LSM

Jag kan inte påstå att jag har läst Strindberg. Ja, förutom Giftas eller om det var Giftas II eller någonting annat som handlade om äktenskap och kvinnor och nackdelarna med de tu. En av berättelserna handlar om en sjöman och hans sjömanshustru som väntar därhemma.

Hon bekantar sig med någon feminist och börjar läsa böcker som sätter griller i huvudet på henne, och deras samliv blir aldrig mer som förut.

Hon tycker sig uppvaknad, han tycker henne förvriden.

Lite så känner jag mig när jag läser senaste numret av Bang som handlar om kvinnor och humor. Lite uppvaknad, lite förvriden. Lite uppvaknad mot min vilja. Lite som att något har rubbats i ett samliv.

Piraten är en s.k. rolig kille. Skitrolig är han. Alla tycker att han är rolig. Jag tycker också att han är rolig. Så rolig att jag skrattar även åt de där skämten som får det att sticka till i magen. De där skämten där maktbalansen plötsligt förskjuts, som i Elins text i Bang där hon skriver om ett samtal hon haft med en killkompis, de jämför skrattande erövringar, och han säger till sist att han lugnat ner sig nu och hon säger hon också och han säger att det tror han inte på, hon är fortfarande en slampa som tar den i tre hål. Och det är liksom inte kul längre. Alls. Men man står där och flinar tillbaka för man vill inte vara svag, inte visa att man “inte tål grabbhumor”, inte inte vara en i gänget.

Det här handlar om skämtandet i mitt förhållande.

Jag sade väl till i början, om de där skämten om att suga kuk och skura golv. Vet väl jag att det är s.k. ironi även när det sägs med vanligaste vardagsrösten och att han inte tycker att jag egentligen borde, men det kändes i magen ändå, så jag sade till. Han blev mest arg, tyckte att jag inte hade humor och undrade om jag försökte ändra på hans personlighet. Undrade om jag på allvar trodde att han på allvar menade. Nej, men det kändes ändå, försökte jag. Det gick inte hem. Så jag vande mig. Tänkte inte mer på det. Ha, ha, ha, sade jag kanske ibland, s.k. ironiskt. Eller låtsades tycka roligt.

I början hände det väl också att jag försökte med samma mynt tillbaka, från mitt håll. Men det tyckte förstås inte han var roligt heller. Skratten uteblev och jag tystnade.

Piraten är en s.k. rolig kille. Alla tycker att han är rolig. Jag tycker ibland att han inte är så rolig längre. Det är för att jag inte har någon humor, säger han när vi tittar på brittisk komedi och jag inte skrattar lika mycket som han. Det är också ett skämt, vet jag, fast jag skrattar inte åt det heller. Jag säger kanske ha, ha, ha och försöker att inte känna det som känns i magen.

Amerikansk komedi skrattar jag kanske oftare åt fast det tittar inte Piraten på för det är dålig humor säger han. Otto skrattar jag också åt ganska ofta fast Piraten säger att vi svenskar har dålig humor. Jag tror att det är skämt, fast jag vet aldrig när han skämtar. Egentligen skämtar han ju alltid men om det inte är roligt och det sägs med vardagsrösten är det ju väldigt likt att inte skämta.

Jag är s.k. tråkig. Det har jag alltid sett mig som, men jag vet ju att det inte är sant. Jag vet att jag inte kan sluta fnissa åt mina egna texter eller att jag kan underhålla ett tjejgäng en hel kväll. Fast jag har inget tjejgäng och att vara rolig i text räknas liksom inte. Och så får jag ju jämt höra att jag inte har någon humor. Och efter ett tag börjar man ju tro på sånt där, fastän det “var på skämt”.

Nour El Refai skriver i Bang att

Om kvinnan inte skrattar åt mannen betyder det att hon inte förstår vad som är roligt. Om mannen inte skrattar åt kvinnan betyder det att kvinnan inte är rolig.

Och likt Strindberg önskar jag lite grann att feministerna inte kom med det där uppvaknandet för plötsligt blir det mycket svårare att ha kul ihop.

Ibland önskar jag att jag inte var i samma bransch som Piraten, så att jag slapp tävla med en tolv år äldre lysande stjärna på den digitala reklamhimlen (nåja, i vissas ögon åtminstone ;)).

Ibland önskar jag att jag inte tog upp sådana saker med honom bara när vi båda druckit en massa öl.

Ibland önskar jag att vi drack lite mindre på vardagarna och var hemma lite mer.

Ibland önskar jag att jag bloggade lite mer om alla gånger det känns bra, för det gör det ju faktiskt, mest hela tiden, istället för alla gånger det känns svårt, fast det gör det också, mest hela tiden.

Annandag påsk, vi går uppför (nerför? kan ju inte orientera mig i främmande städer för fem öre) Brick Lane i London och tittar i roliga affärer. Vi går förbi ett dammigt skyltfönster med gamla möbler och jag pekar på en fin femtiotalshylla.
– Titta! Såna där möbler gillar jag, säger jag.

Till mannen jag inte ens kan komma överens om en jävla brödrost med. (Att försöka köpa en – och misslyckas – var något av det mest deprimerande vi gjort ihop.)

Han kastar en snabb blick. Höjer på ögonbrynen.
– Okej, kompromiss: du kan få ha vad du vill som ser ut sådär så länge det är köpt på Habitat.
– Vad är det för fel på loppismöbler?
– Det ser så skräpigt ut.

Jag byter ämne, men delen av mig som vill bygga bo och skapa hem – delen som vill köpa gammalt och putsa upp, fynda fint och göra eget, hitta rätt och sätta på plats – gråter stora, runda tårar någonstans inombords. Vem kan leva i ett hem av nytt, nytt, nytt?

Jag är inte beredd att göra den kompromissen. Alls. Men på annandag påsk byter jag ämne och vi fortsätter uppåt Brick Lane med femtiotalshyllan glömd i dammet bakom oss.

Jag hatar att jag har blivit en väntare. En sån där som sitter hemma och tittar på klockan och tänker att jaha, fast han sade ju att det var sista ölen.

Jag har aldrig haft några problem med att vara ensam hemma. Jag klättrar på väggarna efter en helg av intensiv tvåsamhet och ser fram emot den där timman jag brukar ha för mig själv efter jobbet, och trivs med att han flyger ut då och då för familj eller jobb.

Men kvällarna när han bara inte kommer hem, kvällarna när jag måste fråga var han är och vad han gör, kvällarna när jag hela tiden tror att han ska vara hemma om en timme, då blir jag en väntare fastän jag värjer mig och det hatar jag hos mig själv. Kan inte koncentrera mig, inte gå upp i något. Känner mig patetisk som inte kan engagera mig i något.

Jag vet inte varför det inte känns likadant som när jag vet att jag kommer vara ensam hemma hela kvällen. Men det finns få saker som får mig att känna att min tid är så värdelös som att sitta och vänta på något. På någon. Som har bättre saker för sig. Och som inte ger mig en rimlig tidsuppskattning.

Information är allt jag begär.

Hej, jag blir borta till klockan sex inatt och slår klackarna i taket på en sprit- och knarkfest. Jamen ha så kul! Alltså, det menar jag: jag behöver min egentid och jag vill att Piraten ska ha sin.

Men när jag blir sån här då han dröjer med att komma hem undrar jag om det verkligen var en bra idé att flytta ihop.

För jag hatar att jag blivit till en väntare i hans lägenhet.

Någon gång för ett år eller en evighet sedan satt jag en sen kväll i boardis* på förra byrån och såg på när Farmer Boy** i princip dödade flera månaders kreativt arbete till förmån för ett jävla blått bland mellan vindkraftverk (don’t ask; reklam…). Jag minns hur jag och Otto inte riktigt kunde greppa. Alla dessa sena nätter, for nothing ett blått jävla band?

Vi började skratta. Fnittra. Fnisserifnissa.

Mitt skratt är bara en illa dold gråt, klottrade Otto i sin anteckningsbok och jag nickade ivrigt mellan fnitterattackarna, medan Farmer Boy hastigt tittade upp på oss med en frågande blick. Vad är det som är så…?

Idag när jag satt och fnissade på lunchen åt hur saker och ting egentligen ligger till här på jobbet insåg jag förfasat att det egentligen bara var – just det – en illa dold gråt.

Alltså på riktigt (det är inte ens en dramatisering).

I’ve gone full circle.

Jag har svårt att komma upp ur sängen på morgnarna, för jag fattar inte hur jag ska motivera mig genom en dag till. Jag måste bort härifrån snart eller så blir jag galen.

* The boardroom = mötesrummet.
** Vår förra creative director.

För första gången i mitt liv betalar jag för någon form av utbildning. Nästa torsdag deltar jag i någon slags fancy schmancy workshop om interaktiv storytelling och narrativ i en digital era och sån bull som jag är så sjukt svag för. Jag har, som den dåliga förhandlare jag är, förhandlat mig till att jobbet betalar hälften och jag betalar hälften. (På grund av dålig planering var det dock min överraskningstäta syster som fick panikkreditkortschocka och verkligen stå för fiolerna, i alla fall för några dagar. Corporate life…)

Nu är det så att min ständiga parhäst Otto inte kände för att punga ut euros ur egen ficka för att sitta och lyssna på Erfarna Män en hel arbetsdag, särskilt inte när han vet att jag kommer berätta allt av intresse för honom.

Alltså går jag ensam.

Fattar ni?

Själv. Solo. Mol allena.

Och på schemat ligger två stycken fyrtiofemminuters så kallade “networking breaks”*.

Ja ba snela hjelp.

* Nätverka = sådant som Linda Skugge tycker att man ska ägna sig åt istället för att ha en grafisk profil.

Varje morgon på väg till jobbet, precis efter jag svängt ut mot den halvt nedlagda industrihamnen (eller vad fan det nu är) där vårt betongkomplex till kontor ligger, cyklar jag förbi den här gamla ladan av vit korrugerad plåt.

Och varje morgon tänker jag att typ så känns mitt liv just nu.

Tired of sleeping – days of rage. Och så kanske lite bar och nåt jävla hjärta nere i hörnet, visserligen.

Ps. Bilden är färgmanipulerad för artistisk effekt, klicka för att se stort *mobilkamerakonstnär*. Egentligen har vi precis samma saturation som alla andra här ute i hamnen, fast man lätt tror att allt är lite grågulaktigt.

Som man trodde om Sovjet på åttiotalet, typ.

När jag var i Sverige läste jag i Aftonbladet om en tjej som varit gravid utan att märka det två gånger. Hon hade mensen kvar och allt.

Enter the gravidnoja.

Inför mitt inre öga utspelar sig fasansfulla scenarion av att upptäcka graviditeten när jag är för långt gången för abort, inte palla adoption, vara hemma ensam i monumentala lägenheten med skrikande bäbis medan Piraten är på långa möten och affärsresor, bli ensam rädd bitter asexuell asocial – och karriärslös, och vad händer med Otto om jag är hemma med bäbis? och kan jag ta igen efteråt? och löneglappet som säkert bara växer, och jämställdheten som säkert barkar åt helvete – och sedan skuldkänslorna för att stjäla Piraten från sina andra barn till ett litet nytt knyte, “pappa bryr sig bara om sin nya familj”, och oh the horror.

Tur att jag hittills aldrig har visat några särskilt fruktsamma tendenser.

(Fast det skulle ju bli jävligt bra ungar. Det får man ju ge oss. *det enda jag vill ha gjort på min dödsbädd är att ha fört mina fantastiska gener vidare som en annan socialdarwinist gone Nadia Suleman*)

Så imorrn flyttar jag in på riktigt. Billass med det sista av mina saker – eller alla mina saker, beroende på hur man ser det – jag har mest haft några tavlor, kläder och små viktiga saker i Piratens lägenhet so far. Möblerna kommer att tillfalla nästa roomie på N-kade.

Testmånaden är slut. Jag har inte gjort någon utvärdering, inte funderat, inte tänkt att jag har haft en möjlighet att faktiskt inte. Jag hade redan bestämt mig: nu prövar jag vingarna på det här f’real och går det åt helvete så går det väl åt helvete (och på N-kade är jag alltid välkommen tillbaka, skulle det komma till det värsta). Jag menar, jag vill ju.

Samtidigt är jag fortfarande hispig.

Piraten är olyckligtvis i UK och jag kan inte flytta någon annan helg än den här, så det blir ett ensamt och förvirrat upppackande. Ingen plats i bokhyllan för mina böcker, ingen garderob för mina kläder.

Det hela känns liksom så… ensamt.

PS. Ang garderob:
– Men vi har ju the walk-in closet? undrade Piraten.
– Jag trodde vi hade kommit överens om att det inte var någon walk-in closet utan skulle bli vårt hobbyrum, sa jag med femåringens ynkligt plutande läppar.
– Du är den enda tjej jag vet som hellre vill ha ett hobbyrum än en walk-in closet.
– Men det är ju ett rum.

PS2. Och han har såklart bott med hundra flickvänner förut och är aldrig rädd för närhet & framtid & storsatsning; och jag känner mig så jävla twentysomething i jämförelse, men det är jag ju, vad gör man?

Har bachelor night eftersom Piraten jobbar övertid, kommer hem och äter ohälsosam mat, drar en liten runk, såsar runt i morgonrock och ser första avsnittet av senaste säsongen av L Word.

Tänker på otrohet (naturally).

Tänker på att jag kan bli så jävla rädd för att vakna upp bredvid helt fel person och inte ha en helvetes aning om hur jag hamnade där eller vad jag tänkte, om jag tänkte.

Tänker livräddt att men fan helvete, det måste väl gå att lära gamla hundar sitta?

Tänker skitskrajt att man måste väl kunna öva in en ryggmärgsreflex av att inte, hur full man än är?

Undrar om det känns bättre eller sämre att vara singel men vakna bredvid sin bästa väns flick-/pojkvän eller att vara tillsammans med någon och vakna bredvid någon annan.

Känner hur det isar i magen av presumtiv ångest.

Känner hur good old övertänkshjärnan drar igång och börjar påminna mig om alla oförätter jag aldrig förlåtit mig själv för, från det där vidriga mailet jag skrev, till den enda tjejen i klassen jag inte bjöd på mitt kalas i trean.

Tänker att asså shit, if I succumb to this så kan den här kvällen sluta riktigt illa.

Går således med bestämda steg till min jacka, tar ut ett hopvikt papper ur fickan och påminner mig själv.

We’re not going down that fucking road, are we Rand? tänker jag med ett roat flin, och förvånas över hur underhållande och upplyftande min egen ultimata töntighet alltid är för mig.

Jag kunde inte gå på julpyssel hemma hos Syntluggen. Jag orkar inte. Inte bara för att jag tillät mig själv att bli cepe-stressad på jobbet i slutändan utan också för att jag bara inte fixar. Det blir så komplicerat i mitt huvud. Jag vet inte varför jag alltid säger ja när han vill träffas för att sedan cancla i sista minuten och må dåligt över det. Jag vet egentligen inte varför jag tror, eller intalar mig själv, att jag ens vill umgås med honom mer än the occasional drunken tjenaläget.

Och jag känner mig som ett svin för det.

Idag känner jag mig ful, dum, trög, kass och värdelös.

Undrar om dum och trög respektive kass och värdelös egentligen tar ut varandra.

Undrar vad min terapeut eller kanske Paul i In Treatment skulle säga om att jag ser kass och värdelös som synonymer.

Nej, det undrar jag så fan heller, egentligen. Jag undrar ingenting, jag känner bara. Känner mig ful, dum, trög, kass och värdelös.

Så känner man väl ibland.

Hur fan lyckas jag, frågar jag mig själv på sängkanten.

Mina fötter är kalla. Väldigt kalla.

Jag undrar om det ska tolkas metaforiskt.

En gång berättade en vän för mig om hur hon intalat sig själv att hon ville ligga för att hon var rädd för vad som skulle hända om hon sade nej. Hur hon ville bort, ville säga nej klä på sig och gå hem, men valde att inte, valde att vilja, valde att vara vad han förväntade sig.

Ibland känner jag att det är min autopilotstrategi för hela livet.

*insert lockande ångesthål att dyka ner i här*

*djupt andetag – flammande låga – Rand al’Thor! Rand al’Thor!*
*måste le*
*rises above*

Okej, jag vet att jag har negligerat bloggen lite på sistone. Jag vet att det har varit mycket screenshots och lite hockey *insert word pun about the football here*. Men jag har drabbats av en ny nygammal kris – en sexkris – och inte riktigt vetat hur jag skulle formulera mig. Varning för uppsatslångt inlägg nu när orden till sist snubblar ut.

Det här med att vara en frigjord kvinna, va. Ni som har hängt med ett tag vet ju att jag är allt annat än det. Det är lätt att luras av liggstats – och likaledes lätt att luras åt andra hållet och tänka stackars liten som försöker fylla tomheten med sex med främlingar, men jag tror inte att antalet personer jag bytt kroppsvätskor med egentligen har något med saken att göra.

Sex i sin mest okomplicerade form, onani, är någorlunda enkelt. Det har varit ganska komplicerat (typ att jag lärde mig att onanera properly när jag var 20+ och aldrig hade fått orgasm innan det, jamen fucking shoot me) men idag är det fairly simple. Men mer avancerat än så… Just nu känns det som att allting som involverar en annan människa mer än som runkfantasi (obs ingen nedvärdering i det begreppet obs) knappt är värt mödan.

Jag kan oftast inte ens med att se folk i ögonen medan vi ligger. När någon ser mig djupt i ögonen tror jag att de kan se in i mig: vad jag tänker, hur jag känner, var jag är. Jag kan inte gömma mig. Jag kan inte fejka. Och jag kan av någon anledning inte tro att det som finns i mina ögon kan vara en behaglig syn för någon annan: jag tror att det som finns där bara är hålet i mitt hjärta. Så jag väntar på den där kåtheten att ta över, den allsmäktiga kåtheten som kan sudda ut varje spår av något i blicken, och ibland, någon gång då och då, när jag verkligen är sådär kåt så att ögonen grumlas, då kommunicerar jag tillbaka med ett fuck the world fuck you fuck me fuck fuck fuck. Något mer intimt än så är jag livrädd för att låta förmedla.

Vad jag gör i sängen är inte relevant. Jag kan ha sweetaste vaniljsex eller jag kan ha rått, hårt dominanssex, det säger ingenting. Det senare är det kanske ännu lite lättare att distansera sig med, lite lättare att undvika ögonkontakt, lite lättare att skydda jaget med ett skådespel eftersom skådespelet är en del av sexet. Lite lättare att hejda självföraktet eftersom skådespelet kan tas för jaget, att den där frigjorda kvinnan som står över alla klyschor och gör dem till egna sanningar och vågar vara o-PK och ohämmad kan få passera som mig. Den där “inte fullt så frigjorda” kvinnan som knullar missionären med dämpad belysning är också ett skådespel, men ett svårare sådant att spela, ögonkontakten finns där, kravet på äkthet är för stort och viljan att tro att jaget är vaniljskådespelerskan mycket mindre.

Men egentligen har det inget att göra med det, precis lika lite som det har med hur mycket jag ligger eller med vem.

Det har ju att göra med min egen självkänsla. Anledningarna till att jag ligger. Att jag fortfarande, tvåtusenjävlaåtta i ett västeuropeiskt land, kan tycka att jag i princip är skyldig någon ett ligg för att jag ville för några dagar/veckor/månader sedan “och nu har han/hon ju ansträngt sig så”. Att jag inte vet vad som skådespel och vad som är jag. Att jag så ofta diplomatiserar mig igenom sex, anpassar mig utan att tänka efter, blir fantasin, inte för att jag inte går igång på att göra vad jag gör utan för att det riktiga jaget ska slippa ta beslut, slippa konfronteras med sexet, få dölja sig under skådespelerskan och i sällsynta fall smälta samman med henne när kåtheten är tillräckligt stor för att bridge the gap. Att jag distanserar mig själv från sexet, att det ofta lika gärna aldrig kunde ha hänt, att det kan rinna av mig som vatten på en gås utan att jag minns hur det ens kändes i fittan och lämna mig med inget annat än en vag känsla av bekräftelse och obehag.

Att it’s not you, it’s me.

Och att erkännandet av sånt här får mig att känna mig som någon som aldrig är värd att ligga igen.

Heja, vad jag är konstruktiv.

Kul att alla ens vänner är på nån cool fest man inte är bjuden till och att man inte ens har numret till snubben från igår när det enda man vill är en favorit i repris innan han far hem.

Jättekul kväll, verkligen.

Hej alla glada (och ledsna, och mittemellan).
Jag letar inte efter någon att pennfajtas med. Men jag skulle gärna vilja ligga lite. Åh, ja, jag skulle så gärna vilja ha någon att ha kontinuerligt sex med.
Alltså inte för evigt, men det vore gött om du kunde stick around i ett halvår eller så i alla fall – så vi lär känna varandra lite. Det skulle jag gilla: om vi liksom kände varandra.
Sexet skulle ju bli så mycket bättre då.

Vi behöver förstås inte bara ha sex, vi kan kolla på film eller dricka te eller gå i affärer eller vara ute och svira också. Vi ska tycka om och respektera varandra men inte ha så mycket bökiga Känslor, för det orkar jag inte med just nu. Vi ska kunna ringa varandra när som helst men inte göra hela tiden, höras lagom, när det passar. Helst ska du inte ha lust att hänga så mycket i veckorna, för då vill du också sitta hemma med datorn – fast om du vill sitta med din dator bredvid mig här i sängen så är det okej vilken dag i veckan det än är. Okej plus! (Obs du måste nog ha en egen dator, annars tror jag inte det här kommer funka. Då är vi nog lite för olika.) På helgerna behöver vi inte heller sitta ihop, men gärna ligga hela nätterna, jättegärna. Eller prata. Vi gillar ju att prata också, eller hur?

Om vi vill ligga med andra så är väl inte det hela världen, bara det sköts snyggt. Och vi har en absolut nolltolerans av könssjukdomar, okej?

Eftersom du läser min blogg vet du ju lite grann hur jag är – så jag säger som de gör i Matrimonial-delen av Hindustan Times: seeks suitable match. Om jag fantiserar fritt kring min suitable match ska du ha snyggt hår och grym stil, brinna för något kreativt och inte ha några skrupler (inte så många i vilket fall). Gilla att pröva nya vägar, funka ihop med mina vänner, våga vara ärlig. Vilja vara ärlig. Vara lite skönt motsägelsefull; fånig men intellektuell, arg men gullig, knivskarp men lite slö när du vill. Fåfäng med massor av självdistans. Begåvad. Kåt. Svänga åt båda håll.

Ha en förkärlek för taktlösa liggmail.

Ses vi i sängen i sommar?

Svar till: Kontinuitet -08, Västeuropa

Om du någonsin skulle läsa min blogg, vill jag att du ska ha klart för dig att du blott är en jättetrevlig och jättesöt man som jag träffar (på) ibland. Allting annat, jag poängterar allting annat, är mina issues som inte har någonting med dig att göra personligen – du har säkert dina issues också, och så katalyseras de av det mänskliga mötet.

(Det mänskliga mötet. Det låter det, eller hur?).

Jag skriver det här kanske onödigt långa inlägget för att jag vill berätta hur det kunde bli som det blev igår, då när jag blev kvar längst på din jättetrevliga middag och dröjande öppen för andra förslag sa att “jag antar att det är bäst att jag också drar mig nu… så att du får sova” och du sa “ja… det blir nog bäst”.

Och varför jag blev förvånad och hela vägen hem på cykeln förbannade mig själv. Hur kunde det där hända? Det var ju jag som varit nervös över att jag inte kände för att ligga med dig (inget personligt – just all the drama you know, jag ska nog inte göra mer än en i taget), och det var ju du som i min hjärna bjudit mig till din middag av den enda anledningen att jag skulle stanna kvar och ligga. Och när jag faller till föga, kastar in handduken, ger upp inför mitt alkoholfördunklade omdöme och dina fina kråkfötter runt ögonen, ja, då agerar du som att det aldrig var det som var meningen. Och jag skäms och kvittrar okejråhadesåbra och rusar ner för trappan utan att ens kramas hejdå.

Det är här vi pausar och frågar oss själva med Tyko Jonssons juldagsröst: va sa du att du tänkte sa du!?

Min terapeut, på den tiden jag fortfarande gick hos henne, sa att jag har en tendens att tro att folk inte kan uppskatta mig för “min personlighet”. Att en liten del av mig inte tycker att jag liksom är tillräckligt intressant utan att lägga in sexväxeln. Att jag inte kan se någon annan anledning för någon jag låg med för ett halvår sen som inte känner mig särskilt väl till att bjuda in mig till en liten middag med sex andra gäster jag inte känner, än att han vill ligga. Mäh vadå, är det typ anledning nog att jag är trevligt sällskap på en middag? Vadå, att vi sist gång vi sågs ute på fyllan avslutade med “Guitarhero – ring mig!” och “Ikeatur – ring mig!”, skulle det betyda att jag är välkommen in i hans hem utan att välkomna in hans lem? (förlåt det osmakliga rimmet)

Syntluggen, när din jättetrevliga vän på andra sidan bordet gick på om syntar (f’real!) och jag zoned out och kopplade bort hans röst kunde jag enbart göra extremt falliska associationer om min hand och mun runt ölflaskan och jag tänkte mig naturligtvis att du filmiskt såg samma sak – medan du i verkligheten förmodligen lyssnade på syntutläggningen, jag menar du har ju luggen för det. När jag salongsberusad tog plats och berättade ankedoter för hela bordet och du skrattade med de andra, tänkte jag inte att du tyckte det var trevligt att jag gjorde mig så bra på din lilla middag fast jag inte kände någon, jag tänkte att du tänkte att nu var jag sådär ung och gapig och lagomt nördig fastän jag är tjej som är anledningen till att du vill ligga med mig.

Och när min quick escape-plan (med framtida kollegor jag också borde ta en öl med innan kvällen var slut) gick i stöpet och de gick hem för tidigt infann sig en ambivalens av sällan skådat slag.

Omg, ingen quick escape, skulle jag då…? Ville jag…? Förväntade han sig…? Och det var bara jag och den jättetrevliga vännen och du kvar och jag och din vän drack vin ikapp och gapskrattade om typ lingvistik och Stalins barndom och Judge Dredd medan du trött satt och klippte med ögonen bredvid.

Och sen tänke jag “que sera sera” och sen “men man måste ju faktiskt också bestämma sig för vad man vill göra” och sen “amen jag säger bara när vännen gått att jag antar att jag också borde gå, så blir det upp till honom”.

Och det gjorde jag och så sa du näe.

Det blev ju inte särskilt pinsamt, och vi har ju båda sagt nej till varandra förut utan hard feelings. Men det påminde mig om en massa tankebanor jag trodde att jag lyckats ta mig ur – tankebanor som inte har ett dugg med dig att göra, egentligen, och jag ber om ursäkt för att lägga så låga tankar i ditt huvud; det är ju för att jag tänker lågt om mig själv, och då tror jag att andra gör det också. Och nu menar jag inte att det skulle vara lågt att vilja ligga, men att tänka att någon “inte duger till” annat än att ligga.

Det är väldigt jobbigt för mig att erkänna att det här faktiskt pågår i mitt huvud, som ett annat jävla offer. Man vill ju liksom vara en frigjord och sund och lycklig människa.

Men det är jag inte och det vet du Syntluggen för den allra första gången vi träffades sa jag till dig att vi inte kunde ligga för det hade jag lovat min terapeut – och det var precis av de här anledningarna.

Jag hoppas att de bleknar lite för varje gång jag vågar säga dem högt. Jag vet ju att de är dumma.

(Och sedan kom jag hem och lade mig och drömde att du bett mig stanna och jag sög av dig och det var sperma precis överallt, och du sade “Jag gillar dig för att du inte är som de andra tjejerna. Du är kall om hjärtat och ställer inga krav.”)

I fredags trodde jag att Mustaschen var över mig efter hans skumma sms, men det fick en förklaring. I lördags stötte jag på honom ute (okej, jag erkänner, jag visste att han skulle dit och det var halva anledningen att jag också ville dit) och han verkade på men mådde illa och gick hem tidigt. I söndags var jag där på brunch som vanligt men behövde gå innan det blev chans att vara ensamma (och då stannade jag ändå över fyra timmar). Idag ringde jag och ville hänga. Han är förkyld ser man på, orkar inte hänga ikväll. Skulle ringa om han ändrade sig. Jojo. Lämnar landet nästa onsdag så jag tänkte att man fick ligga i lite om man skulle hinna ligga lite, men han har väl tröttnat.

Som jag skrev i mitt helginlägg, jag fattar inte varför de alltid tröttnar, snubbarna. Eller gör de det? Men om de inte tröttnat, vad håller de då på med? Förväntar sig att man ska höra av sig igen och igen tills det passar dem? I’m so over that. Nu får han höra av sig om han vill ses. Eller så ramlar vi väl in i varandra till helgen.

Det var kul så länge det varade och jag började just känna lite tillgivenhet för det lilla yrvädret, cute laugh and sexy little ass liksom, men jag vägrar vara jobbig tjejstalker i status-underläge, då får det hellre vara.

Uppdatering: Ja men det är klart att jag övertolkar, nojar och självömkar, vem tar ni mig för? En normal mogen vuxen människa som kan hantera relationer? ;)