassoufflé från Febo (THANK GOD YOU’RE OVER, DIET MONTH) tills jag plötsligt står i korsningen där vi nästan bor – står, utan cykel alltså – och väntar på grönt. En snubbe i rastaflätor och militärgrön jacka kommer cyklande och väntar med mig. Jag tror han är bekymrad för mig eller så är kanske han bara jobbig och kladdig, i vilket fall insisterar han på att slå följe eftersom vi ska åt samma håll. Han småpratar och jag är irriterad, och med honom vid min sida missar jag min egen dörr (!!!) och fortsätter istället vägen fram. Plötsligt får jag ett ceperyck och gör nittio grader skarpt in på en tvärgata med något mumlande om att jag bor där – och jag blir förvånad när han inte tjatar emot (!?). Inser ungefär samtidigt att jag inte alls bor där, att jag inte vet vart mobilen är och att jag gått några kvarter för långt.

Kommer hem halv-kvart i sju, vilket talar för att jag ditchat cykeln i början av vägen. Förhoppningsvis insåg jag att jag var på tok för full för att cykla och låste den i något lämpligt ställ. Förmodligen vinglade jag för mycket för att hålla balansen och slängde cykeln i ett gathörn. Det enda som talar mot den teorin är att mina nycklar satt i låset – men det kan lika gärna vara virat runt sadeln.

Idag på väg hem från jobbet tror jag att jag såg rastamannen, han kom cyklande emot mig i samma militärgröna jacka ungefär där vi lämnade varandra sist. Jag tror jag såg chockad ut för han såg väldigt chockad ut och sedan tittade vi båda bort.

Jag undrar vad jag hann säga på de hundrafemtio metrarna vi delade.

En av de saker jag saknar mest i Amsterdam är känslan av att vara i en stad full av människor man vänder på huvudet efter, full av människor man har något gemensamt med, full av den där förbisvepande parfymen av grupptillhörighet och nyfikenhetsväckande.

Och utsikten till sådana människor är en av sakerna som gjorde mig pepp på att gå ut och klubba i Berlin trots att jag är mer än nöjd med Piraten – who needs ragg när man har villig sweet dick vid sin ständiga sida? – men folket, känslan, vibbarna, att låta leendet stanna lite för länge över den där brudens tuttar och att swoona lite inombords åt den där tyskens oklanderliga frisyr.

Födelsedagsbarnet ville gå till ett ställe som hette Picknick Club. Min kompis Långe O – bekant genom Fargo – sade att det varit bra precis i början men nu var det bara ängsliga fashionmänniskor och inget kul. Födelsedagsbarnet envisades. Jag, Piraten och F-barnet kom i en tidigare taxi och stod i den förvånansvärt korta kön. Den var kort för att alla blev avvisade i rask takt. Det var “guest list only” men F-barnet och jag var ju tjejer och F-barnet lyckades hustla in Piraten. Långe O och hans kompis däremot, som kom fem minuter senare, blev inte insläppta. De blev förnedrade.

Det kanske inte låter särskilt chockerande för er som bor i Stockholm.

Men vad fan i jävla helvete liksom.

Det var ju våra vänner. Och helt utan rimlig anledning – fastän de är villiga betalande kunder – släpps de inte in. Och med den jävla attityden som den dörrvakten hade. Jävla fascistsamhälle, för att använda en sällan passande klyscha. Jag blev fly förbannad och ville dra, men F-barnet ville stanna eftersom vi redan betalat inträde och det var ju hennes kväll. Piraten, som inte går bra ihop med ängsliga fashionmänniskor, tog en enda blick omkring sig och konstaterade att stället var fullt av stuck-up cunts (bara för att minuten senare muttra att alla därinne var cocks, gotta love den könsliga flexibiliten). Långe O messade och sade att han inte varit så nära att slå någon på käften på flera månader.

Jag blev provocerad av grupptillhörigheten och distanslösheten som jag annars embracear, sket i oklanderliga mansfrisyrer och fantastiskt paketerade tuttar och ville bara spy på alla snyggon som lämnade andra ute i kylan. Jag hetsade till vodkarunda för att jag kände att jag skulle smälla av om jag inte fick något starkt i kroppen, jag var så jävla lack.

Vodkan lugnade nerverna och ilskan lade sig, men folket, känslan och vibbarna hade inte kunnat röra mig mindre i ryggen.

Efter en timma drog vi och på vägen hem tittade vi istället in på ett ställe som hette något i stil med “Classic Ball Haus”. Det var precis innan stängning och här dansade vanvettigt berusade människor i alla åldrar par- och discodans till Britney’s One more time – högstadiedisco gone wild, distanslöshet på precis motsatt sätt.

I garderoben satt en fårad gentleman med rutig skjorta och kritvit snurrmustasch och log, och jag återfick tron på mänskligheten.

Jag är trött och på dåligt humör. Det har ingen särskild anledning eller alla anledningar i världen och nej, jag har fan i helvete inte mens eller pms.

Fan vad trött jag är på att inte tröstäta också. Helt jävla worthless är vad det är.

Får jag gå hem och kolla på Weeds och strunta i världen nu?

Jesus fucking Christ, jag är genomblöt! När jag spankulerade ut genom dörren i min gula regnkappa i morse duggade det lätt – inom tio minuter hade det förvandlats till Syndafloden själv, och de resterande trettio var i princip som att gå under duschkranen på fullt sprut, skoja inte. När jag kom till jobbet var skorna som små båtar fyllda med vatten, sockorna gick det att vrida deciliter ur och trots regnkappan hade jag förvandlats till my own personal wet t-shirt contest som inte direkt känns mer passande av att min t-shirt säger “The internet is for lovers” (ja, det tyckte jag var roligt).

Jag skulle ha tagit ett kort om inte min telefon också drabbats av Guds vredes stora skyfall och nu ligger isärtagen för att torka och förhoppningsvis återuppstå innan tredje dagen.

I eftersviterna av min årsrapport och min sexkris har jag tänkt lite.

Vad gäller den första var det naturligtvis roligt att så många tyckte det var roligt och/eller intressant med mina siffror. Det var skitkul att räkna fram dem också – det enda jobbiga var att de tvingade mig att se det exakta antalet personer jag legat med senaste året.

För det vill jag nämligen inte veta.

Så länge jag bara har luddig koll är det okej. Då ser jag varje sexuell händelse isolerad, för vad den var, och vad den var i sig har jag extremt sällan ångest över (omständigheterna kan vara en annan femma). Men när ett antal plötsligt dansar framför ögonen är det som att det automatiskt lägger till sig själv till den mentala LISTAN jag helst vill glömma. Ligg-LISTAN. Jag har börjat hata LISTAN. Men här kommer den igen, och viftar med sig själv framför mina ögon.

– Vår generation ligger med fler personer på ett år än den förra generationen under ett helt liv, säger den triumferande.
– Vad skulle din mamma tycka egentligen, frågar den med ett snipigt leende.
– Ja du, med den här årstakten blir vi medlemmar i hundraklubben runt de trettio, dryper dess giftiga stämma.
– Det skiter jag i! Varför ska det vara dåligt för! Så länge jag ligger för att jag vill ligga! skriker jag tillbaka.
Och listan viskar, nästan ohörbart:
– Slampa.

Varför? Varför? Varför? Jag tror ju inte ens på konceptet slampa! Jag dömer inte andra. Jag är verkligen inte något extremfall. Och så länge jag slipper se måttet på exakt hur många de blivit så är jag hur tillfreds som helst med mängden vatten som runnit under broarna (dock kanske inte alltid vattenkvalitén eller de underliggande strömningarna, men mängden, sure). Så varför?

Hej, jag skulle vilja beställa lite sexuell frigörelse, tack. Nej, det är inte en present, det är till mig själv, inget paketpapper. Om det var bra så? Ja, men kan ni leverera redan igår, tror du?

Så länge jag ligger för att jag vill ligga.

Men det har jag ju redan konstaterat att jag inte gör.

För när den där giftrösten säger slampa, tror jag att det bara är en del av den som har att göra med horstämplar och förväntningar på kvinnlig sexualitet. Den andra delen har att göra med hur jag känner för mig själv som inte har sex för sexets skull; något som inte är så ovanligt men som jag tycker att jag borde stå över. (Det här med skuldspiraler är jag bäst i världen på, ni snackar med någon som har över tjugo års erfarenhet av att alltid lägga skammen på sig själv i slutändan.)

Men naturligtvis handlar det inte ens om sexet egentligen.

Det handlar om LISTAN är ett så tacksamt offer för projiceringen av mitt väl (eller illa) dolda självförakt.

Och skuldspiralen över det ska vi inte ens gå in på… ;)

Försök aldrig boka flyg med Traveleurope Flights/Bravofly (namnet Bravofly syntes för övrigt inte förrän transaktionen var genomförd i mitt fall). Jag tror jag har blivit rippad för första gången i mitt liv. Och om inte rippad så åtminstone fruktansvärt dåligt behandlad och över-chargad. Det kan jag acceptera så länge jag får min flygbiljett i slutändan.

Om inte ska jag raise hell.

VI HAR MYROR I SOFFAN!!!!!!!!!!

Mitt baklänksfan Gustav (snart måste jag sluta kalla alla mina läsare för fans! Det är ju för fan inte klokt. Dessutom är jag själv en större internetstalker än all of y’all (nästan, Stalkern undantagen, du vet vem du är ;)) (inte för att fan och stalker är samma sak alltså) – vart var jag?) ja, baklänks-Gustav länkar själv lite bakåt så att jag ramlar på den här grymma posten om modebloggar och don’t hate the player hate the game, som avslutas i resonemang jag tänkte förut idag om hur det här med bimbo- och horstämpel blandas ihop.

Låt mig lägga till det här som en virtuell fotnot till Gustavs post: tydligen beskrev Paris Hilton en partykompis ass som “gross and disgusting”, “a trash bag filled with cottage cheese”, på en radioshow, för att senare ta tillbaka det. Då resonerar nåt playahatin spärrmongo till bloggare så här:

Paris is fucking gross and disgusting. The inside of Paris’ stomach probably looks like a trash bag filled with cottage cheese due to all the chunky jizz she’s eaten. Stupid skank! […] They hate each other. Now is our chance to finally rid the world of the two biggest whores. We should have a “whore off.” We’ll stick a hard 12-inch dick in front of them and watch as they suck to the death.

Förlåt, men sådana skriverier får mig att vilja kväva upphovsmannen med samma jävla tolvtumskuk rätt ner i halsen. Gärna av trä. Icke-sandpapprat.

Ännu ett långt inlägg som blev uttänkt på flyget hem från Indien, men som inte hittat ut förrän nu:

Det är två och ett halvt år sedan jag började flyga regelbundet. Jag skulle till och med kunna säga att jag visste inte vad flyga var tills för två och ett halvt år sedan. Visst, jag hade flugit lite random, men det är långt från att vara hemma på en flygsträcka.

I början älskade jag det. Det glassiga väntandet. Att resa med lätt packning, att känna sig kosmopolitisk, att gå på Schiphols blänkande golv och höra “mind your step” i högtalarna och veta att man skulle vara hos mamma på andra sidan Europa redan ikväll. Säkerhetsanvisningarna på planet lyssnade jag aldrig på (as if, liksom), och ofta vaggade motorernas brummande mig till sömns inom fem minuter efter att vi lyft.

Så skrev Alex Schulman om sin skräck för flyget i sin blogg. Han beskrev paniken, dödsångesten, hur han drack sprit för att hålla sig lugn. Och så träffade jag Paris, som förklarade sig flygrädd, och jag måste erkänna att jag först tänkte “men baby, du kommer ju behöva sluta med de barnsligheterna när vi inleder ett långdistansförhållande förstår du väl”. När jag förstod att det inte var några barnsligheter utan riktig rädsla (och när Paris aldrig kom till Amsterdam den våren) försökte jag sätta mig in hur det fungerade. Jag började lyssna på säkerhetsdemon och tänkte “Så om vi verkligen kraschar måste jag komma ihåg att…” Jag började lyssna efter oregelbundenheter i motorljudet, jag kände varje luftgrop, jag tänkte noga igenom hur det skulle kännas att förlora det jag hade med (ni vet ju att datorn är bäbisen jag vill rädda ur det brinnande huset). När det skakade till i planet ansträngde jag mig för att föreställa mig eventuellt kommande brand, blod, skrikande människor, panik, nödlandningar och död.

Vad jag inte hade tänkt på var att det här skulle påverka mig. Det var ju inte alls behagligt att tänka på varken brand och blod, en nära förestående död eller immediate loss of dattan. Men det hade satt sig. Associationerna fanns där och de gick inte bort. Jag började känna ett vagt obehag varje gång säkerhetsintruktionerna gicks igenom. Luftgropar fick det att knyta sig i magen på mig. Hastiga höjdförändringar fick hjärtat att dunka lite snabbare.

Och så kom den där gången, när den hastiga höjdförändringen liksom inte riktigt var inbillning. När vi tappade höjd jävligt snabbt fastän vi i princip nyss startat. När jag var trött och ville sova men oroligt tittade ut i mörkret och kände hur magen reagerade som på bergochdalbanor. Och när högtalaren sade att en av planets generatorer oväntat slutat fungera, och att vi skulle bli tvungna att vända om och laga eller byta plan. Då slog hjärtat jättefort. Jag vill inte dö, tänkte jag, men det är okej att bryta båda benen även om det kommer bli svinjobbigt. Det är väl okej att den jävla datorn dör också. Bara jag slipper. Kaptenen pratade på obegriplig danska i högtalarna och färden var otroligt skumpig. Otto skrattade och hoppades att syrgasmaskerna skulle trilla ned. Jag undrade hur fort mississippihjärtat kunde slå. De sa att vi gick ner för landning och jag tänkte: nu är det nödlandning, nu bryter jag båda benen, men vi var tillbaka på Kastrup, och efter någon timma hade de lagat planet och vi satte av igen.

Det är förmodligen det närmaste jag någonsin kommer att komma en flygkrasch, och nu har jag alltså det avklarat. Det var efter det jag insåg att jag inte riktigt tycker om att flyga längre (jämfört med t ex tåget är det ju sjukt bökigt, trångt och omständigt), men att det är en nödvändighet om jag ska kunna leva det liv jag vill ha och där jag vill ha det, och då går det inte för sig att hålla på och vara flygrädd light baföratt liksom. Nu får det vara nog, tänkte jag.

När jag sedan flög till Indien var det en helt annan sak. Att flyga i ett plan som inte är typ skitlitet är en helt annan känsla och inger otroligt mycket säkerhet. Och lite luftgropar måste man ju räkna med på en lång färd, något annat vore onaturligt. Hur skulle det se ut om det kraschade liksom? Dessutom flög jag ju med pappa. Inget kan hända när pappa är med, och om det mot all förmodan skulle hända något när pappa är med vet jag att det skulle lösa sig för pappa skulle vara världens bästa livräddarpappa och precis som när vi satt fast i en snöstorm och fick nödövernatta på fjället skulle han vara konkret, lugn och resolut tills faran var över. När jag sedan åkte hem utan far min (han var kvar på konferens) åkte jag dagtid och flög över ett helt molnfritt Afghanistan med så breathtakingly beautiful mountains att jag nästan blev religiös, och så fick jag se Aralsjön von oben och det har alltid varit ett av mina drömresmål. Vem kan vara rädd när man i centralasienextas?

Det återstår att se om min noga konstruerade nervositet gör sig påmind igen när det lilla töntiga KLM-planet lyfter mot Paris i Göteborg om en vecka och en halv. Men då ska jag tänka på sunt förnuft, livräddarpappa och Hindu Kushs snöklädda toppar och sedan ska jag återigen somna till säkerhetsinstruktionerna med dödsföraktet som lättaste bagage.

Vissa förespråkar transparens. Andra förespråkar radical honesty.

Jag vågar inte hålla den här bloggen varken så transparent eller ärlig som jag egentligen skulle vilja, och då är jag ändå anonym och slänger ur mig rätt saftiga saker ibland.

Men det är ju uppenbart att det svenska medieklimatet inte kan hantera det. De senaste dagarna har en storm i ett vattenglas blossat upp i Resumé, allas vår favorittidning om svenska reklambranschen som alltid håller lika hög kvalité. Den här stormen har just lett till att Axel Bringéus idag har lämnat sitt jobb som assistant brand manager på Procter & Gamble. Varför?

För att han hade en blogg.

För att han hade en blogg där han med svart humor raljerade över både det ena och det andra.

För att han stod bakom den bloggen med sitt namn och sin person.

Resumé storknar och citerar indignerat ur bloggen:

”Och just nu önskar jag inget annat än att fransk polis, ridande eller ej, ska åka ut till Orlyflygplatsen och slå in skallarna på dessa vidriga franska arbetarkräk som gör så att jag kanske inte kan åka till Frankrike på fredag”.
Inlägget är illustrerat med en bild på en polis som sitter på en häst som stegrar sig över en man som hjälplöst ligger på gatan. Bildtexten lyder: ”Jag vill inte ha någon Saltsjöbadsanda, jag vill ha en blodig och våldsam klasskamp.”

Tänk dig att det vore en stå-upp-komiker som sa det här. Massan skulle vråla av skratt. Och den som mot all förmodan tog det här citatet på allvar borde ha rest lästen av bloggen – men det är ju försent nu, den har nämligen Axel känt sig tvungen att stänga ner.

Den 24 februari skriver han om Ku Klux Klans slogan ”Do you hate niggers? Do you hate jews? Do you have ten dollars?” att den är fruktansvärd men att den säkert mycket effektivt gjorde sitt jobb som ”rekryteringsclaim”.

Min första impuls är att göra mig löjlig över Resumé och skriva något i stil med “gjode de ont? ska ja blåsa?” – min andra impuls är att bli rädd på riktigt för det klimat i vilket ovanstående påstående är oskrivbart. Ännu läskigare blir det när man letar upp den (numera borttagna) bloggen ifråga, och inlägget i sin helhet är:

En hemsk slogan
En slogan som till och med jag får kalla kårar av är den här:
“Do you hate niggers? Do you hate jews? Do you have ten dollars?”
Den användes länge av de här mörkermännen: [bild på KKK]
Även om den är fruktansvärd tror jag säkert att den mycket effektivt gjorde sitt job som rekryteringsclaim där och när det begav sig.

Man ska inte ens behöva den disclaimern för att få skriva att KKK hade bra rekryteringstaktik. Men trots att han lagt in en brasklapp som heter duga (”hemsk slogan”, “kalla kårar”, “fruktansvärd”), väljer Resumé ändå att basunera ut det som antydan om högerextrema åsikter.

När Bringéus dessutom har använt sin yttrandefrihet i bloggen till att berätta vad han tycker om “den vedervärdiga blaskan Resumé” blir det hela än mer obehagligt. Man kan nästan ledas att tro att det handlar om någon slags personlig hämnd.

Oavsett Resumés anledningar har Axel fått sparken och bloggen (som jag bittert ångrar att jag inte läste; den verkar rolig) har stängts ner, som tur är med värdigheten i behåll.

Deep.edition sammanfattade bra både igår och idag:

Just nu har jag inte tid att diskutera det men frågan är: hur tänker sig företagen att behålla de riktigt duktiga, men kontroversiella, om man inte vågar låta dem få plats?

Dagens Media tar sociala medierna (numera ;)) på större allvar:

Dagens Media tycker att det hade varit intressant at ha en principiell diskussion med Procter & Gamble vad man kan och inte kan blogga om. Var gränsen för allvar och humor går men företaget väljer alltså att inte alls kommentera händelsen.

Själv uppmanar jag till stöd för Bringéus – oavsett vad man tycker om hans humor så måste det finnas plats för privatliv även för en biträdande varumärkeschef.

Jag har försökt säga upp mig sedan i torsdags eftermiddag.
Nu gick det äntligen fram.

Jag känner mig som en kalv på grönbete.

Jag hade tänkt skriva inlägget med den här rubriken* i någon vecka när Saker under huden-Elin (min fucking queen; oftare omnämnd som Paris), förekom mig och skrev inlägget Den hårfina gränsen mellan den moderna slampan och den utnyttjade horan:

Det handlar aldrig om att jag ställer upp. Det handlar alltid om att jag bara tar vad jag vill ha. Som den sexuellt frisläppa, moderna kvinnan definierar jag min sexualitet på mina villkor, gör vad jag vill.

Den där lördagnatten var ett sådant exempel. Jag tog exakt vad jag ville ha. Vi var båda med på det, lika mycket. Sedan, direkt efteråt, reser han sig upp. Jag ber honom stänga av musiken, självklart förvissad om att vi ska sova ihop. Det är ju så man gör. Skedar och leker par och dan därpå säger man tack och hej och är lite bakfullt generade.
Han ringer efter en taxi. Tar på sig sina jeans. Stående framför min fortfarande nakna kropp drar han upp gylften på jeansen. Säger att jag var ett bra ligg. Tar på sig tröjan, ger mig en snabb kyss. Sedan går han.

Där ligger jag kvar, naken och chockad. […] Känslan var att för första gången i mitt liv känna mig horig. Inte värd mer. Utnyttjad kanske. Fastän jag gjort precis vad jag velat och fått vad jag ville ha var jag likt förbannat bruden som tillfredsställde hans porrfantasier för att sedan bli lämnad kvar när han var klar. Tjejen som leker porrfantasi är inte tjejen man skedar med.
Just där och då var jag varken frisläppt modern eller härligt slampig. Jag kände mig bara smutsigt horig och undrade varför jag inte var värd ens några timmars sömnskedande ihop.

Istället för att föra ett parallellt resonemang på egen blogg tänker jag bara citera min kommentar på hennes (ja, jag lider av inkonsekvent versalanvändning och tenderar att go all gemener i kommentarer på andras bloggar):

man ska kanske inte kasta sten när man sitter i glashus; jag har själv försökt att dra direkt efteråt men övertalats att stanna kvar. jag har försökt be någon gå hem direkt efteråt men övertalats att låta personen stanna. men det har i princip uteslutande varit för att jag redan under själva sexet ångrat att jag låg med personen.

det agerandet måste ses som undantagsfall: av respekt för oss själva och andra hoppas jag att vi kan utgå från att människor generellt har sex när de vill det och inte annars (eller nja; men det är en annan diskussion).

vad gäller den här killen verkar det ganska uppenbart att han ville det. det gör att den här lämningen förmodligen har en annan dimension än “jag har syltat in mig och vill fly”. jag tror att konflikten som inlägget påtalar, det uråldriga hora/madonna-temat, är väldigt obehagligt för oss och därför lätt att vifta bort genom att säga att killar kanske inte tänker så långt eller att han säkert inte menade det - men det här handlar inte i första hand om att tänka och mena.

det här handlar om strukturellt förtryck, för att använda jättestora ord.

oavsett hur schysst den här killen kanske är “egentligen” eller hur kort han kanske tänkte agerade han enligt ett mönster där tjejen du leker porrfantasi med inte är samma människa du skedar med - precis som elin skriver.

ett mönster som säger att det finns horor och det finns madonnor.

det är naturligtvis inte sant, och vi kan stå över det.

vi kan vara allt vi faktiskt är och det är oändligt mycket mer mångfacetterat än en hora-madonna-skala.

men jag tror att vi aldrig kan förändra saker i det stora om vi inte ser vem vår fiende är: inte i första hand killen som uppförde sig som en idiot, utan den polariserande jävla skitstrukturen med sina mångtusenåriga rötter.

Fellow moderna slampor, vi slåss fortfarande med den gamla draken. Friare än så är vi inte - än. Men vi kan bli.

* En sådan gyllene strindbergsreferensrubrik går ju inte att miss out on liksom.