Så han bjöd ut mig på middag, och jag sade att han var full och bestämde mig för att aldrig ta upp det igen.
Det var första gången i mitt liv någon försökte bjuda ut mig på middag. Piraten är fortfarande lite i chock över det. Jag menar ju inte att jag aldrig varit på middag med någon. Men i min värld – jag vill inte säga i Sverige för jag har tappat tron på att jag har något som helst svenskt tolkningsföreträde – frågar man väl ändå inte om middag det första man gör, man vill väl gå ut och ta en öl, eller en kaffe, eller så ses man “av en slump” med gemensamma vänner, eller så ligger man först och sedan går man ut och tar en öl eller en kaffe.
Resturangmiddag på tu man hand har liksom känts som att börja i fel ände.
Så jag sa nej, och vad som hände var att vi istället började i den där andra änden som jag är så van att börja i, den där änden som inte får mig att kallsvettas och bli nervös, den där änden som inte får mig att undra vad fan som är fel på mänskan som vill gå och äta middag med mig.
Vi började i änden där jag trodde att jag hörde hemma.
Vi började med ett riktigt jävla överberusat svettigt fylleligg som lämnade mig lika delar förvirrad, tom och besviken på mig själv. Och kanske med en liten mikroskopisk del skräckslaget pirr i maggropen.
Eller inte riktigt så heller.
Vi började med gratis sprit. Vi fortsatte med mer gratis sprit.
Vi hamnade utanför klubben, det var kall sommarkväll, och Piraten började prata. Dagen efter skriver jag till Paris:
Jag och Piraten går ut och tar lite luft och sitter på en trappa och han tar upp sitt misslyckade försök att bjuda ut mig, berättar hur amazing jag är, hur snygg jag är, hur mycket han vill ha mig och hur länge han velat det etc. jag säger “men skulle vi inte prata om det här nyktra?”, “i always mess thngs up when i sleep with someone” och jag tycker jättemycket om dig, det är dumt att äventyra. och han blir värsta chockad över att jag överhuvudtaget är intresserad, blir ännu intensivare i sin fylleärlighet (”you know, the thing is that since i split up with my ex so recently, you’d be… you’d… ” – “be a rebound?” – “no, the opposite, if i fall for you, i’m gonna fall so hard. you’re amazing”)
Sedan kunde han inte hitta sin cykel, och jag erbjöd honom att sova hos mig.
Jag minns inte riktigt hur eller var vi började ta på varandra på vägen hem, men vi snubblade över gatstenar och tumlade om mot väggar och jag minns definitivt att när vi låg med varandra mot en knarkarsoffa bakom en reklampelare bredvid brandstationen var inte det tekniskt sett den första gången vi låg med varandra.
Och sedan kom vi hem till mig och låg lite (mycket) till och sedan sov vi oroligt och svettigt som man gör på dödsfyllan och sedan ringde väckarklockan alldeles för tidigt bland skrynkliga bakfyllelakan och det var fredag. Jag gick upp och duschade medan Piraten sov, och sedan klädde jag på mig och kröp ner igen, och då låg vi igen. Nyborstade tänder mot fylleandedräkt, händer överallt, tomheten, förvirringen, känslan av att jag förstört något som hade kunnat bli världens finaste vänskap, likgiltigheten, rädslan, allt i stora tunga högar på det mikroskopiska pirret som jag nästan inte kunde känna längre.
– Du får absolut inte blogga om det här, sade han, och för en gångs skull gjorde jag inte det heller.
Desto längre blev mailet till Paris.
Jag är jätteförvirrad, men väldigt känslolös inför alltihop, vilket känns konstigt. Ingen ångest, inget magpirr, ingenting. Min första tanke är “jaha, nu kommer det bli jobbigt att avsluta det här för han är uppenbarligen intresserad av mig och då kan jag ju inte fortsätta”, och sen tänker jag “jag kanske inte kan bestämma mig på en gång? jag kanske faktiskt inte vet, kanske inte har en aning?” Vi ska ses i helgen och prata om det, har vi sagt.
Så konstigt alltihop. Och konstigast är den här känslan av att när jag äntligen får det sexet jag velat ha, så känner jag bara “kan vi inte bara ligga bredvid varandra och vara tysta tillsammans och känna efter lite? Måste du säga så mycket? Måste jag berätta vad jag vill ha, måste du berätta vad du vill ha, måste du gå ner på mig, jag vet inte om jag är trygg med det.” Och så tänker jag att okej, här finns alltså något som praktiskt sett skulle kunna leda till ett förhållande, om saker går åt det hållet. Och då blir jag skiträdd och känner klaustrofobin komma.
Jag vet inte, Paris.
Det konstigaste är att det på ett sätt känns som att det inte har hänt.
But it did.
