LSM

Kära läsare, utan att ursäkta mig tänker jag helt fräckt fråga om råd.

Min vibbe – min plasthingst – min älskade Apple-inspirerade vibrerande dildo OhMiBod sjunger på sista versen. Och trots att jag redan köpt en ny en gång (efter att jag förstörde min första genom att koka den av steriliseringsskäl; hur dum får man vara – vem kokar elektriska komponenter? Och jag har ändå normalt tekniktummen någonstans inte helt mitt i handen) vill jag gärna prova något nytt.

Men Bävern då? invänder den trogne läsaren stalkern. Han får duga som reserv, men är alldeles för spexig för vardagsbruk.

Jag letar efter något slickt, snyggt, enkelt, diskret och tyst vibrerande som ändå oggar fittan av mig.

Gärna något som går att använda inuti eller utanpå efter behag, men inga komplicerade helvetesdon à Mr Rabbit (som jag har prövat utan resultat – har en misstanke om att jag inte är byggd för saker som ska lyckas vara inuti och utanpå samtidigt) och inga jättedolmar à la falukorvsscenen i Fäbodjäntan. Jag är inte heller riktigt ute efter tips på fräsiga rajtantajtan-leksaker som buttplugs eller geishakulor utan pratar good ol’ vibbe här.

Kom igen, hit me.

Jag berättade ju aldrig.

Men.

Fredag för tre veckor sedan lyckade jag och Otto med det sinnessjukt puckade konsstycket att lägga upp konfidentiellt byrå-material öppet på internet på en domän som heter någonting med Hitler.

Ja, det är lite Darwin awards på det.

Vad som hände var att vi väntade på detaljer för att kunna starta en intern blogg för en kund, men det dröjde, så vi började layout-testa på en site som Otto ägde. Som liksom bara råkade vara ett lite tokroligt naziskämt punkt com.

Det borde vi förstås aldrig ha gjort in the first place, men det hade väl varit lugnt om vi inte hade glömt, som de dumma spån vi är, att ta bort det konfidentiella matieralet efteråt.

Bossen som alltid sitter och googlar sina egna kampanjer på lördagkvällarna skickade ett mail som var så stelt av formalitet att det liksom frasade av raseri mellan raderna. Please clarify – this is seriously out of order, skrev han, bifogade screenshots och cc:ade in både projektledaren och vår managing director. Gud, när vi såg det…! Paniken! Hur kunde vi!? Skulle vi få sparken!? Och tänk om det hade kommit ut! Vilka rubriker! Holländska Resumé hade stekt oss levande och vi hade fått se oss om efter ett annat land att bo i.

Vi vidtog naturligtvis alla åtgärder vi kunde så snabbt som möjligt (i det här fallet var det när jag lite småfull kom hem från krogen för tidigt strax innan lördag midnatt), och på måndag morgon var materialet var nere och inga google-robotar kunde längre hitta det.

Ungefär samtidigt hade projektledaren, MD:n, Bossen, och Överbossen ett allvarligt samtal och kom fram till att om det här hände igen var vi ute, men nu fick vi bara en varning. När MD:n berättade för oss passade hon på att samtidigt ge oss en totalt oförtjänt uppsträckning för allt annat hon kunde tänkas ha emot oss… men vi fick åtminstone inte sparken.

Det var när frågan “Vad är ditt pinsammaste sexminne?” ställdes till mig som jag mindes varför det inte var en bra idé att i ett infall av tonårig lekledaranda kicka igång Sanning eller konka på den alkoholstinna festen i lördags.

PS. Och har den inte hittat ut så sitter den väl där än.

PS2. Skoja. Vi fiskade ut den med en gaffel.

Veckorevyns Fredrik Backmans “Så tolkar du hans sms” via Hanna Fridén:

3. Han använder Smileys
Det betyder:
Smileys från en kille är i regel ett gott tecken. Det betyder att han släppt ner garden lite och vågar vara gullig. Det signalerar också att han tror att du är lite dum i huvudet. Förlåt, men killar tror alltid att de är smartare än du. Och eftersom 95% av killars humor utgörs av ironi tar han för givet att du inte fattar det.

Jag är mållös.

Men nu vet jag i alla fall vem som skapar manshatet hos nästa generation feminister.

(paus)

Nej, jag kan inte släppa det. Tror han att jag är dumihuvet säger du? Backman, jag har bara ett ord till dig:

SKAMMEN.

Skrev ett mail imorse till Piraten och förklarade varför jag varit så ledsen i förrgår (fixade inte säga fastän han frågade när vi sågs när han kom hem igen igår – det var ett alltför sweet återseende). Skrev att han skulle läsa när han har tid, vet att han är upptagen på jobbet. Han har såklart inte hunnit svara eftersom han jobbar med någonting som börjar på international och slutar på director (jorå, på riktigt; här ligger man uppåt mao) och jag har varit generad hela dagen och en hårsmån från att maila “Eh, ja, alltså, jag är så pinsam och jag känner ju inte alls såhär NU ellejamenar det är inte så allvarligt i vilket fall, ser du mig böla nu liksom? såatteh ta inte så hårt på det du vet ju hur jag är: patetisk.”

Men stärkt av råden från igår har jag alltså inte gjort det.

Förresten, har ni tänkt på att om man högt skriker att något är “pinis” på sitt engelsktalande kontor låter det som om man skriker “penis” på engelska?

Idag ringde min landladys moster, som bor på bottenvåningen i vårt hus. Hon berättade att hon igår fredag upptäckt att någon lagt en spya på taket till hennes inglasade veranda som råkar ligga rakt under vår balkong. Jag går ut och tittar och mycket riktigt: någon prickskytt har skickligt lyckats undvika våra balkongblommor men landat en projektilspya med gallablandad tomatsås på hennes bortersta takfönster.

Tekniskt sett skulle det kunna vara grannarna på mellanvåningen som har bebis, men det är naturligtvis från oss den kommit. Det vet jag även om jag inte minns röken av den.

Inte att det var jag som kräktes; spyor brukar tillhöra saker som sticker ut tillräckligt för att lyftas upp ur dimman från till och med de mest dimmiga fyllor (jfr Oh Snap), och om jag hade spytt skulle jag definitivt valt slasken, toaletten, handfatet eller badkaret (!), och dessutom är en av få saker jag faktiskt kommer ihåg efter mödosam rekonstruktion att jag enbart åt leksandsknäcke med västerbottenost medan pojkarna gjorde pasta med tomat.

Men att någon från min efterfest spytt ner grannens glastak, att denna någon dessutom är way off i Miami nu (festarna kom därifrån och har återvänt) så att jag är den som måste ringa på mosterns dörr imorgon med skurtrasa och blombukett i näven, vädja om förlåtelse och dessutom gnugga bort någon annans intorkade uppkastningar, det är både jättejobbigt och sjukt genant.

Jag undrar om det är pinsammare än hakkorskrisen.

Eller eldsvådan.

Gud vad jag inte känner mig som en god granne just nu.