LSM

Hej alla glada.

Inatt drömde jag att jag var i Schweiz och fyllebloggade att “#HiDiana has become @Dubai”. Jag fick tio kommentarer på inlägget redan samma mörka schweizernatt, en var från en gammal kollega som skrev att han inte kunde söka jobb någonstans längre för att han var så rädd för maffian.

I övrigt händer det inte mycket.

Igår såg jag en Louis Theroux-dokumentär om pedofiler i Amerika. Blir som vanligt upprörd över att de inte får lov att bo bland vanligt folk.

Och i helgen lyckades jag spy på min egen rygg.

Läser på om Iran och glömmer tillfälligt allt vettigt i livet när jag inser att det finns en region som heter Luristan. Hur har jag kunnat missa något så fullkomligt genialt? Luristan.

Luristan!

Jag flyttar till Luristan och öppnar lurendrejeri.

Där säljer vi bakverk med lurar i.

Mathias W skriver ett klokt inlägg angående Gustavs artikel som påminner mig om att “vi feminister” väldigt ofta predikar för redan frälsta. Vi pratar till den egna gruppen, inte sällan med den egna jargongen, och vi (som i jag, alltså) avfärdar andras synpunkter på oss med “men herregud, har du ens pratat med någon feminist?”. När det egentligen mest kanske handlar om oförmåga att se sig själv utifrån.

Jag och Mathias har olika åsikter om en hel del, men i den långa kommentaren jag lämnat på Mathias blogg har jag fokuserat på det jag håller med honom om. Och det är inte så lite det heller.

Tillsammans mot en bättre framtid, liksom. Heja!

I kölvattnet av Lisa M vs. Elin G skriver Tanja S ett sammanfattande inlägg som får mig att tänka på det där att det fortfarande ska vara så svårt att få vara både och. Äta kakan och ha den kvar.

Jag kommer ihåg när jag var sjutton och förbannat ville vara ett neutrum istället för någon slags jävla kvinna, och skrev i dagboken något i stil med “bara för att jag råkar VARA kvinna så börjar jag liksom längst ut på ena skalan automatiskt! DETTA förklarar varför jag vill ha muskler & kamouflagefärgade underkläder.” Jag kände att jag behövde manliga attribut för att liksom väga upp fitta & tuttar för att överhuvudtaget kunna börja bli bemött neutralt.

Idag tänker jag på ett lite annat sätt. Framför allt så har jag inte lika mycket problem med att bli bemött som kvinna i allmänhet. Men jag lackar ändå när det blir för stereotypt, vilket får till följd att min brittiska gentlemannapojkvän oförstående skakar på huvudet ibland och kallar mig mad feminist.

Egentligen håller vi ju med varandra om genusbiten – ingen av oss vill att någon ska begränsas utifrån kön – men så fort vi har kommit överens om den här grundprincipen måste han inflika att det också betyder att “kvinnor måste få lov att vara kvinnor” – egentligen bara ett mindre PK sätt att säga att mannen inte behöver vara norm, och det håller jag verkligen med om, men det provocerar alltid skiten ur mig. Dels för att han förutsätter att jag vill ha någon jävla mansstandard (jag lämnade det här med kamouflagefärgade boxershorts bakom mig ganska snabbt) och dels genom ordvalet: bara genom att säga att klassiskt kvinnligt beteende är att vara kvinna är vi ju tillbaka på ruta ett.

Häromdagen när vi var ute och cyklade kom vi in på något besläktat och Piraten utbrister:
– Du vill ju bara ha gender-swapping när det passar dig!
Och jag bara:
– Men exakt! Äntligen fattar du. Och så vill jag att det ska vara för alla.

Agnes skrev ju allt det jag egentligen menade när jag mest babblade om Åre, bär och mammas böcker.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, man vill definiera sig utifrån vad man inte är, och eftersom man sällan rör sig utanför den egna gruppen blir det istället undergrupperna som får stötas och blötas. För inte sitter någon och drar skämt om negrer, städerskor eller grovarbetare längre. Bratsens slyngelmanér goes without saying till skräphögen. Hos underklass och överklass finns få poänger att hämta, för vem vill riskera att tappa ansiktet genom att sparka på den man ömkar men inte känner?

[…]

Istället är det föräldragenerationens svikna ideal och liknöjdhet och de romantiserade gamla arbetarstadsdelarnas rödvinsdrickande kulturinvånare som ska göras ned som helhet, trots att det inom medelklassen torde finnas nog så stora skillnader. Medelklassen utpekas som makthavare i flock, av just makthavare i flock. Argumenten riktas enbart inom den egna gruppen, utan idé eller analys. Inom massan, mot massan, som ingen vill tillhöra i ett samhälle där toppen på Maslows behovstrappa, individens självförverkligande, faktiskt är möjlig att nå.

Strage, Jonathan, Elin, Gustav Gabriel med flera har bloggat om det här med medelklassens sätt att definiera saker som medelklass med lätt förakt i rösten.

Jag ska vara ärlig. Jag skäms inte för att vara medelklass. Om något skäms jag för att vara medelklass som de sista åren ökat min inkomst markant, men jag hyser inga som helst illusioner om att jag lämnat medelklassens trygga fåra bara för att jag tjänar mer än min mamma.

Jag definierar båda mina föräldrar som medelklass, även om de haft olika ekonomiska förutsättningar. Och jag är oerhört tacksam att jag fått chansen att växa upp i ett medelklasshem. Jag är tacksam för mammas hyllmeter med litteratur och jag är tacksam för att vi kunde åka till Åre en gång om året med pappa. Jag är tacksam över villaträdgården där jag kunde plocka tillräckligt med bär för att koka egen sylt. Jag är tacksam över att jag kunde få i princip hela studiebidraget som gymnasiekid och att jag uppfostrades till ansvar och frihet så att jag kunde åka på tågluff när jag var sexton (med pengar jag som medelkassbarn hade kunnat spara och småjobba ihop). Jag är tacksam över att de aldrig pushade mig att plugga något “där jag kunde bli något”, varken för status (överklassmarkör?) eller säker anställning (arbetarklassmarkör?).

Jag är medveten om mina privilegier – kulturella, ekonomiska och sociala – och jag är tacksam över dem, för de har underlättat det svåra i livet jävligt mycket för mig.

Och därför blir jag alltid lite ledsen när mina fellow medelklassvänner som är mer kulturellt bevandrade än undertecknad använder uttrycket som ett skällsord. Ja, det är alltid de som kan ord som dikotomi och hegemoni och har läst de där must-read-tänkarna med franskklingande namn som säger något.

(Ibland har de gjort någon form av klassresa, eller tillhört en ekonomisk arbetarklass men haft medelklassens kulturella kapital – då vet jag inte vad man ska definiera dem som längre, men det är i vilket fall bara dem jag hört snacka ner “arbetarklass” på samma sätt. Bara de med arbetarklasskomplex pratar arbetarklass annat än i rent politiska sammanhang, är min erfarenhet: de har perspektivet, eller skammen, eller både och.)

För flera år sedan skrev jag i ett helt annat sammanhang:

Det är så tråkigt att skämta om ängsligt svenskt medelklassbeteende. Alla verkar göra det i Sverige, tyckte jag på min semester, och allas största skräck är att vara “svenniga”. Man läser Nöjesguiden och ba “fatta hur mycket kollektivt självhat Sverige måste krokna under för att det ska vara coolt att skriva en sån här krönika”.

Jag blir så trött på det hycklande föraktet för den egna gruppen. Kritiserande och ifrågasättande är konstruktivt men bara för att man har en fil kand behöver man väl inte skita på sig av rädsla för allt som andas villa-volvo-vovve?

Medelklass, kan vi vara lite stolta över oss själva tack! Det är medelklassen som är det Sverige vi skryter om i internationell statistik.

Elitismen kan vi lämna åt kultursidorna och Bögjävlar-gänget.

Och utan vidare introduktion tycker jag att ni alla ska ladda ner (PDF, 32Mb – har du kört reduce file size, Gustav?) och läsa Gustavs remix av Pär Ströms Mansförtryck och Kvinnovälde.

Hösten 2007 fick debattören Pär Ström, s.k. integritetsombudsman* på Den Nya Välfärden, orimligt mycket uppmärksamhet för en illa skriven debattbok vänd mot feminismen i Sverige idag. Mansförtryck och Kvinnovälde är en 200 sidor lång harang av klassiska antifeministiska argument, och istället för att låta dem passera med ett hånfullt garv har Grovt Initiativ bemött dem, på plats, direkt i orginaltexten. Som ett ilsket klotter i marginalerna någon gjort i en biblioteksbok – fast tillgängligt för vem som helst och inte i bara ett exemplar.

Och jag är ett av bollplanken han pratar om.

om det inte kommer vara någon som ska kommentera att städa är en traditionell kvinnosyssla och som sådan därför ses som “inom-hushållligt” arbete och den som inte gör det failar på något sätt som husmoder, medan t ex laga punktering på cykeln som man också mycket väl kan göra själv är mer traditionellt mansgöra och därför anses helt okej att betala för?

Jaha så då var det dags igen, min favoritkonflikt som jag inte kan argumentera i.

Piraten vill naturligtvis ha städhjälp (som så många andra här).

Han jobbar för mycket för att hinna, tycker han.

Det svåra valet blir här att välja vad jag ska pissa på: klass, i det att ha städhjälp (som mer eller mindre by default är invandrad och arbetar illegalt, no? och som jag då håller på mattan med hjälp av skitgörat jag själv är för fin för *lägger inte alls någon värdering i städning som yrke*), eller kön, i det att det skulle behöva vara jag som städade annars eftersom han inte har tid dårå (förslava kvinnan med hushållsarbete – fast han både lagar all mat och städar upp i köket efteråt, så kanske det vore ganska rättvist egentligen, och så kan jag ju njuta av karaktärsdanande golvsåpande).

Bloggarna har gått varma (i min blogroll i alla fall – och det vet vi ju hur nischad den är) om Libresses sexualundervisningsmaterial och RFSL Ungdoms reaktion på det.

Jag kan hålla med Åsiktstorpeds-Micke om att Libresse fortfarande har fräschare attityd än några gamla biologiböcker och att de inte haft ont uppsåt. Nej, de har naturligtvis försökt göra en satsning i enlighet med deras (vad vet jag, kanske nyligen omformade) varumärke, som (tydligen, vad vet jag) innebär att Libresse finns där med kunskap och trygghet.

Själv undrar jag mest vad Libresse använder för reklambyrå och vilket jävla loffo till creative director som släppt igenom copyn, alternativt outsourcat den till någon som var duktig på att skriva för ungdomar 1972 utan att dubbelkolla den efteråt. Nej förresten – någon som kunde “tugget” 1972 men fortfarande inte hade en aning om varken svenska skrivregler eller okej-nivån i PK-träsket.

“För många unga tjejer och killar är bara tanken om att vara homosexuell nog till att ge dom kalla rysningar och få dom till att rynka på näsan.”

Det är pinsamt. Jag trodde att marknadsföringsmaterial sköttes av yrkesmänniskor idag.

Yrkesmänniskor inom marknadsföring brukar ofta vara mycket medvetna om både tonfall och jargong och exakt vilken nivå av (o)PK-ness de vill lägga sig på och varför. Vilka Libresse än anlitar för att göra deras marknadsföringsmaterial borde skämmas över att inte ha bättre koll än så här, och Libresse borde överväga ny byrå.

Om de har gjort det här inhouse borde de ta det som ett bevis på att skomakaren ofta bör bliva vid sin läst. Libresse är grymma på bindor – låt reklamarna sköta marknadsföringen.

(Och som ett litet PS – låt sexualundervisarna sköta sexualundervisningen. Kunde det inte räckt att samarbeta med någon pålitlig organisation och sponsra ett material de tog fram?)

Det finns hopp! Fastän jag somnade på valvakan :)

CHANGE WE CAN BELIEVE IN! Nu även på mitt skrivbord.

(Jag sade ju att jag har en ny favorit-photoshop-action)
(Och ja, det är jag bredvid Barack. Se mer av klippdockan LSM här och här)

Idag ska ni läsa Gustavs text om Boris Benulics del i den där boken alla pratar om som inte jag heller har läst. Teaser:

Boris! Det är så fantastiskt att få ta del av dopingskrönor vars uppenbara skrytfaktor bara lite grann dolts under förevändningen kritiskt reportage (en gång följde han några bodybuilders med lustiga droger i kroppen och de fick tydligen massa ragg på krogen). Och att få återbekanta sig med den sköna vardagsmyten att a) män som är jämställda knullar mesigt och b) kvinnor vill ha rejäla muskler och verktygslåda på sin man. Ja, tolka verktyg på vilket sätt du vill, tolkningarna är båda lika uppmuntrande lustiga. Mannen är idag feminiserad medan kvinnor egentligen vill ha nån som kan ratta en grävmaskin.

Det är alltså allt som sägs i Boris Benulics bidrag till F-ordet, kapitlet om machosex.

[…]

Men vad ska vi då göra åt saken? Jo vi kan ju börja med att säga fuck you right back Boris, jag är denna mjukis du föreställer dig, men knulla, det kan jag fan visst.

Hade hemmasittarkväll i lördags med piratpaus och drog en runk eller tre till random internetporr, och det vet ni ju redan att jag oftast inte har några problem med det här med porr – alltså, inte mer än med samhället i stort, hönan ägget osv –

men då, i lördags, när jag var klar halvvägs in i det klippet jag höll på att titta på, var det som att luften gick lite ur mig. Medan jag stängde av klippet och private browsing-funktionen i safari och kröp ner under täcket tänkte jag, lite trött och lite ledset, med dubbelt radavstånd och utan frågetecken:

Asså kvinnlig underordning.

Känns inte det bara jävligt DONE.

Fafblog via Boing Boing.

FACT! “Obama” is an ancient Muslim name meaning “He Who Deceives the White Man with his Telegenic Charisma, Angular Good Looks, and Deceptively Conservative Policy Proposals.” Coincidence? Or co-bama?

Som utlovat: här blir det porrblogg för ett helt kompani.

Efter att jag slagit mig till ro med tanken på att jag skulle få vänta på den rättvisa statsporren (en idé som ter sig lätt 1984-artad idag, hello staten bestämmer vad du ska bli kåt på liksom) dröjde det alltså länge innan jag närmade mig pornografin igen, men det hände ganska mycket på alla andra fronter. Ur någon form av genusperspektiv kan vi highlighta följande:

• Jag började acceptera “kvinna” som en fysisk könsbeteckning och slutade tolka det som en förtäckt förolämpning.
• Jag träffade feministiska förebilder som kombinerade knivskarpt intellekt med saker jag tidigare förkastat som brudiga och svaga.
• Jag började sminka mig (på ett annat sätt än tonårens då-och-då-experimenterande med eyeliner som gick ut i långa krumelurer på kinderna eller min all time high “soldatlooken” med röda ögon och hudfärgade läppar).
• Jag började raka benen, bikinilinjen och armhålorna och plocka det värsta burret från ögonbrynen.

Allt det här hände naturligtvis inte utan inflytande från “samhället” eller vad man nu ska kalla det – och det är inte heller orelaterat till att jag började identifiera mig med det kvinnliga kollektivet – men porren påverkade definitivt inte mina beslut över huvud taget, eftersom jag inte såg någon under den här tiden, och mina utseendeideal inspirerades av annat.

Inte heller blev jag någonsin som Akuhujan kallad “porrig” när jag slängde käft om sex, var vulgär eller ville testa lite mer sexuellt avancerade grejer (från bondage till matsex). Jag fick istället uppmuntrande feedback och kände mig allmänt glad och kåt. Jag fick höra att jag var sexig, sexuell och någon gång då och då att jag hade en animal magnetism (något jag själv fortfarande tror att jag kan slå på när det behövs och dra till mig ligg som flugor till en sockerbit).

Under tiden jag utvecklades enligt ovan dröjde det ju alltså tills jag såg någon porr. Eller: det dröjde tills jag lärde mig att komma och då kunde använda porren som ett verktyg för att nå dit. (Ja, jag hade onanerat sedan länge och nej, jag hade aldrig kommit. Tough luck.) Det var naturligtvis ensam jag hittade till orgasmen också – jag minns att jag berättade för en nära vän om mitt dåvarande ligg och han sa “Det är alltså den här killen som till slut har fått dig att komma?” och jag kunde bara skratta. Hahaha, nej nej nej, det är jag. Och min nya vibrator.

Med vibben som bästa sällskap och lätt uttråkad av mina återkommande sexuella fantasier (och kanske också påverkad av Jenna Jamesons självbiografi jag läste i samma veva) frågade jag Fargo om han kunde tipsa om lite bra brudporr – och med det menar jag “porr med bara brudar” och inte “erotik ‘riktad till kvinnor’ med levande ljus och fiolmusik” – och började utforska internetvärldens girl on girl. Jag började på en snäll sida och det kändes ganska befriat från patriarkala strukturer. Även om porren var inspelad för en manlig publik fanns inga manliga aktörer och det var saker jag absolut skulle vilja göra med tjejer själv, i motsats till vad som brukar sägas om s k lesbisk porr (att det alltid kommer in en man på slutet och att det är helt orealistiskt). Och när jag var ensam och komma-kåt (note the pun) fick porren naturligtvis en helt annan dimension. Det ligger kanske inte helt långt bort att säga (återigen back to Akuhujan) att man blir kåt och dum och slår av hjärnan. Kanske är det lättare när man tänder på tjejer också, men jag identifierade mig aldrig med kvinnorna på skärmen – de var mina sexobjekt och inte något jag behövde vara för någon annan.

Från tjejporren tog jag så småningom steget till en annan, bredare samlingssida full av gratis streamad porr. Klipp längre än tjugo minuter hade jag verkligen inget intresse av och inte heller någon jävla handling. Mindre snack och mer hockey! Jag tittade på många olika sorters porr, hittade mina nischer (rubrikerna Lesbian, Hardcore och Stockings blev de mest välbesökta, medan t ex Trannies var roligare i fantasin, Interracial kändes totalt irrelevant och Bisexual bara betydde trekanter). Visst är det ofta en snäv värld i de där klippen, med väl definierade könsroller, men för att vara totalt ärlig tycker jag verkligheten är hästlängder värre (t ex är det närmast standard att porraktörer också tillfredsställer sig själva, medan många tjejer går omkring irl och känner att de inte vågar pulla sig själva medan de ligger med sin snubbe). Att det alltid finns en cum shot i slutet när det är killar med säger väl sig självt när världen ser ut såhär, men det är inte alls sant att det inte finns några filmer när tjejer kommer. Och visst är det mycket bdsm-flörtar, visst är det mycket analt, gruppsex och “are you a cocksucking little slut?”, men de där shocking truth-klippen när kvinnorna ser ut att bli riktigt elakt behandlade är åtminstone i den fåra av random internetklipp jag håller mig till sällsynta. Och visst finns det blondiner med sillisar, men det finns också en jävla massa brunetter och småbröstade kvinnor. Faktiskt. Och det finns knubbiga kvinnor och svarta kvinnor och håriga kvinnor och dito män och allt det där andra också.

Av själva porrsexet blev jag mest inspirerad, och det har fötts många riktigt bra ligg ur onanifantasier och porrklipp, och minnena av dem har i sin tur gett upphov till nya fantasier.

Jag vet inte om jag försvarar porren. Det blir för mycket ställningstagande och det finns säkert många som far riktigt illa i branschen.

Men jag tycker inte att den är Boven.

Porren är skapad av det rådande sexuella klimatet, inte tvärtom.

Och jag tänker inte på vare sig kvinnorna eller männen i den som något jag måste leva upp till. Jag tänker på dem som skådisar for my pleasure: när jag runkar till porr är det jag ser på skärmen min bitch, inte tvärtom. Det är jag som ska ogga och jag skiter väl i om killen har hunnit spritsa satsen än.

Akuhujan har skrivit en blogginläggsserie vid namn Porren och jag (1, 2, 3). Först tänkte jag att jag inte skulle skriva något om det. Sedan tänkte jag att jag skulle skriva lite om objekt och subjekt. Sedan gjorde jag nästan det. Sedan läste jag del tre och tänker att jag gör som så många gånger förr: jag tar den privata biten, utgår från att det personliga är politiskt nog, och låter andra sköta intellektualiserandet. Det är naturligtvis inte för att jag inte är smart nog (det vet ni ju att jag är), utan handlar om vad jag har lust, tid och ork till.

Nu blir det alltså porren och yours truly.

Precis som Akuhujan hade jag hunnit föreställa mig saker långt innan jag kollade på porr för första gången. Från tidig ålder lekte jag sex med nästan alla mina vänner (något som Piraten för övrigt säger att folk skulle anse vara en orsak till oro i the UK). När jag inte sett mer pornografi än någon naken kvinna på ett utrivet uppslag ur en porrtidning som någon lämnat i skogen utanför skolgården hade jag ändå redan ritat mina egna porrbilder, som oftast bara innefattade kvinnor. Det här var i förpubertal ålder och det som började med ett intresse för klippdockors nakenhet slutade i mer och mer detaljerade bröstbilder, kombinerat med the occasional ass (fittor visste jag inte riktigt hur man ritade men visst blev det några håriga trekanter också). Jag minns att jag ritade en man med snurrmustasch* som slickade på någons bröstvårta; han bara huvud och mun, hon bara bröst; jag minns en hastig bläckteckning av en naken kvinna fastbunden i en säng i händer och fötter. Ingen hade talat om för mig att det kunde vara sexuellt att bli bunden, ändå var det sexuellt att rita bilden.

Jag började väl läsa Grottbjörnens folk med fortsättning i samma ålder och blev inspirerad till massor av olika sätt att ha sex på. När jag fantiserade ensam gnuggade jag kuddar och mjukdjur mellan benen och tänkte på kejsare och konkubiner (vådan av historisk litteratur), men jag såg inga bilder.

Ett fåtal andra utrivna sidor ur porrtidningar, och smyggluttande på styvbrorsans porrkortlek från Cypern, var det närmaste porr jag kom ganska länge. Fortfarande var det mest fascinerande att bilderna faktiskt visade en Fullt Utvecklad Vuxen Naken Kvinnokropp.

Sedan blev jag tonåring och politisk och konstaterade att även om pornografi – i egenskap av erotisk skildring med uppkåtande syfte – var både nödvändigt och önskvärt, så var dagens dito undermålig och tillhörde en elak industri. I den vevan visades Alexa Wolfs Shocking Truth på tv och jag blev både kåt och illamående av att se den, och jag skämdes naturligtvis för att jag blev kåt också. Men fortfarande var min syn på porren extremt teoretisk. Den påverkade mig mest som fenomen: den var för mig mest något jag var för mesig för att protestera med civil olydnad mot.

Men när jag skaffade en pojkvän som jag hade sex med och han berättade att han såg en hel del på porr blev jag illa berörd. Jag tänkte mig att han såg tusen fittor framför sig när han tittade på min. Att han hörde porraktörernas stön i mina och att de liksom var närvarande i vårt sexliv. Men jag såg inte mig själv med porrens ögon, som Akuhujan skriver. Krav på hur jag skulle se ut och så var non applicable: jag var Alternativ och Stod Över allt sånt, jag såg ut hur fan jag ville, och hade någon problem med det kunde de dra. Den pojkvän som vågat säga något om min paradfråga könshåret hade fått sina fiskar varma (och den pojkvän jag hade tyckte om mig som jag var). Därför blev även den utseendepress som många pratar om ett högst teoretiskt begrepp, precis som färgen rosa, plockade ögonbryn, stringtrosor och alla andra kvinnliga attribut jag inte befattade mig med.

Jag och den här pojkvännen skulle se porr några gånger. Han tittade mest på amatör, och vi laddade ned något klipp med en tjej i rullskridskor. Det kändes mest märkligt att se på och jag blev inte särskilt kåt. En annan gång laddade vi ned Fäbodjäntan, som är en av blott två hela filmer jag sett (åtminstone nästan till slutet). Den var ju lite lustig med falukorvar, svinstior och whatnot, men sjuttiotalsstockholmska kombinerat med norrländsk natur och mitt allmänna porrmotstånd var inte en uppkåtande kombination.

Istället spånade jag med pojkvännen om statligt producerad rättvisemärkt porr som skulle visas på SVT för Sveriges bästa, och nöjde mig med sexnoveller på internet. Överlag kände jag att porr var en kvinnofråga som inte rörde mig.

(Att “kvinnofrågor” inte rörde mig var ganska tidstypiskt för mig då och har att göra med mitt och Bästisens sätt att inte befatta oss med kvinnlighet.)

Sedan skulle det dröja år tills jag istället själv började konsumera porr. Stay tuned.

* Mustascher already, alltså. Visar sig tecknen så tidigt?

Själv är jag inne i den djupaste fasen av det kvinnliga grottbeteendet, för varje skåp jag rensar ur mår jag lite bättre. Och jag vet att det är urkvinnan i mig som arbetar så att svetten rinner mellan brösten när jag hade kunnat sitta på toaletten och läsa motorcykeltidningar tills benen domnar av.

Man kan inte riktigt ställa krav på kvällstidningskrönikor för de är ju bara till för att underhålla, så jag ska inte säga någonting om att urmannen förmodas ha läst motorcykeltidningar (I’m sure he did). Jag låter bli att påtala den överhuvudtaget superfräscha idén att referera till grottmänniskor för att man gillar ojämn fördelning av hushållsarbete, och jag knystar inte ens om att det krönikan egentligen handlar om (att fotbollsfrun Malin Wollin älskar de kvinnliga priviligierna och tycker att mannens dito verkar fattiga) hade kunna varit väldigt intressant om den inte varit så tunn och ytlig att den kunnat strykas bort med smörkniv.

Hej alla glada. Min creative director* tycker att det här (för BMW used cars) är bra reklam.

Jag blir provocerad.

Den är inte ens vettigt utförd – om copyn hade varit något i stil med “Some things are so good you don’t care about being the first” hade det åtminstone varit ett säljargument. Nu – sexistisk och doesn’t make sense.

Uppdatering: ny länk.

* Om jag inte försökte skriva så lite som möjligt om jobbet hade jag kunnat ge några andra trevliga exempel på när min CD inte är den skarpaste kniven i genuslådan. Men sen när jobbar man i en bransch utan vardagssexism?