Jag minns inte vilken karaktär i vilken serie som pratade om att det är omöjligt att ha det perfekta jobbet, den perfekta lägenheten och den perfekta partnern samtidigt eftersom energin åt att underhålla alla tre är mer än 100%. Att det skulle vara sant är min enda rädsla. (Well, det, att dö och en skyhög ränta.)
Nio år, alltså. Fan vad lång tid.
Hej alla glada, idag går jag hem från jobbet en ansenlig summa euro rikare (förmodligen den största utbetalning som någonsin gjorts till mitt namn) och koncentrerar mig över sommaren på att hitta ett nytt jobb som jag trivs med och som kan utveckla mig i den snabba och spännande digitala kommunikationsbranschen. Det kallas arbetsbefriad, tror jag.
Jag tänker mig att jag är arbetsbefriad och jobbsökande med min macbook på den soliga uteterrassen tillhörande den helt fantastiska husbåt som jag och Piraten skrev på papper för idag – ett underverk till bostad som vi chockartat nog båda tycker om.
High fucking five på mig idag.
Jag sätter mig tillrätta på höga hästar, citerar Paul Arden (!) i huvudet och gör mig redo att spela hardball. Saker är i görningen.
Annandag påsk, vi går uppför (nerför? kan ju inte orientera mig i främmande städer för fem öre) Brick Lane i London och tittar i roliga affärer. Vi går förbi ett dammigt skyltfönster med gamla möbler och jag pekar på en fin femtiotalshylla.
– Titta! Såna där möbler gillar jag, säger jag.
Till mannen jag inte ens kan komma överens om en jävla brödrost med. (Att försöka köpa en – och misslyckas – var något av det mest deprimerande vi gjort ihop.)
Han kastar en snabb blick. Höjer på ögonbrynen.
– Okej, kompromiss: du kan få ha vad du vill som ser ut sådär så länge det är köpt på Habitat.
– Vad är det för fel på loppismöbler?
– Det ser så skräpigt ut.
Jag byter ämne, men delen av mig som vill bygga bo och skapa hem – delen som vill köpa gammalt och putsa upp, fynda fint och göra eget, hitta rätt och sätta på plats – gråter stora, runda tårar någonstans inombords. Vem kan leva i ett hem av nytt, nytt, nytt?
Jag är inte beredd att göra den kompromissen. Alls. Men på annandag påsk byter jag ämne och vi fortsätter uppåt Brick Lane med femtiotalshyllan glömd i dammet bakom oss.
Det har varit en konstig månad.
Trötthet, en intensiv trötthet, nära till tårar i ögonvrån men långt till känslorna allra längst in.
Inte ens döden var den sista i en rad av olyckor: finaste systrami dubbelsvimmar på en egyptisk toalett och slår sig så blon skvätter, får sy hakan hos hotellets doktor.
I tisdags kväll var Piraten ute och drack öl med några kollegor. Det är inget konstigt och han får såklart vara ute hur länge han vill on a school night - ändå brukar han vara väldigt duktig på att höra av sig: vi tar en öl till baby, jag stannar nog en stund, ses sen. All good. Så när han inte hört av sig på nästan tre timmar, efter att ha sagt “I won’t be long” blev jag orolig. Jag blev övertygad om att något hade hänt. Jag messade. Inget svar. Jag ringde. Inget svar. Jag tänkte att han låg i rännstenen och blödde efter något slagsmål (he’s English, remember), jag tänkte att jag skulle behöva tillbringa natten på sjukhuset, eller jag tänkte att jag skulle vakna nästa morgon och sängen skulle fortfarande vara tom bredvid mig och jag skulle behöva anmäla honom saknad till byråkratisk holländsktalande polis.
Jag ringde igen. Då svarade han. Inget hade naturligtvis hänt. Jag kände att någonting konstigt var på väg bubblandes upp genom mig och avslutade samtalet så fort jag kunde. Nej jag var bara orolig vi ses när vi ses hoppas du har kul hejdå och innan jag ens lagt ner telefonen på nattduksbordet kom gråten.
Fulgråten, hårdgråten; den skrikande gråten, den bölande gråten, den råmande gråten. Gråten där rösten måste vara med i varje darrande rasande utandning. Gråten där tänderna skallrar värre än en vinternatt med raggsockar under för tunt täcke. Gråten som är motsatsen till den där tysta gråten jag gråter när det finns någon annan på andra sidan väggen.
En gråt jag inte minns att jag gråtit på det viset sedan jag var arton år.
Som i den där jävla sången - plötsligt var de där, alla känslorna på en och samma gång: ilska, rädsla, sorg, mera ilska, vanmäktighet. Och kärlek, genom allt det andra.
För att jag aldrig varit så medveten om vad som faktiskt kan hända - så rädd för att människor ska tas ifrån mig eller göra sig illa. För att jag aldrig varit så medveten om hur lite jag kan göra när det händer. För att min bästa vän aldrig någonsin kommer att få tillbaka sin pappa. För att hon måste bära sin familj genom den här tunga tiden. För att min syster låg i en pöl av sitt eget blod på ett egyptiskt toalettgolv. För att Piraten kunde ha legat i en pöl av sitt, men inte gjorde det.
Ungefär samtidigt som han kom hem någon timma senare hade skrikgråten ebbat ut.
Jag låg länge i Piratens armar, innesluten i ett moln av ölandedräkt, och lät efterdyningstårarna långsamt droppa på hans axel.
Tonårsstafettpinnen skickas genom bloggarna jag läser som på beställning; jag plockar upp där Hustrun lämnat sin i någon slags vattenpöl.
För det är klart att man (som i jag) känner ett behov av att också berätta sin (som i min) historia. Hur man liksom bara måste säga hur det var för en själv, för så mycket bitterhet, ledsenhet och känslighet finns det i alla de här inläggen att man liksom nästan känner sig lite skyldig bara för att man inte var som blogginlägg A, B, C eller D i högstadiet.
Säga att jag var inte tjock men jag tyckte i alla fall att jag var ful. (Egentligen var jag ganska ful också, då, om man ska vara helt ärlig, men det är okej; vem är inte det när man är tretton och ett halvt?) Att jag hade minst bröst i klassen och hoppades att min pinsamma fjunhårväxt under armarna kunde se ut som stubb vid första anblicken i omklädningsrummet. Att jag fick MVG på nästan allt och inte kunde med att vara stolt över det för sån där pluggkunskap räknas ju inte på samma sätt som typ bild, musik eller träslöjd.
Fast att jag inte kunde låta bli att prestera heller.
Att Peter S-man sade att LSM kanske har hög IQ men hon har fan ingen EQ, och jag undrade hur han kunde tycka det eftersom jag var både överkänslig och lillgammal på ett ganska empatiskt sätt. Att Alexandra var elak på gympan och jag svor att jag skulle hata henne fastän jag inte minns vad hon sade.
Och att tönten från sjuan till åttan ömsade skinn till alternativ rollspelsnörd i konstiga kläder, fick någon form av självförtroende, bytte bekantskapskrets och fick pojkvän på långdistans. Hotade sjuor som varit elaka mot lillasyster.
Att jag trots det kände att jag fortfarande inte vågade någenting, fortfarande var ganska mycket feg och ful och tråkig inuti, vågade inte ens köpa fjortonhålskängor (eller, gasp!, tjugo) fast det var typ det coolaste jag någonsin sett. Jag skar mig aldrig och jag erkände aldrig att jag mådde dåligt men jag grät mig till sömns på kvällarna och knöt näven i fickan. Massa stök hemma hos pappa, som alltid. Var tyst som en mus och försökte vara så osynlig som möjligt där. Gick till skolan med svart läppstift; mamma skrattade, pappa visste såklart ingenting, Ali kallade mig för häxa.
Skrev dagbok.
Nian. Nu fanns det sjuor som såg upp till mig och Bästisen som de “alternativa” och “hippies” vi var. Hade skåpet fyllt med bilder från långtborta och på pojkvännen i syntarfrilla. Blev dumpad av sagda pojkvän, var fortfarande oskuld och hade aldrig smakat sprit eller cigarett. Var svinkåt och kärlekskrank.
Mådde väl dåligt sådär som man gör i den där åldern.
Mådde nog bättre på gymnasiet.
Har väl fortfarande någon slags idé inombords om att jag “egentligen” är feg, ful och tråkig fast jag är bara bättre på att dölja det. Jävligt bra, ibland.
Fast det gnager, liksom.
Schatje skapar ett facebookalbum som heter någonting i stil med Alla, allt och överallt och mitt i det finns en otaggat bild av mina kläder på ett golv i en hög.
Och så minns plötsligt jag hur det var.
Att lämna mina kläder på hennes golv i en hög.
Och så tänker jag som jag liksom gör ibland på vad som kanske kunde varit om jag inte inte hade gett det en chans.
Och hur nära jag var att inte heller ge Piraten den chansen.
Jag har aldrig varit särskilt bekant med döden. Det har jag varit ganska nöjd med.
Jag tyckte inte alls om när skuggan av honom flimrade förbi i ögonvrån i början av februari när min bror plötsligt blev inlagd på sjukhus och det skulle tas massa tester.
Jag tyckte heller inte alls om när döden bara någon vecka senare mycket mer konkret kom till Elins morfar som jag läst och hört så mycket om.
Bara några dagar efter det valde någon jag kanske en gång kände att ta livet av sig.
Döden, tyckte jag, gick över gränsen då. Döden skulle ju vara någonting som fanns i tidningar och böcker, eller i folks förflutna, eller i framtiden, men inte här och nu bland mig och mina vänner.
Men trots det dog Bästisens pappa den sista februari. Trots och tvärtemot allt som skulle ha varit. Bästisens pappa som jag känt längre än jag kan minnas. Bästisens pappa som alltid känts som en lika trygg livräddare som min egen pappa om någonting skulle hända. Nu hände något istället honom och han är borta för alltid.
Och döden?
Döden stannar kvar, tillsammans med minnena och sorgen och kärleken och tomrummet.
Själv åker jag till Sverige i helgen och gör det enda jag kan: finns där för min älskade, finaste Bästis.
Helgen ger oss en av de kanske finaste kommentererna på den här bloggen nånsin.
Okej, så klockan är ett på natten och jag sitter och läser här för att få ordning på mina stirriga tankar. Igår hände mig det konstigaste och mest oväntade på länge så jag använder din blogg lite för att skriva av mig, men vill även ge en peppande spark i baken till alla som funderar på att säga hur de känner inför folk de är hemligt kära i, men inte vågar!
– It’s the house with the crazy mailbox, säger jag för att skilja ut mammas hus bland de anonyma vita radhusframsidorna.
Det är inte huset jag växte upp i men det är huset jag var tonåring i, och det är huset jag kommer tillbaka till varje gång jag åker “hem” (att jag sedan säger att jag ska åka hem när jag åker, eh, hem, också är ju en annan femma… liksom att jag av rutin kallat både jobb och hotell för hemma i förbifarten).
Vi öppnar dörren och mamma hälsar mig med en varm kram och Piraten med ett fast handslag. Hon presenterar sig inte men det är nog lika bra för Piraten skulle tappa bort sig redan efter två stavelser i det svenska femtiotalsdubbelnamnet.
Och sedan gör vi det man gör hemma: vi sitter kring köksbordet och långfikar med smörgåsar med ost, kaffe med mjölk, bragokex och skrönor. Mamma beklagar sig över sin engelska och Piraten försäkrar henne att nej nej, den är kreativ och poetisk och så skrattar de båda. Vi pratar om allt från världsläget till mammas begravning (”I want this song, No woman no cry, to be played from ten speakers!”) till stjärtlappar och promenader. Någonstans där tänds en gnista i både mina och mammas ögon.
– Har vi några stjärtlappar?
– Ska vi gå till pulkabacken?
Vi bygger improviserade åkdon av plastkassar och tidningspapper (”original style”, säger mamma helt omedveten om hur gangsta hon låter) och ger oss av. Bakom min gamla lågstadieskola tittar vi ut över hela stan och ser havet glittra bland kranarna och skeppen, skogen glänsa vit av snö, och de få höghusen i fjärran torna upp sig bland träden. Vi kommer till pulkabacken där någon börjat samla ihop till en påskbrasa (”we light a big fire to scare the witches off, it’s a west coast thing”, förklarar jag för en förvirrad Pirat) och jag förfasas över att det växer sly i halva backen.
Sedan bär det av och mamma är vildast, tjuter och tjoar med benen i vädret där hon susar nerför backen. Ner och upp och ner och upp och ner igen. Piraten och jag krockar i en grop, plastpåsarna rivs sönder på undersidan av sly och bös som sticker upp ur snön och vi har snö precis överallt. Piraten är mäkta imponerad över mammas stjärtlappsskills och mamma, hon bara lyser.
Sedan somnar Piraten i soffan för han är så trött efter skidåkandet och stjärtlappandet, medan mamma lagar mat och jag och mamma twistar i köket till Let’s do the twist. När vi blir för högljudda vaknar Piraten och kommer lunkande nerför trapporna. Då går Inbjudan till Bohuslän på från mammas favoritskiva (som innehåller reggae, progg, sextiotal och visor) och hon för mig stolt i vals som för att visa upp mig för Piraten. Jag följer klumpigt och försöker räkna ett-två-tre-ett-två-tre medan bohusbergen rullar som blågrå dyning ur högtalarna. Vi kikar på sångtexten i Google translate och mamma tjuter av skratt när “Hulda kärnar smör” översätts till “Nuclear Hulda butter”.
På vegetarisk finmiddag med vin (vin! som mamma grimaserar åt för hon tycker är så äckligt men ändå vill servera) där Piraten får ta först (”you’re the guest!” – “yes, but you’re the ladies?” – “but you’re the guest! now go on!”) följer ytterligare någon timma av köksbordssamtal (nu bondar Piraten och mamma om snickeri och hantverk – utrustnings-Piraten är naturligtvis imponerad av hennes välutrustade snickarbo(d) i källarn, och mamma är stolt över sin nya bandsåg), och sedan har vi FF med en fullständigt miserabel drink-and-a-half på Hemortens minst fruktansvärda bar innan vi inser vårt eget bästa och går hem och knullar istället.
När vi sagt hejdå till mamma på söndag förmiddag får jag känslan av att hon aldrig mer kommer spontanhota med att slå ihjäl Piraten om han är elak mot mig.
22.17 hämtar pappa mig på Göteborgs centralstation och i tjugo minuter ut till Landvetter speed-pratar vi om workshopparna, Piraten, livet och allt det där andra vi vill få ur oss far och dotter emellan på svenska, innan vi hämtar Piraten.
– Du har inte sett några foton va? frågar jag pappa när jag kommer på att alla inte har facebook.
Och det har han ju inte, varken facebook eller sett foton.
– Han har jättestort rött skägg och så är han jättekort. Ja eller inte jättekort alltså, men ett par centimeter kortare än mig i alla fall.
– Har han rött hår också? undrar far, för det är naturligtvis det man vill veta innan man träffar sin tjugofyraåriga dotters trettiosexårige engelske pojkvän med två barn.
– Nej det är mer brunt. Skägget är liksom inte morotsrött heller, mer typ tegel.
Sedan pratar vi om pappas skägg och vilka frisyrer det haft ända tills vi kommer fram till flygplatsen. Piraten är redan påväg ut med väskan slängd över axeln och specialbyggda byxor från New York som ser ut som kostymbyxor men skyddar mot vatten och andas (så att man kan räsercykla till jobbet med dem).
Han vet hur man imponerar på min far fastän de aldrig setts.
– Welcome to Sweden, säger pappa och tar i hand.
Piraten får naturligtvis sitta bak medan jag sitter på passagerarsätet och pappa kör. Någon ordning får det vara i bilen. Vi åker ut mot Hemliga Ön och det är inte tyst en minut på vägen, för Piraten älskar att prata om precis samma saker som pappa. När vi passerat både Vävra Transformatorstation och avtagsvägen mot Tjuvkils huvud och vet att vi verkligen, verkligen är påväg ligger natten tjock över oss. Månen är gul och fet och rund som en ost och stjärnorna blänker som de bara gör på landet.
– Schh, viskar pappa när vi låser upp stugdörren. Min flickvän ligger redan och sover. Är det någon som vill ha lite vin?
Om det är, för precis som pappa älskar Piraten ett glas på kvällskanten. Medan vi två plockar fram ost och vin tänder pappa en brasa i öppna spisen och lika många levande ljus som Piraten brukar tända runt badkaret (för visst har de en gentlemannamässig romantiker i sig, båda två). Samtalet går som på räls. Fastän pappa är en av de minst humorbenägna människor jag känner lyckas Piraten, en av de roligaste människor jag känner, få honom att skratta till högt (!) flera gånger.
Vin- och ostkvällen följs av djupsömn i varsin slaf i den åttio centimeter breda våningssängen, långfrukost med utsikt över havet, naturskön promenad i strålande sol, och så pappas paradnummer – längdskidor i elljusspåret i Hemorten någon timma bort. Piraten har aldrig stått på ett par längdskidor förut och pappa är alldeles till sig över att han har någon att skrika “Well done!” och “You’re a fast learner!” till, visa tekniker och lära ut. Och Piraten älskar varje minut, fastän han har träningsvärk i muskler han inte visste att han hade efteråt. Dessutom får han ju använda både sportkalsongerna, specialundertröjan, den andra specialundertröjan, specialbyxorna från New York, specialjackan och specialhandskarna, och bonda med pappa om friluftsutrustning.
När pappa mötte Piraten tog han i hand och sade:
– Welcome to Sweden.
När han lämnar av oss på mammas gata ett knappt dygn senare tar pappa i hand igen, men den här gången säger han:
– Welcome to the family.
Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om att jag var i UK för att träffa kidzen igen i helgen och hur jag plötsligt befann mig mitt i världens giftigaste föräldrakonflikt. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om att vandra runt runt kvarteret där barnen bor i väntan på att få träffa dem och lyssna på Piratens upprörda mobilsamtal. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om känslan av att bara vilja gråta när någon skriker av ilska i en telefon och slänger på luren i örat med svärord som enda hejdå.
Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om glada små ansikten och solsken och känslan av att höra en liten engelsk sludderröst säga mitt namn på precis samma sätt som sin pappa. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om barn av sin tid som ska bli game designers, berättar historier om att jagas av terrorister, cannibal swimmers och motorized unicycles with a mouth, eller att the dream holiday har vackert väder och uranium assault rifles.
Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om tatuerade vänner med kråkfötter runt ögonen på det där sättet som bara riktiga hårdingar får, om trädgårdsmästare, bilmekaniker och budkillar som har musiken, buset och ett halvt liv av vänskap gemensamt, om skratt och öldrickande på puben utan middag, om mina yviga gester och dåliga sexskämt, och tryggheten i farliga killar gone snälla.
Så jag skriver väl inte så mycket.
Men jag börjar väl fatta att det är en del av mitt liv nu.
Och det har jag absolut inga problem med.
Via bland annat Mayers Mayhem.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Besökte Asien. Läste en självhjälpsbok. Vann pris som inte var för mitt skrivande.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Bytte jobb. Outcome: 1 st karriärsmässig depression + 1 styck engelsk pojkvän. (Ja, någon gång kommer historien om hur vi träffades.)
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej? Eller? Correct me.
4. Dog någon som stod dig nära?
Hyper Island-Bosse vila i frid :,(
5. Vilka länder besökte du?
Indien, Sverige, Tyskland, Island, Japan, UK. Vad som verkade bli en överlägset vunnen kamp (till min fördel) mellan mig och Otto landar till sist på 6-6 när den jäveln prickar in Italien under matchens sista minuter.
6. Är det något du saknade år 2008 som du vill ha år 2009?
En ny hemstad.
7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid minnas, och varför?
1 april 2008 – började på nya jobbet som visade sig bli ett enda långt aprilskämt. Eller ska jag säga 25 april 2008 – Traitor Day, dagen då Piraten svek sina nyanställda genom att lämna skeppet innan råttorna gjorde det.
8. Vad var din största framgång i år?
Vinna mitt första reklampris, skaffa förhållande, vinna trosor för ett blogginlägg.
9. Största misstaget?
There are no mistakes, only lessons.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
En gång hade jag feber!!1 w00t! Och två gånger spydde jag utan att vara alkoholpåverkad!
11. Bästa köpet?
Resan till Kyoto.
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra!!!!!!!!1!!!!!1!!!!!!!! Jag har räknat ut att förutom datorn har jag aldrig köpt något dyrare än min månatliga hyra. Det är rätt sick. Obs den kommer inte bli mindre när jag flyttar in hos Piraten.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Cheesy moments with my boyfriend, Saker under huden-Elin/Paris releasefest, att besöka Bästisen i Kyoto och Sassy på Gotland.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008?
Mest av allt Midnight Juggernauts – Tombstone.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Typ lika tror jag.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Haft en glad och konstruktiv attityd på jobbet.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Haft en bitter och destruktiv attityd på jobbet.
18. Hur tillbringade du julen?
Med släkt och familj.
19. Blev du kär i år?
*norrländskt sugljud som betyder jomenvisst*
20. Hur många one night stands?
Två (2). AMEN FATTA!!!!!!1!!!!!!1!!!!!!!!!!!!!!1!!123456789 *doing the kontinuerlig-sexuell-relations-dans*
21. Favoritprogram på TV?
CNN:s valvaka var nog det enda program jag kollade på på TV i år. Nedladdade serier som gått varma: Sugar Rush, Despan, In Treatment, Californication, L Word.
22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Hata är ett så starkt ord *love to be svenne*
23. Bästa boken du läste i år?
Jag får väl säga Women Who Think Too Much bara för att kleta in den någonstans på den här listan.
24. Största musikaliska upptäckten?
Det finns människor som gillar att bläddra i hifi-kataloger. You know who.
25. Något du önskade dig och fick?
Sockar?
26. Något du önskade dig men inte fick?
Nytt jobb?
27. Årets bästa film?
Bästa teveserie: In Treatment.
28. Vad gjorde du på din födelsedag?
Dinner and drinks; var livrädd för att bli så full igen att jag skulle börja gay-rapea Piratens vänner (nej, ni har fortfarande inte fått höra den historien och ja, den kommer när tiden är inne) och höll därför alkoholintaget på en synnerligen modest nivå. Sedan kom två bögar med en röd balklänning till mig och livet kändes lite bättre igen.
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Bytt jobb, bytt stad, tagit med mig Piraten.
30. Hur skulle du beskriva din stil år 2008?
På den numera döda godahustrun-bloggen skrev jag en gång något om att mitt personliga varumärke var lite som en gif-animerad fitta, fast gladare, typ med en trumpet. Det gäller nog mest bloggmässigt. Annars har väl 2008 varit året då jag gått mer och mer mot kulturtantsstilen med långa svarta koftor och tant-page.
31. Vad fick dig att må bra?
Fina mänsker, goa leenden å sköna pokar på fejan.
32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Kändis? Sugen på? Nu förstår jag inte riktigt vad som menas? Om bloggkändis räknas är det väl ingen hemlighet att jag och Paris har ett förlutet som varade ända in på 2008, men det är nog det närmaste jag kan komma. En av bang-redaktörerna är en gammal favorit också, ni vet nog vem ;)
33. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Yes we can.
34. Vem saknade du?
Familjen, Bästisen, sverigevännerna.
35. De bästa nya människorna du träffade?
Piraten.
36. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Det slutgiltiga slutet med Fargo kom i år och jag lärde mig att it takes two to tango.
37. Citera en sångtext som summerar ditt år:
Can I touch you where I want to, it’s important to me, it’s what I need
Och för det nya året gäller bara en sak: Hello motherfucker ’cause I’m back from exile.
och Otto deklamerar att 2009 kommer bli “the year of PAIN”.
Entusiasmen är i topp här, mina vänner.
Kanske undrar ni varför jag inte bloggat än, fastän årsskiftet gott och väl passerat. Kanske undrar ni hur mitt nyår var eller för den delen, mitt första dygn på det nya året som bestämmer hur resten av året blir.
I tell you what.
Det nya året har jag har levt det tunga husmorslivet till den grad att blogga blivit ett minne blott - särskilt med tanke på att huset jag morat med saknar internet förutom i ett hörn av köket där man kan tjuvåka på grannens wifi några minuter i taget. Ja, jag har varit hos Piraten, och ja, vi håller på att Fixa Hans Lägenhet.
Förbereder den för mig.
Jag kan inte flytta in någonstans där jag inte kommer bo, och nu gör vi bobart. Piraten har levt efter principen att kasta allt obehagligt (från brev från skattemyndigheten på holländska till gamla kläder till halvuppackade flyttlådor) i en av sina två enorma klädkammare, vilket ger till följd att halva lägenheten bara är högar och den andra halvan ödsligt tom.
Nyårsdagen satt vi på knäna och sorterade tills huvudet värkte, den andra åkte vi till Ikea så att han kunde införskaffa saker som köksbord och förvaringsmöbler som han hittills levt utan, och idag har vi skruvat ihop och ställt till rätta i timmar.
Hur det känns?
Tröttsamt. Lite läskigt, med den där hägrande Framtiden som jag håller på att ge mig in på. Lite sorgligt, att jag aldrig skulle valt just den här monumentalt vidsträckta, mörka lägenheten själv och att jag varken kan eller vill kräva att vi gör om som jag skulle velat haft det när det är han som står för fiolerna. Ganska tillfredsställande, att optimera och organisera och skapa Lebensraum där det tidigare varit olevbart kaos.
Och så ganska så jävla heartbreaking – på det fina sättet – när vi städat hela dagen och Piraten hittar en överbliven flaska finchampagne och vi fyller upp ett bad med massa skum och jag har med mig en ask Paradis från Sverige (svenne ftw) och han har kaptensmössan på i badet för min skull. Vi skålar för 2009 och för vinnarlivet tillsammans.
Jag har aldrig gjort det här förut.
Typ hjälp?
Hönorna värper inte och mormor fnissar förfärat över att hon behövde köpa ägg i affärn.
‘Tis the season of Sverige och släkt.
Hjärtat är fullt av kärlek och magen av kakor.
Det händer väl inte så ofta *korrigerar första stavfelet redan här*, när man har partner. Då går man liksom hem och ligger och kanske bråkar innan dess och sen är det liksom bra så. Därför är det så bra att min sån däringa “partner”, han är borta så ofta. Formellt sett varannan helg för att träffa kidzen i UK (tjena att jag slutat säga England, Storbrittanien eller Great Britain) och sen the twice a month business trip han gör to you name it. Jag får lite utrymme för mina ensamaktiviteter igen. Blogga, runka, powerdeppa, teverseria, you know the drill.
Idag gick jag på gay-film-festival med Schattis och tydligen var det efterdrinkar på en bar som hette Ghetto.
– Kommer du ihåg att det var där vi gick ut tillsammans första gången? undrar jag.
Att hon gör.
– Happy hour, skrattar hon.
– Jag sade att jag inte hade haft sex med en kvinna på över ett år och du sade “Let’s have an orgy!”
Sedan reducerade Schatje de andra deltagarna i orgien en efter en tills det var en tvåpersoners vin-och-middag hemma hos henne och sedan gick det som det gick. Den gången, alltså. Första gången. Inte nu. Vi gick inte ens till Ghetto, vi bara pratade om det.
Efter filmen och icke-drinkarna på Ghetto var jag ute med andra. Det gamla crewet. Blev full och hade kul och kände mig som singeljag igen, tills jag gick hem innan fucking tre, hello please. Serri. What have I become?
Å andra sidan.
Ringde just Piraten som skrek till sina mates i UK att “I’m talking to my bird” (var på cykel så samtalet blev kort).
Det gjorde mig sjukt rörd.
Bird.
Nä nu ska jag fan ringa min snubbe.
Om Piraten skaffar internet hemma så flyttar jag in på en testmånad (utan att göra något med mitt gamla rum).
Det skulle ju kunna vara något.