För det första är det ofta, i den formen Julia och Annan verkar syfta på, en form av språklig humor. Att avfärda andras humor med tips på “hur man skriver bättre”, som Julia Skott skriver, känns i mitt tycke mer än bara lite von oben.
När man ska lära folk att skriva (bättre) så brukar man använda begreppet show, don’t tell. Skriv inte att din huvudperson “blev ledsen”, berätta hur det kändes, beskriv vad de gör som gör det tydligt att de tagit illa vid sig. Någonstans tycker jag att samma sak borde gälla för vettigt bloggande.
Julia blir också irriterad på att människor som “kan skriva” använder sig av det hör “fulspråket”.
Förklara poängen. Snälla. Särskilt om det är femton likadana blogginlägg på varandra - och ännu mer från folk som faktiskt kan skriva.
Jag lämnar åt de som förut pratat om finkultur vs. fulkultur att dra eventuella paralleller om vad för kulturyttringar vad för människor bör använda sig av, men jag öppnar gärna för tanken. Sedan har vi den ganska intressanta förekomsten av “riktigt” eller “vettigt” bloggande. Annan skriver:
Jag blir provocerad av alla jävla *verb*-inlägg eftersom det är ett så jävla enkelt sätt att smita undan att blogga på riktigt.
Både Julia och Annan verkar tycka att bloggvärlden förorenas av alla dessa asteriskbloggare som liksom kommer undan för enkelt. Istället för att säga något sarkastiskt om vilka kraaav de uppenbarligen ställer på sig själva som bloggare vill jag ha en seriös diskussion om rättigheter och skyldigheter i fri publicitet.
Och sist men inte minst – kanske rentav störst: jag är visserligen mer eller mindre uttalat språkliberal, men jag blir så provocerad av det här hatet mot en ny språklig uttrycksform.
Hur jävla coolt är det egentligen inte att teknik och nya kommunikationssätt har utvecklat en alldeles ny nyans av språket? Hur fascinerande är det inte att den kopplats till ett visst socialt sammanhang (chatt, fjortisar mm) för att sedan växa ut ur det, sätta sig över, återkomma i andra sociala grupper som en form av (post)ironisk humor?
Don’t you just love that kinda shit?
Det är språkhistoriens vingslag as we speak, vänner. Och bakåtsträvarna kan stå där med sina kurser om att skriva bättre och förfasas när den första stora romanen som *använder stjärnor* kommer ut och moppar golvet med litteraturkritikerna.
Och utan vidare introduktion tycker jag att ni alla ska ladda ner (PDF, 32Mb – har du kört reduce file size, Gustav?) och läsa Gustavs remix av Pär Ströms Mansförtryck och Kvinnovälde.
Hösten 2007 fick debattören Pär Ström, s.k. integritetsombudsman* på Den Nya Välfärden, orimligt mycket uppmärksamhet för en illa skriven debattbok vänd mot feminismen i Sverige idag. Mansförtryck och Kvinnovälde är en 200 sidor lång harang av klassiska antifeministiska argument, och istället för att låta dem passera med ett hånfullt garv har Grovt Initiativ bemött dem, på plats, direkt i orginaltexten. Som ett ilsket klotter i marginalerna någon gjort i en biblioteksbok – fast tillgängligt för vem som helst och inte i bara ett exemplar.
Om man är en lika anal korrekturläsare som jag infinner sig lätt en känsla av panisk vanmakt när man försöker hävda sin språkliga intuition för det holländska språket (som jag, märk väl, inte talar) i jobbmässiga korrekturläsningsfrågor. När det sedan inte verkar finnas en språk-anal kotte på hela kontoret växer frustrationen: Vad menar dom att dom inte vet om det är korrekt att skriva isär det här? Varför är det en fråga bara för att det börjar med ett konjunktiv här? Finns det inte en enda copywriter som är lite neurotiskt språk-pedantisk?
Och sedan – lycka! – får jag till sist reda på att det finns en office proofreader! Det finns en kvinna som sitter någonstans och inte gör annat än korrläser på distans hela dagarna! Jag får skicka iväg ett dokument och och visst får jag tillbaka felaktig interpunktion, Språkrådgivningsbyråns bindestrecksutlåtanden och grammatiska slarvigheter. Det ante mig, det fucking ante mig, jag visste att de här loffona till copywriting natives inte hade en fucking clue om den anala sidan av sina egna skrivregler..!
“Ameh, ska du inte dejta henne också?” frågar Otto när jag för femtielfte gången säger “I can’t stress enough how relieving this is for me.”
* Obs, jag väljer själv att inte vara superkorrekt i bloggen, så kom inte och klaga på min satsbyggnad bara för det här. Men när saker ska go fucking public är det en annan sak.
När jag läste Saker under huden idag och klickade mig vidare till den fantastiska fiktiva spraydate-användaren Tindra kom jag ihåg att jag skapade min romankaraktär Sixtens spraydate-konto för ett tag sedan. Jag måste genast logga in och se om han har fått några meddelanden. Det har han naturligtvis inte. Men jag måste lägga en halvtimma på att photoshoppa en stackars gammal bekant (förlåt, I’m horrible) till total oigenkännlighet (eh, well, åtminstone på nära håll) så att vår missförstådde, smått obekväma, asociala kärlekstörstande hjälte får en profilbild som han själv tycker är het. Nu tar det ju ett tag tills den blir godkänd, så jag fick iaf maska för att kunna visa er.
Det är releasefest för Paris fantastiska bloggbok Always keepin’ it real den 27 mars på Kontiki i Sveriges framstjärt aka Göteborg. Ni vet att ni vill. Både hon och jag kommer ju vara där. Dessutom sköter grymma Boombox musiken och boken går att köpa direkt ur Paris väna händer till specialpris. Det är helt enkelt det bästa sen Dackefejden, som Otto brukar säga. Nu har jag en banner i högra hörnet som länkar till facebookeventet, för ni är väl nere med kidsen och vet väl att det är sjukt töntigt att inte vara konstant inloggad på fejjan.
Uppdatering 5 mars: Det är alltså inte jag som har skapat facebookeventet. Få inga idéer! Jag är blott en av alla de inbjudna.
Uppdatering 7 mars: Av olika anledningar, vilka som vanligt rör fler än bara mig, har jag ändrat länken till en plain infosida på Kontiki. No more down with the kids on facebook! :/
I månadssskiftet mars-april byter jag jobb, och det har nu blivit klart att jag i klämdagarna kan klämma in både Paris releasefest för bloggboken, en middag och deckare på fyran (eller vilken kanal de nu går på) med min kära lilla mamma, och Bästisens hejdåfest innan Kyoto. Tre sjukt trevliga saker. Två av dem vet jag på ett ungefär precis hur de kommer att bli, men Paris releasefest är naturligtvis ett mysterium. Jag har aldrig varit på någon releasefest tidigare, jag har ingen aning om det drar mest mot sittning, barhäng eller klubbkväll. Jag har ingen aning om vilka som kommer vara där – OMG, är det här en “meet the parents”!? – eller hur många de är.
Det är också förmodligen den mest spännande appearance jag kommer att göra i år, med tanke på sakens natur: jag kommer vara där både i egenskap av Amsterdamsflickan, av LSM och av mitt alldeles vanliga IRL-jag.
IRL-jag skulle sitta stolt med händerna i knät och få tårar i ögonen medan Paris läste högt, bli nervös av alla människor jag borde göra ett gott intryck på och le snett för att jag var nervös, och förmodligen lite grann känna mig som nån slags bonne av det tredje könet bland alla snygga bildade Kvinnor med mitt fåniga flin, mitt lågkontrastiga ansikte och min korta KY-utbildning.
LSM skulle tänka att det var en fantastisk möjlighet att imponera på svenskar (en av mina favoritsysslor), dra på mig världens grymmaste klänning, styltklackar och usa-sockar (åh fantastiska nittiotalsord), köpa dyra drinkar för att känna mig glassig, och se i kors och flåsa Paris i örat redan till desserten – eventuellt också hålla storslaget tal på fyllan, och återigen få tårar i ögonen.
Amsterdamsflickan skulle naturligtvis göra sitt bästa för att lyckas vara bystig, lockig, läppig, självklar, rolig, smart och skickligt interagerande och allt det där andra som brukar tillskrivas henne; dansa till Slagsmålsklubben och kalla sig själv för hoe på tidigt stadium, typ. Naturligtvis självbehärskad & mogen nog att inte märka Paris blickar ner i urringningen eller försöka att sova någon annanstans än på Paris soffa, för säkerhets skull.
Jag vet inte om det är roande eller oroande att jag kommer vara alla tre på samma gång.
Igår kväll låg jag och vände och vred mig i sängen och kunde inte somna, mitt huvud snurrade av tankar på Sixtens öden och äventyr. För alla som känner att de vill ha del i detta ärofyllda projekt finns det en massa saker jag behöver veta, främst relaterade till åttiotal & nörderi, samlade under Hjälp mig med min roman! till vänster under Kött på benen.
Jag impulsköpte Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl *insert sandal-skämt here* under en julklappsräd i småstadscentrum, och sträckläste ut den imorse. Han har ju fått så mycket skit, underbarnet Ronnie, och själv fylls jag av bitterhet mot alla som debuterar i så unga år eftersom jag inte publicerat mer än tidningsartiklar än, men jag tänkte att det vore intressant att läsa det som alla pratade om fastän snacket tystnat nu.
När jag vänt sista sidan gick jag in till syrrans rum och la mig ner på bäddsoffan och sa:
- Jag vill dööööö.
Så är det med vissa böcker. Jag tyckte om Vi som aldrig sa hora, fast den är som ett ångesthål i magen som suger tag och vägrar släppa. Eller just därför. Läs den. Och läs Sonja Schwarzenbergers text i Könskrig, som jag önskat mig i julklapp också mest av allmänbildningsskäl och nyfiket intresse. Sonja skriver som om hon varit jag - som om jag vore hon. Hennes text heter Knullar du lika jämställt som du pratar?. När jag är tillbaka i knarklandet kanske jag drar lite djupare slutsatser - jag har så svårt att hitta ro till att sitta och fundera här.
Jag har också just läst ut The Gum Thief av Douglas Coupland (jorå, medan syrran stickar och brorsan pratar och mamma tittar på teve läser jag, i ett). Jag hatar att ha litterära förebilder. Det känns så jobbigt - att inspireras känns aldrig så mycket som att kopiera som när man märker att ens skrivsätt påverkats av något man läst och älskat. Men jag kan inte låta bli att ha Coupland som litterär förebild. Jag vill att mina böcker ska kännas som hans. Det är roligt, det är kontemporärt, det är nördigt, det är rakt och okonstlat - men det blir aldrig banalt, det känns fortfarande, det finns ett djup, det är liksom allmänmänskligt.
Men när jag läser min egen roman om Sixten (temporärt arbetsnamn: Anteckningar från en kidnappning) tänker en del av mig “tror hon att hon är nån jävla Douglas Coupland eller?”, som om han skulle ha ensamrätt på google-referenser i kombination med allmänmänsklighet.
En annan del av mig tror att jag & Sixten har något värdefullt. Google-referenser och allmänmänsklighet, ni hör ju själva. Jag vet inte varför jag vet hur det känns att vara en trettiosexårig nörd som inte haft tjej på fjorton år, men historien fanns i mig och ville ut. Jag vet inte varför jag vet hur det känns att vara Sixtens mamma som förgås av oro över vad som kan vara fel på hennes vuxna ovuxna son, men jag vet och det ville ut. Jag vet inte varför jag vet hur det känns att ha kukkomplex och tvångsmässigt läsa alla spam om penis enlargement, som Sixtens kidnappare, men kanske är det för att komplex och ångest är allmänmänskligt och det bara är att vända ut och in på sina egna känslor och lägga dem i karaktärens roll som det går så lätt och känns så ärligt.
Säg ingenting om det här nu för det är inte bra att prata om saker som inte är klara än. Man kan trissa upp förväntningar och man kan bli besviken och man kan ha fel och man kan vara subjektiv. Men bara mellan er och mig: Ni vet Paris. Ni vet Saker under huden. Ni vet hon som skriver en roman. Jag har fått förtroendet att läsa det den är hittills. Jag har bara kommit till sida sjuttionio än, där jag sitter och läser i fruktansvärd sittställning med datorn framför mig i sängen, benen obekvämt slängda över kanten och ryggen i snedvinkel som utbildningstanterna på hemtjänsten skulle bannat mig för, med en skål med äckligt godis bredvid mig, rummet som ett bombnedslag och den där tåren sakta rinnande utför kinden. Tåren över alltings bräcklighet.
Jag har kommit till sida sjuttionio och det känns så här: mitt hjärta blir ett litet brunt äggskal som någon blåst ut till påsk men glömt att måla, och hennes roman blir en liten liten leksakshammare, och när den slår på hjärtat behöver den inte mer än nuddas förrän hela skalet krackelerar, och någonstans i bakgrunden sjunger min mamma med till “Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar”.
You keep your eyes on that novel. Men säg ingenting till henne. Jag borde inte prata om den såhär - så det får stanna mellan oss.
My god. Jag är färdig. Med romanen. Det bara hände. Var inte planerat att hända förrän imorgon, men jag hade räknat 1700 ord om dagen istället för 1667 och jag blev så inspirerad nu på slutet, vilket var jätteskönt efter veckor av hårt kämpande i motvind.
50151 ord. 176 sidor kvalitetsmässig karusell.
And this is the man I’ve spent the last month with:
Sixten lutade sig tillbaka från datorn och drog handen genom det illa klippta håret. Han hade tillbringat de senaste två timmarna med att slösurfa på spraydate efter tjejer. Tjejer. Han kände sig som en tonåring som tänkte på tjejer hela tiden men han var trettiosex år gammal och hade inte haft ett förhållande sedan han var tjugotvå, och det började tära på honom.
Helvete, mamma undrade. Grannarna undrade. Fucking chefen undrade.
Sixten undrade också. Vad är det för fel på mig? tänkte han. Vad är det för fel på att vara en lång trettiosexårig man med okynnig rödblond lugg och flinka javascriptsfingrar? På spraydate hittade han aldrig någon som riktigt föll honom i smaken. Det handlade inte om utseende, det var liksom… ihåligheten i det hela. Antingen var de solariebrända receptionister i Flen eller deprimerade sjuttonåringar från Farsta. Det ryckte inte i Sixtens baguette för vare sig solarieflenskor eller depposjuttisar. Det ryckte ganska sällan i Sixtens baguette om han inte ryckte i den själv nuförtiden.
Han lutade sig fram mot datorn igen. Dålig sittställning, förmanade en röst inom honom som han sällan lyssnade på. Om man skulle kolla mailen då. Klockan var noll noll tjugo tisdagen den första juni och Sixten visste inte riktigt vad man skulle göra en tisdagnatt noll noll tjugo utom att kolla mailen, surfa tjejer eller gå och lägga sig. Och det sistnämnda var det tråkigaste han visste.
När man ska skriva femtiotusen ord i november kommer det ofrånkomligen dagar då man skulle vilja blogga om sitt kärleksliv men behöver skriva på sin roman istället.
Det är tungt nu, med romanen.
Det är därför jag absolut inte kan tillåta mig själv att halka efter.
Men jag ska på dejt med Erin igen idag; vetefan. Var på brunch hos mustaschkillen; vetefan.
Exakt klockan 00.01 den första november postar jag det här inlägget, switchar över till det färdiguppställda dokument där jag ska skriva femtiotusen ord innan november månad är slut och låter den här skiten träffa fläkten.
Så här skrev NaNoWriMo i ett peppmail tidigare idag:
Step 1: Keep reading this email; learn the secret of NaNoWriMo.
Step 2: Wait for 12:01 AM local time on November 1.
Step 3: Write a novel.
No problem.
Okay, back to Step 1. The secret of NaNoWriMo. Which is this: There is a door in your brain. The door has been there your whole life. You may not have noticed it before because it blends in with everything else in your brain. Weird art. Mismatched furniture. Squishy gray bits clinging to everything.
So what does this door have to do with your novel?
Your job this month is not so much writing a book (which is intimidating) as it is finding that door (which is easy).
It’s easy because you’ll have guides in November who will take you right to it.
These guides are also known as your characters. They’re kind of an abstract notion now, but you’ll meet them in all their glory in Week One of NaNoWriMo. They’ll be a strange lot. Insecure warlocks. Stamp-collecting squirrels. Teenage detectives.
En bloggande kidnappare, hans frivilliga offer Sixten och en spam-copywriter.
Whoever shows up, go with them. And go quickly. You may have a general sense of where you’re going together; you may not. It doesn’t matter. Just write your allotment of 1667 words (or more) on November 1. Don’t edit any of it. Editing is for December. Then come back and write another 1667 words the next day. And the next. And the next.
By Week Two, you’ll be at the door. A few words later, you’ll be through it. You’ll know you’re there because the writing will feel different. Less like work, and more like watching a gloriously imperfect movie with cringe-worthy dialogue, heaps of confusing tangents, and moments of brilliance so delightful that you’ll want to scream.
(Det är inte plagiat, det är en hommage, angående rubriken.)
När jag cyklar hem från jobbet vid åttatiden lyssnar jag på någon gammal Depeche-skiva i hörlurarna (Syntluggen väckte tydligen något djupt inne i mig) och överväldigas av minnen av den tiden. Den tiden… Let’s have a wikipedialänkmarathon i subkulturella referenser: Det var tiden när jag skrev skoltidningsartiklar om “bögsynth“, flåsade över att Steve Naghavi i And One blivit framröstad till Tysklands sexigaste tonåring och lyssnade på DAFs Sex unter Wasser och undrade hur det var att ha sex under vatten, eller sex i bastun, eller sex överhuvudtaget. Tiden när jag slukade Robert Jordan-böcker i samma takt som de kom ut på svenska och målade timma efter timma - inte tavlor utan Necromunda-figurer (Scavvies; min ledare var en clownsminkad zombiemutant) till ljudet av Moonspell och Therion med storebror i hans pojkrum.
Tiden när jag gick på högstadiet.
Tiden när jag skrev ungefär hundra sidor på en fantasyroman om Copez LaColinyr, en feg egoistisk antihjälte till kronprins med drogproblem, hans gamle barndomsvän och närmaste trotjänare Hemol som är dödligt kär i honom i hemlighet, Copez kärlek till hans motsats den jordnära soldatkvinnan Sorle med världssamvete & moral, och hans ärkefiende den kvinnliga crossdressaren & djävulsdyrkaren Trajallan med incestuös barndom och en gudomlig älskare. Eposet tar upp teman som identitets- och självbildsproblematik, klass- köns- och rasproblematik, drog- och religionsdito, sex, prostitution, sadism, våldtäkt, krig, post-traumatisk depression, globalisering, fnitterromanser, homosexualitet, kvinnor med olika nyanser av långt blont hår, och magi - kort sagt, det mesta mitt fjorton- till femtonåriga jag funderade över.
När jag kom hem idag satte jag på October Rust med Type O Negative (tonårsuttal tajpo neggativ) på repeat, och satte mig att läsa “Sagan om Copez. Del Ett: Färden till Mikkelbergen” som mästerverket heter, och den oavslutade uppföljaren “Del Två: En kung utan namn”.
Och jag kan inte sluta. Det är… vad är ordet jag letar efter… hi-LAR-ious.
”Nå, vad har du haft för dig med det där kräket Hemol när jag varit borta?!”
”Men jag svär, han var bara en av fångarna! Marko, Marko, snälla, tro mig!”
”Det finns bara en sak vi kan göra för att jag skall tro dig.” Hans anlete sprack upp i ett djävulskt flin. Han tog fram sin stora oxhudspiska och började misshandla sin rövardrottning.
Han hade fortfarande kvinnans ord i minnet… människovärde… stolthet… dresserade djur som gör allt för att göra sin herre till lags… men varför skulle han egentligen lyssna på henne? Hon var ju bara soldat.
Sorle tystnade en stund och försjönk i tankar, och Vivnir log ett fruset-vattenfall-leende igen. Copez kände avundsjukan pyra upp inom honom. Sorle hade villigt gått till sängs med nymfen utan att tänka två gånger, men honom själv hade hon än så länge bara kysst. Kanske älskade hon fortfarande den frusne bedragaren?
En gång hade det varit Vivnirs privilegium att hålla henne sådär, människokvinnan som då varit knappt mer än en flicka. En orörd flicka. Han hade njutit av att lära henne det han själv lärt sig under alla de år han levat innan hon ens var född. En nymf levde i regel ungefär tre gånger så lång tid som en människa. Översatt till hennes tid… hur gammal hade han egentligen varit då de träffades? Strax under de trettio. Fast egentligen snarare nittio. En människa levde sällan så länge, medan han knappt levt halva livet. Vad mycket han tjänade på att vara nymf egentligen! Han var vacker, intelligent, fick leva längre och… så var han ju helt enkelt mera värd, en ädlare ras.
Copez skakade på huvudet. Hon fick det att låta så enkelt. Men det krävdes en enorm viljestyrka för att låta bli att bränna de vackra, spröda och väldoftande bladen. Och egentligen var de väl närmast bra för honom? Han kände att han blev alldeles darrig i hela kroppen då han inte hade bränt sin kristallek. Plötsligt var det som att det sade klick i huvudet på honom och hans humör svängde om. Vid Vorona, varför skulle hon sitta här och kritisera honom?
”Det spelar ingen roll, okej?” halvskrek han åt henne. Kunde det inte bli ett slut på den här ändlösa diskussionen!?
Tudor låg kvar i sin säng och väntade på att veklingen skulle komma tillbaka med Meisel, massösen. Han var utled på Gand, och han var utled på den trista massage han fick vareviga morgon. Han var utled på ordet manari, som khanerna av Världens Mitt vaknat till sedan tidens morgon. Han var utled på livet.
”Copez, det är något jag måste berätta för dig. Eftersom det här är sist… Eftersom jag känner att du borde veta det här, så berättar jag det nu. Jag är inte… inte riktigt som andra. Jag… jag vet inte hur jag skall säga det här men… Jag älskar inte kvinnor. Jag älskar män. Och jag älskar dig, Copez.”
Sedan reste Hemol sig snabbt och gick ut igen. Copez var kvar i detg mörka rummet och stirrade efter honom. Älskar han mig? På det viset?? Sedan tröstade han sig med, att han skulle i alla fall inte dö, och gick tillbaka till sängen.
Almiras glodde på henne och drog efter andan. Åh, nej! Fördömt också! Hur skulle det se ut om drottningen har legat med sin företrädares sällskapsdam, och dessutom tagit betalt för det? Åh, Crewelle, den förbannade gamla haggan… varför skulle hon nödvändigtvis gå hit och köpa horor?
”Vet ni möjligtvis vart man kan få tag på…” han sänkte rösten lite, så att inte Cohmitia skulle höra. ”…kristallek?”
”Jerren borta vid Fasornas Torg brukar sälja ibland… Fråga efter Jerren, och säg att du känner Owel.” viskade vakten till svar. ”Det är jag som är Owel.” tillade han lite högre med ett leende.
”Tack.” sade Copez och vände sig till Cohmitia. ”Vi borde kanska ta in på ett värdshus… Jag har hört att det finns värdshus borta vid Fasornas Torg som är billiga och bra.”
Vad synd att den aldrig blev klar.
Och vad mycket drag det fortfarande är i Type O Negatives My Girlfriend’s Girlfriend:
Jag har just tagit på mig ett omöjligt, skrattretande och fullständigt genom-awesome uppdrag.
What: Writing one 50,000-word novel [ca 175 sidor] from scratch in a month’s time.
Who: You! We can’t do this unless we have some other people trying it as well. Let’s write laughably awful yet lengthy prose together.
Jag har signat upp för NaNoWriMos National Novel Writing Month (som inte är det minsta nationell utan välkomnar oss utländska författare med lika öppna armar) första till trettionde november 2007. Här ska skrivas roman. Och inte vilken roman som helst:
Because of the limited writing window, the ONLY thing that matters in NaNoWriMo is output. It’s all about quantity, not quality. The kamikaze approach forces you to lower your expectations, take risks, and write on the fly. Make no mistake: You will be writing a lot of crap.
Jag har en lös idé för en halsbrytande hundrasjuttiofemsidors kvalitetsmässig bergochdalbana: den bloggande kidnapparen. Lägg till hans offer Sixten, Sixtens mamma som gömmer senegalesiska män i källaren och en hemlig spam-copywriter som ägnar dagarna åt att komma på nya sätt att skriva att MegaDik förstorar sin penis.
Bor i landet av knark och horor, har nån slags kreatörsjobb och gillar att fläka ut mitt privatliv på internet: if it's not in the blog, I didn't sleep with you. Do säg hej: hejlove [at] gmail.com
Det går ganska segt framåt, men faktum är att det finns nästan 200 sidor halvbearbetat om nördar på roadtrip, längtan, kärlek, java och Depeche. Hjälp mig i min romanresearch!
