LSM

Jag har ett nytt mål i livet och det är att bli ung miljonär, skriver Ghazal.

men alltså jag förstår om det här inte är något blixnedslag för er. men för mig är det skitstort! jag har alltid växt upp med att äga är något fult och dåligt. att ha pengar och vara rik är något dåååliga människor sysslar med (något som jag är sjukt skadad av, jag ogillar rika människor per automatik, bara för att de är rika. hade samma person varit fattig hade chansen att jag gillat dom varit mycket större, helt oberoende av deras personlighet. hur stört är inte det? när man tänker på det så är det ju lika fel som att rika människor ogillar fattiga). man ska BIDRA, man ska göra samhället till en bra plats.

Som vi känner igen oss, no? Vi som i jag, alltså. Vad fan, här är man – man som i jag, alltså – uppfostrad till att stå på barrikaderna och sen jobbar man för Babylon och drar in mer stålar per månad än mamma för att sitta och surfa halva dagarna och tänka på roliga grejer den andra halvan, man har cash att konsumera upp varje månad och världen is none the better off liksom. Och det värsta av allt? Att man fucking trivs rätt bra med att sopa sin egen bakgata först. Och förstås skäms över det.

det är svårt att förklara sånt här om man inte gått igenom något liknande själv. men är det nån som känner igen sig? i den egenskapade pressen att rädda världen och sedan resultatet av att faktiskt inte göra något att rädda världen? utan istället bli aspepp på det motsatta, att bli ung miljonär? att bli - oh my god hold your breaths - KAPITALIST? prata om äga ‘n’ shit? jag dör. nu vill jag skjuta mig själv. men först, vem är up för att dela en lägga på manhattan? jag är seriös.

Sen finns det ju alltid saker man göra i det lilla, man är ju inte ond per automatik bara för att man drar in €€€ liksom. Men det är ett annat inlägg – i det här fokuserar vi på problemet och inte på lösningen ;)

Jag har hört att det är ganska gammalt och väldigt gjort.

“Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig.”

Självklart är jag inte i grunden så god utan försöker applicera någon slags karmatisk approach och casha hem samma beteende tillbaka.

Hittills använder jag det för bråk och sex.

And the results?

Yet to come.

Folk klär ju av sig kläderna för välgörenhet stup i kvarten. Utvik for a good cause praktiseras av allt från Ryan Air till mormoner.

Nu undrar jag, kan man inte ta det steget längre och sälja lite sex till förmån för t ex politisk reform i Afrika istället? Det borde man ju kunna få in mycket mer pengar på.

Jag skulle i alla fall hellre suga av någon sladdrig gubbkuk än posera för Bingo Rimér med en teddybjörn framför muffen.

Hypothetically speaking, that is.

På mitt visitkort: Will fuck for revolution.

Bara för att en annan kanske inte alltid bloggar om alla gånger jag pratar om andras bloggar betyder det ju inte att det inte händer.

Jag och Piraten förstörde t ex en hel resturangmiddag med att prata om Den Goda Hustrun och rätt och fel i bloggetik och IRL-dito så att det blev alldeles känsligt; he went all hostile om me och jämförde min uppskattning av bloggen med att gilla att kolla på stening för att det var snyggt utfört, sade att ligga med någon annan var väl en sak men att blogga om det en helt annan och hur fan kan det vara förenligt med din moral att gilla det, och hur kan du tycka synd om båda två när hon har satt sig själv i skiten, och internetmänniskor my ass det är ju visst verkligt.

Jag försökte försvara min åsikt att det alltid finns två sidor av allt och att man självklart kan ha sympati även med den som är otrogen, att bloggen funkade som ett konstruktivt dagboksverktyg med ett bollplank av – inte alls alltid sympatiserande – kommentatorer och att jag tyckte att det där med stening var en elak och orättvis jämförelse och det var förresten den där hetsiga andravärldskrigsmetaforen (for real) som han slängde ur sig också, och man kan visst dela upp världen i internet och IRL. Men vad gällde min bristande moral hade jag inget att säga. Diskussionen blev mer och mer infekterad och jag började övertolka allt till att handla om att han tyckte att jag var en omoralisk, osympatisk idiot tills jag var tvungen att gå på toaletten och ta djupa andetag och svälja tårar och fokusera på Rand al’Thors ljuslåga innan vi kunde enas om att vara oense i sakfrågan som vuxna människor bör göra.

Sen kände jag mig ändå tvungen att muta honom med sexuella tjänster för att han skulle bli själsligen återställd efter sitt utbrott.

Fast det var änna inte i helgen dårå.

Mitt baklänksfan Gustav (snart måste jag sluta kalla alla mina läsare för fans! Det är ju för fan inte klokt. Dessutom är jag själv en större internetstalker än all of y’all (nästan, Stalkern undantagen, du vet vem du är ;)) (inte för att fan och stalker är samma sak alltså) – vart var jag?) ja, baklänks-Gustav länkar själv lite bakåt så att jag ramlar på den här grymma posten om modebloggar och don’t hate the player hate the game, som avslutas i resonemang jag tänkte förut idag om hur det här med bimbo- och horstämpel blandas ihop.

Låt mig lägga till det här som en virtuell fotnot till Gustavs post: tydligen beskrev Paris Hilton en partykompis ass som “gross and disgusting”, “a trash bag filled with cottage cheese”, på en radioshow, för att senare ta tillbaka det. Då resonerar nåt playahatin spärrmongo till bloggare så här:

Paris is fucking gross and disgusting. The inside of Paris’ stomach probably looks like a trash bag filled with cottage cheese due to all the chunky jizz she’s eaten. Stupid skank! […] They hate each other. Now is our chance to finally rid the world of the two biggest whores. We should have a “whore off.” We’ll stick a hard 12-inch dick in front of them and watch as they suck to the death.

Förlåt, men sådana skriverier får mig att vilja kväva upphovsmannen med samma jävla tolvtumskuk rätt ner i halsen. Gärna av trä. Icke-sandpapprat.

Jag tror inte på goda och onda människor. Ondska är ett förlegat begrepp som utgår från en absolut moral. Men jag kan acceptera att det ibland comes in handy att använda orden “ond” och “god”. Till exempel när man är psykologen Philip Zimbardo som publicerar en bok vid namn The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil.

Zimbardo var ett av försvarets expertvittnen i en rättegång mot en av vakterna i det ökända Abu Ghraib-fängelset, och blev aktuell igen i förra veckan med anledning av några tidigare opublicerade bilder (obehagligt innehåll – NSFW) på tortyren.

Wired intervjuar Zimbardo om hans teorier, och skriver att boken “explores how a ‘perfect storm’ of conditions can make ordinary people commit horrendous acts.” Fråntar detta då inte ansvaret från den som utför handlingen? undrar Wired.

Philip Zimbardo: […] Understanding the reason for someone’s behavior is not the same as excusing it. Understanding why somebody did something — where that why has to do with situational influences — leads to a totally different way of dealing with evil. It leads to developing prevention strategies to change those evil-generating situations, rather than the current strategy, which is to change the person.

Zimbardo jämför vad som hände i Abu Ghraib med en numera klassisk psykologisk studie, the Stanford Prison Experiment, som han utförde 1971. I studien gavs vanliga collegestudenter uppgiften att spela vakt eller intern i ett simulerat fängelse i två veckor – men redan efter sex dagar blev vakterna så brutala att studien var tvungen att avbrytas. Zimbardo hade sagt till vakterna att ‘be powerful to prevent rebellion’, men att de inte fick använda sitt fysiska övertag. Det blev som en uppmaning att använda psykologiskt övertag, och inom fem dagar hade fem av fångarna brutit samman emotionellt. Zimbardo fortsätter:

The situational forces that were going on in [Abu Ghraib] — the dehumanization, the lack of personal accountability, the lack of surveillance, the permission to get away with anti-social actions — it was like the Stanford prison study, but in spades.
Those sets of things are found any time you really see an evil situation occurring, whether it’s Rwanda or Nazi Germany or the Khmer Rouge.

Jag vill tro att det här inlägget är att predika för redan frälsta och jag har också vaga minnen av att det fanns undertoner av de här tankegångarna i min svenska undervisning om Nazityskland i skolan: tyskarna var aldrig “onda”. (Det här beror säkert också på Sveriges tyskvänlighet under kriget, vi var ju naturligtvis inte onda, och då blir en sån här inställning bekvämast.) Ute i Europa kan det dock se lite annorlunda ut. Jag har fått höra att ohyggligheterna som Tyskland gjorde sig skyldiga till “saknar motstycke i historien”, att “det inte hade kunnat inträffa någon annanstans än i Tyskland” och att det då inte är t ex den skyhöga inflationen eller Versaillesfreden man tänker på utan närmast någon slags tysk “folksjäl” (!!!), etc. Det finns naturligtvis liknande resonemang om mer moderna “utbrott av ondska” än Nazityskland men det förblir ett av de tydligaste exmplen, så jag håller mig till det.

Själv har jag någonstans alltid vetat att jag skulle varit en god nazist, given de “rätta” omständigheterna (Philip Zimbardos perfekta storm). Jag vet inte om jag kände på mig det först när jag var fjorton år och gick på kristna mässor det där gick rysningar av välbehag när hela kapellet sjöng med en mun och en passion som vore vi frikyrkliga, eller när jag var sexton år och gick i demonstrationståg där jag glatt vrålade “USA mördare imperialister!” efter någon demonstrationsledare med megafon tills rösten var hes. Jag vet inte om det var när jag läste The Wave på högstadiet eller om det var Ulrike och kriget. Jag vet bara att jag har ett drag som älskar att vara en del av en massa, ett som vill lyda auktoriteter och bli belönad, och ett annat som kan hårdna och bli cyniskt och tänka att ändamålen helgar medlen, speciellt om det finns ett högre ideologiskt mål, och sist men inte minst, ett drag som vill ha och utöva makt/auktoritet.

De här dragen var naturligtvis starkare då när jag var tonåring, men jag vet att de lurar där, och under de extrema omständigheter som Philip Zimbardo beskriver tror jag att de skulle kunna löpa amok tillsammans: då tror jag att jag hade kunnat vara vakten som gör tummen upp till fotografen (obehagligt innehåll – NSFW) bredvid det torterade liket i Abu Ghraib. Det är som Det ljuva livet-Goesta brukar säga om våldtäktsmän: det är inte dom, det är vi.

Och med tanke på hur retoriken kan gå om ondska och godhet kanske främst i USA men också i stora delar av Europa, hoppas jag att inte bara jag/hon/”de” ställs inför rätta och hålls ansvariga för våra handlingar, utan att personer som Zimbardo fortsätter att forska om orsakerna och att stater, myndigheter och institutioner (till exempel den amerikanska militären, host host) på allvar utarbetar strategier för att hindra den perfekta stormen att utbryta, och uppmuntra dem som befinner sig i den att våga bryta mönstret.

Som lucifereffect.com citerar The Sunday Times om boken:

Google “evil” – a word so empty that it should surely have withered away – and up come 136m hits in a third of a second. Tony Blair swore to confront evil wherever he found it. George W Bush would be lost without the word: his name is co-googled with it more than 2m times. Both men – indeed all politicians and social commentators – should read this book…

Vissa förespråkar transparens. Andra förespråkar radical honesty.

Jag vågar inte hålla den här bloggen varken så transparent eller ärlig som jag egentligen skulle vilja, och då är jag ändå anonym och slänger ur mig rätt saftiga saker ibland.

Men det är ju uppenbart att det svenska medieklimatet inte kan hantera det. De senaste dagarna har en storm i ett vattenglas blossat upp i Resumé, allas vår favorittidning om svenska reklambranschen som alltid håller lika hög kvalité. Den här stormen har just lett till att Axel Bringéus idag har lämnat sitt jobb som assistant brand manager på Procter & Gamble. Varför?

För att han hade en blogg.

För att han hade en blogg där han med svart humor raljerade över både det ena och det andra.

För att han stod bakom den bloggen med sitt namn och sin person.

Resumé storknar och citerar indignerat ur bloggen:

”Och just nu önskar jag inget annat än att fransk polis, ridande eller ej, ska åka ut till Orlyflygplatsen och slå in skallarna på dessa vidriga franska arbetarkräk som gör så att jag kanske inte kan åka till Frankrike på fredag”.
Inlägget är illustrerat med en bild på en polis som sitter på en häst som stegrar sig över en man som hjälplöst ligger på gatan. Bildtexten lyder: ”Jag vill inte ha någon Saltsjöbadsanda, jag vill ha en blodig och våldsam klasskamp.”

Tänk dig att det vore en stå-upp-komiker som sa det här. Massan skulle vråla av skratt. Och den som mot all förmodan tog det här citatet på allvar borde ha rest lästen av bloggen – men det är ju försent nu, den har nämligen Axel känt sig tvungen att stänga ner.

Den 24 februari skriver han om Ku Klux Klans slogan ”Do you hate niggers? Do you hate jews? Do you have ten dollars?” att den är fruktansvärd men att den säkert mycket effektivt gjorde sitt jobb som ”rekryteringsclaim”.

Min första impuls är att göra mig löjlig över Resumé och skriva något i stil med “gjode de ont? ska ja blåsa?” – min andra impuls är att bli rädd på riktigt för det klimat i vilket ovanstående påstående är oskrivbart. Ännu läskigare blir det när man letar upp den (numera borttagna) bloggen ifråga, och inlägget i sin helhet är:

En hemsk slogan
En slogan som till och med jag får kalla kårar av är den här:
“Do you hate niggers? Do you hate jews? Do you have ten dollars?”
Den användes länge av de här mörkermännen: [bild på KKK]
Även om den är fruktansvärd tror jag säkert att den mycket effektivt gjorde sitt job som rekryteringsclaim där och när det begav sig.

Man ska inte ens behöva den disclaimern för att få skriva att KKK hade bra rekryteringstaktik. Men trots att han lagt in en brasklapp som heter duga (”hemsk slogan”, “kalla kårar”, “fruktansvärd”), väljer Resumé ändå att basunera ut det som antydan om högerextrema åsikter.

När Bringéus dessutom har använt sin yttrandefrihet i bloggen till att berätta vad han tycker om “den vedervärdiga blaskan Resumé” blir det hela än mer obehagligt. Man kan nästan ledas att tro att det handlar om någon slags personlig hämnd.

Oavsett Resumés anledningar har Axel fått sparken och bloggen (som jag bittert ångrar att jag inte läste; den verkar rolig) har stängts ner, som tur är med värdigheten i behåll.

Deep.edition sammanfattade bra både igår och idag:

Just nu har jag inte tid att diskutera det men frågan är: hur tänker sig företagen att behålla de riktigt duktiga, men kontroversiella, om man inte vågar låta dem få plats?

Dagens Media tar sociala medierna (numera ;)) på större allvar:

Dagens Media tycker att det hade varit intressant at ha en principiell diskussion med Procter & Gamble vad man kan och inte kan blogga om. Var gränsen för allvar och humor går men företaget väljer alltså att inte alls kommentera händelsen.

Själv uppmanar jag till stöd för Bringéus – oavsett vad man tycker om hans humor så måste det finnas plats för privatliv även för en biträdande varumärkeschef.