LSM

Hej alla glada.

Inatt drömde jag att jag var i Schweiz och fyllebloggade att “#HiDiana has become @Dubai”. Jag fick tio kommentarer på inlägget redan samma mörka schweizernatt, en var från en gammal kollega som skrev att han inte kunde söka jobb någonstans längre för att han var så rädd för maffian.

I övrigt händer det inte mycket.

Igår såg jag en Louis Theroux-dokumentär om pedofiler i Amerika. Blir som vanligt upprörd över att de inte får lov att bo bland vanligt folk.

Och i helgen lyckades jag spy på min egen rygg.

Jag hade kanske tänkt skriva nånting, men det är nog inte riktigt läge. För trött, för full.

Men.

Hade liksom tänkt.

Skriva någonting om midsommar och svenskar, jaget och dom:et, att vara här när hela sverige är så där (i sverige).
Eller något om hur viktigt det plötsligt blir att spela Vi sitter i ventrilo med Basshunter.
Eller hur det värmer att François (jo, han finns fortfarande, och alla dom andra) trots noll svenskakunskaper har stark åsikt om “dotta” eller “datta” i ventrilo och kan sjunga med i sången.
Hur hon jag inte känner på nästan flytande svenska säger tack, fan vad fint det var, jag har ju bott i Sverige ett par år men aldrig varit med om det här.
Hur jag lagar nästan all maten men är ängslig husmor och kör ut folk ur köket.
Hur vi bygger midsommarstång av ölburkar i vardagsrummet.
Hur vi tänder eld på en bok.
Hur… kanske mest hur potatis och sill – hur jag lagar vegetarisk sill kvällen innan
sillidill sillidill med potatis till

Hur sova sova säng säng säng

Upp och flytta imorgon

Han var kanske inte coolast i kommun men han var välutbildad, doktor!, och intelligent och rolig att prata med, så min kompis slängde käft med den där främlingen på väg ut från krogen förra veckan. Han skulle vidare till en annan klubb som låg precis bredvid hennes hus, så hon föreslog att de skulle dela taxi. Det gjorde de, och hade riktigt trevligt hela vägen. Egentligen var min kompis på väg hem redan, hon var så trött ikväll och hade inte ens orkat dricka med sina vänner, men den här trevliga doktorn insisterade på att hon skulle följa med honom på en öl till, bara en enda, på den här klubben.

Så det gjorde hon.

Han gick till baren och kom tillbaka med två stora starka, den här till mig och den här till dig, och de fortsatte prata. Hon var så trött, så trött. Han lutade sig närmare, började röra vid henne. Bjöd henne på en cigarett men sade till henne att akta hakan. Hon förstod ingenting men kände sig vimmelkantig. Han var obehaglig. Hon tänkte att hon måste hem, men att det var bäst att playa det cool, så när han gick på toa följde hon magkänslan och hällde över det mesta av sin öl i hans.

De drack upp och gick ut. Han började snubbla, ville att hon skulle hjälpa honom, han kunde faktiskt knappt gå, han ramlade omkring på gatan. Hon ignorerade honom och fortsatte rakt hemåt. Kände sig konstig, yr och liksom förlamad runt munnen och hakan, det stack som när en tandläkarbedövning börjar släppa, och det var något med tandköttet.

Hon tittade sig i spegeln och såg att ögonen var uppspärrade på vid gavel och pupillerna stora.

Hon sade till sig själv att allt var lugnt, att hon var hemma och dörren låst och det bästa hon kunde göra var att gå och lägga sig. Så det gjorde hon. Hon däckade rakt av och kom inte till sans förrän klockan nio nästa kväll.

Doktorn såg hon som tur var inte röken av igen.

Att jag älskar min cykel, det vet ni ju. (Att jag kan länka när jag bloggar salongsberusad vet ni också, sen gammalt.) Älskar min cykel. Älskar att cykla hem i nattluften lite lagom berusad och titta på ljusen som speglar sig i IJ. Älskar mitt raggarrandiga tigersadelskydd också. Men glömmer man att sätta på en plastpåse när det har regnat sådär som det gör här, och har ett mjukt och hårigt tigersadelskydd, då är det fan inte roligt att sätta sig på sadeln.

Då känns det ungefär som att kissa på sig, fast kallare. Kallt som fan.

Fyllan påminner plötsligt lite mer om fruset alkisrus på kartongmadrass.

Och ljusen som spelar över IJ kan inte riktigt stjäla uppmärksamheten från att fittan känns som packad i is.

*fotar men missar målet trots tre försök*
*inte så lätt att fota sin egen röv*

Och Piraten var så full, så full när vårt lilla gäng nästan av en slump gick till det där stället där han var med sin rockenrollsuparkompis vid stängningstid, de stod utanför och höll sig uppe på varandra, hon på smala smala ben och vingliga klackar och han som en hösäck i hennes armar. Min första tanke var wtf are they making out? men det visste jag ju egentligen att de aldrig skulle göra och när jag kom närmare såg jag att de bara var fulla och kärleksfulla och kämpade med att inte ramla omkull. Ändå rann mitt glada humör av mig.

Hela kvällen hade vi skämtat om hur han var på dejt med den här tejen och hur de inte velat ha med mig på sin middag och hur han inte svarade i telefonen.

Och jag vet ju. Jag vet ju att det där inte betyder ett enda dugg och jag tycker det är så skönt att vi kan säga till varandra att du, med den här kompisen vill jag vara ensam nu (FIRO-cirkeln liksom) och jag vet ju att Piraten bara låter bli att svara när han är full som en alika eller när hans telefon ligger i någon kompis handväska. Jag var aldrig orolig.

Men han är så full och den där halvsekunden av wtf har fått mig ur balans och jag frågar om han ska med hem och när han säger ja men inte gör någon ansats sätter jag mig ner på andra sidan gatan och väntar.

Och där drabbas jag av någon slags paranoia. Jag får för mig att alla mina vänner tittar på mig med medlidande i blicken och tänker men hon fattar ju inte, eller stackars henne, eller varför låter hon honom hållas? Värst är någon jävla okänd britt som kommer och förtroligt sätter sig bredvid mig när Piraten och kompisen ramlar in på baren igen med armarna om varandra för att hämta jackorna i garderoben. Britten säger att han trodde att hon var hans tjej, och själv skulle han aldrig låta sin flickvän bete sig sådär och inte hon honom heller, och jag måste markera revir, skydda mitt territorium, och jag vill egentligen bara börja gråta för det känns så jävla förödmjukande att någon tror att jag är den bedragna bruden.

Så när Piraten är segast i världen och bara snubblar omkring och inte gör någon ansats att vilja gå hem tänker jag jag drar, och så är jag på väg, men då lägger han sig ner på gatan och gnyr:
– Take me home! You have to take me home! I won’t make it without you!

Vilket han sedan nekar högljutt till att någonsin ha sagt när jag säger att han inte får lov att cykla för han ramlar redan när han försöker låsa upp cykeln.

Efter taxifärd kryper han in genom dörren för han kan inte gå längre.

Återigen funderar jag på att bara lämna honom, på hallgolvet den gången, men det gör jag såklart inte. Jag drar upp honom och han piggnar han till nog för att klä av sig själv och utföra tio nakendanser i sovrumsdörröppningen (”I’m moving faster than light now, there’s no way you even saw that”) och sedan däckar han och dagen efter har vi ett av de bästa samtalen på flera veckor och jag vet ju, jag vet ju att jag aldrig behöver vara orolig.

Ibland önskar jag att jag inte var i samma bransch som Piraten, så att jag slapp tävla med en tolv år äldre lysande stjärna på den digitala reklamhimlen (nåja, i vissas ögon åtminstone ;)).

Ibland önskar jag att jag inte tog upp sådana saker med honom bara när vi båda druckit en massa öl.

Ibland önskar jag att vi drack lite mindre på vardagarna och var hemma lite mer.

Ibland önskar jag att jag bloggade lite mer om alla gånger det känns bra, för det gör det ju faktiskt, mest hela tiden, istället för alla gånger det känns svårt, fast det gör det också, mest hela tiden.

Årets Queensday var definitivt min bästa Queensday någonsin.

Solen sken så att det brände i nacken i torsdags när hela staden fylldes av gladfulla medborgare i orangea kreationer, Piraten som en liten fackla orangeast av dem alla när eldskägget connectade holland-kepsen och holland-tröjan.

Bästa bästa syster – smal som en sticka efter en veckas soppdiet då när hon slog i hakan i Egypten, brun som en liten bajskorv efter samma semester, och på det där sprudlande humöret bara hon kan vara – var här och det kändes som att hon aldrig varit borta. Vi lastade en cykel full med kassar av gamla kläder och knödde oss fram mellan försäljare och flanörer till vår bezatta* mark där vi slog läger, varorna till salu på gammal kartong och en picknick-filt att base-campa på, och ett hav av vänner som kom och gick under hela dagen.

Spiff som också var på besök sov i ett hörn med en orange slokhatt över ansiktet, kompisen som kallats för “Swedish poster boy” hade kunnat sälja sand i Sahara som han flörtade med alla kunder. Ölen stod som spön i backen, eller åtminstone stod de på backen, bricka efter bricka. Wåfflan hittade ett rasistiskt förkläde och jag köpte ett par alldeles för höga klackstövlar och en fin gammal uppläggstallrik som Piraten alltid kommer hata.

Nu har syster åkt igen och jag längtar redan till nästa besök.

* På Queensday är det så kallad vrijmarkt, dvs vem som helst får sälja vad som helst utan att betala skatt (ryktet säger att även bankerna innefattas av principen). Det gör att hela stan förvandlas till en enda jättepackad (i dubbel bemärkelse) loppmarknad. För att vara säker på att få plats får man gå ut och paxa mark några kvällar innan. Det gör man med markeringstejp eller krita som man skriver “bezet” med. Då är det besatt liksom. Ingen kan ju fucka med markeringstejp.

Det här sms:et skrev jag till mig själv igår.

1 handlar om den fantastiska två meter långa platinablonda synth-amazonen som jobbar på baren jag var på i lördags, eller är barägarens flickvän i alla fall. Eventuellt är hon född man. Jag blir bara så jävla glad av folk som henne, som ger fullkomligt blanka fan i att hennes stilettklackar och synthfrilla inte direkt gör att hon drar mindre uppmärksamhet till sig.

2 är något jag glatt pratade om igår. “Anyone interested in phonetics!?” skrek jag över halva baren innan jag lanserade min tes. Jag tror att jag också kallade mig “fonetiskt geni” och påstod att eftersom jag hört det här kunde det inte vara fel, med den icke-inföddas extraskarpa öra. Jag tycker mig alltså höra ett mer eller mindre halvstumt R efter många engelska vokalljud, åtminstone hos britter och australiensare. Sandra blir Sandrar, drawing blir drawering, osv. Jag tror att min publik höll med mest för att få byta ämne ;)

Okej så jag kommer hem lite full nu och hann bli distraherad innan jag bloggade. Så jag slutade gråta alltså. Det här med att böla på cykel är liksom en ny grej, jävligt skönt kallar jag det, lite transport-depp liksom. *stavningsrättar vad jag just skrev*

Tänkte skriva o vad det nu var som var så jävla jobbigt att jag behövde gråta högt och prata för mig själv, sedan kollade jag facebook så fort jag hittade datorn och glömde alltså bort det jobbiga, sånt är livet på tjugohundratalet in case you forgot.

• att jag är full
• att jag är hemma redan
• att jag eftersom jag inte skrev något annat lyckades undvika förra årets tre fadäser, även om jag mindes lite extra den som inkluderade röda kinder, blont hår och mjuka tuttar

Det har väl nån såndäringa psykoloooogisk orsak. *djuping*

Dags för årets upplaga av den här vernissagen.

• Saker som hände då som inte ska hända i år 1: Jag hånglar med Michans skitsöta tjej.
• Saker som hände då som inte ska hända i år 2: Någon spyr upp pasta på grannens glastak.
• Saker som hände då som inte ska hända i år 2: Jag minst hånglar med tre amerikaner, eventuellt samtidigt, på efterfest jag inte minns något av.

Men man hoppas ju ändå på gratis sprit. Jag menar, det är ju inte som att saker brukar gå fel då!?!?!?!

PS. Någon mer än jag som får känslan av att bloggen var roligare förr?

På väg hem från någon slags fest igår ligger jag på knä framför cykeln och försöker skrapa av ett tuggummi från klackskosulan mot kullerstenen.
– Vad är din skostorlek? frågar något berusat Leidseplein-loffo på holländska.
– Thirty-eight, svarar jag. Acht en dertig, tillägger jag när han ser förvirrad ut.
– Perfekt storlek, säger han, fortfarande på holländska. Kan jag få ditt telefonnummer?
– Nä, jag har pojkvän, säger jag, fortfarande på engelska, och pekar på Piraten som är i färd med att låsa upp sin cykel. (Jag skulle ju självklart ha gett ut det om jag varit singel liksom.)
Bredvid oss står Otto och ser stilig ut i trenchcoat och boots.
– Är ni i en relation alla tre? undrar mannen, och byter till engelska när jag ser förvirrad ut.
– Nej nej, vi är ett par, han är kompis.
– Hej kompis!
Mannen och Otto skakar hand.
– Vi kanske skulle… eh.. kanske skulle kunna ha lite kul alla fyra? undrar han.
Jag avböjer artigt.
– Vi är precis påväg hem, kanske nästa gång.
– Okej, nästa gång! Om vi ses här nästa vecka vet ni vad som gäller.

Alltså, hur länge ska mitt kiss fortsätta lukta skarpt av vegetabilisk nedbrytning (tänk ensilage) efter att jag åt den där konstiga lunchen i onsdags bestående av en enorm (enorm!) hög med grön sparris, ett ägg och vitt vin?

Så han bjöd ut mig på middag, och jag sade att han var full och bestämde mig för att aldrig ta upp det igen.

Det var första gången i mitt liv någon försökte bjuda ut mig på middag. Piraten är fortfarande lite i chock över det. Jag menar ju inte att jag aldrig varit på middag med någon. Men i min värld – jag vill inte säga i Sverige för jag har tappat tron på att jag har något som helst svenskt tolkningsföreträde – frågar man väl ändå inte om middag det första man gör, man vill väl gå ut och ta en öl, eller en kaffe, eller så ses man “av en slump” med gemensamma vänner, eller så ligger man först och sedan går man ut och tar en öl eller en kaffe.

Resturangmiddag på tu man hand har liksom känts som att börja i fel ände.

Så jag sa nej, och vad som hände var att vi istället började i den där andra änden som jag är så van att börja i, den där änden som inte får mig att kallsvettas och bli nervös, den där änden som inte får mig att undra vad fan som är fel på mänskan som vill gå och äta middag med mig.

Vi började i änden där jag trodde att jag hörde hemma.

Vi började med ett riktigt jävla överberusat svettigt fylleligg som lämnade mig lika delar förvirrad, tom och besviken på mig själv. Och kanske med en liten mikroskopisk del skräckslaget pirr i maggropen.

Eller inte riktigt så heller.

Vi började med gratis sprit. Vi fortsatte med mer gratis sprit.

Vi hamnade utanför klubben, det var kall sommarkväll, och Piraten började prata. Dagen efter skriver jag till Paris:

Jag och Piraten går ut och tar lite luft och sitter på en trappa och han tar upp sitt misslyckade försök att bjuda ut mig, berättar hur amazing jag är, hur snygg jag är, hur mycket han vill ha mig och hur länge han velat det etc. jag säger “men skulle vi inte prata om det här nyktra?”, “i always mess thngs up when i sleep with someone” och jag tycker jättemycket om dig, det är dumt att äventyra. och han blir värsta chockad över att jag överhuvudtaget är intresserad, blir ännu intensivare i sin fylleärlighet (”you know, the thing is that since i split up with my ex so recently, you’d be… you’d… ” – “be a rebound?” – “no, the opposite, if i fall for you, i’m gonna fall so hard. you’re amazing”)

Sedan kunde han inte hitta sin cykel, och jag erbjöd honom att sova hos mig.

Jag minns inte riktigt hur eller var vi började ta på varandra på vägen hem, men vi snubblade över gatstenar och tumlade om mot väggar och jag minns definitivt att när vi låg med varandra mot en knarkarsoffa bakom en reklampelare bredvid brandstationen var inte det tekniskt sett den första gången vi låg med varandra.

Och sedan kom vi hem till mig och låg lite (mycket) till och sedan sov vi oroligt och svettigt som man gör på dödsfyllan och sedan ringde väckarklockan alldeles för tidigt bland skrynkliga bakfyllelakan och det var fredag. Jag gick upp och duschade medan Piraten sov, och sedan klädde jag på mig och kröp ner igen, och då låg vi igen. Nyborstade tänder mot fylleandedräkt, händer överallt, tomheten, förvirringen, känslan av att jag förstört något som hade kunnat bli världens finaste vänskap, likgiltigheten, rädslan, allt i stora tunga högar på det mikroskopiska pirret som jag nästan inte kunde känna längre.

– Du får absolut inte blogga om det här, sade han, och för en gångs skull gjorde jag inte det heller.

Desto längre blev mailet till Paris.

Jag är jätteförvirrad, men väldigt känslolös inför alltihop, vilket känns konstigt. Ingen ångest, inget magpirr, ingenting. Min första tanke är “jaha, nu kommer det bli jobbigt att avsluta det här för han är uppenbarligen intresserad av mig och då kan jag ju inte fortsätta”, och sen tänker jag “jag kanske inte kan bestämma mig på en gång? jag kanske faktiskt inte vet, kanske inte har en aning?” Vi ska ses i helgen och prata om det, har vi sagt.

Så konstigt alltihop. Och konstigast är den här känslan av att när jag äntligen får det sexet jag velat ha, så känner jag bara “kan vi inte bara ligga bredvid varandra och vara tysta tillsammans och känna efter lite? Måste du säga så mycket? Måste jag berätta vad jag vill ha, måste du berätta vad du vill ha, måste du gå ner på mig, jag vet inte om jag är trygg med det.” Och så tänker jag att okej, här finns alltså något som praktiskt sett skulle kunna leda till ett förhållande, om saker går åt det hållet. Och då blir jag skiträdd och känner klaustrofobin komma.

Jag vet inte, Paris.

Det konstigaste är att det på ett sätt känns som att det inte har hänt.

But it did.

Det var när frågan “Vad är ditt pinsammaste sexminne?” ställdes till mig som jag mindes varför det inte var en bra idé att i ett infall av tonårig lekledaranda kicka igång Sanning eller konka på den alkoholstinna festen i lördags.

PS. Och har den inte hittat ut så sitter den väl där än.

PS2. Skoja. Vi fiskade ut den med en gaffel.

Just det, glömde säga att jag drömde att jag var på fest med Paparkaka-Gustav (vars hår blivit långt och blont, men fortfarande krulligt. Och så hade han s.k. kreativa glasögon).

Vi var lite på örat båda två när han berättade att på den där (också drömda) festen för ett år sedan när jag blev så full att jag däckade… En tjejkompis till honom (möjligen medlem i klicken?) hade förgripit sig på mig medan jag var medvetslös. Gustav och hans andra kompisar hade tänkt att anmäla men the molester mutade dem med massor av cash och några diamanter och därför höll de käften.

Tills nu, alltså, när blondlockiga Gustav skamset erkände.

Det kändes väldigt konstigt: fram tills nu hade jag ju inte haft några som helst problem med det inträffade, eftersom jag inte vetat om det, men nu kände jag mig skändad och ville att bruden skulle åka dit.

Man vet att man har druckit en hel del öl när det fortsätter lukta malt, humle, jäst och vatten ur porerna på handryggen trots att ett helt dygn, en dusch och otaliga handtvättar passerat mellan mig och den belgiska baren.

Igår skulle jag plocka upp Piraten på belgiska ölbaren där han satt med sina kompisar från jobbet och drack, surprise, belgisk öl. Planen var att jag skulle stanna på en öl (i min enfald tänkte jag mig en liten klassisk holländsk bäbisöl, Heineken eller Amstel i ett tjufemcentilitersglas såsom seden är här) och sedan skulle vi åka hem till Piraten och bada eller nåt.

När jag cyklade dit ändrade jag mig. Jag skulle ju liksom också kunna bli drängfull på mina flamländska grannars dödliga munkbrygder från trettonhundratalet.

Och det var nog tur att jag bytte inställning, för när jag kom dit vid tiotiden var Piraten, en fellow engelsman och en amerikan - för övrigt Den Snyggaste Mannen Jag Sett (TM) - redan engagerade i ett stegrande fylleslag. Varje ny öl de beställde var tvungen att ha högre procenthalt än den föregående, och de hade börjat på sju komma noll.

Så där sitter jag och gör mitt bästa för att komma ikapp, med ett bräddfyllt glas Brigand (bryggt till minne av ett belgiskt bondeuppror), medan Piraten tar Snyggaste Mannen på rumpan och säger att de är gay lovers och engelsmannen flörtar hejvilt med den fryntliga barkvinnan.
- Vad tycker din flickvän om att du gay-antastar mig? undrar Snyggaste.
- She loves it! morrar Piraten till svar och det är ju naturligtvis sant.
- Hon är bisexuell, fortsätter han som om det var en förklaring.
- Är det sant? Så hon skulle inte ha något emot om vi tre hade en trekant?
Logiken är fantastisk; det samkönade elementet i den trekanten skulle ju ha mycket att göra med mig liksom.
- She would love it! morrar Piraten och jag bara skrattar.

Jag lämnar turturduvorna åt att prata om trekanter och knark och slår mig i lag med engelsmannen, imponerar på honom med min insiktsfullhet i reklamvärldens framtid och klagar över vår byrås obefintliga julfest. Vi konstaterar att det är min egen personliga byråjulfest ikväll och beslutar att nästa öl måste bli favoriten Kwak, en fejkgammal öl från åttiotalet i världens bästa glas med rund botten som alltså helt logiskt behöver en träställning för att stå. Baren har en speciell träställning med plats för fyra glas som de aldrig förut fått använda och min lycka är gjord.

Nästa öl blir Kasteel, en elvaprocentig slottsöl (kasteel - castle - tjena etymologi) som har en glasminiatyr av slottet ifråga i glasets fot! Jag känner tydligt hur jag blir fullare för varje klunk när jag dricker. Ändå är jag minst full, de andra grundade ju innan jag kom och alkoholen ångar i princip ur öronen på dem.

Sedan dricker vi den starkaste ölen de har (Bush, mörk dynamitlager på tolv procent) och sedan stänger baren så vi ramlar ut, tappar Snyggaste någonstans och fortsätter till Leidseplein, där vi hoppar över stängslet på en stängd isrink (de har sådana på torgen här på vintern) och halkar omkring tillsammans tills en säkerhetsvakt slänger ut oss.

Imorse kommer ingen förutom jag ihåg något efter slottsölen.

Bakfulla? Bara jag - de andra är fortfarande fulla.

There is no beer like Belgian beer.

Det händer väl inte så ofta *korrigerar första stavfelet redan här*, när man har partner. Då går man liksom hem och ligger och kanske bråkar innan dess och sen är det liksom bra så. Därför är det så bra att min sån däringa “partner”, han är borta så ofta. Formellt sett varannan helg för att träffa kidzen i UK (tjena att jag slutat säga England, Storbrittanien eller Great Britain) och sen the twice a month business trip han gör to you name it. Jag får lite utrymme för mina ensamaktiviteter igen. Blogga, runka, powerdeppa, teverseria, you know the drill.

Idag gick jag på gay-film-festival med Schattis och tydligen var det efterdrinkar på en bar som hette Ghetto.
– Kommer du ihåg att det var där vi gick ut tillsammans första gången? undrar jag.
Att hon gör.
– Happy hour, skrattar hon.
– Jag sade att jag inte hade haft sex med en kvinna på över ett år och du sade “Let’s have an orgy!”
Sedan reducerade Schatje de andra deltagarna i orgien en efter en tills det var en tvåpersoners vin-och-middag hemma hos henne och sedan gick det som det gick. Den gången, alltså. Första gången. Inte nu. Vi gick inte ens till Ghetto, vi bara pratade om det.

Efter filmen och icke-drinkarna på Ghetto var jag ute med andra. Det gamla crewet. Blev full och hade kul och kände mig som singeljag igen, tills jag gick hem innan fucking tre, hello please. Serri. What have I become?

Å andra sidan.

Ringde just Piraten som skrek till sina mates i UK att “I’m talking to my bird” (var på cykel så samtalet blev kort).

Det gjorde mig sjukt rörd.

Bird.

Nä nu ska jag fan ringa min snubbe.