LSM

Klockan är 02.00, natten är svart som insidan av en katt*, jag är ensam i skärgården och jag är på farligt syndigt humör. Smygfacebookar och smygbloggar i skydd av mörkret. Ler ondskefullt och läser fruktansvärt dålig roman om sektuppväxt och äter alldeles för många kakor. Tänker på deepthroating och kräkreflexen.

Är lugn och lycklig och lite lömsk.

Lämna era syndigaste surftips.

* Pratchett-referens. Förresten blev jag intervjuad om min nördighet och nördidentitet idag, för en vetenskaplig uppsats.

Nu åker jag alltså på min otroligt efterlängtade, otroligt mogna ensamsemester i ljuva Sverige och ska göra mitt bästa för att stay off the crack. Ja, internet alltså. Och spriten. Och ligga har jag ju redan slutat med. Men fuckable ska jag vara i alla fall! :D :D :D

You fuck it? I fuck it!

Jag är formellt tillbaka den tionde september. Alla som saknar mig får skriva fina kommentarer medan jag är borta.

(Nån som vill slå vad om hur länge det tar för mig innan jag OCD-skriver ett nytt blogginlägg från semestern?)

VEM I HELVETE HAR LÄMNAT “a bag of condoms, some used” I VÅRT VARDAGSRUM??????? Flatmate messade om sin obskyra upptäckt och varken jag eller Otto känns vid den. VEM BLANDAR ANVÄNDA OCH OANVÄNDA KONDOMER? VEM LÄGGER DEM I NÅGON ANNANS VARDAGSRUM I EN PÅSE?

Men vad håller jag på med, det är ju som när jag mailade med Fargo i onsdags;

Getting a bit attached to the date dude btw.

Attached? Wtf? Wow haha.

I know, it’s scary isn’t it? I mean it’s not serious or anything but, like, I wanna hang out with him and sleep on his arm and stuff.

*puke*

Oh puke right back at ya. Whatever. Never mind him, everything I touch turn to shit after a while anyway. Goodnight.

Och jag får ju inte gå och glömma bort det där. Stupid girl. Kan ju inte gå och bli all mellow on him bara för att han kysser fint och har blonda fräknar. Note to self: Inte bara släppa på försvaret sådär. Inte att det direkt har hänt något - sure, igår skämtade jag och Otto om att jag blivit dumpad för att han inte facebookat mig på hela dan men like ooooh liksom. Igår svängde jag förbi för att tanka över lite Battlestar på min brand new femhundra gigs externa* och han släppte visserligen in mig i huset halv tolv och mötte med en puss men ville inte att jag skulle stanna över natten, och jag menar det är nothing men det faktumet att jag blev besviken gör att jag måste hålla mina hästar här, herregud.

Jag kan ju inte bara glömma bort att allt jag rör vid blir till bajs till slut ;)

Han är sinnesrubbad förresten men det är vi ju alla mer eller mindre. Han satt uppe hela natten med en luftpistol för att skjuta musen i deras lägenhet, med en bit bacon på en spik som bete. Och han erkänner sig väldigt beräknande och säger att han medvetet manipulerar folk för att få sin vilja fram.

Efter jobbet igår innan jag koppade Bsg hamnade jag på en snabbdrink med gamla favoritkollegan Hasse och jag kunde inte undgå att säga att “I might have met a guy” (see?) och hans första fråga var “How’s his sense of fashion?” Och av någon anledning gjorde det mig alldeles lycklig i hjärtat. Någon slags bekräftelse på min & Hasses gemensamma värderingar kanske? ;) Vi delar samma inställning till och intresse för mode och erkänner vår ytlighet totalt och bejakar den ihop.

* Fatta femhundra jävla gig eller! For a lifetime! Jag är så lycklig, det är min första externa hårddisk och jag slipper gå och snylta på Ottos varje gång jag ska se ett avsnitt av Desperate Housewives, jag slipper radera musik jag lyssnar på sällan och jag kan bygga upp ett alldeles eget porrbibliotek! Klart man måste ha en pr0n-mapp liksom :D :D :D

skriker Otto och så leker vi kaskadkräkas och fnittrar hysteriskt och jag skrattskriker att vi ska spy ner hela kreativa rummet och sen bara svimma efteråt i våra egna spyor så chefen får skicka oss till sjukhuset.

Jo, precis så illa är det just nu.

Egentligen är det inte kul alls.

Min facebookstatus är “JAG TYP DÖR!”

Det var en fin kväll i tisdags, fast vi var lite nervösa så vi var tvungna att dricka fem öl var innan vi kunde hångla och cykla hem till honom. Syntluggen bodde finare än mig - då blev jag glad för att jag för en gångs skull slapp känna mig som en bortskämd snorunge som är för liten för att bo i en fin lägenhet. Han hade till och med en egen studio med “gitarrer och gamla datorer”.

Jag bestämde mig faktiskt för att tumma lite på avhållsamheten där med min söta nörd - nuff said - men när vi låg där nakna bredvid varandra i sängen och och småpratade mitt i natten kände jag plötstligt att vänta nu, jag kanske har fått det här om bakfoten. Det kanske är jag som är nörden av oss två?

- Nej jag halkar ner i skarven igen.
- Den äter upp dig. Swoosh, swoosh.
- Ja den är som ett monster som äter upp alla dina sängkamrater. Sväljer dem hela. Schlurrp, schlurrp. Så ligger de inne i sängen, döda små skelett.
- Är de döda?
- Ja fast det tar en stund att dö, man lever inne i monstrets mage ett tag.
- Hur länge då?
- Ungefär två dagar.
- Kan de inte försöka komma ut då?
- Nej för man blir förlamad av ett nervgift som monstret sprutar ut så man kan varken röra sig eller skrika.
- Jaha, hur lång tid tar det då?
- Ungefär fyra timmar.
- Du har spelat ganska mycket rollspel eller hur?

Men sedan återställdes balansen snabbt. Picture this naked på dialekt:

- Gillar du science fiction?

Kah-ching, hundra nördpoäng på ett bräde och gotta love the dude for that! Han lovade att jag skulle få en massa Battlestar Galactica som jag kunde titta på om det regnade på min semester.

På morgonen gjorde han äggröra och finkaffe åt mig och så stod vi på hans balkong och tittade på morgontrafiken och han rökte i morgonrock och jag kände mig kontinental. Man kan nästa inbilla sig att man bor i Europa där han bor. Och så sa vi hejdå och ses om två veckor och han önskade mig en fin semester - men bara några timmar senare får jag det här på Facebook:

:D :D :D
Så vi ses väl snart igen, antar jag.

Och min terapeut håller med Ret-Otto av alla människor. Men la till “but it’s good for you you’re going on holiday now - I don’t think you can handle all that niceness at once.”

…en annan sov ju inte hemma inatt. Höhö. Höhöhö.

och jobbet är klaustrofobiskt jobbigt, kväver mig långsamt. Frustrationen är ett litet svart trasselsudd som bultar innanför bröstkorgen.

- Tänk om man kunde jobba någonstans där ens kunskap och åsikter respekteras? frågar vi varandra retoriskt.

LSM & Otto, 17-tiden, soffa i receptionen.

- När jag var i lumpen kunde de beställa efter en stor låda med vapen som nån slags belöning… “Nu har ni varit duktiga, nu beställer vi tre vapenlådor som de värnpliktiga får pröva att skjuta med!”
- Wow. Sköt ni med revolver eller bara med vahettere automatpistol?
- Automat.
- Har du skjutit med en Magnum?
- Nej, det är ju en revolver.
- Ja men den är jäkligt cool. Har du skjutit med en Colt Detective?
- Nej.
- Men den är så här liten och får plats i fickan.

Paus.

- Har du skjutit med en Zig Zauer?
- Nej.
- Har du skjutit med en Beretta?
- Nej.
- Har du skjutit med en Glock?
- Ja.
- Nu kan jag inga fler pistolmärken.

LSM & Syntis i presstältet för frukost, 13-tiden söndag.

- Kolla killen med hela kroppen tatuerad.
- Haha.
- Du har inga tatueringar eller?
- Nej… men jag funderade länge på att skaffa en Star Trek-tatuering… jag ångrar nog att jag aldrig gjorde det men nu är jag för gammal tycker jag.
- Men det är ju jätteroligt om du skaffar en nu?

LSM & Schatje på Schatjes sängkant, 08.15 lördag morgon.

- You know what, I still wouldn’t mind a threesome.
- Ehm… well, maybe…
- But hey! A threesome is sex! No sex for you, right!?
- Right! Totally.
- You can watch.

och säger att jag måste bli ihop med Syntluggen bara för att det vore “ascoolt” om jag kunde säga “nej jag kan inte gå ut ikväll, jag ska hem och hänga med min snart trettiosexåriga pojkvän”. “Det är det bästa som har hänt dig, du har inte varit ihop med nån på jättelänge,” säger han. “Men jag vill vara kär i folk jag blir ihop med,” säger jag. “Äsch vilka höga krav du har,” säger Ottis. “När vi lämnar landet sen har du en perfekt orsak att göra slut, du behöver aldrig ens erkänna att du inte är kär.”

(Långt inlägg men jag tycker det är värt att läsas till slutet. Kanske lite Segismund (=segt) i mitten bara.)

Vad som hände i helgen var att under tiden jag var upptagen med att slå fettet i badkarskranen försökte Syntis ringa både en och två gånger, för att tala om att det fanns en biljett över till festivalen han var på (Hollands motsvarighet till Hultsfred, typ) och hade jag kanske lust att komma över? Först tvekade jag och begärde betänktetid, men efter ett tvåminuters emergency call till Sassy tänkte jag att vafan finns det att tveka om.

Visste att Interpol och Arcade Fire och sådär skulle spela och det är väl kul, men fatta att jag blev positivt överraskad när även M.I.A, CSS och Yo Majesty stod på scen. Yo Majesty var grymmaste jag sett på evigheter - hiphop dykes som visar tuttarna och rappar till electro-artade beats du vill gå ner i brygga till. Åh!

Men nu är det här ingen musikblogg; first things first.

Syntluggen mötte mig i vaxspretig lugg, spegelblanka pilotisar och himmelsblå tracktop, lång som en fura och blond som en svensk. Han pussade mig på munnen på en gång och jag blev alldeles paff. Jaha, vad nu, redan? Fast sen var han inte touchy alls. Efter en timma tänkte jag att njae, den här snubben, vad har vi gemensamt? Han gick från M.I.A. för att han “inte fattade grejen” och tyckte det var “för lite gitarrer”, och jag flydde till en annan kompis ett tag.

Men sen hamnade vi på någon helt galen fest - den var som något ur en film, ett helt surrealistiskt tält där hälften av de typ sjuttiofem deltagarna hade konstiga maskeradkläder och det fanns en konferencier som presenterade olika akter och i ett hörn av scenen stod två frisöser i leopardklänningar och klippte någon som såg ut som Sascha Cohen medan de dansade. Jag var där med Syntluggen och hans vänner (som till skillnad från honom såg lika gamla ut som de var) och vi dansade och skrek som vildar. Jag hade trott Syntluggen var en anal musiknörd, men en sådan vrålar inte med när en transa i glitterklänning sjunger “Let me entertain you” eller kör pole-dancing mot en av tältpålarna. Något grymt band med fantastiska syntslingor var en av de bästa konserterna på hela festivalen.

Vi uppförde oss bara vänner hela dagen faktiskt, först när klockan närmade sig fyra och vi var på väg till hans bungalow höll vi handen (jo, bungalow; inget lowlife-tält här inte - han hjälpte till med dekorationsbygge och hade backstagepass och gratis sovplats; jag hade fått ett press/guest-pass som blivit över) och när vi hånglade på sängen var det så, eh, fint att jag blev alldeles ställd, ja kanske som Schatje då när hon sa “You’re so tender“. Som om vi kände varann, som om vi var kära i varann. Jag som hade förberett mig på att bli ställd till svars för att jag inte ville släppa till somnade förvånad och omslingrad med underkläderna på utan ett enda försök att komma innanför dem. På morgonen blev det mera mys och hångel och det var sweet and hot och jag gjorde en mental anteckning att note to self: men sluta vara så jävla kåt hela tiden om det är abstinence som gäller ;) Han ville mer men jag sa nej, tänkte att jag får ge celibatet en chans iaf så jag ville inte ha honom under trosorna och han frågade inte varför och jag sa “Är jag tråkig nu?” och han fnissade “Ja lite kanske” och det var okej, allt var okej. Vi tonårshånglade i evighet och när evigheten var slut onanerade jag med hans andedräkt i mitt öra och kände mig lite som en bov när han sa “Too bad I couldn’t help you out there,” men det var okej, allt var okej.

PS. Var ju tvungen att fråga om frisyren.
“Hur länge har du haft syntluggen?” frågade jag.
“Jag vet inte, ett år eller två,” sa han. “Innan dess hade jag hockeyfrilla.”
“Oj haha, ja det finns ju både snygga och fula hockeyfrillor.”
“Ja men asså den jag hade var riktigt ful… men på ett bra sätt. Sen tänkte jag att när jag haft långt där bak och kort där fram ett tag kunde jag ju vända på det.”

Det hände massa spännande saker i helgen, men redan innan de ens hunnit börja slog jag mig halvt fördärvad. Jag tog ett långt varmt bad för att tvaga mig ren från äckelrekorden, och när jag reste mig upp slog jag lovehandeln i badkarskranen. Check this shit out:

Berättar om allt det andra när jag får tid. Snart! Love.

Igår kväll tänkte jag att jag skulle skriva ett ljuvt inlägg om trygghetskänslan i att återigen sitta på Schatjes pakethållare och skumpa fram genom Haarlem med händerna mjukt på hennes breda höfter, en flaska vin i väskan och lugn i hjärtat; cykelns klapprande över kullerstenarna ackompanjerad av hennes ständiga frånvarande mummel om trafiken med sockerrösten. Det var så fint och hon säger så mycket roligt och jag tänker skriva mer om det sen.

Imorse tänkte jag att jag skulle skriva ett seriöst inlägg om mina alkoholvanor när vad som skulle bli en lugn kväll och nattbussen hem blev flödande vin&sprit in på småtimmarna, stanna över natten och sätta rekord i äcklighet genom att vakna av att jag satt upp och spydde rosa Strawberry Margaritas i Schatjes rosa säng. Det är inte okej någonstans och jag tänker skriva mer om det sen.

Men jag slog äckelrekordet en gång till redan innan klockan slagit ett på förmiddagen och just nu slår de intrycken ut allt annat. Någon som minns den lysande blombuketten? Den köpte jag den tjugofjärde juli enligt bloggen. Sen har den stått där. I vatten i sin vas. I tre veckor. Ni vet hur blommor blir; stjälkarna som sakta mer eller mindre löses upp i vattnet som blir brunsvart och luktar bajs. Inte bara illa utan verkligen bokstavligt bajs. Att hala upp buketten med sina droppande halvt fermenterade stjälkar var som att hala upp Djävulen själv ur den stora svarta vasen. Ett moln av myggor som kläckts i koloni där nere svepte ut över lägenheten tillsammans med en stank så frän att jag bara kan jämföra med de ruttnaste hemtjänstgamlingarna eller kopissdammen bakom gödselstacken på morfars gård.

Min redan utochinvända mage kämpade för att hålla sig rät.

Det var så äckligt att musbajset i brödrosten, snigeln i diskmaskinen, gamle P:s bajsinsmorda gammelmanspung och den där tysken som spydde där jag skulle sova på en fest i februari var rosor och violer i jämförelse.

…och OMG hur romantiskt vore det inte att bli buren över en lerpöl och sen gå på bio och han sticker upp kuken i popcornboxen??? the date of the century

Therese rules ok?

Idag var en sån jävla skitkukskitdag att både jag och Otto slog huvudena i borden och kastade papperstussar (jorå, bokstavligt) och klagade klagade klagade - en sån jävla skitkukskitdag att snälla professionella kollegan X kallade kunden “an utter cunt” och inte bara en gång.

Just sayin’.

Inte så konstigt att man hellre facebookar bort sina arbetsdagar eller fantiserar om att träffa någon som aldrig kommer leva upp till bråkdelen av drömmens trevlighet eller för all del spelar Wii* tills den otränade bananarmen värker, svetten lackar och berget av ogjort jobb tynger.

I dagarna passerade vi utan att märka det två år i knarklandet och nio månader på det här jobbet.

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. (Eh…)

PS. “Det här är du i framtiden,” sa Otto och fnittrade som Beavis & Butthead. “Nej det är det inte alls! Jag är lycklig i framtiden!” sa jag. “Ja men det här är efter den lyckliga framtiden,” sa Otto. Och då hade jag förstås inget att sätta emot.

* Ja, vi har ett Nintendo Wii i källarn på jobbet - spelkonsollen med kontroller som känner av rörelser så att du “spelar på riktigt” - och jag är kär i Wii-tennis; det är som sport fast utan det förnedrande elementet av vara tjugotusen gånger sämre än alla andra.

Vidare på temat att stalkas: man ska ta informationen man skakar fram med en nypa salt.

Ta mig själv som exempel. Den som har mitt för- och efternamn (jo, jag är den enda som heter så) kan med lite skills och hjälp av Google, Facebook och Myspace läsa sig till fullständigt födelsedatum, anställningar och utbildning sedan jag slutade gymnasiet (allt från vårdbiträde och telefonförsäljare till webmaster, korrekturläsare, reklamjobb och journalist), min portfolio, att jag varit rollspelskonfirmand (pinsamt högt upp på sökresultaten) och haft att göra med tennfigursmålning (tusen gånger pinsammare; men kul är det), att jag benämnts “estradpoet” (vilket om möjligt kanske kvalar in ännu högre upp på pinsamhetslistan än tennfigurerna, är inte riktigt säker på vilket som är värst), att jag skrivit på tusen politiska upprop och sist men inte minst kan man hitta sin väg till min Flickr där alla mina fåfänga partybilder finns att beskåda.

Om jag inte kände mig skulle jag undra vad fan det var för en person.

Som tur är kan man inte hitta till bloggen från mitt namn ens med blåslampa.

Jag igår i sms kl 20.49: “Hej vill du hitta på nåt?”
Fullständigt normalt.
Ha!

Fast det bidde inget förutom en trevlig och normallång sms-konversation; som bäddat för framtida normalt umgänge.

för varje gång jag lögnaktigt sagt “Asså jag måste verkligen upp tidigt imorrn så det kanske är bäst att du/jag går nu” efter avslutad sexakt så skulle jag nog förresten inte varit mer än tjufem kronor rikare idag.

Och jag pratar inte den i Stockholm då, utan den i min egen gamla hemstadort. Med den skillnaden att alla man någonsin känt bor i stan. Rätt vad det är går man in i någon man inte träffat eller pratat med på hur länge som helst och som känner en som en helt annan person och så hisnar det till i magen: Hur ser jag ut? Vad säger min uppenbarelse om mig idag? Vad säger man efter “jo men det är bra…”?

Glöm aldrig det: alla kan hitta er på Facebook, från glömda barndomsvänner till framtida arbetsgivare och edsvurna högstadiefiender.