LSM

Poppojken säger på tunnelbanan in till stan från Heathrow att nu hoppas han fan att han får se Harry Potter i egen hög person när han är i England. Jag menar, han måste ju vara här nånstans. Vi kommer överens om att hålla korkgluggarna (vafan är det för jävla ord?) öppna och tävla om vem som kan spotta den bästa Harry-lookaliken.

Första kvällen letar vi förgäves efter nåt ställe i Soho som inte tar Poppojkens samlade besparingar i inträde, och tillslut frågar vi två brittiska brudar som sitter ner på en bakgata. De tror som alla andra att Poppojken är bög ut i fingerspetsarna och blir förnärmade när vi inte kan svara på om vi vill ha straight or gay, och dessutom upplyser de oss om att det finns inte ett ställe som inte tar hutlöst inträde, vad trodde vi.

Vi hamnar till slut på ett hak med det suspekta namnet “the O bar” där vi super halvliggande i lädersoffor på övervåningen och leker Jag har aldrig (men det har vi ju alltid, båda två, så det är inte så spännande) när en galen burlesk skapelse kommer fram till vårt bord. Spetsar och fjädrar och svart och rött och framför allt en massa hud, och är det där ett patronbälte av små glas? Ja, hon är en shotsförsäljare och har två flaskor sprit i höfthölster. Vi shottar.

Vi är grymma på tuben men hopplöst efterblivna på att ta bussar. Det kan ha att göra med en ihållande vilja att tro att de går till stället som står på framsidan men herregud, så lätt ska vi inte ha det. Första gången vi skulle hitta till lägenheten tog vi bussen åt fel håll, och efter O-baren när vi ska hem på fyllan tror jag att vi missar vår hållplats och leder ut Poppojken på en timslång vandring i cirklar i Notting Hill innan vi till sist hittar rätt (dude att jag ångrade de höga klackarna då; det var slutet på mitt heelsbärande i London).

Vi turistar på Tate där de visar konst som vi inte förstår, kollar in Buckingham Palace (ser varken drottningen eller Harry) och Big Ben och House of Parliaments och kurdisk festival på Trafalgar Square, och glassar med picknick i Green Park under dagens få soliga timmar.

När kvällen kommer har det börjat ösregna och vi är, precis som fredagkvällen, sjukt trötta efter för lite sömn och dåsigt rödvin. Vi åker in till Piccadilly Circus och livar upp oss, som på fredagkvällen, med varsin kaffe på BK. Latten från gårdagen var lagom sugig, men den här gången vill vi ha max koffein och beställer släta koppar. Och det är typ en jävla PINT av det äckligaste kaffet jag nånsin druckit!

Men man är ju inte den som är den; med skvalpande värmande kaffe i händerna tassar vi utan paraplyer och jackor längs Shaftesbury Avenue för att hitta till Rush, där vi läst att “gay or straight, guy or gal” kommer ha en fantastisk kväll, och som drar “flamboyant and chic” klientel. Genomdränkta kommer vi fram och det är fullt av brudar. Inga lipstick lesbians direkt men inga landsortsbutchar heller. (Vad gäller de heterosexuella engelska brudarna var det väldigt mycket hud precis som ryktet säger; skanky tyckte Poppojken, hot tyckte jag.) Vi sveper varsin stor öl och dansar som galningar direkt efteråt i en stekhet källare utan ventilering. Det här på kaffet gör inte min mage en tjänst: när vi tio minuter senare är på väg till nästa ställe (Rush stängde) piper jag: “Jag måste pissa… och spy tror jag. Men pissa först, annars vet jag inte vad som händer.”

På en bakgata sätter jag fingrarna i halsen och spyr så det står härliga till, medan Poppojken skäms i en garageport. Sen är jag fräschast i stan och vi går in på närmaste klubb, som heter Ghetto och alldeles uppenbart är en bögklubb. Poppojken dricker öl, jag vatten, vi dansar så svetten skvätter och båda två bejakar sina fjolligaste sidor, vi är camp as a row of tents helt enkelt och jag är rätt nöjd med att ses som faghag istället för a piece of meat som Poppojken alldeles uppenbart betraktas som. ALLA älskar honom. Bartendern flörtar som om det var den yttersta dagen. Och Poppojken suger lyckligt i sig blickarna. En grekisk dude tror att han är tjej först men när han fattar att han är kille blir han som förhäxad. De dansar och Poppojken förklarar att han är straight när Greken gör närmanden.
- But I can make out with you, I like making out with guys, säger det lilla livet.
De hånglar. Greken tycker att jag verkar utanför och presenterar mig för sin flatvän. Hon frågar mig hur man dansar till den här musiken egentligen men jag är helt ointresserad av att leka flatgemenskap och säger “såhär, typ” och svänger på höfterna och klappar i händerna som vilken schlagerbög som helst. Greken tar Poppojken på kuken och Pop börjar känna sig lite illa till mods. Vi smider flyktplaner och går ut för att röka. Greken följer efter och viskar till mig på brittiska:
- There’s no WAY he’s straight!
- But he is.
- No WAY! No WAY!

Den här natten missar vi vår hållplats på riktigt men upptäcker det precis när vi glider förbi, och övertalar chaffisen att släppa oss i en korsning.

Söndagen är vi mest trötta och bakis och går lite promenader och så. När vi inser att loppet med Harry-lookalikes är kört, så vi köper oss varsin Potter i bokform till planet hem.

Tre dar senare känns den här stan som en by och jag saknar folks snygghet, random trevlighet (asså de säger ju “sorry” om de går in i en!) och underbara brittiska accent.

när du behöver surfa på såna här sajter.

Sida vid sida med redan nämnda College Callgirl regerar geniala Slutmachine (som skriver One D at a Time) sexbloggarnas rike*. Idag klickade jag mig vidare från en länk på One D och upptäckte…

Gayz In The Hood - “where gay black men and ebony studs fuck each other til they drop”! Klicka för att se full storlek. Och om du är ledsen över att du inte får se Willy och Johnson är det bara att klicka på länken.

Thugs Just Trying To Pass The Time
After a long days work at the local burger joint they love to engage in some mutual brotherly masturbation before creating disturbance in the streets.

Kanske relaterat: Får jag gå hem och runka nu? på LSM, The gay rapper på Mitt eget jävla Narnia, och hilarious porrecensioner på This Lil Porno Mine.

* För den som delar min fascination över dessa två kan jag rekommendera Slutmachines intervju med CCG här.

Setting: Ösregn på bakgata mellan två gaybarer i Soho natten till lördag.

LSM har på sig gubbkeps från Formula Werks, pre-teen jewellery i klargrön plast från pre-teen-butik på Kalverstraat, vit ballerina/Monroe-klänning från H&M-rea i vintras, hundra år gamla vita bomullstrosor från Lindex som hela Soho får se när LSM bends over, och helt objektivt världens sötaste grönaste skor för en spottstyver från turistbutik på Notting Hill.

Poppojken gömmer sig duktigt för regn och spya, men var så säker på att vi hade matchande outfits!

Storyn bakom detta och mycket mer från en fantastiskt lyckad helg kommer snart - stay tuned för uppdateringar från er glada fulla gaya favoritblogg!

Imorgon bär det av till London. Change of plans gör att mitt resesällskap bytt både namn, ålder och kön (men har kvar en förkärlek för farligt tajta jeans och söt lugg i ögonen): istället för med Paris spenderar jag helgen i lyxlägenhet med Poppojken som nämndes som hastigast i föregående inlägg - Sassys gitarrspelande polare på nitton sköna jordsnurr!

Och just det, en sak till är ändrad från originalplanen: No touching! Mitt sällskap och jag är strikt platoniska.

Men i övrigt är planen densamma: jag har fortfarande inte bestämt hur många par högklackade skor (som jag fortfarande inte ens kan låtsas gå i) jag ska ta med, jag vill fortfarande se engelskorna spy klockan elva när puben stänger och jag vill fortfarande bli plakat och dance the night away. Tate får nog plats där också. Och Big Ben lär man väl skymta. Themsen? Hard to miss.

Finalement.

Okej, det är tisdag, det ösregnar, jag tar på mig det närmaste gummistövlar jag äger som är ett par bruna smala häxstövlar utan klack (som jag hittade på gatan). Klädbeskrivningen är faktiskt relevant för situationen så ni får stå ut. I övrigt är jag klädd i en knäppt svart kofta med en gammal flygplansbrosch (som alltid renderar kommentarer om a) flygvärdinna eller b) andra världskriget, men serri, den är helt awesome) och lite morotsaktiga jeans. Till detta bruna sextiotalsjackan jag sytt själv och paraply. Jag ser med andra ord ruskigt kulturell ut.

När jag är på väg till baren där vi skulle träffas - han föreslog O’Reilly’s, seriöst, vem i helvete väljer att träffas på en irländsk dussinpub? - får jag ett sms som säger typ “Hey bebe, I will have to come a bit l8r… lotsa work 2nite”. Jag pallar inte att bli kallad sliskiga saker av sliskiga snubbar jag inte mött och svarar “‘Bebe’?? Well, I won’t judge you before I’ve met you… I’ll have a coffee at Schuim [okej ställe runt hörnet från O’Reilly’s] meanwhile, will wait max 30 min.” Kommer fram till Schuim, tar en kaffe, läser nåt tjejmagasin och himlar med ögonen åt det i på ett sätt som precis matchar kvällens kulturella besserwisserattityd.

Tjufem minuter senare sitter vi på O’Reilly’s, jag med en öl och Mr Brainquake med en cola.

Han är två meter lång, bred som en lastvagn, har på ockrafärgad skinnjacka, sporttshirt med v-ringning, Nike-keps med böjd skärm à la epa-raggare, sportklocka och miniskägg. Han skrattar och säger att jag alltså inte gillar ordet bebe. Jag skrattar och säger att herregud, vi har ju aldrig setts och det är ju ingen romantisk dejt. Han skrattar och säger man måste ju pröva något nytt.

Han är i en stämning, berättar han, för att ha plagierat innehållet på en webbsida. Det är inte första gången men sist gång kom han undan med en fuling. Han fattade egentligen inte annonsen, berättar han, utan svarade i tron att någon behövde “computer support or something”. Han säger att vet man inte vart olika stater i USA ligger är det bara att “get on a bike and do Route 66″. Han berättar att han varit i resturangbranschen länge och drar några anekdoter. Han säger att han aldrig träffat nån från internet förut.

Våra två enda gemensamma beröringspunkter i konversationen är när vi kommit fram att vi båda torkat sprutbajs från väggar (han på resturangtoaletter och jag hos gamlingar) eller när vi raljerar över skillnaderna mellan ljudet av flamländska och holländska.

Sassy ringer och kollar om jag blivit våldtagen än. Nej, men jag är inte så jäkla road heller, svarar jag och strax sitter jag på spårvagnen ut till henne där hon ölar med Poppojken och Otto.

Jag tror varken jag eller Mr Brainquake kommer maila igen.

Tjufemte augusti till nionde september kommer jag att vara i Sverige. Preliminärt är schemat:

25-26 augusti: hemortshålan
27 aug-6 sept: hemlig ort i göteborgstrakten långt från stadens sus och dus. Ingen bor där så besök mig! Vin & säng & ett stenbord på tomten finnes.
6-9 september: Umeå. Kan ni fatta eller? Jag ska till Umeå. Hoppas jag.

Och ja det är precis vad jag menar med den rubriken. Myspace bannar nämligen 29 000 dömda sexförbrytare och jag är upprörd. Har de blivit anmälda på Myspace, sure, ut med dem oavsett om de är förbrytare eller inte. Sköter de sig är deras brottsregister deras jävla ensak.

Jag ska skriva om Peter, det ska jag (sammanfattningsvis kommer vi inte att höras igen dock). Men nu har jag revva (=review) om typ en timma så det finns bara nåra minuter att om inte kasta in handduken så i alla fall kasta in ett blogginlägg.

Efter att jag ätit chokolad och beundrat mina blommor igår kväll hände tre bra och en dålig sak. Det är nog överflödigt att skriva vilken som var den dåliga *BLINK*

1. Jag hade fått paket! Hela vägen från Amerkat hade sötaste vännen skickat en… trumvirvel… OhMiBod! Vibrator som du pluggar in till din iPod/mp3-spelare/dator och därefter vibrerar i takt med musiken. Den kan gå i typ tusen olika egna farter också utan att vara kopplad till nåt, och det är ju bra eftersom jag inte har nån musikspelare sen mina senaste två kraschade och min flashiga telefon blev stulen.

2. Vi såg Death Proof! Gå och kolla, inga ursäkter *gör min aWeSoMe-dans*

3. Jag drabbades av kris när jag höll på att byta om till sovkläder, och avbröt ombytet för att ligga naken tvärs över sängen och grimasera till tysta tårar i typ 45 min. Haha fresh eller hur? Lite sådär över livet i allmänhet, typ vad gör jag här, tycker jag att mitt jobb är så kul egentligen, är jag ens nåt bra på det, varför pallar alla jag känner att jobba tolv timmar om dan medan jag blir dumihuvet av det osv, men mest över typ undrade jag när min självbild slutade vara “rolig, trevlig och begåvad” och närmade sig “korkad och värdelös” (okej inte alltid och inte så dramatiskt, men åt det hållet).

4. Sen fick jag nog av självömkandet och ville pröva vibratorn - mest av nyfikenhet, kriser är inte så himla uppkåtande direkt. Men DUDE! Och då är jag ändå rätt svårflörtad med såna där apparater vanligtvis. (Och ja, jag erkänner att en och annan ass close up från Death Proof hade fastnat på näthinnan ganska lägligt *moppeflås*)

- Men vad är detta? Har du varit och… köpt blommer? Och en riktig jävel till kvast också!
- Jaa det har jag hjärtat.
- En vanlig sketen tisdag, av ingen anledning alls?
- Johodu. Jag tyckte du förtjänade det. Det har vart en tung vår, och sommaren bara regnar så du aldrig får sola topless på din balkong fast den är perfekt för det. Och allt det andra. Du behövde lite uppmuntran.
- Och chokladgodis…! Precis sånt som vi gillar.
- Precis sånt vi gillar.
- Näe vad söt du är, det här behövde jag verkligen.
- Jag ville säga nånting också tror jag… Jag har varit dum. Mest mot dig men mot andra också. Så, javeenne men.. flåt eller nåt.
- Men kära hjärtanes.
- Eheh, ja men eller hur?
- Men du fan vilken färg du fick till. Lysande tacky och skitsexigt, precis sånt som vi gillar.
- Precis sånt vi gillar.
- Du är förlåten för allt.
- F’real? Du… det är precis sånt vi gillar.
- Eller hur. Precis sånt.

Jag kan bara inte låta bli att stalka människor åtminstone lite grann om man har flörtat eller legat eller så. Men 21-åringen finns varken på Facebook eller Myspace såvitt jag kan se. Vad är han för en jävla 21-åring?

Otto brukar säga att jag aldrig skulle kunna vara tillsammans med nån som inte har blogg för vi skulle inte förstå varandra.

Det vore att dra det lite väl långt… och dessutom vore det patetiskt.

Men det ligger fan något i det.

och jag känner så på mig att han kommer vara dum i hela huvet. Egentligen skulle vi setts förra veckan och då hade vi inte pratat så mycket än så jag trodde han var vettig - det var därför vi bestämde tid. Det tror jag inte längre. Men jag tänker träffa honom ändå för att artigt kunna säga efteråt att nej hördu, det var nog inget för mig det här.

Jag vet att han är 1.95 lång, holländare, jobbar med e-kommers och kallar sig kreativ.

Jag slår vad om att han är fucking full of himself, högljudd med ett bullrigt skratt, har för stor smalrandig skjorta, halvlångt vågigt mellanbrunt hår i slarvig backslick, läderskor och läderskärp, och vad han själv definierar som “ett charmigt leende”, och gillar töntiga holländska techno-DJ’s.

Uppdatering: Han har gett sig själv smeknamnet Mr Brainquake, bara en sån sak.

Skrev det här i veckan men det blev aldrig tid att posta…vet inte hur superaktuellt det känns längre. Som man brukar säga: komma-över-ligg funkar, eller, att ligga bort det är rätt bra plåster på såren åtminstone för det sårade egot, och dessutom är det är hemskt mycket lättare att släppa nån som gått vidare själv.

Bitter is like SO last week och dessutom är det inget roligt. Jag har redan varit bitter nog i sommar. Det nya svarta: MOGEEEEEEN. Kolla nu that’s me. Alltså jag är faktiskt inte ironisk, jag menar det, jag gör mitt bästa för att vara fjäderlätt om hjärtat just nu.

Till exempel: i söndags skrev jag INTE ett blogginlägg där jag citerade Johnny Cash med att det finns nothing short o’ dying som är half as lonesome som en söndag, när jag läst det där andra blogginlägget av hon den där som skaffat karl. För nånstans får man skärpa sig.

Och nu ska jag förklara.

This is where I’m coming from eller åtminstone vad jag skrev då, för den som inte varit med från början (återskapat från gamla bloggen - Paris är Nyårs nya namn), och sen vart det rörigt och jobbigt. Jag tror ofta att jag kan klara allt i hela världen känslomässigt sett, och fjuttiga saker som att vara på olika ställen i livet och bo i olika länder är bara hinder till för att överkommas. Detta dödsförakt är sällan helt verklighetsförankrat, och dessutom hade vi ingen chans att låta saker växa fram naturligt eftersom Europa låg mellan oss. Jag försökte pusha tills jag insåg att det inte fanns skuggan av en chans att det skulle funka, och då avslutade jag. Det tog hårt på båda. Jag träffar sällan nån jag ens vågar tänka tanken på förhållande med.

Vi slickade sår i några veckor och börja bygga någon slags vänskapsrelation. Men snart nog kom undertonerna tillbaka och vi var kanske känslomässigt ungefär där vi varit förut, med skillnaden att vi båda visste att det “aldrig skulle bli nåt”. Vi sågs igen. Jag hånglade upp henne. Känslohjulet sattes i rullning på insidan. Vi mailade och messade hetare än förut och en gång när jag var full skrev jag och föreslog att vi skulle åka på knullweekend till London ihop. Skitbra idé, tyckte båda - då.

Sen blev det förstås en hel massa knas av olika anledningar.

En kväll när jag är full igen kommer jag hem och pratar som så många gånger förr med Fargo om Paris, och tårarna droppar på tangentbordet medan han använder stora bokstäver och fet text och säger FUCK THIS BROAD, och sluta klaga över en situation du själv försatt dig i, och det förbannar skiten ur mig att du uppför dig såhär om det här IGEN, och du vet vad jag tycker: att du ständigt rationaliserar en relation som gör mer skada än lycka (ni vet, den psykiska försvarsmekanismen rationalism, när man hittar logiken i efterkonstruktioner som gör mindre ont) och generaliserar (hela tiden gör en generell diskussion om människor istället för en diskussion om de inblandade parterna när något är fel) och skyller ifrån relationen.

Han krossar min vall av försvar och en liten ynklig full jag inser att jag måste släppa taget om den här tjejen nu - så jag börjar skriva mail till Paris mitt i natten, men somnar, skickar det på morgonen, lyckas inkludera missriktad ilska och frustration som sårar henne så att luften går ur, och hon säger att du jag vill inte åka till London med den personen som skrivit det där. När jag fattar hur sårad hon blev vill jag bara lägga mig ner och inte vara med mer, så trött på mig själv och allt och hela jävla världen. Försöker förklara hur jag menade, hon fattar som tur är, vi slickar sår igen och bestämmer oss för att åka ändå, men som vänner. Som jag skrev i den mogna delen av katastrofmailet;

Jag inser att det finns inget okomplicerat leka flickvänner. Det finns inget okomplicerat överhuvudtaget. Jag är trött på motstridiga signaler, från oss båda. I’m done with you i egenskap av love interest, jag pallar inte längre. Vi kan inte vara mer än vänner. Och den här gången måste jag hålla det löftet till mig själv. Och få det tillbaka.

Och där är karusellen när det är söndag och hon skriver blogginlägget om sin nya karl, och min första impuls är att sätta mig vid min egen jävla självömkande blogg och skriva there is nothing short o’ dying that is half as lonesome as a Sunday morning coming down, men det gör jag inte. Jag andas in. Jag andas ut. Jag tänker att jag vet att vi aldrig kunde blivit nåt, att det är fint att hon har hittat nån och han verkar också fin, att bitter is like SOOOO last week.

Men ge mig en sak. Jag ska vara hur mogen som helst om jag bara får lov till en sak. Att vara snyggast i hela jävla världshelvetet när vi ses, sådär som man bara känner behov av när man måste bevisa nåt för nån som inte vill ha en längre. Om jag får vara det, så lovar jag att känna uppriktig värme i hjärtat när hon berättar hur hans skäggstubbkyssar känns mot kinden.

och så har jag blåmärken på insidan av låren. Sa ju att han var smal (de är från hans höftben, alltså).

Flatmate kom just och sa att vi typ börjat tjuta en massa klockan fem på morgonen - att nivån på vår lilla hemmafest varit okej tills dess men sen hade han vaknat av oväsenet och det faktiskt varit lite jobbigt.

Jag hade en vag misstanke om att jag kanske låtit lite för mycket med tanke på våra tunna väggar, men hade ingen aning om att det var så mycket. Det är skitpinsamt fo’ real ju. Fatta att det “sov” två pers i vardagsrummet precis utanför min dörr typ - om Flatmate vaknade på övervåningen kan det inte varit vettig ljudnivå nånstans.

Pinsamt 2 på jobbet i morse: Jag sitter vid en dator med chefen - som f ö är nykterist - och han bara “Hey… have you been drinking whiskey this morning?” och jag bara “Ehehe I had a little last night… do I smell?”

Det är nåt med folks vänner, skulle jag kunna börja det här inlägget (och gjorde just för den delen). Vänner till folk som hälsar på här nere i böglandet, de är de enklaste liggen. Och nu menar jag inte enklaste som i lättast att få på rygg, utan för mig personligen mentalt lättast att sådär hoppsan växla in liggväxeln i hjärnan.

Jag vet ju varför: de lämnar snart så det finns ingen risk för komplicerade efterspel, man har en enkel ingång eftersom man umgås som polare direkt, men man riskerar inte att krångla till en relation med en kompis eftersom man ju inte velar med kompisen, utan kompisens kompis.

Nästan riskfritt alltså.

(Såvida man inte skapar konstiga efterspel genom att blogga om precis allt förstås; fyllejag gav ut min bloggadress igår natt men bakisjag tror inte riktigt det uppfattades så jag känner mig relativt säker.)

Såhär: En snubbe jag inte känner, men som jag pratade lite med när jag var och föreläste på min gamla skola i våras, var här för att gå på lite intervjuer för praktikplatser. Hans kompis som jobbar på flygbolag hakade i sista minuten för att fira sin födelsedag på ett roligare ställe.

Sin 21-årsdag.

Det var igår, och klart vi skulle supa till lite med pojkarna då när det fanns anledning. Vi gick aldrig ut men hade det jättemysigt ändå, vi satt hemma och drack alla möjliga sorters alkoholhaltiga drycker (öl, rosé, portvin, rom, whiskey) och pratade om ditten och datten och blev fulla och glada. Ett tag satt vi uppe på det platta taket, som man kommer till genom att klättra upp för en brandstege från stackars Flatmates balkong - han sov när vi klampade tillbaka in genom hans rum - och ett tag stängde vi in oss i vårt tre kvadratmeter stora förråd där killen från min skola hittade vår landladys avlagda, uråldriga laptop och läste hennes mail eller nåt (let datakids party like datakids do!).

Vid det laget satt 21-åringen i den trasiga stolen där inne i förrådet med ett glas port i handen och jag stod mellan hans ben i mina rosa tajts och gestikulerade eller nåt som jag gör när jag är full.

Han var så söt så söt det lilla lammköttet. Lite brittisk lite gay, eller lite såhäringa fashionable fotbollshuligan med snaggat hår och välsittande rutig skjorta, smal och blond och charmigt sneda tänder som påminde om ett gammalt ex.

Det bara hände, det var så enkelt, som det är med folks vänner, och särskilt svenskar som är så vana vid “nu blir jag full och vågar ligga”-tänket. Det ena ledde till det andra och sen var vi nakna med varandra på så där poänglöst berusat vis fast det var sweet ändå.

Jag insåg påväg till jobbet att jag ju lovat min terapeut att jag skulle försöka att inte ligga med random människor första gången vi ses, och det kändes ju lite kefft som kidsen säger att inte ha kommit ihåg i stundens hetta… Men jag konstaterade också på samma promenad att jag inte skulle ha nånting emot att träffa 21-åringen igen - kanske inte låter som en chock men jag har haft nån sorts period av att “ligga neråt” som syrran uttryckte det, alltså ligga med sunk som jag helst aldrig träffar igen (bra där, skönt där) - medan den här killen verkade reko rakt igenom.

Men; nojig insikt 1: Jag tänkte faktiskt på riktigt “men nej, nu när vissa kompisar läser det här kommer de störa sig på att jag är sådär slampig igen, ba TYPISKT HENNE, knappt hinner folk anlända till landet förrns hon trycker fittan i ansiktet på dem”. Och nojig insikt 2: i våras sammanställde jag en sorts lista över alla jag legat med i gamla bloggen, transparens är det nya svarta osv, en litterär ärlighetschock och en fascinerande katalog över mitt (sex)liv, och sen dess har LISTAN jagat mig. Jag tänker ibland fast jag absolut inte vill “men hur ska det här se ut PÅ LISTAN”, som om jag borde “ligga bättre” för att det ska “vara värt en plats på LISTAN” - helt sinnes liksom, vem tänker ligglistor 2007?

Frisyr, alltså. Resten är sig rätt likt.

…får jag gå hem och runka nu? Då ska jag blunda och tänka att de pussas igen och igen i sina tatuerade överkroppar.

Dä va änna sketatrevlit, på ett sådär gammaldags, soft och ödmjukt sätt. Är skittrött men för en snabbis betygsätter jag Jack som följer:

Pratbarhet: 4 av 5 - konversationen flyter på fint
Personlighet: 3.5 av 5 - ödmjuk men inte självutplånande, positiv, soft, lite barnslig, sketatrevlig som sagt men inte rolig så man skrattar på sig
Knullbarhet: 2 av 5 - sooo not my type men söt in a totally non-sexual type of way; snällt ansikte & småplufsig
“Connection”: 3.5 av 5 hittills - vi får väl se…

(Måste säga att jag är lite besviken att ingen kommenterat “MEN ÄRU VÅLDTAGEN ELLER!?!?!?!” fast klockan är halv ett.)