Jag har inte tid att skriva nåt nu heller så det blir bilder igen, men gott nytt 2007.
Ikväll ska jag till Göteborg till en efterlängtad fest och imorgon är jag hemma i Amsterdam igen. Det går fort så här på slutet. Igår blev jag påmind om förra nyår, då jag och Flatmate var på Jamaica.
eftersom jag åker till den småländska hålan Hjältevad där jag tillbringade nästan alla mina skollov med mina älskade kusiner. Det var en tonårig nörds paradis.
Jag hade planerat att skriva ett god jul-inlägg och fundera kring faktumet att det alltid känns som en smärre styggelse att internetta på självaste julafton när man borde, inte vet jag, äta pepparkakor, tända ljus och titta på teve eller nåt annat med lite mer högtidlig feeling än att sitta framför burken som ett annat surfmongo. Men sen blev det liksom aldrig tillfälle - min julafton var full av sysslor och syskon och mat och teve såklart och choklad och julklappar och sällskapsspel och vips var den över. Och trevlig var den. God fortsättning då.
…att den präktigaste kuken i Nordamerika kommer att turnera Europa igen i vår! (Ja, det är såklart den här snubben som också omnäms här) Han bor i Kanada i ett hus och spelar in musik nu och hörde av sig till mig i veckan.
Ryktet gick ju iofs att han skulle turnera i höstas också och det blev det ju inget av - plus att våren är en bit bort och man vet ju aldrig, jag kanske inte ligger med turnerande rappare då…
Utsikt från min högstadieskola.
Stilla reflektion under hemresan ;)
Alla måste läsa Ottos inlägg! Jag hörde det inte för jag satt för långt bort men när Otto berättade för mig efter att vi blivit färdigklippta tjöt jag så högt och förtjust på gatan att en oljebollsförsäljare (eh, holländsk snabbmat) härmade mig och hånskrattade.
Uppdatering: Sa jag tjöt? Jag tror jag menade GNÄGGADE. Och hoppade upp och ner på stället. Geeze, jag har sån kontakt med mina känslor nuförtiden…
Som jag just skrev i ett mail:
Åh, det är nåt i luften nu! Semestern hägrar precis utanför räckhåll - en svävande, lekande andningspaus - och jobbets måndagsmorgonmöte var fritt från all prestationsångest och var bara ett femtontal utmattade
fnittrande människor som alla längtar efter jul och håller varandra uppe sista veckan. Everything’s gonna be alright.
Jag känner att julen hänger i luften. Vi bakade pepparkakor med färdigköpt deg från Ikea igår och tände tredje ljuset. Jag hade köpt lite kakformar på HEMA (Hollands motsvarighet till Å hlÅ©ns som är mest kända för sin egna korv, HEMA rookworst, vilket känns väldigt besynnerligt) men mest gjorde vi egna konstnärliga pepparkakor: Otto gjorde en giraff, en dödsskalle, en swastika och en fisk från helvetet (hakkorshumorn har lätt undanträngt kokainhumorn som den mest skrattframkallande tabuhumorn i hemmet) (åh, vänta, eat this: KAKKORS! Ahahahahaha), Sassy gjorde en felhörning (fråga inte… internskämt mellan de älskande tu), alla personer i huset (Barret var såklart… ett barr!), en kärnvapenmissil, en krulltott med mera, och jag gjorde en gigantisk gran (eftersom granar är Den Bästa Pepparkaksformen), en kuk (kunde inte låta bli!), min korallhaj och Farmer Boy med scarfen och det långa håret.
Sen drack vi slumpen av förra veckans glögg spetsad med landladyns gamla portvin och sade något i stil med “Nu var det hänt, tredje advent” eftersom ingen kom ihåg ens tillstymmelse till vers. Första advent kunde jag imponera med att recitera, andra advent improviserade jag något utifrån de fragment jag kom ihåg, men nu blev det platt fall.
På onsdag flyger jag till Sverige. Jul hemma betyder fest i dagarna tre: Mickes födelsedag den 22:a, lilla julafton den 23:e och julafton den 24:e. När vi var små kom mamma och pappa överens om att ta varannan julafton med barnen var, och vi firade på morgonen hos den ena, bytte klockan ett och tillbringade kvällen med föräldern som “hade julafton” det året. Nu minns jag knappt hur det var, men hos pappa fick vi i alla fall strumpor på julaftonsmorgonen eftersom han var i USA ett år i sin ungdom och blev väldigt inspirerad av tusen saker. Jag tror att vi hade tidig julklappsutdelning med den föräldern som hade morgonen och sedvanlig kvällsutdelning med den som hade kvällen.
När vi blev lite äldre blev det inte hållbart att fira två julaftnar på samma dag, och vi började med lilla julafton den 23:e. Hos mamma var jul alltid ganska opretentiöst och väldigt kärleksfullt. Jag tycker nästan bäst om den jul som är hos mamma den 23:e. Det är vår alldeles egen jul som ingen kan rå på, julen där vi haft både falafel och fiskpinnar på julbordet och där syskonen ger varandra sina presenter som är de bästa presenterna alla gånger. (Så är det förstås när jul är hos mamma den 24:e också, men det känns liksom mera mamma med den 23:e). Bara vi, ingen släkt, inget besök, no nothing.
Jul hos pappa har dramatiskt förändrats de senaste åren. Det brukade vara en pompös tillställning, upptrappad av bråk veckor i förväg, med ambitiösaste julpysslet och storbaket projektlett av mer eller mindre neurotisk styvmamma och mest fantastiska julbordet egenhändigt lagat av samma sönderstressade och extremt temparementsfulla människa. Lägg på oengagerade barn som knappt ville klä granen, dyra julklappar för att köpa vår kärlek, dubbla julklappar till styvsyskonen eftersom deras pappa inte hade råd att ge dem klappar, deras pappa med runt granen, kanske också stela farmor och farfar i för fina kläder, presentutdelning som took forever, och lättnaden juldagsmorgon när det var över och jag åt vörtbröd med äggröra och fårfiol till frukost framför teven i vardagsrummet.
Nuförtiden är jul hos pappa finmiddag (inte julmat alls, bara mat) i ungkarlslägenheten, knäcka nötter i blåa soffan och prata om livets väsentligheter, mera choklad någon? pappa fick visst en ask eller två eller hundra i present från gud vet vem eller vad för företag, presenter under granen som blir färre och vuxnare och av vilka minst en har med friluftsliv att göra varje år. Ingen släkt här heller.
(Pappa försöker visserligen nuförtiden alltid övertala oss att åka till farmor och farfar men jag vill vara i Hemorten på jul. Herregud, hur ofta är jag i Sverige? Det är stressigt nog med fest i dagarna tre och sen dessutom utgång på juldagen med gamla kompisar. Låt mig vara, låt mig knäcka nötter i din soffa pappa.)
Men jul i år har lysande utsikter: det blir klassfika med spillrorna av gymnasieklassen den 22:a, mamma har lovat att strunta i det mesta av julklappandet och istället fixa fabulöst vegetariskt julbord åt sina tre vegetarianbarn, och pappa kommer fira med oss den 23:e och sen åka själv till sina föräldrar på julafton, och utgången den 25:e innebär Karin och Bästisen. Ab fab.
Å h, kan ni höra Carl-Bertil Jonsson? “Till alla människor en god vilja.”
Jag bor i Amsterdam sedan exakt ett år, fyra månader och en dag. Jag är svensk.
I Sverige tänkte jag aldrig på att jag var svensk. I Sverige var jag inte svensk, jag bara var. Men i “den internationella smältdegeln” Amsterdam (hata klyschuttrycket) är min nationalitet, efter mitt namn, det första som jag identifieras med. Jag är one of the Swedes, eller jag och Otto ÄR the Swedes, eller jag är LSM the Swedish girl. Jag umgås mest med svenskar. Jag pratar mycket om Sverige, men bara med icke-svenskar (svenskar vet ju redan hur det är i Sverige - varför skulle vi prata om det?).
Jag lever myten vackra svenska flicka.
Jag har aldrig tänkt så mycket på svenskhet som under min tid i Holland. Jag får höra att svenskar är konstiga. Jag ser saker ur ett holländskt/engelskt/amerikanskt/venezuelianskt/kanadensiskt/whatever perspektiv och tycker att svenskar är konstiga. Jag berättar historier för dem om hur konstiga svenskar är. Saker som kanske inte är sant i Sverige men som blir sant när man bor i utlandet. Att vi betalar massor av skatt och har ett fantastiskt socialt skyddsnät, att vi är lite avståndstagande nyktra men är kalas när vi är kalas, att tjejer kan ligga runt precis som killar (och många gör det) och att alla röstar på socialdemokraterna, att blodpudding är gott och ingen egentligen har nutella på mackan, att alla är snygga i Sverige (och snyggt klädda!) och midsommarstången är en hednisk fruktbarhetssymbol och att norrlänningar bor i ensliga stugor och drar efter andan istället för att säga ja. Och att alla för helvete tar av sig skorna inomhus!
Icke-svenskar säger att man kan urskilja svenskar på gatan på avstånd för att vi klär oss speciellt, att vi har höga kindben, att vi är vaga och obestämda, men moralistiska som stannar för rödljus även om sikten är fri, att vår ironiska humor inte går att förstå och att vi saknar passion men ändå kan bada nakna i grupp i midnattssolen på fyllan hur går det till?
Jag bjuder folk på köttbullar med lingonsylt och gräddsås trots att jag är vegetarian. Lucia är plötsligt viktigt för mig. Jag åker till Ikea och känner mig lika trygg som hemma hos mamma, jag handlar på H&M och känner mig som kung, “jag förstår såklart begreppen HÅÅÅEMMM och IKEEEA mycket bättre och djupare än alla holländare” …
Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Men det är intressant. Kom att tänka på det här eftersom jag såg att Fredrik Lindström har ett nytt program om svenskhet. Jag gjorde ett test. Jag var 84% mellanmjölkslagom. 84% som de 23000 andra svenskar som gjort testet.
För ett år och fyra månader sen gjorde Holland mig svensk. Jag tror jag gillar det. Det är ganska coolt.
Men ibland är det skönt att komma tillbaka till Sverige och slippa.
Fragment från det förflutna.
RYSSLAND #1
JAG SKITER I
att Ryssland inte är “aktuellt”
“relevant” “hippt”
hur kan man INTE älska ett land med ett språk där “imorgon” heter
ZAFTRA
herregud smaka på det! ZAFTRA
Uttalsjusterad transkribering - i originalet står det såklart 
;)
RYSSLAND #2
tre sängar som knarrar på ett vandrarhemsrum
trettiograders kyla och sovjetisk isolering
det är ingen catchy reseberättelse det är om
hur de till slut blev utless på min positivisering
för tjajkovskijs grav var inge rolig
hur mycket jag än ler på bilden
Kom just tillbaka från ett möte och möttes av världens nyårsinbjudan i inboxen! Var tvungen att kvittra till Otto “Vet du vad, vet du vad!” som en annan syjuntatant :)
Jag drömmer inte om att resa runt världen (det kommer jag göra ändå i sinom tid) eller tjäna massor av pengar (händer det så händer det). Jag drömmer om människorna jag inte kan träffa just nu.
Jag drömmer om att ta en promenad längs kanalerna med Bästisen på lunchen och prata så mycket att lungorna fylls med kall vinterluft så att det nästan gör ont och kinderna blir rosiga och håret står på ända.
Jag drömmer om att festa med brorsan, styla sig i timmar och göra snyggposer framför spegeln till dundrande hiphop och billig starköl, dansa mig svettig med Bro som höftknuffar mig på skoj alldeles för hårt så jag tappar balansen och takten.
Om att smutta på en kylskåpskall bärs med Fargo en vanlig vardagkväll, titta med ett halvt öga på en halvkass film på teven och småprata om dagen och jobbet, livet och framtiden, brudar och sneakers och alla de där ingenting-sakerna vi skickar mail till varandra om.
Om att hänga i Michiels lägenhet i Roffa i den röda soffan under skateboard-deck-samlingen och svulla onyttigheter tills vi får ont i magen och skratta åt sex-anekdoter tills vi får tårar i ögonen.
Om att sitta i mammas soffa och äta Wasa frukostknäcke med hushållsost och dricka te och inte titta på den dåliga deckaren på TV utan prata om städning och kärlek och mig själv sådär som jag sätter igång bara mamma är där och lyssnar.
Och så vidare - ingen nämnd, ingen glömd. Jag drömmer om er när livet är motigt. Inte om canneslejon.
Efter ett inledande måndagsmorgonmöte där vi diskuterar byråns framtid och jag fryser som FAN om fötterna värmer det i hjärtat av kommentaren “You look awesome today! Really cool!” från en fellow kreatör.
Hoho, det här är roligt på riktigt! Inte på gapskratta-sättet men på läsa vidare och vidare och le bredare och bredare-sättet.
Nu ska jag gå hem och jobba lite hemma med feber-Otto innan det är slutjobbat för helgen.
Saker jag ska göra i helgen: laga mangocurrygryta med Sassy (ikväll), se Xtinas mystiska finske pojkvän på scen, måla tennfigurer, gå på favoritaffären Hanazukis ettårsparty och förhoppningsvis dansa hela kvällen och pussa Hanazukette på kinden.
Saker jag inte ska göra i helgen: vara så full att jag återgår till förhistorisk intelligensnivå, ligga med en namnlös man, slå knät gult och blått, spy och ha tidernas bakfylleångest.
Det blir nog inte särskilt svårt. Jag är full av tillförsikt!
Jag har alltid tyckt att ben ser roliga ut på bild. Ben med blåmärken ser ännu roligare ut. Ben med blåmärken och gigantiska raggsockar i rastafärgerna ser roligast ut av allt. Jag bjuder på den, det är kallt hemma. Den dåliga bildkvalitén är för att de är tagna med telefonkamera sent på natten utan blixt.
Jag vet inte om det är en förbättring eller försämring att blåmärket övergått från rosalila till svartgrönt men det gör inte lika ont längre. Observera att de grönaktiga skiftningarna på vänsterbenet inte är tunn gammelmorshud utan bara täckt av väldigt lätta blåmärken. Det var nog ett jävla fall, hahaha. Somliga straffar Gud genast…
Uppdatering 15.42
Ser också att det ser ut som att mitt smalben är grönt på sista bilden - det är det inte. Så att ingen gör sig illusioner om mina algbetäckta underben menar jag…
Hade just en review där Farmer Boy sa “You should work with coming up with stock imagery because this idea is so cliché!” Ehhe - snap!
Under samma möte pekade praktikanten bredvid mig på en av mina teckningar för en annan idé jag skulle presentera och sa “What’s he DOING, it looks like he’s fistfucking in the air!” Det var en målgest… Hahaha.
Uppdatering 16.38
Under dagens andra review blev det ett “That’s BRILLIANT!” plus lite scifi-nörderier så nu känns livet lite bättre igen :)
…som idag ligger febersjuk: det här var egentligen “hans” blogginlägg men med lite andra bilder - han hade dock inte energin igår eftersom han redan då höll på att bli aidscancersjuk, så därför publicerar jag det innan det blir inaktuellt.
Igår, den femte december, var det Sinterklaas i Holland, något som för en utlänning mest märks på den plötsliga förekomsten av små svarta män i sjuttonhundratalskläder som alla heter Zwarte Piet (eller rättare sagt små vita män svartmålade i gammal blackface-tradition) överallt, men mest i affärerna.
Kort sagt är Sinterklaas Sankt Nikolaus, men han är INTE tomten som i USA utan en biskop från Spanien, och han har med sig sex till åtta svarta “hjälpare” och som delar ut paketen åt honom.
Kolonialist javisst! Mycket märklig känsla när den här kitschen tar över stan:
Zwarte Piet och Sinterklaas på en påse choklad - en oskyldig bild som uppvärmning…
Men det här börjar bli lite lätt barockt.
Nigger cake, någon?
Na’am sayin?
Aight, så jag skriver det här klockan 23.57-00.39 i min nya lägenhet, i Notepad, usb:ar över det till telefonen och för över från telefonen till jobbdatorn imorgon bitti, copypastar från textdokumentet till Blogger och publicerar. Livet är krångligare när man inte har internet hemma.
Har ju berättat om myspacebandet (spåra historien här), och i lördags skulle jag alltså träffa dem. Efter en helvetesdag av att skrubba fönster i gamla huset och flytta de sista sakerna till nya huset ville jag bara glassa så jag lyxduschade och gjorde mig asfräsch och sen skålade jag och Otto och Sassy i en flaska Rioja från 99 som vi hittade i huset för att fira att nu var fan flytten avklarad.
Två glas Rioja följdes av barhäng på Werck där Nina fyllde år och mörka Grabben Grus och blonda Grabben Grus underhöll som vanligt. Jag berättade om myspacebandet som jag skulle träffa senare på kvällen (dissade deras gig för Nina såklart) och alla gjorde sig lustiga över retarded-gitarristen med dinosauriearmarna (förlååt men du såg lite retarded ut på dina bilder och jag har mongo-humor) (wordpun intended). Jag drack två öl och en stark Mojito. Än så länge läget under kontroll alltså men avsevärt glad i hågen. Lämnar Werck för Winston, cyklar på nycykeln utan at vingla allt för mycket, får reda på att gitarristen och hans band sitter på en bar bredvid Winston där de spelar, kommer in, känner igen dem, konstaterar att de ser mycket bättre ut än på bilderna, hälsar glatt på gitarristen - gullig blond lammköttis med lätt anstrykning av nörd.
Och sen blir jag presenterad för gitarristens bror (äldre, fulare, tjockare, med fett hår och miniskägg) med orden “Det här är min bror, han jobbar också med reklam”. Vi två blir ihoptåtade i ett hörn och börjar snacka, bladibla hit bladibla dit, han bjuder på en öl, på två, och rätt var det är nämner jag Schatje och nämner man att man dejtat en tjej blir det ju alltid samma visa - “I just HAVE to ask…” - och jag som egentligen är så dödligt trött på det samtalet men inte kan stå emot att få prata om mig själv sådär och random snubbe som blir attraherad av mig för att jag gillar tjejer också (suck…) och plötsligt ska bandet gå och jag vill med men Brorsan säger att vi ska ta en öl till där och komma efter, och när de andra har gått frågar han om vi inte kan kyssa varann, och jag är full och (dum och) lättsinnig och bara jaarå slurp slurp. Och sen häva öl och snubbla efter, in på coffeeshop (Hill Street Blues) där bandet är, nu börjar jag vilja prata mer med bandet som verkar jättenajs, men så kommer Brorsan med två gigantiska ölstop och visst är ett till mig och sen minns jag inte mer förrän jag spyr i en bartoalett - jag är på knä och slog visst i ena knät mot golvet, det är kakel, en trång toalett, fortfarande Hill Street? mycket klotter i alla fall, fast vi kanske gick nån annanstans eller gjorde vi? minns jag promenad? och sen minns jag Brorsan säga nåt till bandet att vi ska dra - precis efter han säger att han inte kan sluta tänka på den där kyssen? och jag tänker “jahadu den tänker inte jag på” men nånstans är det bara reptilhjärnan som styr och den tänker “knulla” och jag säger nog att jag ska följa med honom hem och sen är vi borta i den regniga natten och håller armkrok och tar en taxi till fel adress som han betalar och snubblar i evighet upp längs smala gator i Jordaan och jag går i en dimma men hittar ändå tilslut.
Upp längs smala trappor till ett hotellrum eller om det är en hyrd lägenhet och kläder av och hångla hit och dit och han är fylleimpotent och slaknar så fort kondomen kommer på och vi prövar alla ställningar men det går bara inte och han ursäktar sig och jag säger “It’s ok, don’t worry” och nån gång säger han “I think I’m falling in love with you” och jag säger “Oh No!” och vända och vrida och trixa och fixa, och jag minns hans kuk i min mun och dagen efter tänker jag att jag trodde att det var nåt som mest hände med folk jag verkligen gillar men tydligen gäller det även folk som stoppar sin kuk i min mun när jag är jättefull (och OH SNAP mig själv, den gjorde ont). Han ger mig en massa komplimanger, säger att jag är so beautiful och att det är verkligen speciellt för nån som han att vara med nån som mig (HELLO!? nånstans där börjar även reptil-LSM ångra vad hon håller på med) och när jag går genom rummet efter att ha varit på toaletten säger han åt mig att stanna så han kan titta på min kropp, och jag gör nån funny pose och han säger nej, bara stå, “you have a dream body” och jag skrattar och han framhärdar och jag hoppar runt lite och babblar fånigt om för- och nackdelar med min kropp.
Sen försöker jag sätta mitt alarm på väckning nio, eftersom jag ska upp till IKEA söndag och möta Otto och Sassy 10, och sen somnar vi sked och sen vaknar jag 9.37 av att klockan inte ringt, panik-klär på mig (betraktad av suktande ögon), säger emot tusen förslag om att jag ska stanna, vinkar hejdå, stapplar hemåt i galen takt, hejdar mig inte förrän jag står lutad mot Ottos sovrumsdörr 9.53 och stönar “Jag är nog fortfarande full”.
Och någonstans i bakfylleångesten som tar oanade (eller mycket anade) proportioner frågar Otto “Så har han något namn, den här brorsan?” och jag inser: jag kommer inte ihåg vad han heter. Inte den blekaste.
OH SNAP.
Och han söker reklamjobb i Amsterdam just nu.
Jag vill inte riktigt berätta hur allt det där känns just nu - känner för att be om ursäkt för mig själv till allt och alla men minns något Anders sa förförra året att “LSM, vi dömer väl inte dig för vem du ligger med” och jag hoppas att det gäller för de flesta - utan mest konstatera att jag gjorde något dumt, helt emot min nya policy (som inte Speedo var eftersom jag faktiskt ville ha honom), att jag ska tänka efter före och att jag inte ska bli så full och speciellt inte ensam med folk jag aldrig har träffat, tänk om han/de velat skada mig. Och att det inte är HELA världen, hallå.
Synd att jag gick miste om en fin utekväll med min Crackpot Blonde, såg fram emot att träffa honom.
IQ fiskmås i outfiten från det här inlägget (svarta höga sneakers inte på inomhus) och synden straffar sig själv (kornigt foto gör inte blåmärket rättvisa).
Vi har inget internet hemma och mycket att göra på jobbet, men jätteläsvärt inlägg kommer snart, det blir svinfylla och snuskiga vidrigheter och efterföljande (vid det här laget klassisk) ångest och en och annan lustig anekdot på det.