LSM

Jag hade kanske tänkt skriva nånting, men det är nog inte riktigt läge. För trött, för full.

Men.

Hade liksom tänkt.

Skriva någonting om midsommar och svenskar, jaget och dom:et, att vara här när hela sverige är så där (i sverige).
Eller något om hur viktigt det plötsligt blir att spela Vi sitter i ventrilo med Basshunter.
Eller hur det värmer att François (jo, han finns fortfarande, och alla dom andra) trots noll svenskakunskaper har stark åsikt om “dotta” eller “datta” i ventrilo och kan sjunga med i sången.
Hur hon jag inte känner på nästan flytande svenska säger tack, fan vad fint det var, jag har ju bott i Sverige ett par år men aldrig varit med om det här.
Hur jag lagar nästan all maten men är ängslig husmor och kör ut folk ur köket.
Hur vi bygger midsommarstång av ölburkar i vardagsrummet.
Hur vi tänder eld på en bok.
Hur… kanske mest hur potatis och sill – hur jag lagar vegetarisk sill kvällen innan
sillidill sillidill med potatis till

Hur sova sova säng säng säng

Upp och flytta imorgon

För att jag är för dålig på att följa Soraya.

Namn: LSM

Hemma för mig är: Väldigt föränderligt – jag är mitt uppe i en flytt från en minimalistisk svull-lägenhet till en vintage-osande vattenvilla, samtidigt som jag inte har en aning om hur länge jag egentligen alls vill – eller kommer – stanna i Amsterdam.

Den bästa morgonen: Att vakna utvilad ganska tidigt men inte gå upp, utan ägna sig åt lata lördagslekar som morgonligg och tidningsläsande i sängen, tills man blir för hungrig och måste gå upp för att äta. Och att då ha frukostmat hemma.

Det här äter jag till frukost: Yoghurt och musli på vardagar, mackor med ost och grönsaker på helgen.

Så här tar jag mig till jobbet: Jag cyklar, naturligtvis. Om det är soligt blir jag svettig på ryggen av ryggsäcken med datorn och får komplex för min ofräschhet.

Röst i radion jag vill vakna till: Tyvärr vaknar jag inte till radio längre, men jag brukade göra det när jag var yngre. Jag saknar det, ibland. Men det blir krångligt när man är två och en inte pratar svenska.

När jag var tolv år drömde jag om: Att få bröst (men trots det att få leksaker i julklapp och inte tråkiga vuxenprylar som kläder), att rädda världen och ändlösa rollspelssomrar i Småland med mina kusiner.

En gång svalde jag en: körsbärstomat.

Det blir ingen sommar utan: reggae, heter det väl? Guilty pleasure. (Förresten skrattas det i hemmet åt mitt ursvenska uttal. Reggi, säger jag och Piraten skrattar: why do you think it’s spelled regg-AE, you fool?)

Min skämslåt är: För att bara ta ett axplock kan vi nämna Love hurts, YMCA och Mr. Vain.

Mitt favoritljud: Jag tänker bara klyschiga trygghetsljud som vattenkluckande eller hästmulefnysningar, så jag måste nog passa på den punkten för att uppreätthålla min ballis-fasad. Wait…

Person jag helst vill vara: Dr Cockroach i Monsters vs. Aliens. My PhD is in … dance!

Men är nog mest som: En lugnare, nördigare och mindre bildad version av Elin Grelsson ;)

Synd jag vill bli förlåten för: Att jag registrerade en anonym mailadress och skrev påhittade mail till min högstadiekompis, som kände sig jättesviken när det kom fram.

Det blir lite ont om blogginlägg den här veckan eftersom jag frilansar på snuskigt hög timlön och faktiskt har någon form av arbetsmoral. Det är kul att jobba, särskilt att jobba med folk som inte är mentally insane i hela huvudet.

En av dem jag jobbar med är Piraten. Det är kul och oproblematiskt på alla sätt förutom ett: att han aldrig slutar jobba. Vi kommer hem och äter middag, han diskuterar jobb. Vi ligger i varandras armar efter sex, han diskuterar jobb. Vi vaknar på morgonen, han diskuterar jobb. Jag blir galen.

Sedan har han mage att vägra att flyttpacka på kvällarna eftersom han måste “relaxa efter jobbet”.

Hans vägran innebär att vi kommer hyra packhjälp. Packhjälpen kan bara hjälpa till klockan åtta på morgonen efter midsommar.

Man ba, men tack jävla idiot.

Jag föredrar att relaxa efter jobbet genom att faktiskt inte jobba, och packa på tider då det passar mig, istället för att betala för att gå upp snortidigt och bakfull för att hjälpa två tonårstjejer lägga mina böcker i kartonger.

(Till hans försvar får sägas att han erbjöd sig att jag skulle få sova igenom hela packningen men som sagt, min arbetsmoral är på en all-time-high just nu så det kan jag inte med.)

*mår illa*

Jag tänkte skriva en sån där “rolig” post om vad folk har sökt på för att komma hit. Men trots att det har sökts på 847 olika söktermer de senaste 10 dagarna är det väldigt få som är “roliga”.

De flesta söker på någon variant av LSM eller lovesexmoney.

Sedan söker de på Ania och Ankan i Barcelona.

Därefter hundratals olika varianter av analsex, gay-porr och gay-självhjälp, kukar och tjejer eller reklam. Här och där dyker (fortfarande!) en och annan sökning på Claes de Faire upp.

Det är liksom inte ens värt att citera.

Utom kanske dyr vibrator i guld och hur ser en reklamare ut.

För det första rekommenderar jag en enkel googling på samma sak på engelska (leder mig snabbt till hit) och för det andra rekommenderar jag bylinebilden på Mitt eget jävla Narnia.

Okej så jag kommer hem lite full nu och hann bli distraherad innan jag bloggade. Så jag slutade gråta alltså. Det här med att böla på cykel är liksom en ny grej, jävligt skönt kallar jag det, lite transport-depp liksom. *stavningsrättar vad jag just skrev*

Tänkte skriva o vad det nu var som var så jävla jobbigt att jag behövde gråta högt och prata för mig själv, sedan kollade jag facebook så fort jag hittade datorn och glömde alltså bort det jobbiga, sånt är livet på tjugohundratalet in case you forgot.

– Do you want to have an early night? Go to bed and maybe talk some, fuck some, read some..?
– Sorry darling, I need some internet right now.

När jag kom tillbaka från gymmet igår och skulle twittra lite möttes jag av följande:

Nej, det är inte ett memo om bättre hållning. Jag höll på att nåla en klänning till bättre passform när jag drog och ville bara få ner några minnesanteckningar. Det råkade visst bli i ett dokument som hörde till något helt annat och gav alldeles gigantiska anteckningar till följd.

På väg hem från någon slags fest igår ligger jag på knä framför cykeln och försöker skrapa av ett tuggummi från klackskosulan mot kullerstenen.
– Vad är din skostorlek? frågar något berusat Leidseplein-loffo på holländska.
– Thirty-eight, svarar jag. Acht en dertig, tillägger jag när han ser förvirrad ut.
– Perfekt storlek, säger han, fortfarande på holländska. Kan jag få ditt telefonnummer?
– Nä, jag har pojkvän, säger jag, fortfarande på engelska, och pekar på Piraten som är i färd med att låsa upp sin cykel. (Jag skulle ju självklart ha gett ut det om jag varit singel liksom.)
Bredvid oss står Otto och ser stilig ut i trenchcoat och boots.
– Är ni i en relation alla tre? undrar mannen, och byter till engelska när jag ser förvirrad ut.
– Nej nej, vi är ett par, han är kompis.
– Hej kompis!
Mannen och Otto skakar hand.
– Vi kanske skulle… eh.. kanske skulle kunna ha lite kul alla fyra? undrar han.
Jag avböjer artigt.
– Vi är precis påväg hem, kanske nästa gång.
– Okej, nästa gång! Om vi ses här nästa vecka vet ni vad som gäller.

Alltså, hur länge ska mitt kiss fortsätta lukta skarpt av vegetabilisk nedbrytning (tänk ensilage) efter att jag åt den där konstiga lunchen i onsdags bestående av en enorm (enorm!) hög med grön sparris, ett ägg och vitt vin?

Jag beställde någon form av energi-juice till lunchen förut.

Med den morotsfärgade juicen fick jag någon form av dunkelt färgad häxbrygds-shot.

Med påskriften Pure Power.

Jag väntar bara på att superkrafterna ska kicka in. Fast egentligen borde jag ju ha blivit muterad till något jag var i närheten av samtidigt som jag drack mutagenet power-shotten.

Typ ett kaffefat med skor och kvinnotecken på.

Det kanske är lika bra att inget hände, vid närmare eftertanke.

Kategori “Militärprodukter som du kan ta med i handbagaget”.

1.

Hudsalva, Försvarets.

2.

Glidmedel, Schweiziska Flottans.

Jag antar att ingen kommer ihåg 21-åringen. Fan, jag kommer knappt ihåg 21-åringen. (Eller den mediokert skrivna bloggposten om honom som hade kunnat skrivas så mycket finare.)

Så döm om min förvåning när han igår stod utanför min dörr med ett snett litet leende på läpparna.
– Jävlar i min lilla låda, tänkte jag, men det sade jag inte.
– Du ska väl också ha en kram antar jag, blev det istället.

Vi hade, eh, brädspelskväll at our place och några vänner skulle komma över. En av dem är den relativt nynerflyttade snubben som 21-åringen var friend of a friend till då när det begav sig. Den här snubben hade någon kompis på besök, inte tänkte väl jag på att han hade samma namn som den där andra kompisen för så länge sedan.

Sedan stod han bara där, pepp på spel och öl och chirre och pizza, med ny frisyr och andra kläder, men ändå unmistakeably 21-åringen.

Det var inte pinsamt. Det var inte awkward. Det var en lite lustig känsla, nu när jag har blivit Stadiga Sambon, att visa runt honom i min och Piratens gemensamma bostad och presentera honom för Piraten, och lite underligt att känna mig så neutral inför någon jag ändå delat kroppsvätskor med. Lite underligt att tänka tillbaka på en tid där jag delade kroppsvätskor så neutralt. Lite underligt att tänka på att det här var veckan efter att terapeuten fått mig att lova att jag inte skulle ligga med någon första gången jag träffade dem (epic fail på det, alltså). Det här var precis innan Syntluggen, det här var innan den horribla historien med Erin, det här var sommaren innan hösten då jag låg bort värken efter Paris med Mustaschen.

Innan vintern då jag lovade mig själv att fan inte ligga förrän typ, januari.

(Och sen hände 2008 och Kalufsen och Straighta Tjejen och Syttene Maj och Piraten, för att fortsätta walken nerför Memory Lane).

Jag var precis lika trevlig mot 21-åringen som mot de andra, men kanske borde jag gjort någon form av statement. Kanske borde jag ha sagt något i stil med “Men vad roligt att ses igen!”. Kanske borde jag ha behandlat honom som någon jag kände. Men det gör jag ju verkligen inte. Vi har träffats en festkväll för nästan två år sedan.

Jag sa inget till Piraten.

Det man inte vet.

Istället gjorde vi vad de kommit dit för och spelade Fluxx, Munchkin, Once och Guillotine (ja, en brädspelskväll med bara kortspel, alltså). Jag hade aldrig spelat Fluxx förut men det var väldigt roligt. Munchkin lyckades jag stor-losa fastän jag var bäst på reglerna. (Piraten, han var inte med och spelade förstås. Han låg på mage på golvet och surfade eftersom vi äntligen fick internet hemma igår.)

Men shit alltså.

Hur är det den där klyschan går igen? It’s a small world.

Nämen hörni, det här med Karlskrona och Stockholm var ju så roligt förra helgen att vi gör det igen. Slänger in några fler ställen för att spexa till det. Amsterdam-Stockholm-Hemliga Ön-Hemorten-Göteborg-Karlskrona-Amsterdam över en långweekend torsdag till söndag. Och för att addera lite mer mental påfrestning kan jag ju lika gärna stå upp och hålla workshop fredag och måndag och sen passa på att köra en meet the parents och presentera Piraten för pappa på Hemliga Ön på lördag och på mammas farstukvist i Hemorten på söndag.

Nu åker jag till Schweiz med jobbet på någon slags bonding-i-skidbacken-resa. Jag är mycket stolt över min tajta packning *my father’s daughter* och lättad över att jag får dela rum med Otto och inte något loffo från accountavdelningen.

Jag bjuder på några haikus jag komponerat från spam-mail jag fått så länge *stealing old idea from teh internetz*

News from Microsoft
No girl can be a dead fish
Bill as a real man

Q&A Doctor
the great sexxual scandal
simply cut him off :)

“Klinton-Levinsky”
Hi, You have a PRIVATE note.
Everybody knows

God fucking jul på er alla mina små kycklingar. Nu tar jag bloggpaus fram tills årsskiftet. Vi hörs 2009. Och så har jag klippt av mig håret också och är snyggast på den här sidan polcirkeln (lämnar alltså enbart utrymme för några norrländska skönheter att klå mig).

Alltså, ja, jag borde kammat bort virveln innan jag tog kortet men orka liksom. The freshness shines through. Och så måste ni såklart beundra min mammas fantastiska badrumssmak.

Och en annan länk visar hur en och samma modell porträtterar åldrarna 10-60 med hjälp av styling och fotografi i Vogue Paris. Fascinerande. Särskilt att 20 visas som mer eller mindre ung och oförstörd medan 30 blir någon slags living la vida loca. Jag hade snarare förväntat mig en utsvävande 20-åring och en mer stadgad 30-åring från Vogue.

Men om man ska tro dem ligger ju den bästa tiden fortfarande framför mig. Awesome.

Via Sara Lövestam hittar jag ett “vetenskapligt” “test” på BBC som ska avgöra huruvida du har en manlig eller kvinnlig hjärna. Jag hamnar relativt nära den könsliga “nollpunkten”, på -30 på en skala är -100 är superkvinnliga hjärnan och +100 supermanliga.

“Jaja, jag var ju i alla fall mindre kvinna än genomsnittet,” är min första tanke, och precis som Sara är det intressant att fundera över varför det skulle kännas bättre att ha en mer “manlig” hjärna, men när jag läser igenom mina testresultat inser jag att det enda jag egentligen bryr mig om är att vara bättre än genomsnittet på alla deltesten; jag vill bara scora högt för fan.

Och det gör jag naturligtvis, på nästan allt. På att minnas vilka objekt som bytt plats i en bild (minnestricks; tack min mattelärare i sjuan), på min “empathy score” (”You are very empathic and would be an ideal person to comfort people in a time of crisis“) och på att rotera 3D-objekt (”Are you an engineer or do you have a science background?“).

Jag ska komma ihåg att i perioder av dåligt självförtroende är det bara att göra vad som helst för test där man kan jämföra sig med genomsnittet.

Man glömmer ju lätt bort att man är en übermensch va.

(En rolig fotnot är att man var tvungen att välja om man föredrog män eller kvinnor ur en attraktionssynvinkel, och jag tänkte att jag är ju tillsammans med en s. k. man just nu så jag får väl svara det. Så fick jag sätta betyg på mäns ansikten och testet talar sedan om att jag föredrar dem feminina. What do you know.)

Och så kommer Women Who Think Too Much på posten och så cyklar jag och köper badbomb på Lush och lägger bakisyogatrötta kroppen i väldoftande mumbojumbo-bad med näsan i min självhjälpsbok.

Ett glas vitt Chardonnay och jag skulle kunna finnas i ett stock photo gallery taggad med woman stress-relief self-help bath relaxation.

Mina fötter är kalla. Väldigt kalla.

Jag undrar om det ska tolkas metaforiskt.