LSM

Det blev inte tid att lägga upp bilderna av de gamla hemsidorna och nu ska jag dela mig mellan ett födelsedagsparty och ett jag-åker-hem-till-Sverige-party, och imorrn i ottan bär det av till Frankernas land.

Här är en munter slash apokalyptisk post it-lapp jag hittade på en lyktstolpe på väg hem i förrgår (ja, jag har skickat den till Found):

LSM 17 år:

Idag kläckte jag veckans bästa plan.. Det finns en grabb i ettan som heter Ali. Han ser ut att vara det perfekta fröet till en rollspelare/svartrockare/schysst grabb helt enkelt… Jag skall haffa honom och föra in honom på rätt spår i livet… eller i alla fall övertala honom att bli min ghoul i By Night. Jag behöver en till helst en liten söt en av manskön, och denne Ali är perfekt… Osäkert ansiktsuttryck, stora bruna ögon, svarta spikes.. epic metal… I just looove that guy…

Föra in på rätt spår, OMG!
By Night, OMG!!!
Svarta spikes och epic fucking metal, OMFG!!!!11!!!1

Åh ja, det är precis så det var och citatet är straight outta en av mina första hemsidor som jag kollade igenom igår kväll (men kursiveringen är från nu) - nej, den ligger inte online och nej, jag kommer aldrig lägga upp den i sin helhet, men jag KOMMER dela med mig… Förhoppningsvis redan idag, för det är ingen vanlig dag, det är bloggens födelsedag. Ett fyrfaldigt leve för bloggen, hurra hurra hurra hurra! Stay tuned!

PS. Jag är trött på den jävla champagnegiffen, sorry.

PS2. (Hahaha PS2) För den som inte vet, By Night = vampyrlajv. Jag säger det igen: vampyrlajv. Indulge!

I någon av alla de miljontals konversationer om porrbloggar som jag dagligen för med omvärlden (not), länkade någon mig till One D at a Time som är en synnerligen välskriven, synnerligen utförlig odyssé i kukar och droger. Bloggens utseende gör såklart sjukt mycket till - vem vill läsa Crazy Cindys porrblogg med drop shadows, cReaTeeve~sPelliN och giffade sprutjuck liksom? - eller okej, det kanske vi alla vill göra egentligen? *pOsTiRoNi* - vart var jag? Snyggt skriven och snyggt utformad och skriver om allt från sin knark- och sexstinna vardag till titty-fucking till ett ufo i fittan till Kanyes läggning.

Den stora frågan är om den är för NSFW för min dagliga blogroll?

tills jag får hem Bons sexnummer (tack Maddis) med tanke på vad som skrivs om det. Det är ju så att man känner för att tillsätta en vass projektgrupp att skriva “Intellektuell betraktelse över sexsamtalet i Bon” och sprida som maskrosfrön all over the internet. Nån som är på?

Tysken pratade med mig på Skype igen (instant messaging alltså, inte prat-prata). Om jag var han och verkligen inte ville låta vårt lilla snedsteg inverka på hans förhållande (han sa ju att han älskar sin tjej) så skulle jag se till att INTE prata med mig på internet. Det var han som letade upp mig på Skype, det var han som startade konversation första gången, det var han som startade konversation igen. Bla bla, hur är läget, bla bla, sen hoppsan

och hoppsan

I övrigt var han lite rolig och frågade om det verkligen fanns en plats som hette “Bullerbü” och sa att han älskade Grey’s Anatomy “DON’T YOU LAUGH AT ME”. Men ärligt. Lilla tysken. OM du nu ska prata med mig så lägg inte IN referenser till porr whatever och VAD får dig att påpeka att jag inte kan sova hos dig? Borde du inte försöka cut it clean?

Övrigt av intresse: Jag och Otto köpte just våra biljetter till Paris. En diskussion utbröt om hur mycket pengar vi hade på respektive sparkonton; Otto blev chockad över att jag hade mer men lättad när vi upptäckte varför (han har lånat ut en del). Vi har inte bara samma jobb och samma hus, vi har lika mycket sparpengar också. Om vi byter identitet med varandra kommer våra mödrar inte märka skillnaden, typ.

Andraklassbiljetterna hem från Paris var förresten slut så jag var tvungen att åka första klass, men får middag på tåget. Hoppsan. Glassigt värre.

Har köpt ett par royalblå cheapisar (mondays, alltså) på postorder som kom hem idag. Jag vet inte om de är för små eller inte. Jag kan knäppa dem medan jag står upp, men de är SJUKT tajta och så tunna att det känns typ som att alla små veck i huden syns igenom… Och jag vet inte om det är för vulgo att vara royalblått naken när man har korviga små lår eller åtminstone inte Kate Moss-pinnar. 90’s flashbacks till innanlår i jazzbyxor liksom, eek. Men de töjer sig väl antar jag, och då blir det nog bättre. Eller?

Efter att ha varit i Haarlem och tittat på blomsterparad sitter vi på spårvagnen hem. Mamma upptäcker att om hon vickar på höften där hon sitter knarrar det precis som fisar från sätet.
Hon vickar åt höger - fis, hon vickar åt vänster - fis.
Hon fnittrar.
Hon vickar åt höger - fis.
- Ursäkta mig, säger hon med skämsrösten och slår ner blicken.
Hon fnittrar.
Hon vickar åt vänster - fis.
- Jag kan inte hålla mig, förlåt!
Nu fnittrar jag.
Mamma vickar och fnittrar.
Sassy som sitter på sätet framför frågar om det är mamma som fiser.
- Det låter som stolssätet.
- Nej det är jag, säger mamma allvarligt.
- Det är mamma, säger jag fnittrande.
Åt höger, åt vänster, åt höger, åt vänster, fis fis fis fis.
Plötsligt gör spårvagnen en skarp sväng och det brakar till redigt i gängorna.
- Men LSM då! utbrister mamma förmanande och sen fnittrar vi alla tre i kör.
Sedan mullrar det i småstötar, ungefär som om vagnen gått på kullersten.
- Men vad var det där? undrar mamma.
- Det var Otto som fått räserbajs! piper jag och Otto ser måttligt road ut.

Mamma, Sassy och jag fortsätter fnittra en lång stund.

Det har ju inte varit alldeles oproblematiskt på jobbet sista tiden. Det finns fler dimensioner till det än vad jag utbrett mig om i bloggen, men summan av kardemumman är att vi båda krälar i knähöjd och letar med lupp efter våra tappade sugar. För att tackla opeppen skissade jag upp en superduperpreliminär (och superduperhemlig, mind you) game plan för karriären närmsta året för Otto på lunchen. Min vision just nu:

1. Löneförhöjning
2. Ev enmånadsutbyte med kreatörsteam från annat kontor i annan europeisk stad (som är the shiznit, enligt ryktet)
3. Sommar
4. Semester
5. Lägga benen på ryggen
6. Frilansa ca 3 mån in awesome country (tänk Dubai, tänk NYC), hyra ut lägenheten i tredje hand under tiden
7. Långjul i Sverige
8. Januari 2008: tillbaka till Amsterdam - glassa, frilansa och fundera ut om den här stan har gjort sitt i våra liv
9. Beslut på det
10. NEXT STEP

då är dags för födelsedagsinlägg här i bloggen.

Jag minns förra året, när allt var så rörigt med Schatje samtidigt som jag föll hals över huvud för Fargo som var hennes motsats, och hur jag åkte till Stockholm och fick veta att jag inte fått det där jobbet efter praktiken och stod arbetslös med direkt verkan och en hyra på femhundratjugofem euro i månaden och just fått veta att Fargos flickvän lagts in på sjukhus; och jag gick ut med Stjärt-Elin och hennes söta blonda tjej och hennes incredibly gay bögkompis och allas vår alldeles heterosexuella M och såg på schlagerfestivalen på storskärm på gaybar; och hur jag struntade totalt i Carola och istället pratade bort hela kvällen med den mörkhåriga grönögda som spelade teater och jobbade i kassan på Konsum och pluggade kanske vadenuva och var pilatesinstruktör och fräknig och hundra miljoner mil från alla mina problem. Hur vi hånglade på klubben där jag såg en bekant åttiofemma dra kokain (men herregud, i Sverige också! tänkte jag, som var mittuppi Schatjes “jag har lagt av för gott nu jag är så stark det var bara en gång för två veckor sen och sen en liten till men aldrig mer nu”). Hur jag följde med henne hem på tunnelbanan. Oh Stockholm one-nights och er tunnelbana! Hur vi mådde lätt illa och däckade sked i sängen i hennes lägenhet som låg vardenuva och hur vi vaknade på morgonen och hånglade, hånglade hånglade och hur jag tänkte Fargo - Schatje - Fargo - Schatje - Fargo och hur jag när det skulle bli mer än hångel sa: Du, det finns en tjej i Amsterdam och… vi är egentligen inte riktigt ihop men… det känns inte riktigt rätt mot henne bara. Och hur hon förstod, på riktigt, och hur jag sa att vi kunde fortsätta hångla ändå och vi tonårshånglade galet hett i trosor och linnen tills vi tröttnade och gick upp och åt frukost mittemot varandra med osockrat fullkornsbröd och fullfettsyoghurt och pratade om teater och kokain och våra mammor och tokdansande och annat som var intressant den där morgonen i mars förra året.

Jag minns hur jag kom hem till vännerna jag bodde hos där i Stockholm och jag satt framför samma dator som nu och jag visste att jag behövde göra nåt åt situationen hemma i Holland och hur ingenting var rätt. Och hur jag med knivskarp visshet tänkte: Men det är väl så det får bli. Jag får göra slut med sockersöta runda kärleksfulla gullesnutt-Schatje (jo, sån är hon, och just därför) och så får jag gå och vara nattsvart avståndsbesatt i flickväns-Fargo utan att tala om det för honom och så blir det nog inte roligare än så den här våren.

Jag minns den där känslan av att ge upp och tänka okej, det skulle inte bli såhär men det blev det. Tough shit LSM, blunda och svälj. Väl hemma fick vi frilans på byrån där vi gjort praktik och efter några förvirrade veckor gjorde Schatje slut via mail som en annan fjortonåring med en goddamn smiley efter sitt äppelkäcka kungörande i stil med “i dont think we shuld b lovers anymore! lets jusst be friends! : )”

Och hur jag ramlade handlöst in i ett destruktivt mönster av att kolla mailen det absolut första jag gjorde på morgonen och svara på det sista han skrivit innan han lagt sig, hur jag visste med pinsam tydlighet när han brukade gå upp och det första han gjorde kolla mailen. Hur jag tänkte på honom med en fjärdedel av hjärnan nästan hela tiden med lika delar längtan, åtrå och bitterhet; förlåt Heineken, jag var aldrig en bra kreatör för dig. Hur jag å ena sidan försökte komma på strategier för att komma tillrätta med det (”keep emailing to a minimum - encourage hatred”), å andra sidan övergav dem redan efter två timmar. Hur jag plötsligt kunde få tråkigt på krogen bland polarna - och längta hem till att kolla mailen (!!!!!!!!).

Hur jag föll som jag föll därför att det inte fanns någon att falla mot; ingen som kunde komma för nära eftersom han var på andra sidan havet, ingen som kunde förskjuta mig eftersom han redan var upptagen, ingen som kunde döma mig för hur jag uppträdde eller uppfattades till vardags eftersom han inte fanns i min vardag. Bara hundra miljoner mail i min inkorg och gränslös elektronisk uppskattning. Helt enkelt ingen reell risk för minsta lilla hotande riktiga kärlek, let’s get obsessed! 01010101010101 straight to the twisted heart and mind.

Hur min terapeut ett halvår senare (när det äntligen, äntligen var över) bara skakade på huvudet och log och sa “You know, it’s not like it is a coincidence.”

Jag minns allt det här när jag läser blogginlägg och jag tänker att en del av mig har redan kapitulerat: Men det är väl så här det får bli. Blunda och svälj för det blir inte roligare än så den här våren. Heller. Men i år är inte förra året och hon är inte han och jag nu är inte jag då och framför allt, det här är inte obsession och vi mailar inte i skytteltrafik men det här är ÄNDÅ mer kött och blod än vad det där nånsin var. Men jag undrar:
- kommer det att sluta på samma sätt det här om jag inte stänger hjärtat NU?
- kan jag ens göra det? stänga till? eller är det för sent? om jag redan kapitulerat
- är det ens konstruktivt? stänga till?
- och skulle jag verkligen känt samma sak om vi träffats i vardan?
- eller skulle jag aldrig låtit henne komma så nära som ingen får gå?
- är det ens hon som är så nära, eller ett hjärnspöke jag uppfunnit själv baserat på hennes kommunikation?
- varför gör jag såhär mot mig själv? vaffö blir de på dette vise?
- ska jag börja gå i terapi igen?
- är det här för ärligt för bloggen? jag vet folk tror att det är självutlämnande att skriva om sex; det är det inte, det jag skriver rinner av huden som vatten och det som blir kvar torkar snabbt när det är solsken, spelaroll knull - det är sakerna under huden som känns.

har inte varit utanför Norden sen 1980 och skrattar när hon säger att “resan gick bra men jag var tvungen att ta en Stesolid, sen var jag så lugn så”. Hon har “aldrig sett så många människor på en och samma gång förutom kanske vid invigningen av Strandpromenaden”. Hon frågar med stora ögon om lägenheten är “sån här lyx eller?” och fnittrar att hon inte vågar gå ut på min balkong för att det är så långt ner. Hon låter bli att åka till tulpanträdgården Keukenhof medan jag och syrran är på jobbet för att hon hade behövt hitta rätt tåg på stökiga centralstationen och sen byta till buss, trots att hon älskar tulpaner. Hon mailar jobbet en bild på sig själv flinande framför en kanal och skriver “Här luktar det hasch överallt, eller kanske är det avsloppsstank från kanalerna, jag vet inte. Det finns massa sprit i affärerna men inga bragokex.”

Hon, som är världsvanast i radhuskvarteret och hemmavid bekymmerslöst slänger käft med bönder på bönders vis och med lärde på latin.

(Mer om min mamma läses mellan raderna här och om radhuskvarteret här.)

Ni har i senaste numret ett annorlunda rundabordssamtal, där Sigge Eklund stängde in 15 kända svenskar i ett rum på Berns. Tjugo timmar senare hade de avhandlat våldtäktsfantasier, lösfittor och porrbanden i SRs arkiv. Resultatet är det bästa samtal om sex som publicerats i en svensk tidning, påstår ni.
– Det förs idag nästan inga samtal om sex på svenska kultursidor. Där är väldigt höga polokragar.

(från Resumé)

Jag betalar såklart för både tidning och porto och bjuder på öl nästa gång vi ses. Kom igen, hit me, någon, snälla.

Jag läser bloggar och de präglas framför allt av den här ILSKAN, hur KAN folk bara ha på sig det här och det här och gå till den här och den här klubben och prata så här och så här. Och det är inte bonden från västgötaslätten [vaschöttaschlatten] med blåjeansen i armhålorna man pratar om, nej, det är FOLK SOM TROR ATT DE ÄR NÅT. Jag brukar vara den första att sucka när människor säger “så himla typiskt svenskt” och menar nåt negativt, men idag måste jag säga det själv. SÅ HIMLA TYPISKT SVENSKT. Och NEJ, du är inte exkluderad bara för att dina föräldrar kommer från Iran, tro inte att det ger dig ett jantealibi för det gör det inte. You’re all part of it — tagga ner för helvete! Låt folk njuta av att gå på rätt klubb om de gillar sånt. Och ärligt talat, är det inte lite roligt med folk som tror att de är nåt? Lite skönt? Är det inte lite roligt med människor som verkligen njuter av “sina nya vita Coq Sportif” som någon störde sig så på? Kan vi inte unna dem det? Spelaroll att Sven Svensson gör sig märkvärdig. Han kan väl få LOV att vara lite märkvärdig. Oavsett om du har tiotusen gånger bättre koll och är mer äkta.

DON’T HATE, SVERIGE!

Make some love istället.

Ghazal på Fashionmuslimetterna myntar dagens ord.

(Ang Fashionmuslimetterna - Kexet som pratar bättre svenska än man kanske tror när man bara hör “Hejdå jävla hora!”, “Lilla fjäril!” eller “Hamburgermannen inte korvmannen, det är SKILLNAD!” har börjat skumma deras blogg. Jonna bor ju i Dubai och Kexet är lite sugen på att dra dit och leva “twenty four hour Vice party”-livet med reklamlön och femtio graders hetta. Igår asgarvade hon i vilket fall över att de “typ DÖR” vartannat stycke. “I was like, what? ‘Bruuuudar’, ‘assåååå’, ‘jag typ DÖÖÖÖR’! And again! And again! Someone rescue her, she’s dying all over the blog! Jag typ dör! I type die! I’m gonna start saying that! I type, DIE!”)

Jag har vidrig värk i korsryggen efter kanalbåtarna som var gjorda för långa holländare (hur pallar de kinesiska turisterna?) och är så trött att jag höll på att somna på jobbet flera gånger idag. Dessutom vet jag att jag MÅSTE städa - sackar jag för länge med vårt städschema hemma faller det snart i småbitar och vi kommer leva i en svinstia igen, och dessutom kommer kära mor på torsdag - och egentligen borde jag bleka mina mörka hårrötter, men när jag kommer hem efter jobbet sjunker jag bara ner i soffan med en kudde i svanken, bryter en bit choklad som pappas flickvän glömde kvar, och läser “The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Short Stories by Tim Burton” tills den tunna lilla njutningen tar slut alldeles för tidigt. Jag värker mig fram till kylskåpet och plockar ut en tallrik i plastpåse med gårdagens pastasalladsrester, sätter mig vid matbordet och äter långsamt med bara gaffel samtidigt som jag förstrött bläddrar i marsnumret av Ordfront som samma flickvän tog med.

Jag prenumererade ganska länge på Ordfront men det var lite för mycket text och för lite bilder för mig (det ska va lättkonsumerat föfan) så tidningarna låg ofta drällande halvlästa. Den här gången läser jag fortfarande inte mer än kanske en tredjedel men bläddrar och reflekterar desto mer:

1: Tänk om man jobbade med något där ens mål var att säga vad man ansåg var sanningen. Använda orden till att vara ärlig om saker man trodde på. Hur skulle det kännas? (inte en retorisk fråga)

2: Ledaren handlar om Schulmans blogg som litteratur, samhället där vi är barn allt längre och klyftan mellan de faktiska materiella förutsättningarna för tjugonåntingfolket och konsumtionsstandarden de behöver hålla. Det är typ EXAKT saker jag tänkte på och diskuterade samtidigt som det här numret borde kommit ut. Med anledning av pitchen det var presentation på i torsdags diskuterade vi trender och tendenser och då JUST det infantila samhället och hur det - utan att vi egentligen blivit så mycket rikare - blivit ocoolt att vända på slantarna och spara och coolt att bränna varje lön till sista öret på skor och sprit. Och Alex Schulmans blogg var nog efter min egen och kanske Paris den blogg jag kollade absolut oftast innan den la ner.

3: De pratar om personkulten kring Putin igen och jag tänker: hur mycket jag än ogillar Putin och hans makt- resp propagandaapparat kan man inte enbart skylla allt det på honom. Det ryska folket har de senaste typ fyra generationerna växt upp med personkulter som del av luften de andas. Då kanske det inte finns så många andra alternativ än att börja dyrka det som står till buds. Om man inte kan vörda och älska och tro på landets ledare kanske framtiden och därmed livet känns lika mörkt som ögonen på de övergivna aidskidsen på barnhemmen.

4: Men titta, nån har gjort en staty av en kvinna som kissar. I naturlig storlek. Och så står den i en park. Det var väl roligt, eller hur?

5: Det är nån krönika av en far som sent på natten ätit rester ur kylskåpet och haft politiska diskussioner om vad det är att vara socialist idag med sin son. Jag tänker att det känns som en i våra huvuden typiskt romantiserat manlig och intellektuell bild av både det politiska samtalet och generationsmötet och whatnot. Jag önskar att krönikan varit skriven av en mor om samtalet varit med hennes dotter istället och tänker på min tonårstids politiska diskussioner med mamma över köksbordet.

6: Och så läser jag en gripande artikel med en intervju med en dansk barnpsykolog vid namn Jesper Juul som skrivit en bok som heter “Ditt kompetenta barn”. Bästisen och hennes pojkvän brukar ibland prata om det här med att barn är riktiga människor från födseln, men att vi betraktar dem som ofärdiga sådana som med uppfostran behöver stöpas in i formen av, jag citerar Ordfront

fungerande människor med normer, moral och förmåga till socialt samspel. Den process vi kallar uppfostran. Metoderna har ofta varit hårda. Psykiskt och fysiskt våld har betraktats som oundvikliga delar av en god och kärleksfull uppfostran.

Jesper Juul dissar vidare både auktoritär och sk “fri” uppfostran och säger att både barn och föräldrar betalar med relationen till varandra för det senare i livet. Istället säger han att det första man bör göra som förälder är att vara ärlig, mot sig själv och mot barnet. När man just satt sig ned för att läsa tidningen och barnet kommer springande med sagoboken som man absolut inte känner för att läsa just då, bör man inte (auktoritärt) säga “Men ser du inte att jag läser tidningen!?”, (fri uppfostran) genast lägga undan tidningen för att läsa för barnet, utan (ärligt) säga “Nej, jag vill inte läsa sagor för dig just nu. Jag vill hellre läsa tidningen.”
Generellt en oerhört intressant artikel och jag rekommenderar alla inklusive mig själv att läsa “Ditt kompetenta barn”. Jesper Juul avslutar med att säga

I Sverige blir folk väldigt tysta när jag säger något som jag upprepat väldigt länge nu. Och det är att den värsta diagnos som ditt barn kan få är välfungerande. Det är det värsta som finns. För det säger ingenting om hur han eller hon mår, utvecklas eller upplever sitt liv.

Oh snap, LSM.

7. Någon skriver precis som jag brukar tänka att hollywoodskådespelarna ofta brister i realism när de ska gestalta slitna typer men har kvar sina ibland nästan omänskligt välsvarvade kroppar.

8. Politkovskaja R.I.P, feta shout-outs.

Och klockan är halv nio och jag hamnade framför datorn igen och har inte städat eller fixat håret och ryggen värker fortfarande.

Sista veckan i april fyller vi ett år som blogg. Det är nästa vecka. Då ska vi fira, för det gillar jag att göra. Fira och hylla och komponera överraskningar. Jag har kommit på tre jubileumsgrejer hittills. De kommer nästa vecka men jag peppar lite redan nu så ni vet vilken blogg ni ska kolla då när det är fest hela veckan lång här. Så ska jag åka till Paris över helgen också. Men det har ingenting alls med bloggen att göra.

- Oj vad det luktar ensilage, sa jag imorse när jag klev ut på kontorets bakgård i den tropiska växthuseffektshettan vi har här just nu.

Oj vad jag inte är stockholmare.

Har lekt turist och trampat trampbåt i kanalerna i tjufem graders solsken och bara ben med Sassy, pappa och hans tjej samt gått på Rijksmuseum. Så nu har man sett Rembrandt också, jag som inte gjort några av the cultural must-do’s i stan på ett år och åtta månader. Förutom obligatorisk Red Light- och coffeeshopsafari med alla besökande, om nu det räknas som kulturellt. Det gjorde vi med pappa och flickvännen också såklart, det bör ses för allmänbildningen om inte annat.

Är trött i benen och har ont i ryggen och har blivit lite röd om kinderna av solen och är alldeles för mätt, fortfarande, av resturangmaten, men glad och lugn i hjärtat.

Imorgon ska vi till Keukenhof, en skitstor tulpanträdgård. Sweet. Nu ska jag sova. Gonatt.

Långhelg från och med idag. Viceparty med gratis sprit och snygga människor ikväll. Besök av pappa och hans flickvän under helgen. Solen gassar genom fönstren och gör tangenterna glödheta - det är ingen datordag idag.

Jag älskar livet igen.

Nu Dexo-reffar jag ATFT (all the fucking time, egenpåhittad förkortning i stundens hetta), men, han skriver att om man är vad man dricker skulle han vara “Sperma. Såklart”.

Ab fab svar i sig - det fick mig till och med att frusta till högt av förvånad förtjusning när jag läste det, eftersom jag så väntat mig en dryck-dryck - men för egen del bara skakar jag på huvudet och ler. Jag har väl inget emot sperma per se, I quite like it messy, men det finns tre ställen jag INTE vill ha den på och det är i ögonen, i håret och långt ner i halsen.

Själv har jag under de senaste veckorna varierat mellan i princip uteslutande fyra drycker: äcklig snabblatte, Albert Heijns (motsv ICAs) egna färskpressade juice (oftast hallon) (som håller sjukt hög kvalitet för en spottstyver), kranvatten och Heineken. Vad gör det mig till? Quick and nasty ibland och omsorgsfullt genomgod ibland, med en touch av helylle och Svensson? Checkkkkk.

PS. “Långt ner i halsen” är mig veterligen den enda porrfilm som finns som en fråga i TP. Nej, jag har inte sett den, jag bara namedroppar. DS.

Just arrived: Mitt livs första visitkort.