LSM

EL FIN! DIE ENDE! HET EINDE! THE END! FIN! КОНЕЦ! SLUT! This is it.

Drama! Piano! Självgoda liknelser och handen på hjärtat! Tack för allt! Jag älskar er!

Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. En dag kommer kanske stunden igen, och då kanske LSM kommer tillbaka. Kanske inte. Kanske kommer något helt annat. Kanske kommer ingenting alls. Den som vill veta kan lämna sin email i en kommentar eller skicka ett mail.

Jag pratar med Bästisen på internet.

LSM: hej!
Bästisen: hej! hur är det?
LSM: ehm, kom just tillbaka från en gråtpromenad, men det känns ju alltid bättre efteråt. efter man varit och gråtit vid floden menar jag
Bästisen: ouch. något speciellt som satte igång det?
LSM: vi var ute på middag med piratens kompisar, han sade något som gjorde mig defensiv och sur, det satte igång negativ spiral, sedan var jag frånvarande hela middagen… på cykelvägen hem började jag fundera över alltihop och blev mest ledsen. tog en promenad för att tänka lite

Vi pratar vidare. Konstaterar att vi båda är hopplöst tävlingsinriktade på ett inte riktigt sunt sätt. Ser andras framgångar som mått på vår egen underlägsenhet. Och att det nog var det som hände på den där middagen, som händer ever so often. Jag blir defensiv för jag känner mig kass. De, han och hans vänner, som kan mer vet mer är äldre, får mig att känna mig osäker, och jag överreagerar på småsaker som för att hävda mig. Pratar vidare med Bästisen som säger att man ju inte helt vill ge upp den där tävlingsandan heller. För då kommer man ju ingen vart (och gud bevare en om man inte kommer någon vart, liksom. The Game of Life och allt det där). Men…

Bästisen: problemet är väl när man gråter för att ens partner inte tycker att man vet tillräckligt mycket om zombies/matte/indiepopband

Ja, det är på den nivån.

(Not for a joke, alltså.)

Nej, vi är inte riktigt riktiga. Men vi har i alla fall varandra.

Ja, nu är ju det här knappast några nyheter längre, men mitt bloggande har inte varit vad det borde vara på väldigt länge. Jag skyller på livet, döden, fan och hans moster.

Men det är ju officiellt nu.

Elin hjärta Gustav.

Elin, min älskade Paris som måste få heta Elin i sin egen relation för jag kan inte äga någon del av henne i det här, Elin, queen of fucking everything, som rockat min värld sedan nyår 06/07 och som fortsätter att hålla fanan precis lika jävla högt genom allt jävla everything hon går igenom. Och Gustav, fin-Gustav, plötsligt på min blogg efter ett blogghångel på annat håll på – just det, Elins releasefest 2008 – som via remixmailande, msn-hjälteskap, Sinkadus-tidningar och födelsedagslåtar kommit mycket närmare än så.

Ibland är den här eländiga världen så jävla fin att sånt händer.

Att de finaste för varandra faktiskt får varandra.

Att de når fram till varandra, att de hittar varandra och att de vågar hålla kvar i varandra.

Jag har ett särskilt förhållande till den här relationen. Jag har sett den växa fram, trevande och nojande, hetsande och skojande (förlåt, kunde inte låta bli att rimma där). Heck, jag har till och med fått mms:at till mig – i realtid! – en bild på de lyckliga tu efter första gången de utbytte kroppsvätskor. Jag har fått panik-sms mitt i natten och jag har hotat att ringa upp och skälla ut på fyllan. Ta vara på det här nu, dumhuven!, hade jag sagt. Gå förihelvete inte miste nu!

Men utan ett enda telefonsamtal från den berusade relationscoachen har de lyckats att ta vara på och inte gå miste om.

Och jag är så sjukt jävla stolt över dem för det.

Det är sällan två människor förtjänat varandra så mycket. Och det är sällan jag varit så glad över att de insett det. Grattis ffs.

Det har varit en konstig månad.

Trötthet, en intensiv trötthet, nära till tårar i ögonvrån men långt till känslorna allra längst in.

Inte ens döden var den sista i en rad av olyckor: finaste systrami dubbelsvimmar på en egyptisk toalett och slår sig så blon skvätter, får sy hakan hos hotellets doktor.

I tisdags kväll var Piraten ute och drack öl med några kollegor. Det är inget konstigt och han får såklart vara ute hur länge han vill on a school night - ändå brukar han vara väldigt duktig på att höra av sig: vi tar en öl till baby, jag stannar nog en stund, ses sen. All good. Så när han inte hört av sig på nästan tre timmar, efter att ha sagt “I won’t be long” blev jag orolig. Jag blev övertygad om att något hade hänt. Jag messade. Inget svar. Jag ringde. Inget svar. Jag tänkte att han låg i rännstenen och blödde efter något slagsmål (he’s English, remember), jag tänkte att jag skulle behöva tillbringa natten på sjukhuset, eller jag tänkte att jag skulle vakna nästa morgon och sängen skulle fortfarande vara tom bredvid mig och jag skulle behöva anmäla honom saknad till byråkratisk holländsktalande polis.

Jag ringde igen. Då svarade han. Inget hade naturligtvis hänt. Jag kände att någonting konstigt var på väg bubblandes upp genom mig och avslutade samtalet så fort jag kunde. Nej jag var bara orolig vi ses när vi ses hoppas du har kul hejdå och innan jag ens lagt ner telefonen på nattduksbordet kom gråten.

Fulgråten, hårdgråten; den skrikande gråten, den bölande gråten, den råmande gråten. Gråten där rösten måste vara med i varje darrande rasande utandning. Gråten där tänderna skallrar värre än en vinternatt med raggsockar under för tunt täcke. Gråten som är motsatsen till den där tysta gråten jag gråter när det finns någon annan på andra sidan väggen.

En gråt jag inte minns att jag gråtit på det viset sedan jag var arton år.

Som i den där jävla sången - plötsligt var de där, alla känslorna på en och samma gång: ilska, rädsla, sorg, mera ilska, vanmäktighet. Och kärlek, genom allt det andra.

För att jag aldrig varit så medveten om vad som faktiskt kan hända - så rädd för att människor ska tas ifrån mig eller göra sig illa. För att jag aldrig varit så medveten om hur lite jag kan göra när det händer. För att min bästa vän aldrig någonsin kommer att få tillbaka sin pappa. För att hon måste bära sin familj genom den här tunga tiden. För att min syster låg i en pöl av sitt eget blod på ett egyptiskt toalettgolv. För att Piraten kunde ha legat i en pöl av sitt, men inte gjorde det.

Ungefär samtidigt som han kom hem någon timma senare hade skrikgråten ebbat ut.

Jag låg länge i Piratens armar, innesluten i ett moln av ölandedräkt, och lät efterdyningstårarna långsamt droppa på hans axel.

• Att jag och Piraten ligger vakna på nätterna och pratar med gråten i halsen om att han inte vill flytta men jag vill, och att hans värsta skräckscenario är långdistansförhållande utan Plan (he doesn’t do långdistansförhållande utan Plan, alltså) och mitt värsta är att tvingas välja Honom eller Resten

Fast kanske har vi sagt allt som behöver sägas nu och kan göra vårt bästa för att inte tänka på det tills det blir aktuellt (när jag har fått ett jobb utomlands, alltså).

Orka, liksom.

Men bara för att sharing is caring och alla älskar melodramatik och snyftsnyft kan jag säga att han tog upp det i förrgår när vi var fulla på en jävla irländsk pub och jag var tvungen att börja gråta och jag har aldrig gråtit på en bar förut och jag satt med händerna i ansiktet medan han gick och betalade och kände mig som någon jävla brud i en dålig chick flick.

Har bachelor night eftersom Piraten jobbar övertid, kommer hem och äter ohälsosam mat, drar en liten runk, såsar runt i morgonrock och ser första avsnittet av senaste säsongen av L Word.

Tänker på otrohet (naturally).

Tänker på att jag kan bli så jävla rädd för att vakna upp bredvid helt fel person och inte ha en helvetes aning om hur jag hamnade där eller vad jag tänkte, om jag tänkte.

Tänker livräddt att men fan helvete, det måste väl gå att lära gamla hundar sitta?

Tänker skitskrajt att man måste väl kunna öva in en ryggmärgsreflex av att inte, hur full man än är?

Undrar om det känns bättre eller sämre att vara singel men vakna bredvid sin bästa väns flick-/pojkvän eller att vara tillsammans med någon och vakna bredvid någon annan.

Känner hur det isar i magen av presumtiv ångest.

Känner hur good old övertänkshjärnan drar igång och börjar påminna mig om alla oförätter jag aldrig förlåtit mig själv för, från det där vidriga mailet jag skrev, till den enda tjejen i klassen jag inte bjöd på mitt kalas i trean.

Tänker att asså shit, if I succumb to this så kan den här kvällen sluta riktigt illa.

Går således med bestämda steg till min jacka, tar ut ett hopvikt papper ur fickan och påminner mig själv.

We’re not going down that fucking road, are we Rand? tänker jag med ett roat flin, och förvånas över hur underhållande och upplyftande min egen ultimata töntighet alltid är för mig.

Och det uppenbara svaret är väl att om man nu prompt ska böla under tvåsamhetens lyckliga stjärna får man väl göra det i någons villiga famn, och jag trodde inte det skulle gå, jag trodde inte att det gick, alla gånger jag har försökt har allt blivit fel och tårarna bränner bakom ögonlocken men vill bara komma ut i smyg.

Men där sätter han sig ner, mittemot mig i badkaret – det eviga badkaret – och tittar på mig.
– Vad är det? undrar jag som ser att han ser.
– Jag vill ju bara att du ska trivas, säger han tvekande.
Och jag försöker säga att det är inte det, jag är bara ledsen, jag har varit jättejätteduktig jättelänge med alla övertänkstrategierna men kroppen och huvudet är så trötta och ledsenheten bara kommer och jag pallar bara inte driva iväg den – vill inte driva iväg den, vill bara kasta mig ner i den – men allt som kommer ut är två-tre pipande ord innan jag måste tystna för att inte gråta.
– What did you say baby? undrar han och jag börjar igen.
Tystnar igen.
Håller mig för munnen för att jag inte kan låta bli.
– Do you want a cuddle?
Jag nickar och hasar mig närmare.
– Gråt om du vill… du ser ut som om du vill gråta.
Och jag gråter. Högt och intensivt i ett par korta minuter. Sedan är tårarna slut och vi sitter så, länge.

Sedan är ledsenheten också slut, åtminstone för kvällen.

Öppen fråga: När man inte har ett eget rum, vart går man då för att gråta?

Och ibland måste man gå tillbaka till musik som nästan är lika många år sedan som det är fingrar på ena handen och man måste ligga i sin säng och lyssna fast man minns varje ord sen dess och man måste få tårar i ögonen och man måste tänka fuck you världen du kanske tror en annan är golvad av höstdepression och ceperyck och allt annat man brottas med men vet du vad, vet du vad –

This is just a little something something
To let you know I got something comin
And let you know I’m still up and runnin
And let you know that the fire still burnin

Hej Bullen, jag är en tjej på snart 24 glada år som är expert på att förminska mina egna känslor t ex genom att gråta mig till sömns och morgonen efter bara skratta överseende åt mig själv som om alltihop vore ett dåligt men behjärtansvärt skämt.

Eller genom att skriva ett seriöst inlägg om saken men sedan inte palla publicera det utan måste göra mig löjlig över det i någon slags urfånig Bullen-allegori. Jag vet inte ens vad allegori betyder, jag vet inte varför jag skrev just det.

Tips?

På att förbättra mig själv, inte mitt ordförråd.

Hejdå.

Via Ania hittar jag någon form av utmaning som florerar i bloggvärlden. Det handlar om den finaste kärlekslåten och minnen till den.

Jag tänker inte posta den finaste kärlekslåten, utan en av de låtar som varit tydligast förknippade med kärlek och känslor (och tårar) i mitt liv. I flera år kunde jag inte höra introt utan att börja gråta.

I en av mina Ur dagboken-poster från förra sommaren nämner jag Hezekiel, som inte har ett fullt lika frikyrkligt namn i verkligheten. Han var deprimerad och bodde i vår källare i ett halvår när jag gick ettan på gymnasiet. (Alltså not in the Josef Fritzl way – jag och min syster bodde också i den högst beboeliga källaren). Jag kan inte skriva Ä-ordet men det var väl ungefär den relationen vi hade till varandra, om än uppfuckad åt alla håll och kanter: han var deprimerad och suicidal och jag var hans livlina av ljus, och vi sov i varandras armar på samma utfällda bäddsoffa varje natt utan att någonsin ens kyssas.

En kall och solig dag när Hezekiel hade försvunnit ut i skogen för att ta livet av sig satt jag framför brorsans dator och spelade den här låten som jag fått av honom på repeat i hörlurar som stängde ute hela världen, och grät oceaner medan jag åt mikrade mackor med smält ost (som sagt: LSM, crying while eating since 1984). Jag och Bästisen hade ringt alla vi kunde för att varna, nu väntade vi bara på att han skulle hittas död eller levande. Rädslan i magen, de salta tårarna på den stelnande ljumma osten, everything you want, everything you need, everything inside of you that you wished you could be. De vuxna trodde inte att han verkligen skulle ta livet av sig, men för mig var möjligheten otroligt närvarande.

Han kom tillbaka.

Och han tyckte att vi svikit som ringt runt.

Varje gång jag har för mycket transportsträcketid (livet till fots tar tid i Amsterdam, cykeln kraschade för länge sedan) tänker jag på det där som borde kännas lätt om hjärtat men istället blir en tyngd över axlarna. Det spelar nästan ingen roll hur gott humör jag är på när jag börjar, det kommer alltid krypande. Skavet. Alla säger tänk inte så mycket, var glad, jamen I fucking wish liksom.

Och så går jag i mina icke-fotriktiga skor så att hålfötterna värker i takt med hjärtat och känner hur det blir tyngre och tyngre för varje steg.

Häromdagen hade det blivit så tungt när jag kom hem att jag behövde gråta en skvätt medan jag åt middag. Känns ju kul att man lever ett internetfenomen (crying while eating).

Det här med att det är det är sommar och folk typ går på semester eller njuter av vädret eller vad fan ni nu har för er istället för att skriva bloggkommentarer. Det är ju kul. Jättekul. FÖR ER!!!!!!!

Jag tänkte göra en crying while eating såhär lite innan matchen, är det nån som är på eller?