LSM

Jag kan inte påstå att jag har läst Strindberg. Ja, förutom Giftas eller om det var Giftas II eller någonting annat som handlade om äktenskap och kvinnor och nackdelarna med de tu. En av berättelserna handlar om en sjöman och hans sjömanshustru som väntar därhemma.

Hon bekantar sig med någon feminist och börjar läsa böcker som sätter griller i huvudet på henne, och deras samliv blir aldrig mer som förut.

Hon tycker sig uppvaknad, han tycker henne förvriden.

Lite så känner jag mig när jag läser senaste numret av Bang som handlar om kvinnor och humor. Lite uppvaknad, lite förvriden. Lite uppvaknad mot min vilja. Lite som att något har rubbats i ett samliv.

Piraten är en s.k. rolig kille. Skitrolig är han. Alla tycker att han är rolig. Jag tycker också att han är rolig. Så rolig att jag skrattar även åt de där skämten som får det att sticka till i magen. De där skämten där maktbalansen plötsligt förskjuts, som i Elins text i Bang där hon skriver om ett samtal hon haft med en killkompis, de jämför skrattande erövringar, och han säger till sist att han lugnat ner sig nu och hon säger hon också och han säger att det tror han inte på, hon är fortfarande en slampa som tar den i tre hål. Och det är liksom inte kul längre. Alls. Men man står där och flinar tillbaka för man vill inte vara svag, inte visa att man “inte tål grabbhumor”, inte inte vara en i gänget.

Det här handlar om skämtandet i mitt förhållande.

Jag sade väl till i början, om de där skämten om att suga kuk och skura golv. Vet väl jag att det är s.k. ironi även när det sägs med vanligaste vardagsrösten och att han inte tycker att jag egentligen borde, men det kändes i magen ändå, så jag sade till. Han blev mest arg, tyckte att jag inte hade humor och undrade om jag försökte ändra på hans personlighet. Undrade om jag på allvar trodde att han på allvar menade. Nej, men det kändes ändå, försökte jag. Det gick inte hem. Så jag vande mig. Tänkte inte mer på det. Ha, ha, ha, sade jag kanske ibland, s.k. ironiskt. Eller låtsades tycka roligt.

I början hände det väl också att jag försökte med samma mynt tillbaka, från mitt håll. Men det tyckte förstås inte han var roligt heller. Skratten uteblev och jag tystnade.

Piraten är en s.k. rolig kille. Alla tycker att han är rolig. Jag tycker ibland att han inte är så rolig längre. Det är för att jag inte har någon humor, säger han när vi tittar på brittisk komedi och jag inte skrattar lika mycket som han. Det är också ett skämt, vet jag, fast jag skrattar inte åt det heller. Jag säger kanske ha, ha, ha och försöker att inte känna det som känns i magen.

Amerikansk komedi skrattar jag kanske oftare åt fast det tittar inte Piraten på för det är dålig humor säger han. Otto skrattar jag också åt ganska ofta fast Piraten säger att vi svenskar har dålig humor. Jag tror att det är skämt, fast jag vet aldrig när han skämtar. Egentligen skämtar han ju alltid men om det inte är roligt och det sägs med vardagsrösten är det ju väldigt likt att inte skämta.

Jag är s.k. tråkig. Det har jag alltid sett mig som, men jag vet ju att det inte är sant. Jag vet att jag inte kan sluta fnissa åt mina egna texter eller att jag kan underhålla ett tjejgäng en hel kväll. Fast jag har inget tjejgäng och att vara rolig i text räknas liksom inte. Och så får jag ju jämt höra att jag inte har någon humor. Och efter ett tag börjar man ju tro på sånt där, fastän det “var på skämt”.

Nour El Refai skriver i Bang att

Om kvinnan inte skrattar åt mannen betyder det att hon inte förstår vad som är roligt. Om mannen inte skrattar åt kvinnan betyder det att kvinnan inte är rolig.

Och likt Strindberg önskar jag lite grann att feministerna inte kom med det där uppvaknandet för plötsligt blir det mycket svårare att ha kul ihop.

“Igår kväll hoppade ett rådjur in genom köksfönstret. Båda klarade sig.”

Missa inte

När jag kom tillbaka från gymmet igår och skulle twittra lite möttes jag av följande:

Nej, det är inte ett memo om bättre hållning. Jag höll på att nåla en klänning till bättre passform när jag drog och ville bara få ner några minnesanteckningar. Det råkade visst bli i ett dokument som hörde till något helt annat och gav alldeles gigantiska anteckningar till följd.

På väg hem från någon slags fest igår ligger jag på knä framför cykeln och försöker skrapa av ett tuggummi från klackskosulan mot kullerstenen.
– Vad är din skostorlek? frågar något berusat Leidseplein-loffo på holländska.
– Thirty-eight, svarar jag. Acht en dertig, tillägger jag när han ser förvirrad ut.
– Perfekt storlek, säger han, fortfarande på holländska. Kan jag få ditt telefonnummer?
– Nä, jag har pojkvän, säger jag, fortfarande på engelska, och pekar på Piraten som är i färd med att låsa upp sin cykel. (Jag skulle ju självklart ha gett ut det om jag varit singel liksom.)
Bredvid oss står Otto och ser stilig ut i trenchcoat och boots.
– Är ni i en relation alla tre? undrar mannen, och byter till engelska när jag ser förvirrad ut.
– Nej nej, vi är ett par, han är kompis.
– Hej kompis!
Mannen och Otto skakar hand.
– Vi kanske skulle… eh.. kanske skulle kunna ha lite kul alla fyra? undrar han.
Jag avböjer artigt.
– Vi är precis påväg hem, kanske nästa gång.
– Okej, nästa gång! Om vi ses här nästa vecka vet ni vad som gäller.

Några kompisar ska komma över och jag som aldrig städar plockar snabbt bort det värsta (smutsiga underkläder, spermapapper, räkningar och sladdhärvor*).

När jag tittar till badrummet ser jag som vanligt Piratens tidningar på den lilla hyllan ovanför toaletten. Men’s Fitness, Men’s Health, Triathlete. Själv läser jag aldrig på toaletten, men nu ser jag det plötsligt med en utomståendes ögon och skyndar mig att lägga dit något i andra hörnet, för att liksom väga upp och markera revir.

Jag lägger dit Filter, och Bang.

Hej kulturella medelklassen.

* Från föregående inlägg vet vi ju att trosor, dokument och kablar är vad jag stökar ner med. Jag vet inte vad man ska dra för slutsatser av att spermapapper är det enda som tillkommit sedan jag flyttade in hos Piraten.

När jag var hemma över helgen stack mamma till mig en gammal deckarpocket att läsa på flyget (Liza Marklund 2007, förmodligen bytt till sig på Hemortens lokala antikvariat där mamma är stammisen som byter in kassar av halvgamla deckarpockets mot kassar av olästa halvgamla deckarpockets).

Mamma brukar sticka till mig deckare.

Och jag erkänner: jag älskar det. Jag älskar känslan av att koppla bort nuet med en halsbrytande mordhistoria, ett sprucket äktenskap och några smågangstrar med ständigt skiftande kontantkortsabonnemang.

När jag nu vänder sida efter sida i min tummade deckarpocket snabbare än jag hinner säga flaska funderar jag på om jag kanske skulle ägna all min fritid åt det. Jamen bli som mamma och ständigt sitta med näsan i en bok vid köksbordet och en kopp kaffe och några bragokex som enda sällskap. Bara läsa deckare.

Aldrig göra något annat.

Nackdel med det: Livet skulle liksom passera obemärkt utan att jag tog del i det.

Fördel: Livet skulle liksom passera obemärkt utan att jag tog del i det.

Lyckligtvis har boven i dramat markant olika rödtoner på alla olika hårområden på kroppen och jag kan pusta ut och konstatera att det är ett skäggstrå jag fiskar upp och diskret lägger på skrivbordet.

Det är nämligen tegelrött.

Jag säger inte vilken färg det där andra håret har men en hint är att han inte behöver vara liar liar för att ha pants on fire.

Jag berättade ju aldrig.

Men.

Fredag för tre veckor sedan lyckade jag och Otto med det sinnessjukt puckade konsstycket att lägga upp konfidentiellt byrå-material öppet på internet på en domän som heter någonting med Hitler.

Ja, det är lite Darwin awards på det.

Vad som hände var att vi väntade på detaljer för att kunna starta en intern blogg för en kund, men det dröjde, så vi började layout-testa på en site som Otto ägde. Som liksom bara råkade vara ett lite tokroligt naziskämt punkt com.

Det borde vi förstås aldrig ha gjort in the first place, men det hade väl varit lugnt om vi inte hade glömt, som de dumma spån vi är, att ta bort det konfidentiella matieralet efteråt.

Bossen som alltid sitter och googlar sina egna kampanjer på lördagkvällarna skickade ett mail som var så stelt av formalitet att det liksom frasade av raseri mellan raderna. Please clarify – this is seriously out of order, skrev han, bifogade screenshots och cc:ade in både projektledaren och vår managing director. Gud, när vi såg det…! Paniken! Hur kunde vi!? Skulle vi få sparken!? Och tänk om det hade kommit ut! Vilka rubriker! Holländska Resumé hade stekt oss levande och vi hade fått se oss om efter ett annat land att bo i.

Vi vidtog naturligtvis alla åtgärder vi kunde så snabbt som möjligt (i det här fallet var det när jag lite småfull kom hem från krogen för tidigt strax innan lördag midnatt), och på måndag morgon var materialet var nere och inga google-robotar kunde längre hitta det.

Ungefär samtidigt hade projektledaren, MD:n, Bossen, och Överbossen ett allvarligt samtal och kom fram till att om det här hände igen var vi ute, men nu fick vi bara en varning. När MD:n berättade för oss passade hon på att samtidigt ge oss en totalt oförtjänt uppsträckning för allt annat hon kunde tänkas ha emot oss… men vi fick åtminstone inte sparken.

Gustav undrar varför det inte har bloggats om den där körsbärstomaten förut. Herregud, vi har inte ens glättat på sexminnesgarderoben ännu – jag brukar hålla mig till nuet förutom en del tematiska poster där jag tar upp för temat passande exempel.

Men visst.

Det var min födelsedag i X-köping, jag bodde i min första egna lägenhet i gult miljonprojektshus, trettiotvå kvadrat för tvåtusenfyrahundra kronor, vackraste runda köksbordet och blomkrukor på mikron som var studentpresent och döda farfarsbrors soffor och säng. Två kilometer bort bodde pojkvännen i modernaste studenthuset och vi cyklade fram och tillbaka som skiljsmässobarn mellan husen.

Det var min födelsedag och jag kom hem från jobbet som telefonförsäljare (förvalsabonnemang, I will always hate you), tog hissen upp och låste upp dörren. Döm om min förvåning när jag märkte att någon redan var där. Pojkvännen kom naken ut ur duschen, surprise!, och förförde mig på köksbordet, där han redan laddat upp med alla möjliga sorters sexy foods, för jag hade någon hang-up på att pröva matsex vid den här tiden och pojkvännen kärleksexperimenterade så gärna med mig.

På köksbordet gick vi genom vispgrädde, jordgubbar, chokladsås, glass som långsamt smälte och lämnade sockerklibbiga ränder över magen. Vi avancerade till gurka och squash och smorde in med olivolja och penetrerade. Det var kladdigt och roligt och totalt omagiskt, sexigt på det där diskbänksrealistiska (haha) sättet.

Jag minns inte när och hur vi gick vidare till sängen, men jag antar att vi duschade av oss det värsta av kladdet, eller så gjorde vi det inte, för jag är known to be unbothered när det kommer till hygien. Jag minns att jag låg på rygg med benen i vädret och att lakanen var randiga och röda. Pojkvännen lekte geishakulor med körsbärstomater.

Plötsligt tittar han upp.
– Eh.
Jag tittar tillbaka.
– ?
– Jag tror jag tappade bort den. Eller jag kan inte hitta den med fingrarna i alla fall.

Och vi skrattade säkert och skämtade och jag försökte också och kunde inte känna någon tomat alls och pojkvännen fann på råd och gick och hämtade en gaffel, och sedan fick jag duktigt gynekologstolssära medan han kikade in, hittade tomaten, oändligt försiktigt förde in gaffeln och sedan skickligt spetsade tomaten på den.

Slutet gott, allting gott.

PS. Ja, han läser bloggen. Minns du? :)

Det var när frågan “Vad är ditt pinsammaste sexminne?” ställdes till mig som jag mindes varför det inte var en bra idé att i ett infall av tonårig lekledaranda kicka igång Sanning eller konka på den alkoholstinna festen i lördags.

PS. Och har den inte hittat ut så sitter den väl där än.

PS2. Skoja. Vi fiskade ut den med en gaffel.

Woh oh oh ooh oh *gör min awesome-dans och sjunger Ottos awesome-läte*

Men snela gillar mäj.

…sjöodjur: Köttätande havstratt på trettontusen fots djup.

Inspirationskollage – vill ha!

Har bachelor night eftersom Piraten jobbar övertid, kommer hem och äter ohälsosam mat, drar en liten runk, såsar runt i morgonrock och ser första avsnittet av senaste säsongen av L Word.

Tänker på otrohet (naturally).

Tänker på att jag kan bli så jävla rädd för att vakna upp bredvid helt fel person och inte ha en helvetes aning om hur jag hamnade där eller vad jag tänkte, om jag tänkte.

Tänker livräddt att men fan helvete, det måste väl gå att lära gamla hundar sitta?

Tänker skitskrajt att man måste väl kunna öva in en ryggmärgsreflex av att inte, hur full man än är?

Undrar om det känns bättre eller sämre att vara singel men vakna bredvid sin bästa väns flick-/pojkvän eller att vara tillsammans med någon och vakna bredvid någon annan.

Känner hur det isar i magen av presumtiv ångest.

Känner hur good old övertänkshjärnan drar igång och börjar påminna mig om alla oförätter jag aldrig förlåtit mig själv för, från det där vidriga mailet jag skrev, till den enda tjejen i klassen jag inte bjöd på mitt kalas i trean.

Tänker att asså shit, if I succumb to this så kan den här kvällen sluta riktigt illa.

Går således med bestämda steg till min jacka, tar ut ett hopvikt papper ur fickan och påminner mig själv.

We’re not going down that fucking road, are we Rand? tänker jag med ett roat flin, och förvånas över hur underhållande och upplyftande min egen ultimata töntighet alltid är för mig.

Mitt eget jävla Narnia:

Kära dagbok
13 januari 2009, klockan 16:17

Idag tog min arbetskollega och jag en promenad utanför kontoret efter lunchen. Vi gick längst med vattnet och sedan ut på en pir. Det var dimmigt och lite spökligt. Längst ut på piren stod två bilar parkerade med kanske 15 meters mellanrum. Båda bilarna hade mycket imma på fönsterrutorna och i baksätet på båda bilarna kunde vi skymta två personer röra sig. Jag är ganska övertygad om att de vuxenkramades.

Det hela kändes väldigt, ja, udda.

Sedan vände vi och gick tillbaka.

Det kanske har sina fördelar att jobba ute i frihamnen än inne i stan ändå.

och Otto deklamerar att 2009 kommer bli “the year of PAIN”.

Entusiasmen är i topp här, mina vänner.

Inatt drömde jag att jag hade sex med en MILF till bloggerska som hette Cindy och bloggade på mscrawford.blogspot.com (nej, det finns ingenting där). Hon var rödhårig, ganska fit på ett tacky sätt och hade läderbrun hud i små rynkor.

Morgonen efter vårt oralsextäta rödvinsligg kom jag ihåg att jag hade pojkvän och fick använda alla mina WWTTM-strategier för att inte go ballistic.

Jag funderade extremt analytiskt och kom fram till att jag hoppade över skaklarna för att jag inte egentligen hade förstått att det sårade Piraten. Om du inte berättar för mig hur du känner kan jag inte försöka ta hänsyn till det, tänkte jag.

Yours truly kvalar in som nummer åtta.

Fanå, jag visste att det där med att förhållande inte riktigt skulle funka med mitt varumärke. Rebranding på plats? Nån som vill pitcha? Anyway, grattis till mig! Åttonde plats!

Stort grattis också till två av mina egna favoriter som pwnar mig idag: på tredje plats – den numera avsomnade Goda Hustrun – och whopping number one – Mitt eget jävla Narnia.

Uppdatering. På tal om vad andra säger om en… Jag kollade igenom gamla inkommande länkar och hittade den här godbiten:

http://lovesexmoney.se/ - En översexuell och intressant människa, dock mest intressant för att hon är översexuell på något sätt. Läs hennes blogg och kommentera så ökar dina chanser att få ligga.

Det finns 66 män som har förnamnet Arn. Av dessa har 15 namnet Arn som tilltalsnamn/förstanamn.

(SCB:s namnsök)

Nu har vi suttit i möte med magikern igen. Som gammal lajvare vet jag ju att magiker i princip är gycklare i moderna kläder, och som sådan har han med 99 % säkerhet fått ligga på ringmuren i Visby.

Jag har aldrig förut suttit i möte med någon som har legat på ringmuren.

Hypotetiskt, i alla fall.