LSM

För en dryg timma sedan hade jag varken klätt på mig eller borstat tänderna och visste inte vad jag skulle göra ikväll. Nu ska jag plötsligt laga finmiddag till 4-10 personer (lätt att räkna på ingredienserna där) och får därmed skjuta upp mitt årslistande till andra sidan nyårsafton.

Vi ses 2008! Gott Nytt År!

PS. Jag har inte köpt Viktor & Rolfs uppochnervända champagne. Men nattaffären runt hörnet som säljer den har iofs inte stängt än heller.

Jag tillbringade mitt sista dygn i Sverige med att överraska Bästisen i Uppsala - när hon mötte det vanliga gänget för middag på Indian Kitchen satt jag bara där, och hennes min var oslagbar. Definitivt mitt bäst investerade dygn på länge (de tolv timmarna tåg var bara trevliga tankepauser i mitt röriga liv). Vi käkade middag och gick sen vidare för att drinka drinkar på Uppsalas enligt utsago “coolaste loungebar” (!! jag vet).

Under en diskussion på väg hem sade Bästisen att ens lösgodissmak stämmer överens med ens val av kärlekspartner, men vari sambandet ligger är ännu oklart. Det här ledde oss dock in i en meningsskiljaktighet nästan lika gammal som vår tjugoåriga vänskap: godissmak. Bästisen och hennes pojkvän har numera gemensamt kommit fram till att jag - objektivt sett! - har världens sämsta lösgodissmak. Bästisens pojkväns bästa vän (omnämnd som “han som liksom jag gått över till Babylon” a.k.a. Konsulten i det här röriga inlägget) fick först en chockreaktion, skrattade sedan och sa att det är ju tur att vi inte är ihop, för vi skulle aldrig kunna dela godispåse.

Och okej, jag har någonstans förstått att jag inte kan hävda att min godissmak är allmängiltig. De här vittnesmålen är bara toppen på ett isberg.

Men själv tycker jag att den är så självklar, så enkel, så god: sött möter gelatin möter skumgodis möter lite chokola eller mint, och en eller annan sur godis bara så att man kan äta mer skum sen. As simple as that. As simple as this:

Rad 1 fr v: ägg med gula, godissvamp, sockrat geléhallon med skumbotten, operamint
Rad 2: centerrulle, trossarstock (ja, de heter så!), punschpralin, chokladtäckt skumbanan
Rad 3: tänder, violelefant, surt band

Ursäkta uppehållet. Jag har lobotomerat lilla dumburken (formaterat om datorn, alltså), och det amatörmässiga misstaget att glömma att i förväg ladda ner drivrutiner till det trådlösa nätverkskortet har varit ödesdigert för min internettillgång.

Återkommer snarast, då åter från ut(hem?)landet dit jag är påväg i skrivande stund.

Vänta er ett korstågsinlägg till förmån för min underrepresenterade och djupt hånade smak av lösgodis, och årslistor på temana love, sex och money.

så jag ska fatta mig kort för jag är så trött att jag håller på att trilla av stolen och mina fötter är genomblöta och paraplyt blåste sönder på vägen hem.

Men det var juldagsutgång i småstaden. Jag brukar se fram emot den med skräckblandad förtjusning. Jag tycker om att träffa de jag fortfarande är vän med - ni vet vilka ni är, mina små hjärtan - men jag brukar vara rädd för att träffa bekanta eller sådana man bara känner igen utan att känna - då brukar jag liksom känna att jag måste stå för allt jag nånsin varit i mötet med de där människorna från förr, och tänka att alla tror att jag “bara gör mig märkvärdig som jag alltid gjort”.

Men idag på krogen träffade jag på en söt, genomtrevlig tjej från något ämne på gymnasiet, som passionerat bedyrade att hon alltid tyckt att jag och Bästisen varit “stencoola”, och sedan lade till i min kompis öra att jag hade blivit skitsnygg och hade tight ass. För en annan kompis till en kompis lade jag ut orden om hur mina destruktivaste mönster fungerar, och hon förstod vartenda ett. Med ölen skvalpandes över kanten på glaset berättade jag om det hemligaste hemliga för ytterligare en, som nickade och lyssnade med rynkad panna. Och i kön till fyllematstället dök en gammal - avlägsen - högstadiepolare upp och bekände sin långvariga beundran.

 Att inse att de finns gör mig gladare än något annat en tisdagsnatt tio i fem med genomblöta fötter.

Jag impulsköpte Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl *insert sandal-skämt here* under en julklappsräd i småstadscentrum, och sträckläste ut den imorse. Han har ju fått så mycket skit, underbarnet Ronnie, och själv fylls jag av bitterhet mot alla som debuterar i så unga år eftersom jag inte publicerat mer än tidningsartiklar än, men jag tänkte att det vore intressant att läsa det som alla pratade om fastän snacket tystnat nu.

När jag vänt sista sidan gick jag in till syrrans rum och la mig ner på bäddsoffan och sa:
- Jag vill dööööö.

Så är det med vissa böcker. Jag tyckte om Vi som aldrig sa hora, fast den är som ett ångesthål i magen som suger tag och vägrar släppa. Eller just därför. Läs den. Och läs Sonja Schwarzenbergers text i Könskrig, som jag önskat mig i julklapp också mest av allmänbildningsskäl och nyfiket intresse. Sonja skriver som om hon varit jag - som om jag vore hon. Hennes text heter Knullar du lika jämställt som du pratar?. När jag är tillbaka i knarklandet kanske jag drar lite djupare slutsatser - jag har så svårt att hitta ro till att sitta och fundera här.

Jag har också just läst ut The Gum Thief av Douglas Coupland (jorå, medan syrran stickar och brorsan pratar och mamma tittar på teve läser jag, i ett). Jag hatar att ha litterära förebilder. Det känns så jobbigt - att inspireras känns aldrig så mycket som att kopiera som när man märker att ens skrivsätt påverkats av något man läst och älskat. Men jag kan inte låta bli att ha Coupland som litterär förebild. Jag vill att mina böcker ska kännas som hans. Det är roligt, det är kontemporärt, det är nördigt, det är rakt och okonstlat - men det blir aldrig banalt, det känns fortfarande, det finns ett djup, det är liksom allmänmänskligt.

Men när jag läser min egen roman om Sixten (temporärt arbetsnamn: Anteckningar från en kidnappning) tänker en del av mig “tror hon att hon är nån jävla Douglas Coupland eller?”, som om han skulle ha ensamrätt på google-referenser i kombination med allmänmänsklighet.

En annan del av mig tror att jag & Sixten har något värdefullt. Google-referenser och allmänmänsklighet, ni hör ju själva. Jag vet inte varför jag vet hur det känns att vara en trettiosexårig nörd som inte haft tjej på fjorton år, men historien fanns i mig och ville ut. Jag vet inte varför jag vet hur det känns att vara Sixtens mamma som förgås av oro över vad som kan vara fel på hennes vuxna ovuxna son, men jag vet och det ville ut. Jag vet inte varför jag vet hur det känns att ha kukkomplex och tvångsmässigt läsa alla spam om penis enlargement, som Sixtens kidnappare, men kanske är det för att komplex och ångest är allmänmänskligt och det bara är att vända ut och in på sina egna känslor och lägga dem i karaktärens roll som det går så lätt och känns så ärligt.

 Till våren ska ni få läsa lite mer.

till alla som liksom jag är syndiga nog att sitta och surfa på självaste julafton <3

Jag vet att julafton egentligen inte är förrän imorgon, men i min familj har vi två julaftnar, och den första var idag. Jul hos mamma var idag. Hon jobbade som vanligt fram till fem och vi syskon stod som vanligt och lagade julmat under tiden. Halva tiden småbråkar vi (”Men kan du hjälpa till eller!?”), halva tiden vickar vi rumpa till gammal reggae och nynnar med medan vi hackar grönsaker och blandar såser till vårt nästan helt vegetariska julbord.

- You can get it if you really want, but you must try, try and try, sjunger vi med när vi trängs under vattenkranen för att skala potatisar eller skölja kastruller.
- Give me hope!, Joanna give me hope!, Joanna ‘fore the morning comes, sjunger vi innan vi konstaterar att på julafton, då är det inte fånigt att lägga upp i små skålar fastän det blir mera disk, det är bara fint och det är så det ska vara.
- O’boy, vicket vackett väederrr, bräker vi på skånska medan skymningen faller över våra gråmulna, snölösa västkustkullar.
- Do you remember when we used to sit in the government yard in Trenchtown, sjunger vi och jag tänker inte på att jag faktiskt stått i ena ändan av the government yard in Trenchtown där Bob Marley brukade sitta och tittat tvärs över på nya familjer som satt på trappan och barfotabarn som sprang över gruset - jag tänker bara jul.

För att laga julmat med syskonen den tjugotredje och lyssna på mammas gamla blandskivor och hoppas att vi hinner klart innan mamma står i köksdörren kall och glad och nyrökt, det är nästan det mest juliga av alltihop.

Imorgon kommer den där julafton som vi delar med alla andra. Den är helt okej den med. Jag gillar jul. (”I’m a sucker for stupid holidays,” mailade jag till Fargo, och han svarade “It’s your human side”). Men jag gillar den hemliga reggaejulen i mammas kök med småbråk och syskon mest av allt.

Jag tänker på det där som Bästisen sa när vi för första gången på hur länge som helst pratade med varandra i riktig, äkta, fast svensk telefonlina häromdagen. Jag hade just berättat limited edition with directors comments-versionen av mina vändor med Mustaschen och Paris nu i höst, om hur Mustaschen ändå kändes så mycket på så kort tid och om hur Paris påminde mig om hur det är att dela säng med någon utan oro i magen. Om hur jag skrivit i bloggen att jag skulle sluta med känslor, och hur hon kallade det en extremversion av “hänga känslokappan i garderoben” och inte alls tyckte att det lät så bra, speciellt inte med tanke på min långa tradition av förträngning.

Jag tänker på hur jag erkände, kanske till min egen förvåning, att Mustaschen faktiskt sårade mig så att det gjorde ont i hjärtat då när han inte ville ha mig, oavsett hur normalt det är att sluta vilja ha någon, och hur hon svarade att herregud, kom igen.

Och jag tänker på hur jag förklarade vad som hände mellan mig och Paris och “så sa jag och så sa hon och då sa jag och sen sa hon” och min vanliga tirad om att det är ju vettiga anledningar hon har och så vidare - och hur Bästisen nyktert konstaterade att “men det var ändå som att du sa jo? och hon sa nä… - eller hur?” och hur jag nickade i telefonen och började känna den där klumpen i halsen för visst, till syvende och sist var det ju så.

Jag tänker på hur hon fortsatte med att konstatera att det är klart att det måste göra ont, att trots att det var på så fundamentalt olika sätt och nivåer ändå ha blivit dissad två gånger på så kort tid, och hur jag blir tyst för plötsligt vet jag inte vad jag ska säga utan att börja gråta, och sen förställer jag rösten och säger med ironisk bebiston att “jaa, dä ä väl klart man bli litte lässen” och hur hon svarar, lika nyktert som förut, att “ja här förminskar vi våra känslor igen, eller?”

Och det är ju det vi gör.

“We” in the royal sense, dvs jag.

Det är väldigt, väldigt svårt att inte göra det. Jag har växt upp med att krisa på kvällen, sluta gråta för att jag inte orkade med mig själv och mina problem längre, somna, och vakna med äppelkäck präktighet när klockan ringer, gå till skolan och få bästa betyg i alla ämnen - för att naturligtvis gråta nästa kväll igen, och glömma tills nästa morgon, och så vidare för alltid.

Uppdatering: Pratade med Bästisen i telefon igen, och hon sa att hon lät väldigt hård i mitt blogginlägg. Jag glömde berätta att alla nyktra konstateranden var understrukna med kärlek och concern på hennes alldeles egna vis.�

Jag gick ju till slut till doktorn för att kolla upp alla mina dödliga sjukdomar. Det var såklart inte så farligt alls och jag i det närmaste frisk nu. Men om det var någon som undrade hur det är att ha en - icke sexuellt orsakad - anal infektion med små sår runt rektum som behöver smörjas två gånger om dagen med vit fet salva kan jag tala om att det är a pain in the ass.

 Quite literally.

Häromdagen hade jag och Otto sällskap hem från jobbet och tittade in på vår lilla kvällsöppna tobaks-, närlivs- och (konstigt nog) champagneaffär runt hörnet, för han behövde köpa cigaretter. I fönstret hade de enorm skyltning för Viktor & Rolfs uppochnervända champagneflaska - den där med korken i foten ni vet. Piper Heidsieck eller vad den heter. (Okej jag fick googla stavningen.)

När vi stod i kön till kassan och Otto skulle köpa sina Camel Light var jag naturligtvis tvungen att kika på vad en flaska uppochnerbubbel kokstade. Åttio europas.
- Men det var väl inte så farligt ändå, säger jag. För en specialdesignad, överhypad sak! Det skulle man ju lätt kunna dela med någon om det var ett festligt tillfälle. Åh, jag skulle vilja ha ett tillfälle att dricka champagne! Eller vänta, det är ju snart nyår, då dricker man ju faktiskt champagne! Haha! Åh, jag måste hitta nån som vill dela en V&R Piper med mig! Fan vad coolt.

Otto småskrockar väl lite åt detta och köper sina cigg.
Damen i kassan blinkar mot mig, som hon alltid gör, och säger något i stil med “Ha en fantastisk kväll raring”.
Det gör hon till alla.

- Men nej! Jag kanske ska fira nyår med brorsan, då kan jag ju inte köpa sån champagne! Då kommer han bli störa sig så mycket på att jag blivit ett sånt materialistiskt offer som upprätthåller det konsumistiska samhället med allt jag gör!
- Men - transparens! Never apologise, never regret, säger Otto och skrattar. Du kanske borde säga till din bror att han måste respektera den du är..? Den du har blivit…?

Och sen skrattar vi båda två åt det roliga, hemska och sanna i det.

Älgarna demonstrerar
Älgarna har fått nog
Älgarna vill ha trygghet
Här i sin egen skog

Imorgon åker jag till Sverige efter jobbet. Här i utlandet konfronteras man ofta med stereotyper av sitt hemland: the Swedish bikini team, mörker året runt och nakenbad i midnattssolen är vardagsmat - att det typ bor tre pers ovanför polcirkeln verkar ha undgått Europa. Landet folk antar att jag kommer ifrån har ofta ganska lite gemensamt med landet jag växte upp i.

Men den här hösten levde Moder Svea sin egen myt. En rad konstiga saker hände i Sverige mina vänner. I södra Sverige, kanske jag ska säga (jag inbillar mig att i den norrländska lokalpressen förekommer sånt här veckovis - men det är ju som sagt trakter som inte domineras av människor i allmänhet*). Eller rad och rad.

I alla fall två.

Men minns ni att en älg för någon månad sedan fastnade i en villapool i Halland? Där stod den sedan några dagar och väntade på att sövas och forslas bort.

I slutet av septemer hoppade en älg in genom ett kontorsfönster i centrala Örebro, och blev så svårt skadad av glassplitter att polisen fick rycka in och avliva. Älg. Hoppade. Kontorsfönster. Örebronx. Fatta!?!

Jag tycker det här känns väldigt surrealistiskt. Väldigt Twin Peaks. Fattas bara att du imorgon vaknar upp med en stor älg i ditt vardagsrum istället för den där vita hästen och att Bob och Mike heter Bobban och Micke.

Är det här en varning? Är slutet nära? Har älgarna fått nog?

* Asså don’t get me wrong, jag älskar norrlänningar. Den första kuk jag nånsin sög var norrländsk. Det finns ett oerhört rikt norrländskt kulturarv. Och dom pratar finast av alla. Men ni vet ju att det inte riktigt är som hemma, framför allt bor det ju nästan ingen där.

Orkade inte leta upp och länka till nyhetsartiklarna, förlåt, men nobody’s reading yesterday’s news anyway ändå, eller hur?

Det är bara jobbigt och tråkigt så nu skiter jag i det här med känslor.

Jag undrar vad jag ska göra istället.

Jobba kanske, istället för att skriva jättelånga Dr Phil-mail på jobbet.
Träna kanske, faaan vad snygg jag skulle bli om jag tog hand om min kropp.
Äta annan mat än utemat, kakor och färskpasta utan tillbehör.
Editera min roman.
Skriva lite mer för den där tidningen i Sverige jag hostar ur mig artiklar för ibland (rubriksättare borde dö btw - vad tänker dom med?).
Byta till världens mest awesomma jobb.
Klaga lite mindre.
Ta igen alla filmer jag aldrig sett.
Inte ligga med någon förrän… typ i januari! Hehe.
HA GÖTTASTE FLOWET.

Jag skulle ju skriva om finbesöket från Sverige i lördags och hur vi gjorde fem kvällar i en (middag, julfest, hemlig tour av kontoret på natten, gig och redlight-safari) och hur han genialt föreslog Lasermannen och Billy the Kid som nya potentiella blogg-smeknamn för ligg, eller om att det ju faktiskt var Syntluggens gig vi var på och hur min nya kompis A sa att vad söt han är, och syntslipsen har han på också, och hur någons flickvän sa att hon hade en fantastisk bildserie av mig och Syntis första gången vi sågs (och gud, vill jag se de bilderna?) - men allt det där får liksom vänta, för igår kom jag hem och hade facebookmail från Paris med svaret på mitt Bobban-frieri.

Nya kompis A frågade för några dagar sen om jag hade någon aning om vad hon skulle säga. Jag sa att det blir väl ungefär “men du, men åh, men nej”.

Och det är klart att det blev så.

Det är klart.

Jag kommer inte vara hennes jävla flickvän i vår. Det är väl klart.

Och jag är lite besviken på mig själv för att jag någonstans fick upp hoppet. Ja, jag vet precis när det hände. Det hände på Hartenstraat i måndags och klockan var lite över tio, och jag hade lämnat cykeln med vilje för jag ville njuta av promenaden hem. Jag var på väg hem från middag med en bekant, en sån där middag som lämnar hjärtat lätt och sinnet öppet och tankarna virvlande. Och att gå där med stövlarna klippetiklapp mot kullerstenen och titta på alla broar och smala kanalkantade julupplysta gator med pittoreska hus och andas nattluft kall och klar och krispig som i Sverige satte griller i huvudet på mig, så att jag trots att jag sagt att jag inte skulle göra det tillät mig själv att tänka: men kanske det skulle gå? Kanske på riktigt? Kanske vi två i vår?

Hisnande, förbjudna tankar.

Dumma mig.

Och dumma henne som inte vill under omständigheterna, såklart. Är det inte alltid så det känns? Man blir fem år igen. Dumma Paris! vill femåringen skrika med knutna nävar och tårade ögon, men femtiofemåringen i mig skakar på huvudet: kan väl inte hon rå för, och är du någonstans inte lite glad över att du var beredd att ge det en chans (till)? Nu vet du i alla fall.

Jag kommer inte vara någons jävla flickvän i vår. Det är väl klart. Jag vet inte ens hur man gör längre. Jag antar att jag inte kommer närmare kärleken just nu än att figurera som någon slags drömkvinna i någons blogginlägg. Jag antar att jag kommer fortsätta ligga runt & vara jättefull i vår.

Jag har ingen riktig lust att skriva “hur det känns”.

Det ska bli skönt att åka hem till mamma snart.

Från och med nu ligger bloggen här. Välkommen!

Finns fortfarande en hel del grejer jag skulle kunna fnula mer med om jag orkade men någonstans tröttnar man på att editera kod så fort man får en ledig stund över. Den validerar i alla fall, inte för att nån annan än jag och några nördar från Västerås bryr sig <3, men det gör den.

Om du sitter på mac; grattis, teckensnittsrenderingen (eller vad man nu kallar det) är trehundra gånger snyggare då. Om du sitter på pc med Explorer; sorry, sidfoten är inte optimal än.

Annat nytt: kommentar-utdrag till vänster. Mer utförlig statistik så att jag kan stalka mina läsare bättre. Creative Commons-licens (”some rights reserved”; kopiera på men tjäna inte pengar på mina ord). Ny fantastisk logga - visst var rejv-blinket underbart men lite väl iögonfallande på jobbet. Förhoppningsvis mer läsvänlig formatering. Utförligare persongalleri. Disclaimer (all of the juice, none of the names).

Hit me with the bus and the bäs.

Varför jag älskar Kinky Afro. (Och ja, jag får fortfarande flest googleträffar på sökningar som leder till det här inlägget - obs, NSFW).

Dagens wtf 1: Jag trodde att jag var nästan klar med mina kodnörderier, så fick jag för mig att jag skulle ändra på alltihop och nu är det tusen problem. Jag som tänkte att jag skulle återkomma i full glory. Men vi blir kvar med det gamla ett litet tag till, jag behöver nog helgen på mig att trixa iaf.

Dagens wtf 2: Min cykel blev just stulen. Utanför en bokaffär. Det var i och för sig mitt eget fel, för jag hade råkat låsa den så att låset inte satt fast i cykeln. Smart. Men ändå! Den där cykeln hade jag ju ärligt köpt av en knarkare för tio europas! Var är människors moral? Jag får väl ta mig ner till cykelbron och köpa någon annans stulna cykel av en annan knarkare.

I övrigt har inte mycket hänt. Jag fixade Lucia på jobbet idag med glögg och pepparkakor i boardis (= the boardroom = mötesrummet) och svenska luciasånger i högtalarna. Det var mysigt, även om wtf-faktorn på texten till Räven raskar över isen var hög.

Jag har inte hört ett ord från Mustaschen sedan han lämnade landet, men herregud, det hade jag inte väntat mig. En lite jobbig kompis till hans kompis däremot facebookar järnet med mig.

Och så…

Ja.

Det var ju jag som sa let’s not make this complicated om mig och Paris.

Nu är ju jag en mästare på att röra till saker, så självklart kom vi in i “diskussionen om oss”. Det som började med oskyldigt ömsesidigt förkovrande i fåniga framtidsfantasier (från hetaste lesbiska mediaparet ever på mingelbilder till författarfruar till globetrottigt cross-country-pendlande) fortsatte med att jag kände mig nödgad att poängtera att jag inte ville/kunde bli fysisk igen om det inte “fanns en chans att det skulle leda någonstans”. Det ledde såklart till följdfrågan vart jag i så fall såg det leda, och plötsligt var jag där och sade som gamle Bobban att “I’m willing and able, I throw my cards on your table” och rakt upp och ner förklarade mig villig och kapabel.

Att well, jag är pragmatisk i det här. Att leda någonstans = ge det en chans = se om det skulle funka att vara tillsammans. Att om det alternativet finns kan jag gärna se vart den vägen leder (destination förhållande). Och att ja långdistans suger, och ja jag vet inte vart jag är på väg härnäst … men carpe fucking diem liksom.

Och fastän allt är annorlunda så är vi igen någonstans där vi var förra året, där jag kastar beslutet på henne, lämpar över någon slags ansvar att ta vettiga beslut genom att själv förklara mig redo att try anything once… till råga på allt när hon precis åkt iväg på vad som borde vara vilsam julsemester hem till Norrland. God jul dodge this, liksom.

Hon behöver lite tid att tänka, needless to say.

Jag försöker att inte vara ängslig för tankarna som snurrar i hennes huvud. Och om det är tankar som inte är behagliga för mig så hoppas jag att hon håller med Oscar Wilde: a true friend stabs you in the front.

Jag vet att jag inte skrivit någonting på ett litet tag, men Love Sex Money genomgår underhåll. Det betyder att jag sitter och nördar mig med bloggkod på arbetstid. Fantastiska saker (nåja) är i görningen.

Check back tomorrow eller i värsta fall fredag.

Love y’all.

Jag har ett span som jobbar någonstans i närheten och alltid passerar mitt jobb på lunchen. Han har en fin vinterjacka och ett sött ansikte, fast en lite töntig keps. När han går förbi brukar jag le och titta ner i marken lite för sent. Jackspanet pratar jag aldrig med fast jag tycker mig inbilla att han känner igen mig också - och ärligt talat har jag ingen lust att prata med honom heller. Jag blir bara lite glad varje gång han går förbi.

Sedan har jag har ett span som jag faktiskt har pratat med, som är beroende av pratet för att kunna vara mitt span: han har nämligen världens skönaste dialekt och säger så roliga saker. Han pratar som de gör i This is England (som alla borde se). Han var på festen i lördags och skrädde inte orden. Tänk er det här på liverpoolska eller vad det nu är - önskar att jag kunde skriva som det faktiskt låter:

- Why are you laughing?
- Nah, it’s nothin’.
- Come on, tell me.
- It’s inappropriate.
- I like inappropriate!
- I was jus’ thinkin’, that if I stayed sober maybe I could sleep with you later. Then I started laughin’ ’cause I realised I’d never stay sober.

Och precis när han skulle gå (och några timmar innan jag somnade i soffan till misäruppvaknande) så kom han och skulle säga hejdå, tog min hand och såg mig i ögonen med det där flinet han alltid har och så sade han:
- I’m leavin’ now, but I’ll keep an eye out for you, an’ you’ll keep an eye out for me.
Innan jag hade svarat tillade han viskande & leende:
- An’ maybe next time, we’ll fock all nite.

Och sen försvann han utan att jag hann reagera.

Inte bara köpa en miniatyrjulgran på impuls på väg till jobbet, klä den med små kulor och klippa ut en stjärna i röd papp, utan dessutom ta kort på den, lägga till världens mest tacky photoshopeffekter och sedan posta den på sin egen blogg.

God gay jul på er! Vi är ju ändå redan halvvägs där.

Joråsåatteh man vart ju fetdissad. Han pratade inte med mig på hela kvällen och jag typ whatever, massa folk jag kände var där och jag spelade cool och var skitsnygg och några creddiga snyggon stötte på mig, men mot slutet av festen liksom råkade han röra vid mig någon gång för mycket när han gick förbi så jag fick väl upp hoppet, tänkte att min kall-och-distant-plan hade lyckats - sen somnade jag i soffan medan de hade Guitarhero-efterfest och next thing I know är han på nedervåningen i sitt rum med den enda andra tjejen som var kvar. Då tog jag mina grejer och gick.

Klockan är 06:43, jag är hemma i mitt rum, jag är full och bitter och undrar vad i helvete jag gjorde för fel.