LSM

Läser på om Iran och glömmer tillfälligt allt vettigt i livet när jag inser att det finns en region som heter Luristan. Hur har jag kunnat missa något så fullkomligt genialt? Luristan.

Luristan!

Jag flyttar till Luristan och öppnar lurendrejeri.

Där säljer vi bakverk med lurar i.

Jag fick en gratis schampookaka på Lush när jag handlade något annat där. Jag lade den på handfatet.

Och plötsligt påminner vårt badrum mig om Jamaica vintern 2005 varje gång jag går in där. Det är lukten av det tunga, örtiga bananschampoot som vi hade med oss i Lush-plåtburk. Jag tänker på när vi tvättade håret innan nyårsfesten i Kingston, när vi vaknade i det lilla rummet i Cock’s Head i djungeln, när jag baddade reskompisens huvud efter att han slagit hål på det med en stalaktit i fladdermusgrottan…

Mycket minnen för en liten schampookaka.

Han var kanske inte coolast i kommun men han var välutbildad, doktor!, och intelligent och rolig att prata med, så min kompis slängde käft med den där främlingen på väg ut från krogen förra veckan. Han skulle vidare till en annan klubb som låg precis bredvid hennes hus, så hon föreslog att de skulle dela taxi. Det gjorde de, och hade riktigt trevligt hela vägen. Egentligen var min kompis på väg hem redan, hon var så trött ikväll och hade inte ens orkat dricka med sina vänner, men den här trevliga doktorn insisterade på att hon skulle följa med honom på en öl till, bara en enda, på den här klubben.

Så det gjorde hon.

Han gick till baren och kom tillbaka med två stora starka, den här till mig och den här till dig, och de fortsatte prata. Hon var så trött, så trött. Han lutade sig närmare, började röra vid henne. Bjöd henne på en cigarett men sade till henne att akta hakan. Hon förstod ingenting men kände sig vimmelkantig. Han var obehaglig. Hon tänkte att hon måste hem, men att det var bäst att playa det cool, så när han gick på toa följde hon magkänslan och hällde över det mesta av sin öl i hans.

De drack upp och gick ut. Han började snubbla, ville att hon skulle hjälpa honom, han kunde faktiskt knappt gå, han ramlade omkring på gatan. Hon ignorerade honom och fortsatte rakt hemåt. Kände sig konstig, yr och liksom förlamad runt munnen och hakan, det stack som när en tandläkarbedövning börjar släppa, och det var något med tandköttet.

Hon tittade sig i spegeln och såg att ögonen var uppspärrade på vid gavel och pupillerna stora.

Hon sade till sig själv att allt var lugnt, att hon var hemma och dörren låst och det bästa hon kunde göra var att gå och lägga sig. Så det gjorde hon. Hon däckade rakt av och kom inte till sans förrän klockan nio nästa kväll.

Doktorn såg hon som tur var inte röken av igen.

Det har suttit rekryteringsaffischer för holländska polishögskolan uppe ett tag, som lockar till att bli polis med “de/hon/han behöver dig för att…”-formuleringar. Han behöver dig för att kunna ta med sin son på Ajax-matcher, hon behöver dig för att varje fest kan gå överstyr, han behöver dig för att kunna promenera hand i hand.

På en sådan står det “Zij heeft je nodig omdat ze verliefd is op een loverboy.” Hon behöver dig för att hon är förälskad i en loverboy (direktöversatt förälskad på, för den prepositionsintresserade).

Och jag fattade inte vad det betydde överhuvudtaget förrän nu.

In the middle of class a boy stormed into a classroom at the Thorbecke school in Zwolle. One of the girls in the class, Maria Mosterd, needed to come with him right away. “Her cousin has been in a car accident!” This is how, from the age of twelve, Maria would be summoned by her pimp or his accomplices when it was time for her to go to work - as a prostitute and drugs courier. […]

They park their cars outside high schools and wait for the girls to pass by on their bicycles. In the Netherlands these young men are known as ‘loverboys’. They target the more vulnerable girls, win them over until they fall in love with them, and then make them sleep with other men for money.

Årets Queensday var definitivt min bästa Queensday någonsin.

Solen sken så att det brände i nacken i torsdags när hela staden fylldes av gladfulla medborgare i orangea kreationer, Piraten som en liten fackla orangeast av dem alla när eldskägget connectade holland-kepsen och holland-tröjan.

Bästa bästa syster – smal som en sticka efter en veckas soppdiet då när hon slog i hakan i Egypten, brun som en liten bajskorv efter samma semester, och på det där sprudlande humöret bara hon kan vara – var här och det kändes som att hon aldrig varit borta. Vi lastade en cykel full med kassar av gamla kläder och knödde oss fram mellan försäljare och flanörer till vår bezatta* mark där vi slog läger, varorna till salu på gammal kartong och en picknick-filt att base-campa på, och ett hav av vänner som kom och gick under hela dagen.

Spiff som också var på besök sov i ett hörn med en orange slokhatt över ansiktet, kompisen som kallats för “Swedish poster boy” hade kunnat sälja sand i Sahara som han flörtade med alla kunder. Ölen stod som spön i backen, eller åtminstone stod de på backen, bricka efter bricka. Wåfflan hittade ett rasistiskt förkläde och jag köpte ett par alldeles för höga klackstövlar och en fin gammal uppläggstallrik som Piraten alltid kommer hata.

Nu har syster åkt igen och jag längtar redan till nästa besök.

* På Queensday är det så kallad vrijmarkt, dvs vem som helst får sälja vad som helst utan att betala skatt (ryktet säger att även bankerna innefattas av principen). Det gör att hela stan förvandlas till en enda jättepackad (i dubbel bemärkelse) loppmarknad. För att vara säker på att få plats får man gå ut och paxa mark några kvällar innan. Det gör man med markeringstejp eller krita som man skriver “bezet” med. Då är det besatt liksom. Ingen kan ju fucka med markeringstejp.

Missa inte

Jaha, så nu är alltså det Ada Lovelace-dagen och jag har signat upp för att blogga om “a woman in technology whom I admire”. Technology att tolkas väldigt fritt.

Jag har funderat mycket på vem jag skulle vilja blogga om.

Piraten föreslog min egen mamma, för att hon alltid har varit en sådan DIY-förebild som aldrig stått svarslös i hemmet; det finns ingenting på hemmaplan som inte mamma klarar (hon har till och med lärt sig skypa) och det finns en sådan oerhörd styrka och frihet i det. Friheten och styrkan att klara sig själv, kanske.

Sedan funderade jag på att prata om Jezebel-bloggen. Vad jag vet (och jag kan mycket väl ha fel) finns det ingen annan lika stor blogg med samma genomslagskraft som lyckas kombinera nöjesnyheter, populärkultur och kuriosa med ett lika klart feministiskt patos och samma välsmorda munläder. Jezebel lägger feministperspektiv på kvinnlig fulkultur – i digitalt format – and I love it.

Men sedan tänkte jag att jag vill gå lite mer old school. Josephine Cochrane (1839 – 1913) uppfann diskmaskinen. Det ryktas att hon rentav sade “If nobody else is going to invent a dishwashing machine, I’ll do it myself!”. Idle hands må vara the tools of the devil – men upptagna händer gör inte revolution!* Heja Josephine som befriat oss från diskandet.

* Det går förstås att argumentera att hushållshjälpmedel som tvätt- och diskmaskin bara ger kvinnan marginellt mer fritid i ett samhälle där hon fortfarande förväntas sköta i princip hela hemmet, och alltså inte har gjort mycket skillnad på det stora hela. Det har man kanske rätt i. Men någonstans måste det börjas, och slipper man diska och tvätta för hand hinner man kanske gå på möten och skriva pamfletter.

Jag har ett nytt mål i livet och det är att bli ung miljonär, skriver Ghazal.

men alltså jag förstår om det här inte är något blixnedslag för er. men för mig är det skitstort! jag har alltid växt upp med att äga är något fult och dåligt. att ha pengar och vara rik är något dåååliga människor sysslar med (något som jag är sjukt skadad av, jag ogillar rika människor per automatik, bara för att de är rika. hade samma person varit fattig hade chansen att jag gillat dom varit mycket större, helt oberoende av deras personlighet. hur stört är inte det? när man tänker på det så är det ju lika fel som att rika människor ogillar fattiga). man ska BIDRA, man ska göra samhället till en bra plats.

Som vi känner igen oss, no? Vi som i jag, alltså. Vad fan, här är man – man som i jag, alltså – uppfostrad till att stå på barrikaderna och sen jobbar man för Babylon och drar in mer stålar per månad än mamma för att sitta och surfa halva dagarna och tänka på roliga grejer den andra halvan, man har cash att konsumera upp varje månad och världen is none the better off liksom. Och det värsta av allt? Att man fucking trivs rätt bra med att sopa sin egen bakgata först. Och förstås skäms över det.

det är svårt att förklara sånt här om man inte gått igenom något liknande själv. men är det nån som känner igen sig? i den egenskapade pressen att rädda världen och sedan resultatet av att faktiskt inte göra något att rädda världen? utan istället bli aspepp på det motsatta, att bli ung miljonär? att bli - oh my god hold your breaths - KAPITALIST? prata om äga ‘n’ shit? jag dör. nu vill jag skjuta mig själv. men först, vem är up för att dela en lägga på manhattan? jag är seriös.

Sen finns det ju alltid saker man göra i det lilla, man är ju inte ond per automatik bara för att man drar in €€€ liksom. Men det är ett annat inlägg – i det här fokuserar vi på problemet och inte på lösningen ;)

Check!

Mitt eget jävla Narnia:

Kära dagbok
13 januari 2009, klockan 16:17

Idag tog min arbetskollega och jag en promenad utanför kontoret efter lunchen. Vi gick längst med vattnet och sedan ut på en pir. Det var dimmigt och lite spökligt. Längst ut på piren stod två bilar parkerade med kanske 15 meters mellanrum. Båda bilarna hade mycket imma på fönsterrutorna och i baksätet på båda bilarna kunde vi skymta två personer röra sig. Jag är ganska övertygad om att de vuxenkramades.

Det hela kändes väldigt, ja, udda.

Sedan vände vi och gick tillbaka.

Det kanske har sina fördelar att jobba ute i frihamnen än inne i stan ändå.

Poeten Lord Byrons hustru Annabella ville inte att deras dotter Ada skulle bli diktare som fadern (snarare vill hon driva ut all galenskap som hon tyckte att Lord Byron stod för och separerade från honom när Ada var blott en månad gammal) och såg därför till att Ada från tidig ålder undervisades i matematik, ett ämne som mamma Byron också brann för.

Ada Byron (efter giftermål Ada Lovelace, full titel The Right Honourable Augusta Ada, Countess of Lovelace) var en stor matematisk talang och var den första att förutsäga att en dator skulle kunna komponera musik och skapa grafik – i mitten av 1800-talet. I kid you not. Dessutom räknas hon som världens första programmerare, som skrev program till dåtidens motsvarighet till dator (den analytiska maskinen) trots att denna aldrig ens byggdes.

Den 24:e mars är det Ada Lovelace-dagen,

an international day of blogging to draw attention to women excelling in technology. Over 300 people have already signed a pledge to publish a blog post, video blog or podcast episode about a woman they admire on 24th March 2009. We need 700 more people for the pledge to be successful.

Via BoingBoing.

Sign the pledge
Facebook-eventet
Projektet Finding Ada
Ada på Wikipedia

Jag får hopp om genus-framtiden av sånt här, sånt här och sånt här.

(Å andra sidan finns det ju alltid sånt här i parti och minut, men som vi brukar säga: if you are the big tree, we are the small axe.)

Det finns hopp! Fastän jag somnade på valvakan :)

Tänk dig att du jobbar med reklam. Tänk dig att du går på bio. Tänk dig att det är bioreklam innan filmen börjar: att du ser kontemporära resultat av din branschs senaste prestationer på storduk. Det är klart att du måste sitta och raljera över hur skit allt är, hur det kreativa teamet egentligen tänkte eller hur de kunde välja de visualsen till den musiken.

Igår var jag på X Files med Piraten. Vi viskade i skytteltrafik medan reklamspottarna passerade revy, och de avslutades naturligtvis med (holländsk?) bios största favorit i repris: Bacardi-reklamen. Det spelar egentligen ingen roll vilken bacardispot de visar eller hur välproducerad den är, jag blir så generad att jag måste börja skratta varje gång för så dåligt är det. Kille mixar mojito med bästa rommen, alla dansar, sexy sexy, kille slutar mixa, musiken stoppar – utan bacardi inget roligt! – kille börjar igen, dansa dansa, sexy sexy. Jag vet ju vad de vill säga. Men det får mina kinder att hetta av fel anledning.

– Oh God, säger jag.
– Well, at least it’s got tarty birds, säger Piraten.

Vi tar det i slow motion: tarty birds. Ordvalet. Helt utan ironi. Hej UK liksom! Jag blir förtjust och måste skratta ännu mer.

Visste ni att jag redan börjat säga tomahto istället för tomeyto i hans närhet? Jag kan inte hindra mig själv. Språkmässigt är jag OCD-adaptive.

Fastän OS egentligen inte intresserar mig (min logik vid sportevent: kan man dricka öl till det? om inte får det vara) gjorde den här bilden mig glad.

Jag kliver av flygbussen och möts av syster Sassy som varit försvunnen på jordenruntresa de senaste tre månaderna. Kramen jag får är det bästa på sjukt länge, och då har jag ju ändå en kramgalen brorsa som älskar att kramas.

Jag klättrar dödsföraktande ner på en avsats i ett skitbrant klipphål längs en dödsfarlig skitvackerstand och tittar ömsom ner på det turkosblå havet, ömsom upp på de andra, och skrattar “det här är min piratsoffa, faaan vad coolt!”

Jag och mina två sjukt bästa ultracoola megagrymma syskon springer omkring i duggregnet på den svarta lavastranden i Olafsvik och piskar varandra med tångruskor under skrik och skratt, medan pappa hukar mellan stenarna och tar – liksom resten av resan – paparazzibilder på oss under tiden.

Brorsan spelar Snurrtruppen som vanligt och jag sjunger med “du kommer ihåg, eller hur bög? jorå shlook, vi hade just fotat piecen” och “getting fucked by long dick of the law” och minns en sommar i Bros pojkrum när vi sommarjobbade på distans med att layouta en mastodontbok om metallurgi och lyssnade på Long arm of the law hundra gånger om dagen.

Och sedan spelar brorsan Staten och kapitalet i bilen som vi roadtrippar över isländska inlandet med och jag undrar förskräckt om jag blivit vuxen när jag tänker “Vänta nu, är det keynesianismen det här med att staten skjuter till när marknadskrafterna… jaha jahumm men alltså den här texten är ju inte alls särskilt insiktsfull egentligen”

Eller ännu vuxnare, när han sätter på Leve Palestina och jag, trots att jag inte ändrat mig i Isrealsfrågan, tyst tänker “Men alltså måste vi lyssna på politisk propaganda?”

När jag och pappa tar promenad i Skaftafells nationalpark i solnedgången och efter de vanliga samtalen om livet, familjen, jobbet, karriärskvinnosvårigheter och allt det andra stannar vi när glaciären lyser rosa och pappas ögon också lyser men av entusiasm och han säger något i stil med att han känner att bergen kallar på honom och jag känner noll ironi inför hans poetiska påstående för jag vet att de gör det, för pappa gör de verkligen det.

Jag, Bro och Sassy som sover i tält tillsammans varje natt och Bro som alltid brölskrattar varje gång han lägger en fis och hur jag efteråt förklarar för någon “My brother stands for like 50% of the farting, then me and my sister does like 25% each. Our dad never ever farts. Or maybe he does like these really sneaky super quiet ones but then we’ll all think it’s Bro anyway.”

Jag och Sassy står i fören på valsafariskeppet och kisar mot den skarpa solen utanför Reykjavik och kiknar mellan franska turister av undertryckt fniss åt ordet “lurendrejare” och “lurendrejeri”, tänk om man skulle öppna ett drejeri där man bara drejade lur? Eller ännu bättre, där man bara drejade Luren? Och bredvid det ett ränksmideri? Och bredvid det affären Otyget där man sålde allt utom tyg? Eller Sattyget, din tygleverantör från helvetet?

Och förstås alla gånger bilen blir tyst i surhet och grinighet, alla gånger vi börjar gnabbas om allt från mattider till sevärdheter till julscheman (!), alla gånger jag känner mig som tolv år igen när jag tänker “jag skiter väl i vad det nu är vi vi bråkar om, kan vi inte bara hålla sams?”, hur lättirriterad man blir när man aldrig är mer än en meter ifrån varandra, med tält och bil och whatnot.

Men det gör inte så mycket i efterhand.

Läs Åsiktstorped-Mickes öppna brev till alla heterosexuella och mitt eget inlägg om Pride förra sommaren.

Och runt midnatt kommer den lilla 17-åriga graffaren till stan efter att ha suttit på tåg från Köpenhamn sen arla bittida och jag har lovat honom sovplats och han har ingen egen telefon så jag lovar att hämta på station och jag springer för att hinna med spårvagnen och jag hittar lilla 17 på CS (Centraal Station) och sen spinger vi tillsammans för att hinna med samma spårvagn hem som är nattens sista. Spårvagnskonduktören flinar och säger på holländska “Men du var ju just på spårvagnen?” och jag kan inte svara med riktiga ord utan ler “Ja, ja, ja” och nickar mot sällskapet. Konduktören skrattar och låter oss båda åka hem på min biljett.

Och vi kommer hem och uppför alla smala trapporna och samma fråga som alltid “Ramlar ni inte när ni är fulla?” och samma svar som alltid “Nej, man vänjer sig” och jag tänker att jag inte ska skämmas för min fina lägenhet för om jag vore lilla 17 som har målat tåg i Europa och sovit gudvetvar och inte har några pengar skulle jag bara vara glad om jag fick sova under tak med armatur och det fanns fräscha toaletter, rena lakan och weed on the house (although age-old, det är rester efter rökande besökare som jag och Otto sparar till andra rökande besökare).

Och jag tänker att jag inte ska skämmas när jag vill bjuda på en välkomstöl men inser att det enda vi har hemma är kyld rosé som jag häller upp i glas med fot och lilla 17 dricker som om han inte lärt sig dricka vin än, för någonstans vet jag att hans nedhopp i den fina lägenheten i Amsterdam med reklamsvenskan som bjuder på bögvin bara är en historia om hans tågluff som kommer få parksovandet och tågmålandet och around the clock-festandet att framstå än tydligare.

Sedan sover han med kläderna på och utan att ha bäddat med de rena lakanen jag lagt fram. Egentligen misstror jag alla som sover utan lakan, men lilla 17 har frikort.

Sov du lilla videung, tänker jag, än så är det vinter.

Okej. Okej. Okejkejkej, serious wtf här. Jag blev just inbjuden till en facebookgrupp kallad “Females in front”, som efterlyser kompetenta kvinnor till EUs ledarpositioner. All good so far.

During the coming 12 months, four politicians will be appointed as leaders of the European Union. […] If you wish to see at least one female appointed as leader of the European Union, go to the webpage and sign….

Men sedan har man alltså gjort den här loggan. Den här loggan. Vad i helvete är det för jävla designstrategi bakom den? “Kvinnor, de är ju lite mjuka och organiska, så vi kör på det här med svävande, handritade linjer, lite ‘utspilld färg’ liksom, de är ju naturliga, vackra, det är dags för ett mjukt ledarskap här, och lite barnsligt för det är ju kvinnorna som föder barnen. Kan vi få in något grafiskt element också? En cirkel, den är ju också… dynamisk, mjuk, organisk… jamen vänta, om vi gör o:et rött så blir det… ett bröst! Den ultimata symbolen för kvinnan, hennes fruktbarhet!, hennes anatomi som den starkaste symbolen för vad hon inte är: en man.”

Sånt här gör ont i hjärtat på mig. Jag vill inte ha en jävla hippie-målar-lärarinna utan behå som EU-ledare. Jag vill ha en knivskarp politiker. Till det skulle jag vilja ha en logga som kommunicerar knivskarpa fucking politiker. Och det behöver inte vara några dynamiska tuttar i logotypen för att man ska fatta att det handlar om kvinnor när namnet är “Females in front”.

Videochatt till Kyoto med Bästisen trots tidsskillnaden. Ångest, kärlek, skratt, livet, hennes pixliga ögon och toklånga fläta. Det finns ingen som min Bästis.