LSM

Det har väl nån såndäringa psykoloooogisk orsak. *djuping*

På väg hem från någon slags fest igår ligger jag på knä framför cykeln och försöker skrapa av ett tuggummi från klackskosulan mot kullerstenen.
– Vad är din skostorlek? frågar något berusat Leidseplein-loffo på holländska.
– Thirty-eight, svarar jag. Acht en dertig, tillägger jag när han ser förvirrad ut.
– Perfekt storlek, säger han, fortfarande på holländska. Kan jag få ditt telefonnummer?
– Nä, jag har pojkvän, säger jag, fortfarande på engelska, och pekar på Piraten som är i färd med att låsa upp sin cykel. (Jag skulle ju självklart ha gett ut det om jag varit singel liksom.)
Bredvid oss står Otto och ser stilig ut i trenchcoat och boots.
– Är ni i en relation alla tre? undrar mannen, och byter till engelska när jag ser förvirrad ut.
– Nej nej, vi är ett par, han är kompis.
– Hej kompis!
Mannen och Otto skakar hand.
– Vi kanske skulle… eh.. kanske skulle kunna ha lite kul alla fyra? undrar han.
Jag avböjer artigt.
– Vi är precis påväg hem, kanske nästa gång.
– Okej, nästa gång! Om vi ses här nästa vecka vet ni vad som gäller.

Helgen ger oss en av de kanske finaste kommentererna på den här bloggen nånsin.

Okej, så klockan är ett på natten och jag sitter och läser här för att få ordning på mina stirriga tankar. Igår hände mig det konstigaste och mest oväntade på länge så jag använder din blogg lite för att skriva av mig, men vill även ge en peppande spark i baken till alla som funderar på att säga hur de känner inför folk de är hemligt kära i, men inte vågar!

Tydligen finns det någon sorts massageservice på mitt jobb (no happy endings) och jag var just och fick ryggen masserad. Tvärtemot seden behövde jag inte ta av mig mer än koftan, så jag satt på massagestolen i behå och linne (och byxor, trosor and all that jazz, obvs) medan någon bastant ung kvinnas fasta händer knådade mig.

När jag tackat för mig går jag på toaletten och catchar min egen spegelbild.

Värsta knoppståndet. Bröstvårtor styva som småsten.

Nu är det förstås erkänt kyligt i korridorerna på jobbet, men jag kan inte låta bli att tänka att de måste stått ut precis lika mycket när jag med rosiga kinder skakade hand med massörskan.

Ja bah *pinis*

*that’s not “penis”, mind you*

Måste man börja med värsta tjocka behåarna av anständighetsskäl eller?

Bloggarna har gått varma (i min blogroll i alla fall – och det vet vi ju hur nischad den är) om Libresses sexualundervisningsmaterial och RFSL Ungdoms reaktion på det.

Jag kan hålla med Åsiktstorpeds-Micke om att Libresse fortfarande har fräschare attityd än några gamla biologiböcker och att de inte haft ont uppsåt. Nej, de har naturligtvis försökt göra en satsning i enlighet med deras (vad vet jag, kanske nyligen omformade) varumärke, som (tydligen, vad vet jag) innebär att Libresse finns där med kunskap och trygghet.

Själv undrar jag mest vad Libresse använder för reklambyrå och vilket jävla loffo till creative director som släppt igenom copyn, alternativt outsourcat den till någon som var duktig på att skriva för ungdomar 1972 utan att dubbelkolla den efteråt. Nej förresten – någon som kunde “tugget” 1972 men fortfarande inte hade en aning om varken svenska skrivregler eller okej-nivån i PK-träsket.

“För många unga tjejer och killar är bara tanken om att vara homosexuell nog till att ge dom kalla rysningar och få dom till att rynka på näsan.”

Det är pinsamt. Jag trodde att marknadsföringsmaterial sköttes av yrkesmänniskor idag.

Yrkesmänniskor inom marknadsföring brukar ofta vara mycket medvetna om både tonfall och jargong och exakt vilken nivå av (o)PK-ness de vill lägga sig på och varför. Vilka Libresse än anlitar för att göra deras marknadsföringsmaterial borde skämmas över att inte ha bättre koll än så här, och Libresse borde överväga ny byrå.

Om de har gjort det här inhouse borde de ta det som ett bevis på att skomakaren ofta bör bliva vid sin läst. Libresse är grymma på bindor – låt reklamarna sköta marknadsföringen.

(Och som ett litet PS – låt sexualundervisarna sköta sexualundervisningen. Kunde det inte räckt att samarbeta med någon pålitlig organisation och sponsra ett material de tog fram?)

Det händer väl inte så ofta *korrigerar första stavfelet redan här*, när man har partner. Då går man liksom hem och ligger och kanske bråkar innan dess och sen är det liksom bra så. Därför är det så bra att min sån däringa “partner”, han är borta så ofta. Formellt sett varannan helg för att träffa kidzen i UK (tjena att jag slutat säga England, Storbrittanien eller Great Britain) och sen the twice a month business trip han gör to you name it. Jag får lite utrymme för mina ensamaktiviteter igen. Blogga, runka, powerdeppa, teverseria, you know the drill.

Idag gick jag på gay-film-festival med Schattis och tydligen var det efterdrinkar på en bar som hette Ghetto.
– Kommer du ihåg att det var där vi gick ut tillsammans första gången? undrar jag.
Att hon gör.
– Happy hour, skrattar hon.
– Jag sade att jag inte hade haft sex med en kvinna på över ett år och du sade “Let’s have an orgy!”
Sedan reducerade Schatje de andra deltagarna i orgien en efter en tills det var en tvåpersoners vin-och-middag hemma hos henne och sedan gick det som det gick. Den gången, alltså. Första gången. Inte nu. Vi gick inte ens till Ghetto, vi bara pratade om det.

Efter filmen och icke-drinkarna på Ghetto var jag ute med andra. Det gamla crewet. Blev full och hade kul och kände mig som singeljag igen, tills jag gick hem innan fucking tre, hello please. Serri. What have I become?

Å andra sidan.

Ringde just Piraten som skrek till sina mates i UK att “I’m talking to my bird” (var på cykel så samtalet blev kort).

Det gjorde mig sjukt rörd.

Bird.

Nä nu ska jag fan ringa min snubbe.

Här lärde jag mig allt jag kan om analsex.

Ikväll ska jag gå och gayklubba med Schatje. Ser fram emot det – det är alltid något speciellt med de där “över tusen tjejer och ingen saknar kuk”-festerna.

Note to self: ingen gay raping ikväll.

Men imorgon kanske ni får höra historien om gay rapist-kvällen.

Uppdatering fran Schatjes dator i Haarlem: assa fan vad jag ar fuckable, maste bara fa sagt det. Grymt javla aphet ibland. Alla brudar kommer vilja ligga med mig. Jag far se till att halla dem pa mattan.

Igår fick jag en kommentar från en trogen och älskad läsare som kallar sig M. M (som är brud, for the record) har råkat i panik. Jag måste tänka lite innan jag svarar men jag kastar ut skriet på hjälp på bloggen så länge och kanske någon insiktsfull läsare kan komma med en kommentar eller två. M skriver:

Okej, det här är ett jättegammalt inlägg men jag måste ändå kommentera. För – hjälp! Jag läst ditt ps och sen, några dagar senare, drömde jag att min tjej hade kuk! Som jag sög på! Den var pytteliten och mjuk. Hon hade fitta också. Kuken satt liksom övanför hennes vanliga utrustning, på blygdbenet ungefär. Men det var kuken jag höll på med…

Shit – det är tio år sen jag senast hade en kuk i munnen och säkert lika länge sedan jag över huvud taget funderade på hur just mjuka kukar känns mot läppar/tunga. Men nu kan jag inte sluta tänka på det, fastän jag vill! (Sluta tänka alltså)

Poäng: din blogg påverkar min vardag även när jag inte läser.
Poäng 2: ibland går det inte att radera drömmar hur mycket man än försöker.

Varje gång jag har för mycket transportsträcketid (livet till fots tar tid i Amsterdam, cykeln kraschade för länge sedan) tänker jag på det där som borde kännas lätt om hjärtat men istället blir en tyngd över axlarna. Det spelar nästan ingen roll hur gott humör jag är på när jag börjar, det kommer alltid krypande. Skavet. Alla säger tänk inte så mycket, var glad, jamen I fucking wish liksom.

Och så går jag i mina icke-fotriktiga skor så att hålfötterna värker i takt med hjärtat och känner hur det blir tyngre och tyngre för varje steg.

Häromdagen hade det blivit så tungt när jag kom hem att jag behövde gråta en skvätt medan jag åt middag. Känns ju kul att man lever ett internetfenomen (crying while eating).

När jag läser rubriken på Sara Lövestams senaste inlägg kommer jag att tänka på en av de saker som stör mig med den gamla flatuppdelningen femme & butch, och jag pratar inte ur ett antropolgiskt perspektiv. I Sverige, åtminstone enligt min erfarenhet, säger man femme och butch på respektive originalspråk, dvs femme på franska (”famm”) och butch på engelska (”buttsj”). Båda är ju låneord, så det är inte så komplicerat.

I engelskspråkiga länder däremot fattar man inte den här distinktionen och säger femme som om det vore engelska (”fem”).

Det tar dock emot i lingvisthjärtat, och varje gång jag pratar butch-femme på engelska med en native säger jag likförbannat femme på franska fastän det inte heter så, och sedan tänker jag att de måste tro att jag aldrig har pratat med några riktiga lesbianer utan bara surfat på internet och därför har muppigt läs-uttal, på samma sätt som när jag var liten sa “jenre” istället för “changer” och “sköka” istället för “sjöka” (båda exempel på ord som konstigt nog inte hördes särskilt mycket i hemmet eller bland vännerna pre 12 år men som jag fick mig till livs läsvägen).

I Amsterdam går Pride-paraden på kanalerna idag och jag är på väg ut för att titta på spektaklet och känna vibrationerna.

Minns: Pride 2004, nyutkommen, festgalen, där hela veckan. Efterfest på Östermalm sista natten, någons hand på mitt lår i väntan på tåget hem klockan sex på morgonen.
Pride 2005, på stel förfest i samma lägenhet, behöva komma ut som bi med pojkvän aka svikare.
Pride 2006, på dejt med Mytomanflatan hela lördagen, träffar the Asian L Word för första gången, borde ha sprungit medan jag kunde.
Pride 2007, tittar på paraden med Schatje, dricker vin i en park, sedan kommer hennes spritt språngande mentally insane lover dit och jag väljer bort dem & gayfest för kvällen.
Pride 2008, väntar på Schatje igen, min enda icke-straighta vän i det här landet.

Det känns lite vemodigt av någon anledning.

Eller så är det bara allt det där vinet jag drack igår.

Läs Åsiktstorped-Mickes öppna brev till alla heterosexuella och mitt eget inlägg om Pride förra sommaren.

Jag ligger och snusar någon i nacken och vi ska precis somna.
– Men alltså, börjar jag, har du aldrig liksom… har du aldrig ens funderat på hur det skulle vara att ha sex med en annan kille?
– Nej, jag är inte intresserad.
– Men eh… men alltså, inte ens… jag menar det behöver ju liksom inte vara analsex eller ens en avsugning. Bara typ… if this is your cock and this is the other cock, säger jag och håller upp pekfingrarna som en kristdemokrat, wouldn’t you just want to sword fight a bit like this?
Jag fäktas mjukt, låter mina pekfingrar stångas och rulla runt varandra.
– That’s what I’d do if I had a cock, fnittrar jag.
– Sword fight? frågar han skeptiskt.
– Yes!
– I’ve told you, I’m not just into men.
Paus.
– Look, säger han, it’s like if I asked you: om du hade en bil, vilket filter skulle du sätta i den? Och du skulle säga: det har jag aldrig funderat på, det är inte relevant.
– Vadå fi… Det är väl klart jag aldrig har funderat på det, jag är ju inte intresserad av bilar.
– See?
– Äh, det är väl inte samma sak heller.
– Jag är bara inte intresserad.
– Det är så konstigt för mig. Eller jag kan liksom inte riktigt föreställa mig hur det är att utesluta ett helt kön. Åh, det är väl en sån där straight grej antar jag… You heterosexuals!

Och sedan inser jag hur kränkande hela konversationen skulle kunna vara om den hölls från straight till homosexuellt håll istället för från queert till straight.

Jag har börjat följa Sugar Rush istället för In Treatment om kvällarna, så att jag skulle slippa Pauls psykologsoffa och att se allas problem som mina då när huden är som tunnast efter klockan 12. Lite brittisk tonårskärlek skulle muntra upp, tänkte jag, och jag har på två dagar sett nästan hela säsong 1.

Sugar Rush, som handlar om “a queer virgin obsessed with her best friend” ger dock upphov till en helt annan sorts depp.

Tjejdeppen!!!

Jag blir femton år gammal igen men istället för Jag kommer aldrig mer få en pojkvän! som jag tänkte då sitter jag här och spontankrisar över de uteblivna flickvännerna. Buhuuu, jag kommer aaaaaldrig mer –

Schhh, gå och lägg dig dig nu, viskar morgonjaget från andra sidan natten.

Var till frisören igen. Gjorde small talk, berättade jag att jag skulle till Stockholm.
- They’re the most beautiful people in the world, sa han medan han schamponerade håret på mig. I kept thinking they were gonna throw me out of the club because I wasn’t good-looking enough. They all walk around like they got a fucking rocket up their ass!

Knappt hade han tagit fram saxen förrän han återkom till sitt favoritämne från förra gången.
- So have you gotten used to all the cocaine in advertising yet?
- Well… it kinda differs from place to place, you know. Where I’m now people have got kids and stuff.
- Yeah I know, you can’t do that shit anymore! The other week I was at Studio 80 and we did a few lines of coke and some MDMA and the next morning I was like… shit, I gotta take care of my daughter today! And I called the babysitter and she’s like “I can’t come until 2 o’clock” and this was 9.30 in the morning and I tell you, it was the longest four hours of my life…!

Jag ville göra något nytt med luggen. Han föreslog hellugg. Varför inte, sade jag, but I like the length and I like the fluff and volume and curls.

Fyrtiofem minuter senare höll han på att blåsa det spikrakt och jag märkte först då hur mycket han klippt av, hur mycket av det som var det fina solblekta, hur tjock luggen var och hur allt det här samverkade till att jag var på väg att få exakt samma frisyr som när jag var tolv år gammal.

Paniken.

- I’m not så sure about this straight thing, pep jag.
- Don’t you worry, it’s for cutting purposes, I’ll fix it later, sa han lugnande.

Tror ni han gjorde det? Icke. Jag som jobbat så på mina lockar - som får stå som symbolik för mitt vuxna snygghetsjag - och så klipper han mig rakt tillbaka till den där tiden när jag var minst och fulast med töntigaste håret och argaste ögonbrynen och pluggigaste klädstilen.

Det är ingen ful frisyr alls, egentligen.
Men jag känner mig som en yllekofta with a rocket up its ass i den.

Nu ska jag gå och våldtäktsduscha och se om lockarna vill komma tillbaka när håret torkar igen.

Om jag var bög skulle jag förmodligen ha en ohälosam tonårscrush på den här mannen. Som tur är är jag inte det, och kan istället bara ganska nyktert konstatera att han är en av de mest imponerande, inspirerande personerna jag är bekant med.

How we met?

The blogs*.

* Sanning med modifikation. Men alltså, på riktigt var det ju det. Lätt.

Lordy. Jag såg just Djävulen bär Prada (var på humör för något lättsamt, always trying to catch up on my filmallmänbildning, råkade ha den på externa) och förutom att den lämnar mig allmänt irriterad (go figure) undrar jag varför sådana filmer är mer än en halvtimma, kan någon plz berätta för mig vad i den storyn som hade behövt mer än trettio minuter?????????? Thank god for Meryl Streep som hetaste isdrottnings-milfen.

Några öl såhär på kvällskanten och Otto redogör för ekvationen för hur mycket vinnarliv du egentligen lever:

( ( antalet dagar om året man kan bära solglasögon när man cyklar till jobbet x antal blogginlägg per annum ) + antal reklampriser man vunnit ) / ( ålder x 100 ) ) + ( skostorlek* / 10 ) = ditt vinnarlivsvärde i procent.

Otto lever vinnarlivet till 16,8 procent.

LSM lever vinnarlivet till 19,6 procent.

Rory lever vinnarlivet till 4,5 procent. “Not bad for an art student!” utropar Otto glatt.

* Snoppstorlek.

Vissa anekdoter återkommer med jämna mellanrum när man träffar nya människor. Jag har många sådana. En av dem handlar om en kille jag kände. Vi var väldigt nära, och han berättade en av sina stora hemligheter för mig: att han hade haft en massa sex med andra killar, fastän han var straight. De var ganska unga, de hade inga flickvänner, they were just a group of friends helping each other out, turades om att vara givers och receivers. Han brukade reta mig och påpeka att han hade haft både fler och mer homosexuella kontakter än vad jag som ju ändå är bi hade haft.

Now, grejen är att alla jag berättar det här för skriker med en mun: “No way att han är straight!”

För mig är det en så konstig kommentar. Om han anser sig vara straight så är han väl det…? Det finns lesbiska tjejer som ligger med killar ibland, det finns folk som svänger åt båda håll men aldrig har varit med det egna könet, det finns, uppenbarligen, straighta killar som gillar att lätta på trycket hos varandra.

Jag tror inte att de här personerna nödvändigtvis undertrycker sina egna känslor för det ena eller andra könet. Jag tror att sexualiteten är oerhört flexibel i sig och att alla inte kan få plats i de tre polariserande grupperna homo-bi-straight, men att vi i brist på bättre väljer den term som känns bäst och böjer den efter våra egna behov.