LSM

EL FIN! DIE ENDE! HET EINDE! THE END! FIN! КОНЕЦ! SLUT! This is it.

Drama! Piano! Självgoda liknelser och handen på hjärtat! Tack för allt! Jag älskar er!

Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. En dag kommer kanske stunden igen, och då kanske LSM kommer tillbaka. Kanske inte. Kanske kommer något helt annat. Kanske kommer ingenting alls. Den som vill veta kan lämna sin email i en kommentar eller skicka ett mail.

Någon kommenterar det säkert många tänker: att den där Piraten inte verkar gå av för hackor. Men det handlar ju bara om att jag bara skriver om det dåliga.

Jag skriver inte om det fantastiska.

Jag skriver inte om att Piraten är den första person jag är tillsammans med som jag överhuvudtaget vågar fantisera om en framtid med. Jag skriver inte om den Pirat som alltid är så stolt över mig och som lyser upp av att ha mig i varje sällskap, om den Pirat vars vänner kommer till mig och kramar om mig på fyllan och säger att jag är fantastisk, eller den Pirat om vilken mina vänner säger att det alltid skiner igenom hur mycket vi tycker om varandra.

Jag skriver inte om den Pirat jag lägger mig i armarna på varje kväll, hur jag efter tio minuters omfamning vänder ryggen till och blir skedad, och hur han efter ytterligare tio alltid säger “night night baby” och vänder sig om för att jag ska skeda honom.

Jag skriver inte om den Pirat som erkänner att han i hemlighet älskar att jag inte vill ha städhjälp, den Pirat som peppar bort mitt dåliga jobbsjälvförtroende och mina sociala nojor, den Pirat som high-fivar Syntluggen i baren eller villigt kraschar i Najs Freds säng utan nojor eller avundsjukor, den Pirat som dansar naken lika ofta som han för allvarliga jobbtelefonsamtal naken (hela tiden).

Jag skriver inte om den Pirat som kommer hem full och inte kan sluta prata om hur mycket han älskar mig och den Pirat jag saknar med hela kroppen så fort han är bortrest fastän jag uppskattar ensamheten.

Men det är ju honom jag är ihop med, mest av allt.

Jag hade kanske tänkt skriva nånting, men det är nog inte riktigt läge. För trött, för full.

Men.

Hade liksom tänkt.

Skriva någonting om midsommar och svenskar, jaget och dom:et, att vara här när hela sverige är så där (i sverige).
Eller något om hur viktigt det plötsligt blir att spela Vi sitter i ventrilo med Basshunter.
Eller hur det värmer att François (jo, han finns fortfarande, och alla dom andra) trots noll svenskakunskaper har stark åsikt om “dotta” eller “datta” i ventrilo och kan sjunga med i sången.
Hur hon jag inte känner på nästan flytande svenska säger tack, fan vad fint det var, jag har ju bott i Sverige ett par år men aldrig varit med om det här.
Hur jag lagar nästan all maten men är ängslig husmor och kör ut folk ur köket.
Hur vi bygger midsommarstång av ölburkar i vardagsrummet.
Hur vi tänder eld på en bok.
Hur… kanske mest hur potatis och sill – hur jag lagar vegetarisk sill kvällen innan
sillidill sillidill med potatis till

Hur sova sova säng säng säng

Upp och flytta imorgon

Årets Queensday var definitivt min bästa Queensday någonsin.

Solen sken så att det brände i nacken i torsdags när hela staden fylldes av gladfulla medborgare i orangea kreationer, Piraten som en liten fackla orangeast av dem alla när eldskägget connectade holland-kepsen och holland-tröjan.

Bästa bästa syster – smal som en sticka efter en veckas soppdiet då när hon slog i hakan i Egypten, brun som en liten bajskorv efter samma semester, och på det där sprudlande humöret bara hon kan vara – var här och det kändes som att hon aldrig varit borta. Vi lastade en cykel full med kassar av gamla kläder och knödde oss fram mellan försäljare och flanörer till vår bezatta* mark där vi slog läger, varorna till salu på gammal kartong och en picknick-filt att base-campa på, och ett hav av vänner som kom och gick under hela dagen.

Spiff som också var på besök sov i ett hörn med en orange slokhatt över ansiktet, kompisen som kallats för “Swedish poster boy” hade kunnat sälja sand i Sahara som han flörtade med alla kunder. Ölen stod som spön i backen, eller åtminstone stod de på backen, bricka efter bricka. Wåfflan hittade ett rasistiskt förkläde och jag köpte ett par alldeles för höga klackstövlar och en fin gammal uppläggstallrik som Piraten alltid kommer hata.

Nu har syster åkt igen och jag längtar redan till nästa besök.

* På Queensday är det så kallad vrijmarkt, dvs vem som helst får sälja vad som helst utan att betala skatt (ryktet säger att även bankerna innefattas av principen). Det gör att hela stan förvandlas till en enda jättepackad (i dubbel bemärkelse) loppmarknad. För att vara säker på att få plats får man gå ut och paxa mark några kvällar innan. Det gör man med markeringstejp eller krita som man skriver “bezet” med. Då är det besatt liksom. Ingen kan ju fucka med markeringstejp.

Det här sms:et skrev jag till mig själv igår.

1 handlar om den fantastiska två meter långa platinablonda synth-amazonen som jobbar på baren jag var på i lördags, eller är barägarens flickvän i alla fall. Eventuellt är hon född man. Jag blir bara så jävla glad av folk som henne, som ger fullkomligt blanka fan i att hennes stilettklackar och synthfrilla inte direkt gör att hon drar mindre uppmärksamhet till sig.

2 är något jag glatt pratade om igår. “Anyone interested in phonetics!?” skrek jag över halva baren innan jag lanserade min tes. Jag tror att jag också kallade mig “fonetiskt geni” och påstod att eftersom jag hört det här kunde det inte vara fel, med den icke-inföddas extraskarpa öra. Jag tycker mig alltså höra ett mer eller mindre halvstumt R efter många engelska vokalljud, åtminstone hos britter och australiensare. Sandra blir Sandrar, drawing blir drawering, osv. Jag tror att min publik höll med mest för att få byta ämne ;)

Ja, nu är ju det här knappast några nyheter längre, men mitt bloggande har inte varit vad det borde vara på väldigt länge. Jag skyller på livet, döden, fan och hans moster.

Men det är ju officiellt nu.

Elin hjärta Gustav.

Elin, min älskade Paris som måste få heta Elin i sin egen relation för jag kan inte äga någon del av henne i det här, Elin, queen of fucking everything, som rockat min värld sedan nyår 06/07 och som fortsätter att hålla fanan precis lika jävla högt genom allt jävla everything hon går igenom. Och Gustav, fin-Gustav, plötsligt på min blogg efter ett blogghångel på annat håll på – just det, Elins releasefest 2008 – som via remixmailande, msn-hjälteskap, Sinkadus-tidningar och födelsedagslåtar kommit mycket närmare än så.

Ibland är den här eländiga världen så jävla fin att sånt händer.

Att de finaste för varandra faktiskt får varandra.

Att de når fram till varandra, att de hittar varandra och att de vågar hålla kvar i varandra.

Jag har ett särskilt förhållande till den här relationen. Jag har sett den växa fram, trevande och nojande, hetsande och skojande (förlåt, kunde inte låta bli att rimma där). Heck, jag har till och med fått mms:at till mig – i realtid! – en bild på de lyckliga tu efter första gången de utbytte kroppsvätskor. Jag har fått panik-sms mitt i natten och jag har hotat att ringa upp och skälla ut på fyllan. Ta vara på det här nu, dumhuven!, hade jag sagt. Gå förihelvete inte miste nu!

Men utan ett enda telefonsamtal från den berusade relationscoachen har de lyckats att ta vara på och inte gå miste om.

Och jag är så sjukt jävla stolt över dem för det.

Det är sällan två människor förtjänat varandra så mycket. Och det är sällan jag varit så glad över att de insett det. Grattis ffs.

Jag gillade aldrig ens att cykla innan jag flyttade till Amsterdam, men hur trött jag än är på den här staden kan jag inte förneka att det finns få saker som slår att glida fram längs kanalerna på två hjul en solskenskväll.

Möjligen att glida fram längs kanalerna med en stor, tung och kompetent stuvad last bakpå.

Ja, jag älskar att cykla med last. Kalla mig fånig, men jag njuter när jag hör tjugofyra skallrande Heinekenflaskor över varje kullersten eller när resan till Indien börjar på cykel till stationen. Kalla mig fånig, men det är tamejfan en känsla av frihet: jag älskar att inte vara beroende av någon eller något annat för att ta med mig mina saker. Och jag älskar att det inte är konstigt i den här stan. Att pakethållare har tjocka resår istället för fjolliga handtag, att det finns lådor för barn frampå cykeln och att folk cyklar med allt från blomsterkvastar till brädor under armen.

För ett par helger sedan när det var så fint väder bestämde vi spontangrillkväll hos Otto och Wåfflan (även känd som Data-Wigge), men de hade ingen grill. Inga problem, jag monterade ner Piratens, packade i blå ikea-kasse, stuvade benen (grillens) mellan benen (mina) och trampade iväg.

Heck, jag har ju till och med flyttat på cykel. Fast det är mest jobbigt, måste jag erkänna. Men ändå. Det går! (Räkna med tio vändor för litet bohag exkl möblemang men inkl madrasser)

OCH SOM JAG ÄLSKAR ATT DET GÅR.

Så mycket att jag måste kärleks-fin-photoshoppa en bild på mitt senaste lass åt er.

Jaha, så nu är alltså det Ada Lovelace-dagen och jag har signat upp för att blogga om “a woman in technology whom I admire”. Technology att tolkas väldigt fritt.

Jag har funderat mycket på vem jag skulle vilja blogga om.

Piraten föreslog min egen mamma, för att hon alltid har varit en sådan DIY-förebild som aldrig stått svarslös i hemmet; det finns ingenting på hemmaplan som inte mamma klarar (hon har till och med lärt sig skypa) och det finns en sådan oerhörd styrka och frihet i det. Friheten och styrkan att klara sig själv, kanske.

Sedan funderade jag på att prata om Jezebel-bloggen. Vad jag vet (och jag kan mycket väl ha fel) finns det ingen annan lika stor blogg med samma genomslagskraft som lyckas kombinera nöjesnyheter, populärkultur och kuriosa med ett lika klart feministiskt patos och samma välsmorda munläder. Jezebel lägger feministperspektiv på kvinnlig fulkultur – i digitalt format – and I love it.

Men sedan tänkte jag att jag vill gå lite mer old school. Josephine Cochrane (1839 – 1913) uppfann diskmaskinen. Det ryktas att hon rentav sade “If nobody else is going to invent a dishwashing machine, I’ll do it myself!”. Idle hands må vara the tools of the devil – men upptagna händer gör inte revolution!* Heja Josephine som befriat oss från diskandet.

* Det går förstås att argumentera att hushållshjälpmedel som tvätt- och diskmaskin bara ger kvinnan marginellt mer fritid i ett samhälle där hon fortfarande förväntas sköta i princip hela hemmet, och alltså inte har gjort mycket skillnad på det stora hela. Det har man kanske rätt i. Men någonstans måste det börjas, och slipper man diska och tvätta för hand hinner man kanske gå på möten och skriva pamfletter.

Schatje skapar ett facebookalbum som heter någonting i stil med Alla, allt och överallt och mitt i det finns en otaggat bild av mina kläder på ett golv i en hög.

Och så minns plötsligt jag hur det var.

Att lämna mina kläder på hennes golv i en hög.

Vin och oliver.

Och så tänker jag som jag liksom gör ibland på vad som kanske kunde varit om jag inte inte hade gett det en chans.

Och hur nära jag var att inte heller ge Piraten den chansen.

Jag gör en Hustrun och stannar hemma på fredagkvällen.

Hemma med Piratens fantastiska, hemmagjorda pommes.

Jag känner mig lite som den där mannen vars väg till hjärtat går genom magen, och jag har ju till och med kavaj på mig.

Honey, I’m home!

Bara portföljen som fattas.

Helgen ger oss en av de kanske finaste kommentererna på den här bloggen nånsin.

Okej, så klockan är ett på natten och jag sitter och läser här för att få ordning på mina stirriga tankar. Igår hände mig det konstigaste och mest oväntade på länge så jag använder din blogg lite för att skriva av mig, men vill även ge en peppande spark i baken till alla som funderar på att säga hur de känner inför folk de är hemligt kära i, men inte vågar!

– It’s the house with the crazy mailbox, säger jag för att skilja ut mammas hus bland de anonyma vita radhusframsidorna.
Det är inte huset jag växte upp i men det är huset jag var tonåring i, och det är huset jag kommer tillbaka till varje gång jag åker “hem” (att jag sedan säger att jag ska åka hem när jag åker, eh, hem, också är ju en annan femma… liksom att jag av rutin kallat både jobb och hotell för hemma i förbifarten).

Vi öppnar dörren och mamma hälsar mig med en varm kram och Piraten med ett fast handslag. Hon presenterar sig inte men det är nog lika bra för Piraten skulle tappa bort sig redan efter två stavelser i det svenska femtiotalsdubbelnamnet.

Och sedan gör vi det man gör hemma: vi sitter kring köksbordet och långfikar med smörgåsar med ost, kaffe med mjölk, bragokex och skrönor. Mamma beklagar sig över sin engelska och Piraten försäkrar henne att nej nej, den är kreativ och poetisk och så skrattar de båda. Vi pratar om allt från världsläget till mammas begravning (”I want this song, No woman no cry, to be played from ten speakers!”) till stjärtlappar och promenader. Någonstans där tänds en gnista i både mina och mammas ögon.
– Har vi några stjärtlappar?
– Ska vi gå till pulkabacken?
Vi bygger improviserade åkdon av plastkassar och tidningspapper (”original style”, säger mamma helt omedveten om hur gangsta hon låter) och ger oss av. Bakom min gamla lågstadieskola tittar vi ut över hela stan och ser havet glittra bland kranarna och skeppen, skogen glänsa vit av snö, och de få höghusen i fjärran torna upp sig bland träden. Vi kommer till pulkabacken där någon börjat samla ihop till en påskbrasa (”we light a big fire to scare the witches off, it’s a west coast thing”, förklarar jag för en förvirrad Pirat) och jag förfasas över att det växer sly i halva backen.

Sedan bär det av och mamma är vildast, tjuter och tjoar med benen i vädret där hon susar nerför backen. Ner och upp och ner och upp och ner igen. Piraten och jag krockar i en grop, plastpåsarna rivs sönder på undersidan av sly och bös som sticker upp ur snön och vi har snö precis överallt. Piraten är mäkta imponerad över mammas stjärtlappsskills och mamma, hon bara lyser.

Sedan somnar Piraten i soffan för han är så trött efter skidåkandet och stjärtlappandet, medan mamma lagar mat och jag och mamma twistar i köket till Let’s do the twist. När vi blir för högljudda vaknar Piraten och kommer lunkande nerför trapporna. Då går Inbjudan till Bohuslän på från mammas favoritskiva (som innehåller reggae, progg, sextiotal och visor) och hon för mig stolt i vals som för att visa upp mig för Piraten. Jag följer klumpigt och försöker räkna ett-två-tre-ett-två-tre medan bohusbergen rullar som blågrå dyning ur högtalarna. Vi kikar på sångtexten i Google translate och mamma tjuter av skratt när “Hulda kärnar smör” översätts till “Nuclear Hulda butter”.

På vegetarisk finmiddag med vin (vin! som mamma grimaserar åt för hon tycker är så äckligt men ändå vill servera) där Piraten får ta först (”you’re the guest!” – “yes, but you’re the ladies?” – “but you’re the guest! now go on!”) följer ytterligare någon timma av köksbordssamtal (nu bondar Piraten och mamma om snickeri och hantverk – utrustnings-Piraten är naturligtvis imponerad av hennes välutrustade snickarbo(d) i källarn, och mamma är stolt över sin nya bandsåg), och sedan har vi FF med en fullständigt miserabel drink-and-a-half på Hemortens minst fruktansvärda bar innan vi inser vårt eget bästa och går hem och knullar istället.

När vi sagt hejdå till mamma på söndag förmiddag får jag känslan av att hon aldrig mer kommer spontanhota med att slå ihjäl Piraten om han är elak mot mig.

22.17 hämtar pappa mig på Göteborgs centralstation och i tjugo minuter ut till Landvetter speed-pratar vi om workshopparna, Piraten, livet och allt det där andra vi vill få ur oss far och dotter emellan på svenska, innan vi hämtar Piraten.
– Du har inte sett några foton va? frågar jag pappa när jag kommer på att alla inte har facebook.
Och det har han ju inte, varken facebook eller sett foton.
– Han har jättestort rött skägg och så är han jättekort. Ja eller inte jättekort alltså, men ett par centimeter kortare än mig i alla fall.
– Har han rött hår också? undrar far, för det är naturligtvis det man vill veta innan man träffar sin tjugofyraåriga dotters trettiosexårige engelske pojkvän med två barn.
– Nej det är mer brunt. Skägget är liksom inte morotsrött heller, mer typ tegel.

Sedan pratar vi om pappas skägg och vilka frisyrer det haft ända tills vi kommer fram till flygplatsen. Piraten är redan påväg ut med väskan slängd över axeln och specialbyggda byxor från New York som ser ut som kostymbyxor men skyddar mot vatten och andas (så att man kan räsercykla till jobbet med dem).
Han vet hur man imponerar på min far fastän de aldrig setts.
– Welcome to Sweden, säger pappa och tar i hand.

Piraten får naturligtvis sitta bak medan jag sitter på passagerarsätet och pappa kör. Någon ordning får det vara i bilen. Vi åker ut mot Hemliga Ön och det är inte tyst en minut på vägen, för Piraten älskar att prata om precis samma saker som pappa. När vi passerat både Vävra Transformatorstation och avtagsvägen mot Tjuvkils huvud och vet att vi verkligen, verkligen är påväg ligger natten tjock över oss. Månen är gul och fet och rund som en ost och stjärnorna blänker som de bara gör på landet.
– Schh, viskar pappa när vi låser upp stugdörren. Min flickvän ligger redan och sover. Är det någon som vill ha lite vin?
Om det är, för precis som pappa älskar Piraten ett glas på kvällskanten. Medan vi två plockar fram ost och vin tänder pappa en brasa i öppna spisen och lika många levande ljus som Piraten brukar tända runt badkaret (för visst har de en gentlemannamässig romantiker i sig, båda två). Samtalet går som på räls. Fastän pappa är en av de minst humorbenägna människor jag känner lyckas Piraten, en av de roligaste människor jag känner, få honom att skratta till högt (!) flera gånger.

Vin- och ostkvällen följs av djupsömn i varsin slaf i den åttio centimeter breda våningssängen, långfrukost med utsikt över havet, naturskön promenad i strålande sol, och så pappas paradnummer – längdskidor i elljusspåret i Hemorten någon timma bort. Piraten har aldrig stått på ett par längdskidor förut och pappa är alldeles till sig över att han har någon att skrika “Well done!” och “You’re a fast learner!” till, visa tekniker och lära ut. Och Piraten älskar varje minut, fastän han har träningsvärk i muskler han inte visste att han hade efteråt. Dessutom får han ju använda både sportkalsongerna, specialundertröjan, den andra specialundertröjan, specialbyxorna från New York, specialjackan och specialhandskarna, och bonda med pappa om friluftsutrustning.

När pappa mötte Piraten tog han i hand och sade:
– Welcome to Sweden.

När han lämnar av oss på mammas gata ett knappt dygn senare tar pappa i hand igen, men den här gången säger han:
– Welcome to the family.

Vi köpte en tekanna.

Kanske var det då det började, och inte alls den där kvällen när han bjöd ut mig. Jag hade någon idé om att jag var en doer och skulle dra med honom till Ikea en lördag för att kolla in möbler till kontoret. Han ville att jag skulle träffa några av hans vänner på frukost innan. Jag ville vara young rockstar och såg till att vara ute och dansa till fem natten innan nästan bara för att kunna säga det till vännerna – nätverksprospekten, som jag såg det som – när vi sågs klockan tio och jag enbart på grund av min hårda vilja var fräsch som en nyponros.

Sedan tog vi metron ut till Ikea och provsatt hundra soffor och det absolut enda vi kunde enas om att vi båda gillade var en svart tekanna. Den var allt vi kom hem med, och hundra bilder på telefonen och en storslaget rörig plan på konceptuella rum och provokativ mormorsinredning.

Sedan uppstod konflikt på jobbet, Piraten slutade, vi sågs och var fulla och han bjöd ut mig och ni vet ju redan hur det gick den gången, jag sov i hans säng utan att något hände och vaknade fast besluten att inte låtsas som om någonting hade satts igång inuti mig.

När jag var på väg ut såg jag tekannan, som stod i hans hall som en svart symbol för allt som inte var hans jobb längre.

– It’s the teapot of broken dreams, sa någon av oss.
– We should meet up and drink bittersweet tea from it, sa den andra.

Jag skrev aldrig i bloggen om hur det började mellan mig och Piraten. Först var han bara en rolig kille som kändes mer som kompis än som chef (men ja, han var min överordnade, formellt sett). Sedan var en rolig charmig kille som kändes mer som kompis än som chef som snackade en jävla massa i möten medan jag förstrött funderade på hur hans snygga hand skulle te sig mellan mina ben. Sedan var han en rolig charmig kille som kändes som kompis som snackade en jävla massa och hade snygga händer och alltid ville ha med mig och Otto ut på öl och som jag var sjukt svag för.

Och sedan slutade han på jobbet, och sedan bjöd han ut mig på date.

Jo, precis så.

Det var första gången i mitt liv någon frågade mig om han “fick bjuda mig på middag”.

Det hela kändes väldigt surrealistiskt.

Dessutom var vi båda fulla. Jag drog något skämt till svar, han frågade igen, jag sade att han var full och att vi kunde prata om det någon gång när vi var nyktra. Och han sade nåt i stil med att han ju just blivit singel så det var liksom inte SÅ men å andra sidan var jag ju such a nice girl och förut hade han nästan blivit distracted av det när vi skulle jobba ihop men det gör vi ju inte längre och jag sa vi tar det här samtalet nyktra.

Sedan somnade jag hemma hos honom på efterfest och han bäddade ner mig i sängen jag numera sover i varje natt, erbjöd sig tusen gånger att sova på soffan men jag sa tok då, sängen är ju skitstor, och så sov vi som barn på behörigt avstånd hela natten. Fyllejag ville inget hellre än att han skulle lägga armarna om mig, förnuftsjag var glad och stolt över att vi höll oss på avstånd.

Jag tänkte att det vore en jättedum idé att bli intresserad av Piraten. Dels var han tio år (elva år och tio månader) äldre och hade två barn, dels kändes det liksom jobbigt att han typ tjänade hur mycket pengar som helst och kändes som värsta hotshotten (då), dels tyckte jag att det vore det oerhört dumt att fucka upp något som faktiskt verkade som en spirande vänskap på riktigt.

Så jag tog aldrig upp det där samtalet igen.

Luckily, someone did.

– Any name preferences for a cyber alter ego?
– I can hardly move and my brain’s not functioning so it’d be something like Terry Schiavo.

Söndag är biktens dag. Jag har undanhållit något för er. Ibland måste man. Undanhålla saker. Men såhär mycket kan jag säga: jag tror att jag är på god väg att bli kär i någon.

Det är en han.

Han pratar inte svenska, men vet allt om bloggen. Han jobbar också med reklam. Han är både sjövild, skogstokig och barnsligt söt fastän han är 30+, och vi kan kalla honom Hemliga Arne.

Fast han ville inte vara någon Hemlig Arne, och istället lät det så här två dagar senare.

Woh oh oh ooh oh *gör min awesome-dans och sjunger Ottos awesome-läte*

Men snela gillar mäj.

Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om att jag var i UK för att träffa kidzen igen i helgen och hur jag plötsligt befann mig mitt i världens giftigaste föräldrakonflikt. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om att vandra runt runt kvarteret där barnen bor i väntan på att få träffa dem och lyssna på Piratens upprörda mobilsamtal. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om känslan av att bara vilja gråta när någon skriker av ilska i en telefon och slänger på luren i örat med svärord som enda hejdå.

Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om glada små ansikten och solsken och känslan av att höra en liten engelsk sludderröst säga mitt namn på precis samma sätt som sin pappa. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om barn av sin tid som ska bli game designers, berättar historier om att jagas av terrorister, cannibal swimmers och motorized unicycles with a mouth, eller att the dream holiday har vackert väder och uranium assault rifles.

Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om tatuerade vänner med kråkfötter runt ögonen på det där sättet som bara riktiga hårdingar får, om trädgårdsmästare, bilmekaniker och budkillar som har musiken, buset och ett halvt liv av vänskap gemensamt, om skratt och öldrickande på puben utan middag, om mina yviga gester och dåliga sexskämt, och tryggheten i farliga killar gone snälla.

Så jag skriver väl inte så mycket.

Men jag börjar väl fatta att det är en del av mitt liv nu.

Och det har jag absolut inga problem med.

I fredags kväll satt jag med mina ex-flatmates (Ztrindberg har flyttat ut och Wåfflan har flyttat in hos Otto; men vem orkar keepa bloggen up to date) och Rory och Spiff hemma i mitt ex-hus och drack öl och åt take-away-thai och skrattade så att vi höll på att smälla av åt teckningar Wåfflan ritat när han hade knarkat.

Piraten var inte där.

Jag tyckte det var oerhört skönt att Piraten inte var där.

Att allt kändes pre-pojkvän och pre-samboskap.

Jag messade lite med rädderskan i nöden Paris (”Får man ens lov att känna så?”) som lugnade mig med att det är helt normalt (kanske inte med de orden, men alla vi KP/Bullen-fans vet att det var exakt det hon menade) och att när jag kröp ner med honom i sängen till kvällen skulle jag ändå veta att det var vad jag ville.

Vi gick till en bar och sent omsider kom Piraten med Snyggaste Mannen Jag Sett dit. De var i gay-mode igen och vi började fylleköpslå vad jag skulle betala för att se dem ha sex med varandra, jag tror att hembakt morotskaka plus femtio euro blev slutsumman. (Snyggaste: “I mean… how good is your carrot cake?” Piraten: “Trust me… It’s that good.”) Men fyllediskussioner om vem ens pojkvän kan ha sex med mot vilken ersättning urartar lätt till allvar i skämtkostym och innan jag visste ordet av satt jag och sa med bitterhet i rösten att fine, gå till horor du men det får fan vara 48 timmars karantän på det, och Piraten tog upp gay rapist-grejen (kvällen då jag kysste två straighta tjejer, eller åtminstone försökte, varav en hans kollega, som jag också minnesluckade bort så att han fick höra det från henne – allt det där är utrett nu och det var ingen big deal, men ändå) och jag freakade och kände att det är aaaalltid jag som är the slut och du som är the good guy och fan palla och tårarna brände bakom ögonlocken hela vägen hem på cykeln.

Väl hemma visade det sig att Piraten också var upprörd och jag fattade inte vad det var och surheten över att han dragit upp gay rapist-grejen bleknade när oron för att han var arg på mig tog över, och när jag kröp ner med honom vände han ryggen till och mumlade om tillit och att han hade haft en fantastisk kväll tills han mötte upp med mig och hsn ville bara kunna lita på mig.

– Vad menar du? pep jag mot hans ryggtavla men fick inget svar.

Jag sov oroligt, befann mig i ett onyktert tillstånd mellan dröm och verklighet, ville ligga tätt tätt intill men vågade inte vara annat än jättesubtil, rädd för att han skulle vakna och stöta bort.

På morgonen behövde vi gå upp tidigt. Jag vaknade i känslan av alltings skörhet, han vaknade och drog mig till sig och bad om ursäkt, och vi kramades länge *eufemism*.

Vi åkte till Hollands största ö och ljuset var fantastiskt och sanddynorna också och havet och vinden och doft av kaprifol och vi hade bara en cykel så jag fick sitta bak och luta ansiktet mot hans rygg medan kylan bet i kinderna. Kontrasten mot kvällen innan var som natt och dag.

– Jag har känt mig så kär i dig hela dagen, sade jag.

Ändå: skörheten finns ju där.

Ibland måste man kämpa för att skydda det ömtåliga. Det ändå är det här jag vill, precis som Paris skrev.

The year av pain blir the year av gain i What to focus on in 2009 av den alltid lika briljante Marc Johns.