Alltså, det är någon slags system-skit hos de här flygbolagens bokningsprogramvara, det är jag säker på. För nu händer det igen. Jag skulle aldrig fylla i hans namn först när jag bokar biljetterna, ändå kommer han först i bekräftelsemailet. Global flygkönskonspiration! *roks*
(Eller så kör de på det där uråldriga, förtryckande alfabetet. Either or liksom.)
Mathias W skriver ett klokt inlägg angående Gustavs artikel som påminner mig om att “vi feminister” väldigt ofta predikar för redan frälsta. Vi pratar till den egna gruppen, inte sällan med den egna jargongen, och vi (som i jag, alltså) avfärdar andras synpunkter på oss med “men herregud, har du ens pratat med någon feminist?”. När det egentligen mest kanske handlar om oförmåga att se sig själv utifrån.
Jag och Mathias har olika åsikter om en hel del, men i den långa kommentaren jag lämnat på Mathias blogg har jag fokuserat på det jag håller med honom om. Och det är inte så lite det heller.
Tillsammans mot en bättre framtid, liksom. Heja!
Alltså jag har ju inte berättat det men jag har börjat gymma. De två senaste gångerna har jag lyft vikter – två gånger! – och jag har redan fått valkar i händerna! Alltså vafan! Det går ju inte för sig. I’m like way past my butch period.
PS. Jaha, nu säger Piraten att valkarna förmodligen inte beror på vikterna utan på roddmaskinen som jag hurtigt svettas i varje gång. Går för sig gör det fortfarande inte. Vad gör man?
PS2. Jag har köpt svarta gymtights så jag känner mig lite som gymmets ninja varje gång jag har svart tröja till dem.
I kölvattnet av Lisa M vs. Elin G skriver Tanja S ett sammanfattande inlägg som får mig att tänka på det där att det fortfarande ska vara så svårt att få vara både och. Äta kakan och ha den kvar.
Jag kommer ihåg när jag var sjutton och förbannat ville vara ett neutrum istället för någon slags jävla kvinna, och skrev i dagboken något i stil med “bara för att jag råkar VARA kvinna så börjar jag liksom längst ut på ena skalan automatiskt! DETTA förklarar varför jag vill ha muskler & kamouflagefärgade underkläder.” Jag kände att jag behövde manliga attribut för att liksom väga upp fitta & tuttar för att överhuvudtaget kunna börja bli bemött neutralt.
Idag tänker jag på ett lite annat sätt. Framför allt så har jag inte lika mycket problem med att bli bemött som kvinna i allmänhet. Men jag lackar ändå när det blir för stereotypt, vilket får till följd att min brittiska gentlemannapojkvän oförstående skakar på huvudet ibland och kallar mig mad feminist.
Egentligen håller vi ju med varandra om genusbiten – ingen av oss vill att någon ska begränsas utifrån kön – men så fort vi har kommit överens om den här grundprincipen måste han inflika att det också betyder att “kvinnor måste få lov att vara kvinnor” – egentligen bara ett mindre PK sätt att säga att mannen inte behöver vara norm, och det håller jag verkligen med om, men det provocerar alltid skiten ur mig. Dels för att han förutsätter att jag vill ha någon jävla mansstandard (jag lämnade det här med kamouflagefärgade boxershorts bakom mig ganska snabbt) och dels genom ordvalet: bara genom att säga att klassiskt kvinnligt beteende är att vara kvinna är vi ju tillbaka på ruta ett.
Häromdagen när vi var ute och cyklade kom vi in på något besläktat och Piraten utbrister:
– Du vill ju bara ha gender-swapping när det passar dig!
Och jag bara:
– Men exakt! Äntligen fattar du. Och så vill jag att det ska vara för alla.
Jaha, så nu är alltså det Ada Lovelace-dagen och jag har signat upp för att blogga om “a woman in technology whom I admire”. Technology att tolkas väldigt fritt.
Jag har funderat mycket på vem jag skulle vilja blogga om.
Piraten föreslog min egen mamma, för att hon alltid har varit en sådan DIY-förebild som aldrig stått svarslös i hemmet; det finns ingenting på hemmaplan som inte mamma klarar (hon har till och med lärt sig skypa) och det finns en sådan oerhörd styrka och frihet i det. Friheten och styrkan att klara sig själv, kanske.
Sedan funderade jag på att prata om Jezebel-bloggen. Vad jag vet (och jag kan mycket väl ha fel) finns det ingen annan lika stor blogg med samma genomslagskraft som lyckas kombinera nöjesnyheter, populärkultur och kuriosa med ett lika klart feministiskt patos och samma välsmorda munläder. Jezebel lägger feministperspektiv på kvinnlig fulkultur – i digitalt format – and I love it.
Men sedan tänkte jag att jag vill gå lite mer old school. Josephine Cochrane (1839 – 1913) uppfann diskmaskinen. Det ryktas att hon rentav sade “If nobody else is going to invent a dishwashing machine, I’ll do it myself!”. Idle hands må vara the tools of the devil – men upptagna händer gör inte revolution!* Heja Josephine som befriat oss från diskandet.
* Det går förstås att argumentera att hushållshjälpmedel som tvätt- och diskmaskin bara ger kvinnan marginellt mer fritid i ett samhälle där hon fortfarande förväntas sköta i princip hela hemmet, och alltså inte har gjort mycket skillnad på det stora hela. Det har man kanske rätt i. Men någonstans måste det börjas, och slipper man diska och tvätta för hand hinner man kanske gå på möten och skriva pamfletter.
Och utan vidare introduktion tycker jag att ni alla ska ladda ner (PDF, 32Mb – har du kört reduce file size, Gustav?) och läsa Gustavs remix av Pär Ströms Mansförtryck och Kvinnovälde.
Hösten 2007 fick debattören Pär Ström, s.k. integritetsombudsman* på Den Nya Välfärden, orimligt mycket uppmärksamhet för en illa skriven debattbok vänd mot feminismen i Sverige idag. Mansförtryck och Kvinnovälde är en 200 sidor lång harang av klassiska antifeministiska argument, och istället för att låta dem passera med ett hånfullt garv har Grovt Initiativ bemött dem, på plats, direkt i orginaltexten. Som ett ilsket klotter i marginalerna någon gjort i en biblioteksbok – fast tillgängligt för vem som helst och inte i bara ett exemplar.
Jag gör en Hustrun och stannar hemma på fredagkvällen.
Hemma med Piratens fantastiska, hemmagjorda pommes.
Jag känner mig lite som den där mannen vars väg till hjärtat går genom magen, och jag har ju till och med kavaj på mig.
Honey, I’m home!
Bara portföljen som fattas.
En högt uppsatt strateg kommer glad och uppspelt från pingisrummet. Hon frågar om vi spelar. Hon frågar alltså oss, byråns digitala avdelning på tre och en halv person (jag, Otto, chefen och en halv kille till).
Jag och Otto övar visserligen femton minuter om dagen under tjo och tjim, men trots dagliga framsteg säger ryktet att vi “nått en nivå när vi troligtvis skulle kunna ha en jämn match mot en random 10-åring. Om han hade en bruten arm. Och Downs syndrom. Och gråstarr på båda ögonen.” Alltså säger vi njae.
Chefen säger att han spelar Call of Duty istället och låtsasskjuter lite i luften.
– Vad är det?
– Bang, bang, dataspel.
Strategen säger att hon inte kan någonting om datorer. Sedan berättar hon om hennes femåriga dotter som har en jämnårig bästa kompis som är värsta into computers medan hennes dotter knappt vet vad det är. “He’s a boy. She’s a girl.”
Jag blir lite mållös. Utan att ens dra på genusväxeln liksom. Hur kan ett barn idag inte veta något om datorer? Det är typ som att inte veta vad TV är.
Det här med att nästa generation är digital natives kan vi ju glömma.
(Tydligen det här med att rusta våra döttrar för informationssamhället också. Framtida jämlikhet också. Oj, där lade jag visst in den där växeln ändå.)
Veckorevyns Fredrik Backmans “Så tolkar du hans sms” via Hanna Fridén:
3. Han använder Smileys
Det betyder:
Smileys från en kille är i regel ett gott tecken. Det betyder att han släppt ner garden lite och vågar vara gullig. Det signalerar också att han tror att du är lite dum i huvudet. Förlåt, men killar tror alltid att de är smartare än du. Och eftersom 95% av killars humor utgörs av ironi tar han för givet att du inte fattar det.
Jag är mållös.
Men nu vet jag i alla fall vem som skapar manshatet hos nästa generation feminister.
(paus)
Nej, jag kan inte släppa det. Tror han att jag är dumihuvet säger du? Backman, jag har bara ett ord till dig:
SKAMMEN.
Via Sara Lövestam hittar jag ett “vetenskapligt” “test” på BBC som ska avgöra huruvida du har en manlig eller kvinnlig hjärna. Jag hamnar relativt nära den könsliga “nollpunkten”, på -30 på en skala är -100 är superkvinnliga hjärnan och +100 supermanliga.
“Jaja, jag var ju i alla fall mindre kvinna än genomsnittet,” är min första tanke, och precis som Sara är det intressant att fundera över varför det skulle kännas bättre att ha en mer “manlig” hjärna, men när jag läser igenom mina testresultat inser jag att det enda jag egentligen bryr mig om är att vara bättre än genomsnittet på alla deltesten; jag vill bara scora högt för fan.
Och det gör jag naturligtvis, på nästan allt. På att minnas vilka objekt som bytt plats i en bild (minnestricks; tack min mattelärare i sjuan), på min “empathy score” (”You are very empathic and would be an ideal person to comfort people in a time of crisis“) och på att rotera 3D-objekt (”Are you an engineer or do you have a science background?“).
Jag ska komma ihåg att i perioder av dåligt självförtroende är det bara att göra vad som helst för test där man kan jämföra sig med genomsnittet.
Man glömmer ju lätt bort att man är en übermensch va.
(En rolig fotnot är att man var tvungen att välja om man föredrog män eller kvinnor ur en attraktionssynvinkel, och jag tänkte att jag är ju tillsammans med en s. k. man just nu så jag får väl svara det. Så fick jag sätta betyg på mäns ansikten och testet talar sedan om att jag föredrar dem feminina. What do you know.)
“It is sometimes assumed that women’s greater vulnerability to overthinking, compared to men, is due to some biological difference between women and men – for example, women’s hormones, or the organization of women’s brains. Future research may provide some evidence for these assumptions, but right now the evidence is pointing toward social and psychological roots to women’s overthinking.”
Jag fick vänta till sida 49 för att Susan Nolen-Hoeksema skulle bekänna färg, men nu känns det lite tryggare att låta mig påverkas av den här boken.
När jag hade skrivit att bloggen skulle bli bättre om Piraten inte läste undrade han om han skulle sluta. Bara sådär, utan att gräva i varför. Grävande är inte hans grej; tillit är hans grej. Vilket naturligtvis är väldigt skönt, samtidigt som jag egentligen skulle behöva lite grävande i orsakerna till varför jag började känna att det vore bättre om han inte läste.
För det är ju egentligen att jag är rädd för att prata med honom om saker jag inte känner att han lyssnar på eller förstår eller vill höra. Jag vill gärna skylla misskommunikation oss emellan på kultur- och språkförbistring, kanske även generationsskillnad (10 år betyder en del i vilka attityder man växt upp med), men ändå känns vissa saker smärtsamt personligt.
Till exempel vet de flesta av mina läsare att jag har legat runt min beskärda del, och det är inget jag skäms över. One-night-stands-kulturen har både hjälpt och stjälpt mig; som alltid när man engagerar sig i risky behaviour gäller att den som sig i leken ger får leken tåla, och visst har jag fått mig törnar. Men jag har också haft väldigt roligt på vägen, och som jag sagt förut ångrar jag (nästan) inget och ingen.
Jag vet att Piraten sade en gång på fyllan att han sällan kände sig så levande som när han slogs, och att han både älskade och hatade det på samma gång. Jag känner samma sak när jag är out hunting for meat.
Jag skäms inte, och jag tänker inte börja skämmas. (Snarare tvärtom; som jag redan skrivit om i Vi som aldrig hade huvudvärk var det förknippat med stolthet och frigörelse för mig.) Det är en del av vem jag är, hur mycket flickvän jag än är. Och därför känns det ibland väldigt sorgligt när jag får känslan av att Piraten inte alls är bekväm med det. Han varken ser det roliga i anekdoterna eller förstår nojorna som skapats. Han tycker inte att slampan, som så uppenbart agerat utan respekt för sig själv så många gånger (för det är ju problemet han har med henne), är samma tjej som han är kär i och tillsammans med.
Men jag hör att hon som bakar morotskaka och kysser på pannan inte är hon som jagar knullbyte i baren (eller villigt själv är måltavla för andras jakt, för den delen).
“Varför vill du inte kännas vid det?” frågade jag.
“It’s just not the LSM I know,” sade han.
Jag undrar om han inte kan se dragen från slampan i sin flickvän. Tjejen som tar för sig sexuellt och… och…
“But you don’t have sex whenever you want and things like that. You care about other people.”
Och det är då jag inser att det naturligtvis inte är så enkelt som att bagaren och jägaren inte får plats i samma roll. Med runtliggandet kommer, lika mycket som en sexuell frigjordhet, också ängsligheten att vara till besvikelse och jakten på bekräftelse.
The LSM you know är ju precis vad det är darling.
Det gör ont att snubben jag är kär i inte kan se att både buna och bäna från slampan går igen i flickvännen. Bä när jag messar dirty med glimt i ögon och vattnad mun under fina middagen, bu när jag ligger med besvikelsetårarna i halsen men inte vågar säga någonting. Bä när jag är glitterfullgladkåt och vill ta med honom in på krogtoaletten, bu när jag ser mellan fingrarna med sexistskämten för att jag kanske inte får ligga om jag ställer till en scen.
Kanske får bagaren lite mer utrymme än jägaren nuförtiden, men det är bara de yttre omständigheterna som förändrats.
Inuti är jag fortfarande hela mig.
Bun och bän.
The Fever har flyttat hit från USA och igår var vi ute och åt. Diskussionerna rörde sig kring sex och relationer och enhörningar (att fantisera om att vara en enhörning gör dig naturligtvis inte till enhörning – men att fantisera att din partner är en när ni har sex, gör det dig till unicorn-lover?) och The Fever försökte från sitt amerikanska perspektiv tipsa en “svensk” “metrosexuell” kille i sällskapet om hur han skulle plocka upp brudar.
– Jag har bästa tricket, sade hon. Funkar alltid. Gå bara fram till snygga tjejen som står vid baren och fråga “What are you drinking?”. Det köper du åt henne. Inget “Får jag bjuda på en drink?”, inget sånt tjafs. Girls love confidence.
Jag sade att det där är nog inte vattentätt i Sverige. Att vissa tjejer funkar det säkert på, men jag och många med mig skulle bara bli irriterade på den självgoda snubben, ta drinken och gå därifrån (alternativt vilja ta drinken och gå därifrån men känna mig obliged att prata med snubben i två minuter först.)
Fast ibland undrar jag om det bara är jag och en handfull andra genusallergiker som reagerar så. Om Agneta och Carita ute på orten likaväl som Ebba och Katarina på stockholmskrogen love confidence och inget hellre vill än att bli bjuden utan att bli frågad.
(Säg att vi kommit längre än så.)
Idag ska ni läsa Gustavs text om Boris Benulics del i den där boken alla pratar om som inte jag heller har läst. Teaser:
Boris! Det är så fantastiskt att få ta del av dopingskrönor vars uppenbara skrytfaktor bara lite grann dolts under förevändningen kritiskt reportage (en gång följde han några bodybuilders med lustiga droger i kroppen och de fick tydligen massa ragg på krogen). Och att få återbekanta sig med den sköna vardagsmyten att a) män som är jämställda knullar mesigt och b) kvinnor vill ha rejäla muskler och verktygslåda på sin man. Ja, tolka verktyg på vilket sätt du vill, tolkningarna är båda lika uppmuntrande lustiga. Mannen är idag feminiserad medan kvinnor egentligen vill ha nån som kan ratta en grävmaskin.
Det är alltså allt som sägs i Boris Benulics bidrag till F-ordet, kapitlet om machosex.
[…]
Men vad ska vi då göra åt saken? Jo vi kan ju börja med att säga fuck you right back Boris, jag är denna mjukis du föreställer dig, men knulla, det kan jag fan visst.
Hade hemmasittarkväll i lördags med piratpaus och drog en runk eller tre till random internetporr, och det vet ni ju redan att jag oftast inte har några problem med det här med porr – alltså, inte mer än med samhället i stort, hönan ägget osv –
men då, i lördags, när jag var klar halvvägs in i det klippet jag höll på att titta på, var det som att luften gick lite ur mig. Medan jag stängde av klippet och private browsing-funktionen i safari och kröp ner under täcket tänkte jag, lite trött och lite ledset, med dubbelt radavstånd och utan frågetecken:
Asså kvinnlig underordning.
Känns inte det bara jävligt DONE.
Hmmm. Du… Vad skall jag placera dig i för fack? Du är en svår nöt att knäcka, för du verkar vara väldigt mångsidig, börjar ett stycke i ett mail daterat några månader efter min sextonårsdag. Det var en av mina lajv/internetvänner, en näpen pojke på fjorton-nånting som jag mailade om livet, universum och allting med. (På den tiden betydde det sex, fejktyska, pseudodjupa utläggningar och George W Bush, av de arkiverade mailen att döma.)
Lajvpojkens kategorisering av mig löper genom både sjuk humor och skön livsåskådning innan den landar i Jag antar att du haft sex? Är du numfoman kanske? Jag tänkte väl det. Du är en Psykopat modell Kåtbock. Är det ungefär vad du har kommit fram till? Er rätt så cool och snygg psykopat visserligen. Du gillar ju VaranTV, så du behöver inte lobotomeras. Du får börja ta medecin, så kanske du kan räddas. [sic]
Ungefär ett halvår senare skrev min kusin Kroppsbyggaren i ett mail till mig att Du är helvetiskt brunstig LSM. Du får hitta nånn snart, annars kommer du att explodera av konstig brunstighet.
(Ja, ord som brunst var sånt vi sa. Don’t ask.)
Jag vet inte när det började.
Jag vet bara att plötsligt var jag tonåring och kåt. Och det var jag stolt över.
När jag blev tillsammans med Najs Fred låg vi så ofta vi kom åt, och det första året av distansförhållande minns jag som hastiga helger i en romantisk dimma av knullsvett, sperma och trassliga lakan. Jag var stolt över det också, oj så stolt jag var över att jag hade – och ville ha – så mycket sex, oj så stolt jag blev när folk skakade på huvudet.
Jag lade upp knullrufsbilder på Helgon och skrev svenskauppgifter om säd. Jag sparade etiketter som nymfoman, kåtbock och helvetiskt brunstig som medaljer på jackslaget (bildligt talat, alltså – även om älskade Bästisen faktiskt gjorde ett par trosor åt mig med texten PSYKOPAT MODELL KÅTBOCK skriven med glitterpenna). Det var också hon som myntade uttrycket M/S Kåtbock – det var alltså jag, som drog fram som ett lastfartyg, och lämnade trånande pojkstackare i kölvattnet.
Nymfomani är ett begrepp som har debatterats. Liksom mödomshinnan finns det egentligen inte längre ;) Hypersexuell är det nya namnet, men det sägs vara extremt svårt att avgöra vad som är en onaturlig sexdrift, och många säger att nymfomani (som enbart används om kvinnor) bara är ett sätt att stigmatisera kvinnor med närvarande sexlust, precis som stämpeln “hysterika” som, återigen according to sources, använts för att kuva originella och framgångsrika kvinnor från Marliyn Monroe till Britney Spears. Nymfomani är ett sätt att förklara den kåta kvinnan sjuk i huvudet. För kvinnan ska alltid bara vara lagom kåt.
Jag var stolt över att inte vara lagom kåt. För mig bevisade etiketterna att jag inte var någon jävla brud som hade huvudvärk, var trött eller låg för att killen ville. För mig visade det att jag visste vart skåpet skulle stå och ställde det där för egen maskin. Och dessutom gav det mig lite av den bad girl-kredd jag inte kunde få på något annat område i livet, mesig präktig och prudentlig som jag ju (trodde att) jag var. Hon som hade sex med kängorna på hade i alla fall lite av en edge.
(Senare har jag fått veta att det fanns ganska många i den där lilla staden som tyckte att jag och Bästisen var ganska tuffa ändå, och efter år som fyllesingel och skandalprinsessa har till och med jag lämnat mycket av min mentala präktighetsetikett bakom mig.)
Men grejen är ju att jag inte alls hade någon enorm sexlust. Jag var egentligen inte kåtare än the next person. När jag ser tillbaka och tänker på min tonårstid tar jag nästan lite retroaktivt illa upp av allt det där jag var så stolt över. Psykopat modell Kåtbock. Inte konstigt att man får slampighetskomplex eller att ramlar in i hora/madonna-uppdelningar när man redan från början fått höra att det är något fel på en, något konstigt med en – att man, fastän det sägs skämtsamt och välmenande, kallas för sjuk i huvudet.
Och inte konstigt att den idén om brudighet och sexlust – och för all del att stolt embracea Kåtbock som sitt mellannamn – naturligtvis påverkade min egen förväntan på att jag skulle vara kåt hela tiden och överallt. Att inte ha lust såg jag som ett personligt misslyckande.
Jag har fortfarande väldigt svårt att säga nej till sex. Och fastän det mesta av min genusförvirring från min tonårstid känns inaktuell kopplar jag fortfarande ihop det med “brudighet”.
Att säga nej till sex är att inte kunna skruva i en glödlampa.
Att säga nej till sex är att bara dricka cider på krogen.
Att säga nej till sex är att tro på Mr Right.
Att säga nej till sex är att bara vara lagom kåt.
Jaha så nu har man läst i minst tre bloggar om boken One Track Mind. Otto säger att själva problemet är att det inte är roligt (det är bilder på saker som ser ut som bröst och män som har intervjuats om bröst), men jag tycker att problemet är den unkna könsuppdelningen man smetar över hela idén. I engelska The Sun:
To women the photo above, and the ones in our slideshow below, no doubt look like random, everyday objects. But one bloke reckons they remind him of only one thing – BOOBS.
Tony Davidson spent TEN YEARS collecting the titillating snaps from new book One-Track Mind.
The 44-year-old, a London ad agency chief, says: “I didn’t have a book in mind, I just kept photographing things that reminded me of a woman’s best assets.”
“I got about 1,000 images and decided to put them in a book with comments from blokes on boobs.”
Kunde de inte ens varit PK nog att ha en token lesbian med i boken? Eller erkänna att straighta kvinnor också kan vara tuttbesatta, kolla på uppslutningen för VP Challenge liksom. (Eller, säger Otto, att straighta män inte alltid ser bröst överallt.) Eller så hade det kunnat vara en tjej som fotograferat fallos-liknande föremål i tio år, det hade varit lite roligare.
Jag läser Akuhujan och Niklas Hellgren och tänker på det här med subjekt och objekt (om blicken i spegeln och porren finns det mycket att säga, men inte nu).
Och jag tänker på Piraten och vår relation. Det finns väldigt mycket att säga om den ur ett köns- och genusperspektiv, men jag tänker inte riktigt gå in på djupet på det heller nu. Jag måste dela upp det. Och så vet jag inte hur mycket jag pallar skriva när hans svenska vänner är mina svenska vänner som läser här.
Jag nöjer mig med det lilla idag. Det är ju ändå fredag.
Subjekt, objekt.
Efter tjafset i måndags natt, det ebbar ut, fortfarande den där obehagliga känslan i maggropen fast det borde vara utrett. Han som håller på att somna, dagen som håller på att gry. Han ligger på sidan med båda händerna under ena kinden, knäna lite framåtböjda, han ser liten ut på något vis. Det grå ljuset och alla känslorna gör det: “You’re beautiful lying like that,” viskar jag och stryker längs med hans silhuett. Och när jag gör det känner jag med ens hur otypiskt det är för oss.
Objekt, subjekt.
“Beautiful?” säger han nästan roat, som om det vore språkfel att säga det till honom. Det är ju han som brukar säga. Jag som brukar få höra. Han som ser. Jag som blir sedd.
Vi somnar.
På vägen till jobbet nästa morgon tänker jag på allt som inte känns riktigt bra mellan oss och hur jag ska orka ta upp det, jag staplar upp och listar i huvudet och får en liten klump i halsen.
Imorse efter nästa vackra grå natt med min vackra lilla man som inte kan vara beautiful tänker jag på precis samma sak.