LSM

För ett tag sedan skrev jag om Män som hatar kvinnor på holländska. Här har vi hela trilogin i en bokaffär på Schiphol:

Vi kan se att nummer två, Flickan som lekte med elden på svenska, också har fått en i det närmaste ordagrann översättning: De vrouw die met vuur speelde. Kvinna istället för flicka, nå, en petitess i boktitelöversättningssammanhang. I övrigt går vi miste om ordföljds-skoj på grund av elaka prepositioner som röjer allt, så det finns inte så mycket att säga.

Nummer tre däremot heter inte något i närheten med Luftslottet som sprängdes, utan Gerechtigheid, “rättvisa”. Holländska och svenska ord är ofta konstruerade löjligt likt, men här kan vi se att den holländska versionen är lite mer invecklad, närmare typ “berättigadhet” i uppbyggnad.

Den informationen vet jag inte vad ni ska göra med på en solig klämdag, men själv ska jag tillbaka ut på balkongen och fortsätta läsa den holländska bok jag impulsköpte på flygplatsen (Echte mannen eten geen kaas – Riktiga män äter inte ost, en sann historia om “fyra år i händerna på en loverboy“) och fortsätta förvåna mig över hur bra det går att läsa tonårig snyftbiografi i imperfekt. Als je begrijpt wat ik bedoel.

“Igår kväll hoppade ett rådjur in genom köksfönstret. Båda klarade sig.”

Det här kan man se i min lokala Albert Heijn-affär. Minsann. Pass that dutchie, Stieg Larsson.

Den som gillar att göra språkliga iakttaggelser kan ju här ta tillfället i akt och fundera lite över svenskans sätt att kasusbestämma ett ord beroende på var i en mening det är placerat. Titeln är ju direktöversatt – Män som hatar kvinnor blir Mannen die vrouwen haten – och det enda som händer är att orden kvinnor och hatar byter plats.

Men om vi skulle byta plats på de orden på svenska skulle meningen få en helt annan betydelse: män som kvinnor hatar. Och byter vi lite till får vi ytterligare en betydelse: som män hatar kvinnor. Eller förstås kvinnor som hatar män. Ordföljden kan till och med förvandla det till fråga: hatar män som kvinnor?

Se där vad knepigt att lära sig svensk ordföljd. Ett enda ord på fel plats och hela betydelsen uppåt väggarna.

(Alla språk fungerar alltså inte så. I många andra måste man ha sig med ändelser och skit för att det ska bli grammatiskt korrekt, och då är ordföljden inte så noga – står män en gång i dativobjektsform förblir det ju dativ även om man flyttar det.)

Missa inte

Strage, Jonathan, Elin, Gustav Gabriel med flera har bloggat om det här med medelklassens sätt att definiera saker som medelklass med lätt förakt i rösten.

Jag ska vara ärlig. Jag skäms inte för att vara medelklass. Om något skäms jag för att vara medelklass som de sista åren ökat min inkomst markant, men jag hyser inga som helst illusioner om att jag lämnat medelklassens trygga fåra bara för att jag tjänar mer än min mamma.

Jag definierar båda mina föräldrar som medelklass, även om de haft olika ekonomiska förutsättningar. Och jag är oerhört tacksam att jag fått chansen att växa upp i ett medelklasshem. Jag är tacksam för mammas hyllmeter med litteratur och jag är tacksam för att vi kunde åka till Åre en gång om året med pappa. Jag är tacksam över villaträdgården där jag kunde plocka tillräckligt med bär för att koka egen sylt. Jag är tacksam över att jag kunde få i princip hela studiebidraget som gymnasiekid och att jag uppfostrades till ansvar och frihet så att jag kunde åka på tågluff när jag var sexton (med pengar jag som medelkassbarn hade kunnat spara och småjobba ihop). Jag är tacksam över att de aldrig pushade mig att plugga något “där jag kunde bli något”, varken för status (överklassmarkör?) eller säker anställning (arbetarklassmarkör?).

Jag är medveten om mina privilegier – kulturella, ekonomiska och sociala – och jag är tacksam över dem, för de har underlättat det svåra i livet jävligt mycket för mig.

Och därför blir jag alltid lite ledsen när mina fellow medelklassvänner som är mer kulturellt bevandrade än undertecknad använder uttrycket som ett skällsord. Ja, det är alltid de som kan ord som dikotomi och hegemoni och har läst de där must-read-tänkarna med franskklingande namn som säger något.

(Ibland har de gjort någon form av klassresa, eller tillhört en ekonomisk arbetarklass men haft medelklassens kulturella kapital – då vet jag inte vad man ska definiera dem som längre, men det är i vilket fall bara dem jag hört snacka ner “arbetarklass” på samma sätt. Bara de med arbetarklasskomplex pratar arbetarklass annat än i rent politiska sammanhang, är min erfarenhet: de har perspektivet, eller skammen, eller både och.)

För flera år sedan skrev jag i ett helt annat sammanhang:

Det är så tråkigt att skämta om ängsligt svenskt medelklassbeteende. Alla verkar göra det i Sverige, tyckte jag på min semester, och allas största skräck är att vara “svenniga”. Man läser Nöjesguiden och ba “fatta hur mycket kollektivt självhat Sverige måste krokna under för att det ska vara coolt att skriva en sån här krönika”.

Jag blir så trött på det hycklande föraktet för den egna gruppen. Kritiserande och ifrågasättande är konstruktivt men bara för att man har en fil kand behöver man väl inte skita på sig av rädsla för allt som andas villa-volvo-vovve?

Medelklass, kan vi vara lite stolta över oss själva tack! Det är medelklassen som är det Sverige vi skryter om i internationell statistik.

Elitismen kan vi lämna åt kultursidorna och Bögjävlar-gänget.

När jag var hemma över helgen stack mamma till mig en gammal deckarpocket att läsa på flyget (Liza Marklund 2007, förmodligen bytt till sig på Hemortens lokala antikvariat där mamma är stammisen som byter in kassar av halvgamla deckarpockets mot kassar av olästa halvgamla deckarpockets).

Mamma brukar sticka till mig deckare.

Och jag erkänner: jag älskar det. Jag älskar känslan av att koppla bort nuet med en halsbrytande mordhistoria, ett sprucket äktenskap och några smågangstrar med ständigt skiftande kontantkortsabonnemang.

När jag nu vänder sida efter sida i min tummade deckarpocket snabbare än jag hinner säga flaska funderar jag på om jag kanske skulle ägna all min fritid åt det. Jamen bli som mamma och ständigt sitta med näsan i en bok vid köksbordet och en kopp kaffe och några bragokex som enda sällskap. Bara läsa deckare.

Aldrig göra något annat.

Nackdel med det: Livet skulle liksom passera obemärkt utan att jag tog del i det.

Fördel: Livet skulle liksom passera obemärkt utan att jag tog del i det.

Men man kan ju inte gråta hur länge som helst när man fyndat den här gudasända läckerbiten på loppmarknadernas loppmarknad: Pingstkyrkans lördagsloppis i Hemorten.

Folk köar utanför dörrarna innan de öppnar. Klockan tio. På en lördagmorgon.

Och jag har fraktat världens vackraste gamla jättesyskrin i handbagaget hem, det var bara att skruva av ben och handtag och tejpa ihop till ett paket. (Jag finns med i bakgrunden för storleksreferens; var tvungen att knipa stiligt med benen så ingen skulle se att jag har gylfen öppen).

Att skruva ihop det igen var naturligtvis första prioritet så fort jag kom innanför dörren.

– Baby, I got to screw this thing before I screw you, sade jag med skruvmejseln mellan tänderna.

Begravning i Sverige i helgen. Vi hörs.

Jag var ju helt enkelt tvungen.

(Alltså, jag kommer från västkusten. Jag lovar.)

Saker jag inte blir provocerad av:
Att kronprissesan ska gifta sig och att detta behöver tillkännages svenska folket

Saker jag blir provocerad av:
Att typ alla bloggar jag läser skriver arga inlägg om HUR LITE DE BRYR SIG!!11!!!! €%#/%€

Åh, chocken över att det är en riksnyhet lixom.

Not.

– It’s the house with the crazy mailbox, säger jag för att skilja ut mammas hus bland de anonyma vita radhusframsidorna.
Det är inte huset jag växte upp i men det är huset jag var tonåring i, och det är huset jag kommer tillbaka till varje gång jag åker “hem” (att jag sedan säger att jag ska åka hem när jag åker, eh, hem, också är ju en annan femma… liksom att jag av rutin kallat både jobb och hotell för hemma i förbifarten).

Vi öppnar dörren och mamma hälsar mig med en varm kram och Piraten med ett fast handslag. Hon presenterar sig inte men det är nog lika bra för Piraten skulle tappa bort sig redan efter två stavelser i det svenska femtiotalsdubbelnamnet.

Och sedan gör vi det man gör hemma: vi sitter kring köksbordet och långfikar med smörgåsar med ost, kaffe med mjölk, bragokex och skrönor. Mamma beklagar sig över sin engelska och Piraten försäkrar henne att nej nej, den är kreativ och poetisk och så skrattar de båda. Vi pratar om allt från världsläget till mammas begravning (”I want this song, No woman no cry, to be played from ten speakers!”) till stjärtlappar och promenader. Någonstans där tänds en gnista i både mina och mammas ögon.
– Har vi några stjärtlappar?
– Ska vi gå till pulkabacken?
Vi bygger improviserade åkdon av plastkassar och tidningspapper (”original style”, säger mamma helt omedveten om hur gangsta hon låter) och ger oss av. Bakom min gamla lågstadieskola tittar vi ut över hela stan och ser havet glittra bland kranarna och skeppen, skogen glänsa vit av snö, och de få höghusen i fjärran torna upp sig bland träden. Vi kommer till pulkabacken där någon börjat samla ihop till en påskbrasa (”we light a big fire to scare the witches off, it’s a west coast thing”, förklarar jag för en förvirrad Pirat) och jag förfasas över att det växer sly i halva backen.

Sedan bär det av och mamma är vildast, tjuter och tjoar med benen i vädret där hon susar nerför backen. Ner och upp och ner och upp och ner igen. Piraten och jag krockar i en grop, plastpåsarna rivs sönder på undersidan av sly och bös som sticker upp ur snön och vi har snö precis överallt. Piraten är mäkta imponerad över mammas stjärtlappsskills och mamma, hon bara lyser.

Sedan somnar Piraten i soffan för han är så trött efter skidåkandet och stjärtlappandet, medan mamma lagar mat och jag och mamma twistar i köket till Let’s do the twist. När vi blir för högljudda vaknar Piraten och kommer lunkande nerför trapporna. Då går Inbjudan till Bohuslän på från mammas favoritskiva (som innehåller reggae, progg, sextiotal och visor) och hon för mig stolt i vals som för att visa upp mig för Piraten. Jag följer klumpigt och försöker räkna ett-två-tre-ett-två-tre medan bohusbergen rullar som blågrå dyning ur högtalarna. Vi kikar på sångtexten i Google translate och mamma tjuter av skratt när “Hulda kärnar smör” översätts till “Nuclear Hulda butter”.

På vegetarisk finmiddag med vin (vin! som mamma grimaserar åt för hon tycker är så äckligt men ändå vill servera) där Piraten får ta först (”you’re the guest!” – “yes, but you’re the ladies?” – “but you’re the guest! now go on!”) följer ytterligare någon timma av köksbordssamtal (nu bondar Piraten och mamma om snickeri och hantverk – utrustnings-Piraten är naturligtvis imponerad av hennes välutrustade snickarbo(d) i källarn, och mamma är stolt över sin nya bandsåg), och sedan har vi FF med en fullständigt miserabel drink-and-a-half på Hemortens minst fruktansvärda bar innan vi inser vårt eget bästa och går hem och knullar istället.

När vi sagt hejdå till mamma på söndag förmiddag får jag känslan av att hon aldrig mer kommer spontanhota med att slå ihjäl Piraten om han är elak mot mig.

22.17 hämtar pappa mig på Göteborgs centralstation och i tjugo minuter ut till Landvetter speed-pratar vi om workshopparna, Piraten, livet och allt det där andra vi vill få ur oss far och dotter emellan på svenska, innan vi hämtar Piraten.
– Du har inte sett några foton va? frågar jag pappa när jag kommer på att alla inte har facebook.
Och det har han ju inte, varken facebook eller sett foton.
– Han har jättestort rött skägg och så är han jättekort. Ja eller inte jättekort alltså, men ett par centimeter kortare än mig i alla fall.
– Har han rött hår också? undrar far, för det är naturligtvis det man vill veta innan man träffar sin tjugofyraåriga dotters trettiosexårige engelske pojkvän med två barn.
– Nej det är mer brunt. Skägget är liksom inte morotsrött heller, mer typ tegel.

Sedan pratar vi om pappas skägg och vilka frisyrer det haft ända tills vi kommer fram till flygplatsen. Piraten är redan påväg ut med väskan slängd över axeln och specialbyggda byxor från New York som ser ut som kostymbyxor men skyddar mot vatten och andas (så att man kan räsercykla till jobbet med dem).
Han vet hur man imponerar på min far fastän de aldrig setts.
– Welcome to Sweden, säger pappa och tar i hand.

Piraten får naturligtvis sitta bak medan jag sitter på passagerarsätet och pappa kör. Någon ordning får det vara i bilen. Vi åker ut mot Hemliga Ön och det är inte tyst en minut på vägen, för Piraten älskar att prata om precis samma saker som pappa. När vi passerat både Vävra Transformatorstation och avtagsvägen mot Tjuvkils huvud och vet att vi verkligen, verkligen är påväg ligger natten tjock över oss. Månen är gul och fet och rund som en ost och stjärnorna blänker som de bara gör på landet.
– Schh, viskar pappa när vi låser upp stugdörren. Min flickvän ligger redan och sover. Är det någon som vill ha lite vin?
Om det är, för precis som pappa älskar Piraten ett glas på kvällskanten. Medan vi två plockar fram ost och vin tänder pappa en brasa i öppna spisen och lika många levande ljus som Piraten brukar tända runt badkaret (för visst har de en gentlemannamässig romantiker i sig, båda två). Samtalet går som på räls. Fastän pappa är en av de minst humorbenägna människor jag känner lyckas Piraten, en av de roligaste människor jag känner, få honom att skratta till högt (!) flera gånger.

Vin- och ostkvällen följs av djupsömn i varsin slaf i den åttio centimeter breda våningssängen, långfrukost med utsikt över havet, naturskön promenad i strålande sol, och så pappas paradnummer – längdskidor i elljusspåret i Hemorten någon timma bort. Piraten har aldrig stått på ett par längdskidor förut och pappa är alldeles till sig över att han har någon att skrika “Well done!” och “You’re a fast learner!” till, visa tekniker och lära ut. Och Piraten älskar varje minut, fastän han har träningsvärk i muskler han inte visste att han hade efteråt. Dessutom får han ju använda både sportkalsongerna, specialundertröjan, den andra specialundertröjan, specialbyxorna från New York, specialjackan och specialhandskarna, och bonda med pappa om friluftsutrustning.

När pappa mötte Piraten tog han i hand och sade:
– Welcome to Sweden.

När han lämnar av oss på mammas gata ett knappt dygn senare tar pappa i hand igen, men den här gången säger han:
– Welcome to the family.

Nämen hörni, det här med Karlskrona och Stockholm var ju så roligt förra helgen att vi gör det igen. Slänger in några fler ställen för att spexa till det. Amsterdam-Stockholm-Hemliga Ön-Hemorten-Göteborg-Karlskrona-Amsterdam över en långweekend torsdag till söndag. Och för att addera lite mer mental påfrestning kan jag ju lika gärna stå upp och hålla workshop fredag och måndag och sen passa på att köra en meet the parents och presentera Piraten för pappa på Hemliga Ön på lördag och på mammas farstukvist i Hemorten på söndag.

Och så Stockholm på det. Vi hörs på måndag.

Hönorna värper inte och mormor fnissar förfärat över att hon behövde köpa ägg i affärn.

‘Tis the season of Sverige och släkt.

Hjärtat är fullt av kärlek och magen av kakor.

I ett hörn av Piratens kök kan man få in någon förlorad själs oskyddade wifi i några sekunder. Jag står lutad över spisen med håret hängandes i testar i ansiktet och de pösiga långkalsongerna hängande längs benen, men istället för att röka i pustar under köksfläkten har jag datorn i famnen och passar på att öppna så många sidor jag kan medan tid är. Sedan går jag och sätter mig i soffan och läser igenom min köksskörd med min röda rinnande näsa, tårade ögon och igenslemmade hals som bästa sällskap.

Jag har varit sjuk hela helgen, men det var fantastiskt att träffa mina fantastiska syskon igen, som alltid. Bästa syskonen. 4 life liksom. Syster på den vindpinade ön, vandra upp och ner för kullerstensgator jag inte sett sedan tonårens medeltidsveckor (och då genom en alkoholinducerad dimma), och att på precis samma gång som henne slå näven i middagsbordet och skrika “Särimner!” när Piraten lyckats googla fram namnet på asarnas magiska gris på sin blackberry. (”Saahrimmeh?”)

När vi tog oss till Stockholm dag två hade jag redan förbrukat det mesta av min energi men i brorsans minimala studentrum finns alltid både hjärterum och stjärterum och vi åt så att vi nästan sprack och var så trötta att vi var tvungna att gå hem efter en öl och sedan vaknade vi till Bollywood-hits och Boney M och sedan åt vi fantastisk mat igen och det snöade till och med och sedan var jag så sjuk att Piraten fick lotsa mig hela vägen till Amsterdam.

The Fever har flyttat hit från USA och igår var vi ute och åt. Diskussionerna rörde sig kring sex och relationer och enhörningar (att fantisera om att vara en enhörning gör dig naturligtvis inte till enhörning – men att fantisera att din partner är en när ni har sex, gör det dig till unicorn-lover?) och The Fever försökte från sitt amerikanska perspektiv tipsa en “svensk” “metrosexuell” kille i sällskapet om hur han skulle plocka upp brudar.

– Jag har bästa tricket, sade hon. Funkar alltid. Gå bara fram till snygga tjejen som står vid baren och fråga “What are you drinking?”. Det köper du åt henne. Inget “Får jag bjuda på en drink?”, inget sånt tjafs. Girls love confidence.

Jag sade att det där är nog inte vattentätt i Sverige. Att vissa tjejer funkar det säkert på, men jag och många med mig skulle bara bli irriterade på den självgoda snubben, ta drinken och gå därifrån (alternativt vilja ta drinken och gå därifrån men känna mig obliged att prata med snubben i två minuter först.)

Fast ibland undrar jag om det bara är jag och en handfull andra genusallergiker som reagerar så. Om Agneta och Carita ute på orten likaväl som Ebba och Katarina på stockholmskrogen love confidence och inget hellre vill än att bli bjuden utan att bli frågad.

(Säg att vi kommit längre än så.)

Djungeltelegrafen tipsar via Julia Skotts blogg om gårdagens mustaschtragedi (artikel i Aftonbladet).

Jag blir lite ledsen i ögat.

Jag håller med din fru, Rikard! Den var snygg. Låt inte dom där elaka gnällspikarna ta ner dig.

Det är midsommar i helgen, tror jag. (Right? Right?)

Otto är på semester.
Sassy och Rory är i Kina.
Jag vet inte om jag orkar arrangera fest på egen hand.
Jag känner inte riktigt för att hänga med okända svenskar bara för att det är midsommar.

Men något måste ju göras? :,(

Eller åtminstone säger de att mina bloggkommentatorer har förändrats, de av mina vänner i Sverige som är lika engagerade i bloggen som jag är (och det vill inte säga lite).

Jag tror att det är när jag ligger i en utdragbar sov-låda nedanför Najs Freds lillasysters säng i hans föräldrars lägenhet där vi övernattar efter disputationsfesten som han menande säger “Alltså, dina kommentarer… är det bara jag eller…?” Och morgonen efter när vi äter frukost mittemot varandra med varsin dator (i köket där hans föräldrar fortfarande har en kylskåpsmagnet med ett foto av oss båda som drömparet) ligger det mycket riktigt nya bootycalls nedanför senaste inlägget.

Jag tror det är när jag och Paris kisar mot varandra i det skarpa solskenet på en filt utanför hennes hus som hon ivrigt säger “Jamen ja!” när jag spekulerar i en andra generationens Love Sex Money-läsare.

Vi har nämligen ökat en del i vår. Fler läsare, fler länkar, fler kommentarer. Jag tror att ni hittade hit via Beta, Modefeber eller Resumé och att ni har lite andra integritetsgränser än den första generationen, som (med några undantag) inte skulle våga skriva “kom och ligg med mig”-kommentarer. Eller är det mitt tilltal som har förändrats? Öppnade jag upp för någon form av närhet i och med den där tävlingen där spekulationerna om mitt sexliv nådde nya höjder?

Jag sitter och dricker kaffe-innan-öl med Rory, som “till sist” har börjat läsa bloggen. Jag vill förstås veta vad hon tycker; känns det som jag?
– Ja, men det är ju bara vissa sidor… Det känns liksom… Alltså det är ju väldigt välskrivet och roligt, men för mig som känner dig är det ju också väldigt platt.
(Och sen häpnar hon över mitt ordförråd och min liggoutfitsstatistik.)

Jag sitter och äter hastmiddag innan flyget från Göteborg med bloggläsare Gustav och Isabel (även känd som sjukt snygga tjejen; gud vilka lama smeknamn det blir när jag inte tar aktiva beslut på dem) och funderar över hur IRL-jaget skiljer sig från LSM-jaget. Det handlar också om gränser, men av en annan sort. I verkligheten finns det innan jag lärt känna någon något som hindrar mig från att be Gustav flasha sin tatuering (fastän den skymtar genom hans nakenskjorta), från att säga att Isabel är like det sjukt snyggaste nu när jag är nykter nog att faktiskt se vilken hårfärg hon har, eller att, när Gustav pratar om hur han peppar som fan för att fyllemessa men sedan aldrig gör det, skratta och säga att jamen precis så är jag med att fyllerunka. I den icke-digitala världen behöver jag lite tid med någon innan de där kommentarerna hoppar ut – men på bloggen, där ingen tilltalas direkt, sker allt omedelbart.

Och så får jag det där reklam-mailet. Min första reaktion var “oj, vad syndigt och smutsigt det här känns”, som att det är inte okej, att ha en blogg med annonser. Sedan blev jag obstinat. Varför inte? Tar jag inte mig själv på såpass stort allvar att jag tycker att jag är värd annonspengar? Annonser i gamla media inkräktar inte på deras självständighet (om vi lämnar de makroekonomiska perspektiven utanför). Det rör sig som sagt inte om några stora summor, men kanske en välbokad sverigeresa om året – men en sverigeresa om året för bloggens räkning vore väl ganska spännande?

Vi får se.

Men det känns som att den här bloggen håller på att step it up a notch.