LSM

Det är när man i en googling efter något helt annat ramlar på något som det här som man vill bo i New York. Nej asså, på riktigt: Jewish nerds on the F train .~*jAg_TyP_dÖr*~.
Nästa år kanske..!

PS. Ja, jag är medveten om att jag ligger farligt nära en efterromantisering av Mustaschen här, men dels var han ju faktiskt från LA och dels kan man väl inte låta en hel klysch-arketyp stå och falla med en enda representant för den.

I månadssskiftet mars-april byter jag jobb, och det har nu blivit klart att jag i klämdagarna kan klämma in både Paris releasefest för bloggboken, en middag och deckare på fyran (eller vilken kanal de nu går på) med min kära lilla mamma, och Bästisens hejdåfest innan Kyoto. Tre sjukt trevliga saker. Två av dem vet jag på ett ungefär precis hur de kommer att bli, men Paris releasefest är naturligtvis ett mysterium. Jag har aldrig varit på någon releasefest tidigare, jag har ingen aning om det drar mest mot sittning, barhäng eller klubbkväll. Jag har ingen aning om vilka som kommer vara där – OMG, är det här en “meet the parents”!? – eller hur många de är.

Det är också förmodligen den mest spännande appearance jag kommer att göra i år, med tanke på sakens natur: jag kommer vara där både i egenskap av Amsterdamsflickan, av LSM och av mitt alldeles vanliga IRL-jag.

IRL-jag skulle sitta stolt med händerna i knät och få tårar i ögonen medan Paris läste högt, bli nervös av alla människor jag borde göra ett gott intryck på och le snett för att jag var nervös, och förmodligen lite grann känna mig som nån slags bonne av det tredje könet bland alla snygga bildade Kvinnor med mitt fåniga flin, mitt lågkontrastiga ansikte och min korta KY-utbildning.

LSM skulle tänka att det var en fantastisk möjlighet att imponera på svenskar (en av mina favoritsysslor), dra på mig världens grymmaste klänning, styltklackar och usa-sockar (åh fantastiska nittiotalsord), köpa dyra drinkar för att känna mig glassig, och se i kors och flåsa Paris i örat redan till desserten – eventuellt också hålla storslaget tal på fyllan, och återigen få tårar i ögonen.

Amsterdamsflickan skulle naturligtvis göra sitt bästa för att lyckas vara bystig, lockig, läppig, självklar, rolig, smart och skickligt interagerande och allt det där andra som brukar tillskrivas henne; dansa till Slagsmålsklubben och kalla sig själv för hoe på tidigt stadium, typ. Naturligtvis självbehärskad & mogen nog att inte märka Paris blickar ner i urringningen eller försöka att sova någon annanstans än på Paris soffa, för säkerhets skull.

Jag vet inte om det är roande eller oroande att jag kommer vara alla tre på samma gång.

Jag har de senaste dagarna och i eftersviterna av Paris bloggbokskorrektur fått för mig att det ser tråkigt ut (observera ordvalet) att använda bindestreck när jag menar tankestreck, och får därför skriva – i koden istället för - när jag författar mina blogginlägg.

Men varje gång jag skriver det hör jag det sjunget till Hansons “Mmmbop”. “Nnndash,” sjunger hjärnan, “ba-du-ba-du-ba nnndash”.

Jag vet inte vad som är mest skrämmande, att jag hör kod utsjungen eller att Hansons hitsingel upptar plats nog i min hjärna att refereras till.

Plötsligt får jag den där känslan av allt är som vanligt igen. Som det brukar. Som det inte varit på åtminstone en månad. Som i men det är ju så här det är. Jag drar tidigt (innan sju) från jobbet, med musiken i öronen – bestämmer mig för att promenera i kvällsluften och lämna cykeln fastän jag vet att jag kommer ångra mig imorgon bitti. Inser att jag måste äta middag. Passerar Albie och köper två paket fylld färskpasta – behöver inte mer än ett halvt för middag; tillbehör och grönsaker är för folk med meningsfull fritid eller överlevnadsinstinkt. Kommer hem först (det är ju tidigt), tänder i hallen, sparkar av mig skorna, stänger musiken. Äter pastan med ett stort glas vatten. Går in till mig, sätter mig i sängen, ser på något avsnitt av en teveserie, skräpar ner på golvet och drar kanske en runk (förlåt, men det är ett hilarious uttryck jag bara var tvungen att använda).

Inser att livet är som vanligt igen, som det brukar.

Rätt som det är är det väl lördag och så står jag i mitt senaste drop dead gorgeous reafynd och kletar på smink framför spegeln i det dåliga ljuset, springer kanske in i Syntluggen efter för många öl, går ändå hem ensam till slut fast lite efter de jag kom dit med, fyllesover tungt och vaknar av solsken på näsan. Tänker att turturduvorna Sassy och Otto på övervåningen vill snusa lite till, släpar mig till Albie och köper frukostmat och färska apelsiner som Otto skall pressa.

Jobbar på nån tradig brief i veckorna men skrattar mig till tårar minst en gång om dagen ändå, går på soliga lunchpromenader med Robban som berättar om sina senaste sneakers och/eller zen revelations, har tid för både morgonsurf och efterluncheninternet.

It’s a good life after all, det är lätt att glömma det. Det är förbannat bra för att vara uppriktig; pengar är aldrig ett problem (hur fucking coolt är inte det egentligen – alltså, så länge jag inte får för mig att typ köpa hus eller bil eller åka jorden runt), jag använder min kreativa talang i jobbet vars kontor ligger så nära att jag kan promenera, jag bor fint, jag har hälsan någorlunda. Jag har trådlöst internet och vänner det aldrig blir tråkigt med. Jag får solsken och färskpressad apelsinjuice på söndagsmorgnarna.

Var dag är kanske inte riktigt som en gyllne skål till brädden fylld med vin, men åtminstone som en fräsch jävla sigvard bernadotte-plastskål till hälften fylld med hemmajuice, och det är fan inte illa pinkat av en trähäst.

Ja, jag är medveten om att jag återanvänder rubrikreferenser.

Jag vet inte om jag mot all förmodan är jetlaggad, eller om det är våren som väcker mig halv åtta när när den starka solen letar sig in genom fönstret, men sedan jag kom tillbaka har jag vaknat innan klockan ringt och somnat tidigt varje dag.

Då drar jag upp datorn i sängen och sätter mig att morgonsurfa med sömngrusiga ögon och nyvaknad andedräkt och botaniserar bland inläggen jag sparade i huvudet under indienresan.

Denna vackra februarimorgon sluter vi ögonen och förflyttar oss till augusti 1998, Sveriges hufvudstad. Jag är på besök hos min dåvarande pojkvän från Stockholm, en liten spetig sak med svartfärgad syntlugg och undercut, och ett anarkist-A om halsen i kedja. Själv var jag klädd i mammas sjuttiotalskläder blandat med strumpbyxor från Blue Fox och Underground-kängor. Vi var med hans mamma och lillasyster på stan i Stockholm, och vi blev hungriga. Vi gick på McDonalds. Mina vänner hade redan börjat bojkotta det stora M:et, och jag ville egentligen inte vara sämre, men med svärmors norrländska hårdhet (det norrländska arvet förföljer mina relationer, men det är ett annat inlägg) vågade jag inte annat än att följa med.

Till hösten åkte pojkvännen tillbaka till Mexiko, där han bodde, och vi pratade på icq (ständigt pojkar på långdistans och icq, anar vi en röd tråd i mina tonårsrelationer?) och jag skrev försmäktande idiotlånga mail fulla av kärleksförklaringar och han svarade kort, mest för att det var så han var, tror jag. Fyra månader är en helvetes lång sketen röten kuktid, skrev jag i dagboken, men i efterhand gick de fort och vi sågs till jul. Dagen före alla hjärtans när han var tillbaka på andra sidan Atlanten gjorde han slut över icq och jag grät mig fördärvad och proklamerade att det var the fucking worst all hearts’ day ever.

Utan hans mor kunde jag dock bojkotta Donken ifred. Om jag gjorde! Mitt politiska intresse växte och jag gick med i det syndikalistiska ungdomsförbundet SUF, där vi var fyra man starka i min lilla hemort. På mitt första möte frågade de mig vilken som var den viktigaste frågan för mig. Jag som inte hade någon erfarenhet av organisering och aktivism svarade dumt “omfördelningen av samhällets resurser”, när jag borde svarat feminism eller djurrätt eller något annat hippt och lite mindre kommunistiskt. Ibland träffade vi Autonoma Anarkister, ett gäng tjejer i kängor, på någon gräsmatta, ibland träffades vi i vårt studiecirkelrum på ABF Vuxenskolan, och ibland träffades de andra tre utan mig för att någon hade glömt att berätta att det var möte. När det hänt för många gånger gick jag ur.

Men inte började jag köpa mat på McDonalds för det (smaka på andras höll jag mig aldrig för god för, det var i det egna beställandet synden låg).

Det fanns förstås gånger när det var ganska nära. Några år senare när jag var på romantisk tågluff som lämnade spermaspår över halva Östeuropa med dåvarande pojkvän från Uppland stod vi en hungrig kväll i Bratislava utanför ett av få ställen som fortfarande var öppna. “Köp en pommes frites!” sade jag, men ångrade mig så fort den kom och påstod att jag menat “köp en till dig”.

Veckan efter att jag blivit vegetarian beställde min teatergrupp McD-käk efter ett sent rep, och jag som glömt bort att jag slutat äta kött bad att få ta ett bett av någons burgare. I samma ögonblick som jag kände färsen mot tungan insåg jag, men som tur var märkte ingen annan.

Allteftersom åren gick blev jag bitter och cynisk och trodde inte längre att man kunde förändra världen varken genom att bojkotta McDonalds eller att organsiera sig i grupper om fyra. Jag glömde mina anledningar men ville fortfarande inte börja äta utan en anledning bättre än de jag förlorat - kanske egentligen mest en sista hommage till allt jag varit.

I gamla Delhi februari 2008 står jag med min far framför en västerländsk byggnad med en mycket välkänd skylt. Det är vår första måltid i Indien, och pappa är orolig för att äventyra magen innan vi acklimatiserat oss - dessutom vägrar han (med goda skäl) att äta mat från storkök där den står på värmeplattor och hyser bakterier. Därför går vi in under den välkända skylten till en välkänd arkitektur och välkänd grafisk profil. På menyn är maten uppdelad i veg och non-veg, och förutom några få burgare finns inte mycket vi känner igen.

Jag beställer en wrap med paneer, och dödar efter tio års McDonalds-fasta den sista resten av ungsyndikalist i mig.

Jag erkänner. Ibland kan jag bli sittandes och bara titta på LSM-loggan och njuta in i märgen av typsnittet jag använt och hur jag använt det.
Det är så… fantastiskt.
Åh.
Det här var min fontmässiga inspiration.

När jag var sexton år sa min dåvarande pojkvän från Norrland till mig att jag kanske bara var ledsen för att jag var trött när jag spydde ut mitt livs olyckor över honom på icq. Han brukade bli deppig när han var utmattad, sa han. Jag blev fly förbannad. Reducerade han mina kval till sömnbrist?!

Åratal senare vet jag att han har rätt. Känslorna kommer med tröttheten, det är ofelbart – men de beror inte på den, det är min gard som sjunker lågt nog för att släppa igenom dem.

När jag var sjutton år sa min dåvarande pojkvän från Uppland till mig att det skulle bli så spännande att se hur jag var om ett år när vi pratade framtidsplaner på icq. Han hade utvecklats så mycket första året efter gymnasiet, sa han. Jag blev fly förbannad. Påstod han att han var mer utvecklad än mig? Att jag inte var klar med mig själv?!

Åratal senare vet jag att han har rätt. Blir vi någonsin klara? Är det inte alltid spännande att se hur man är om ett år? Är inte det det fina i den här kråksången till liv?

Oändligt annorlunda från mitt färdiga sjuttonårsjag och trött bortom förstånd sitter jag strax efter klockan sju på morgonen på Indira Gandhi International Airport och torkar diskret tårarna som envisas med att stiga i ögonen. Det är söndag i Indien, jag ska åka hem, jag har bara sovit i små portioner hela natten.

Jag lyssnar på Paris blandskiva med svampeffekten, Robyn – With every heartbeart.

Maybe we could make it all right
We could make it better sometime
Maybe we could make it happen baby
We could keep trying
but things will never change
So I don’t look back
Still I’m dying with every step I take

Jag har tänkt mycket på Paris i Indien. När man reser långt behöver man ibland sina ankare till verkligheten, när man sitter i timtal på en skumpig buss behöver man zone out on something. Först tänkte jag en del på Kalufsen – mitt lilla vackra vardagsnöje (ingen förminskning intended). Men vardagsnöjen kan bara tänkas på so many times och efter några dagar var han försvunnen. Paris fanns kvar. Som alltid.

Jag minns en av de första gångerna jag träffade Syntluggen, och han berättade att han brukade skriva sånger om hjärta och smärta. Det fanns egentligen bara tre teman, sa han. Jag älskar dig och jag vill ha dig. Jag älskar dig och jag vill ha dig tillbaka. Jag älskar dig inte längre. Det är länge sedan mitt liv kunde delas upp i de tre temana. De senaste åren har det funnits tre andra. Jag vill ha dig men kan inte få dig. Jag vill ha dig men har accepterat att jag inte kan få dig nu. Jag vill inte ha dig på det sättet längre.

Paris fanns kvar i huvudet. Som alltid. Hon har funnits där rätt länge nu, och en del av mig undrar om jag borde bli orolig. Göra något åt det. Inte halka ner i något slags Fargo-scenario där jag sitter och gråter med chokladglass två år för sent – där jag inser att mitt tema nummer två måste övergå i tema nummer tre för det går inte att vara sjömanshustru på standby åt människor; inte i verkligheten, inte i praktiken, inte i det riktiga livet, inte utan slutdatum.

Så minns jag vad Schatje sa om Fargo då när jag först blev kär mot allt förstånd och mot min vilja. Don’t fight it. Just let go. Embrace. (Vilket för övrigt knarkpappa Ritardo också sa när jag skämdes över gråten på min svamptripp). Det här med att låta gå alltså. Jag har en sådan bergfast övertro på jagets makt över verkligheten. Jag kan liksom inte med det där fatalistiska, att acceptera, att låta gå, att ge upp kontrollen. Om man ger livet makt över jaget, hur ska det då gå? Fiddy säger If I can’t do it, homie it can’t be done och jag säger DUDE spot on, anti-fatalist 4 life, det är ju mitt liv – hur sluta vilja styra det?

Och samtidigt – hur sluta vilja ha det man inte fått? Det närmaste jag kommit att få Paris *insert “get some”-skämt här* är våren tvåtusensju när jag levde i tron att det verkligen bara var en tidsfråga. Det var det inte – tid var bara en variabel i en mycket komplicerad fråga – men hur sluta hoppas på rätt svar när frågan inte slutar ställa sig själv? I ett av de senaste mailen till Paris innan resan kommer mot allt förnuft någon slags beskrivning av hur jag ibland bara känner MEN VI GIFTER OSS, jag svamlar om Las Vegas-resor och gräddtårteklänningar i neon-kapell på fyllan, och hon är en drömmare också och svarar alltså DARLING, du känner väl till min dramaqueenådra och fatta hur grymt om du friat till mig på Alla hjärtans och vi bara drog iväg och gifte oss i smyg? (fattar du vilka fantastiska blogginlägg det hade blivit av det hela??).

Jag minns våren tvåtusenfem när en av mina närmaste just blivit ihop med mitt love interest of the day och skrev hjärtskärande låtar om nya kärleken, och jag tänkte att jag önskar att någon som hon skrev så om mig – och så kommer Paris bloggbok. Hur sluta hoppas? Hur sluta tänka we could make it better sometime, hur sluta se sig över axeln? Hur låta gå av något som är en nåd att få och ett brott att låta gå?

Jag tror det finns ett svar. Jag tänkte mycket på Paris i Indien, och jag tror jag kom fram till ett svar. Det handlar inte om att let go of her – det handlar om att let go of planen. Makten. Kontrollen. Rycka på axlarna.

Bli fatalist.

I ett annat mail till henne som egentligen handlade om Kalufsen skrev jag fuck planer på människor alltså, jag orkar inte och Nya planen: ingen plan. Fuck making plans. Kanske är det till sist dags att applicera det även på min gudinna. Att hoppas att Indien väckt ett sovande inshallah inom mig, säga och acceptera att que sera, sera – och kanske ännu viktigare, que ne sera pas, ne sera pas;
sera plus, sera plus;
sera jamais,
sera jamais.

Jag tror inte fotboll kan bli bättre än att hororna på Reeperbahn brukade få ledigt för St Pauli-matcherna, tror ni?

Alla som har varit i Indien varnar för kulturchocken. Det går inte att föreställa sig, säger de. You might feel like going right back home again, varnar guideboken.

Jag och min pappa funderade på planet över vad som kunde vara så chockartat.

Kanske var det för att vi var förberedda, men för oss kom den stora kulturchocken inte när vi klev ut mellan dörrarna på Indira Gandhi International Airport och luften luktade skarpt av kryddor, när barnfamiljerna insvepta i filtar som satt vid vägen gjorde stora ögon när vi gick förbi eller när taxin in till stan var ett plåtvrak utan fjädring som tutade konstant hela vänstertrafikvägen in till stan och allas, absolut allas, huvuden vändes efter västerlänningarna. Den stora kulturchocken kom inte när vi trängde oss fram genom smalaste bazaargränderna i gamla Delhi och kände tiggarbarnens händer utefter bakfickorna och lämnade ljusa rösters “hello please!” i våra fotspår lika säkert som Hans och Greta lämnade vita småstenar, eller när vi tvättade fötterna inför besöket i Indiens största moské Jama Masjid eller när vi omgavs av tiotusen tutande plingande skrikande cykeltaxis och rickshaws eller när varenda kvinna hade en fantastisk färgglad sari konstfärdigt svept om sig och varenda indier en prick i pannan.

Den stora kulturchocken kom inte heller omvänt när jag klev från landet av lukter och smaker och färger och ljud och smuts in till ett luftkonditionerat Lufthansa-plan med blonda flygvärdinnor och oklanderligt smink.

Den stora kulturchocken kom när jag och min backpackerpappa steg av nattåget från den heliga staden Haridwar där vi tillbringat två dygn, svettiga och dammiga efter resan och med hindutemplens målade bindis fortfarande kvar i pannan, med fläckar på kläderna och sömngrus i ögonen, vattenflaskor i stora jackfickor och passet i pengabälte under kläderna, till den specialbeställda taxi och privata chaufför som pappas konferens skickat efter. Och kulturchocken kom när den privata chauffören stannade för att vi skulle äta frukost på ett ställe med västerländskt rena golv och hela väggar där maten kostade tre gånger så mycket som en festmåltid i den heliga staden, och vi såg oss omkring och kände hur vi luktade landsbygd och kryddsvett medan alla andra gäster luktade taxfreeparfym och privatchaufför, och när vi satte oss i bilen igen knackade tiggarna oupphörligt på rutorna, vi vek undan blicken med skamsna ögon. Och när chauffören skjutsade oss till det femstjärniga hotell som pappas konferens betalade och där det fanns tjänare - inte personal! så kändes det - i varje hörn som med nedslagen blick undrade om de kunde stå till tjänst. Och när den privata guiden tillsammans med den privata chauffören visade oss Taj Mahal och tog för givet att vi inte kunde gå själva från bilen till byggnaden eftersom vi inte skulle kunna värja oss mot försäljarna.

Jag vill inte resa så. Jag hade kunnat åka på en egen tur med guiden medan fadern konfererade på lördagen, men jag tappade reslusten och stannade inne och skrev blogginlägg, läste bok, tog igen förlorad sömn.

Det är så att det ibland är fantastiskt att ha en pappa som är expert på någonting, så att någon betalar hans resa tvärs över jorden för att han ska prata om det där han kan så bra, fastän han bara är en alldeles vanlig ovanlig pappa. En alldeles vanlig ovanlig pappa som kanske tar med sin dotter och tar ledigt i någon vecka och passar på att göra landet på backpackervis bara lite bekvämare och mer uppstyrt än hur han själv reste när han var ung. Men det är också ibland väldigt konstigt att inse att min lilla far - han blir bara mindre medan skägget grånar eller så är det jag som blir större - min lustiga lilla fina far med sin töntiga cowboyhatt i läder och sin besatthet av att sanera vattnet vi drack och sina nöjda leenden över sina finurliga lösningar, min far som inte ryggar för att åka fjärde klassens sovvagn i Indien med dyrkameran under armen - att han också hör hemma bland femstjärniga hotell, internationell elit och de där människorna som aldrig ser länder annat än från en privat taxibil med låsta rutor på vilka tiggarbarnen och invaliderna knackar medan deras munnar formar ord som inte hörs på andra sidan rutorna; fastän ljudlöst låter “Madam please, hello please” aldrig så hotande som när det är en glasvägg och -värld emellan köttet och blodet.

Det har bara gått tio dagar sedan jag lämnade lilla bloggen, men ändå vet jag inte riktigt vart jag ska börja. Det är som att återse en gammal vän och inte riktigt veta var tråden skall tas upp.

Det är konstigt, det där med att träffa någon igen när man varit borta ett tag.

Vissa träffar man nästan aldrig från första början - antalet långdistansbekantskaper i mitt liv överstiger vida riksgenomsnittet, vågar jag mig på att gissa - och då gör det liksom inte så mycket att man nästan aldrig ses. Andra träffar man hela tiden. Varje dag. Flera gånger varje dag. Hela tiden, alla dagar.

Så var det för mig och Bästisen. Vi blev bästisar på dagis, vi gick till skolan tillsammans varje dag och i samma klass i låg-, hög-, mellanstadiet och gymnasiet. Sedan skulle vi till olika städer. Precis som i filmen Superbad reagerade hela världen - men vad ska ni göra i olika städer? hur ska det här gå? Vad håller ni på med? Men vi flyttade efter kärleken och drömmarna och tänkte att ingenting kan döda en vänskap som hållt i femton år plus.

I början var det svårt att ses igen. Man vet att man tänkt på den andra. Man vet att man längtat. Man vet att man saknat. Men man sitter mest där. Konversationerna, som vanligtvis var super-intertwinade dubbla monologer som få utomstående kunde följa och om de kunde följa dem undrade de kanske hur vi kunde prata om så många saker samtidigt eller föra varsin konversation men ändå få ut något av den andras instick, de konversationerna haltade plötsligt. Vi undrade kanske vad det var för monolog den andra egentligen förde eller vad hon menade. Och mötena följdes av en tomhet efter den andra som om vi nästan inte hade setts överhuvudtaget.

Allt eftersom åren gick blev vi bättre - att bo i olika länder lärde oss mer om närhet över avstånd än olika svenska städer kunde göra. Vi hade till och med en kris där vi insåg att vänskaper inte lever av sig självt; de måste underhållas, de måste få näring och utrymme att växa, de kan inte baseras på minnen utan måste ges nya erfarenheter. Det var då vi började åka på hemliga helger bara vi två till den där hemliga ön där jag var på semester i somras, men det är en helt annan historia.

I slutet av mars flyttar Bästisen till Kyoto. Det känns nästan närmare än Uppsala. Jag tror vi funkar så. Ju större avstånd desto lättare att hitta tillbaka. Det handlar någonstans om att inse hur man måste lära sig att hitta varandra på nytt varje gång man ses igen, eller lära sig att inte tappa varandra mellan gångerna.

Och plötsligt flödar orden lekande lätt och så har jag hittat tillbaka till bloggen.

Hej.

Indien ar precis som alla sager fast pa riktigt.
Det ar ratt sa awesome faktiskt.

Min pappa som jag reser med har mer internetabstinens an jag och jag sitter har helt pa hans initiativ (f’real!) och sa har han alltid pa sig en cowboyhatt i lader sa fort vi kommer utanfor dorren, och borde kanske overvaga en ny karriar som stockfotograf (stock pa engelska da, som i stock photography).

Jag skulle kunna skriva och beratta om hur naken man kan kanna sig i kofta och jeans fastan man ar tackt fran nyckelbenen till fotknolarna eller om hur jag ateruppvackt min passion for man i turban (jomenhej exotisering) eller om hur jag bestamde mig for att ga tillbaka till att bli hel-vegetarian eller om hur manga fascinerande blogginlagg man skriver i huvudet och glommer bort under andlosa transportstrackor eller om att divorce is all the rage i indiska tidningar just nu eller om att ‘all the rage’ is all the rage i min vokabular just nu.

Men jag ar ju pa semester, sa jag skriver ingenting.
Jag skriver bara: namaste lilla bloggen!
xox

till Indien på tio dar. Vi hörs. Keep it up. x

Hej Bullen.

Jag är en glad* tjej på tjugonånting jordsnurr som har ett litet problem. Till vardags är jag ganska frispråkig av mig – till exempel har jag en skön kärleks-, sex- och pengablogg där jag inte skräder orden – men jag vill ta upp ett problem där jag inte riktigt vet hur jag ska ta bladet från munnen.

Det handlar om heterosex i sitt mest klyschiga utförande: det där den vaginala penetrationsakten är det enda som riktigt existerar. Mitt problem är inte penetrationen, som ju kan vara hur bra som helst i sig – mitt problem är att sexet blir så begränsat. Det är som att det inte finns någonting annat än in-ut. Jag känner mig alldeles förvirrad i det här; jag trodde så länge att sånt sex var en myt. Jag trodde att det dog på sjuttiotalet. Jag trodde att Svensson ute i stugorna blir felaktigt och ålderdomligt beskylld när sexspalterna generaliserar att det behövs mer “förspel” eller tipsar om att “tillfredsställa kvinnan också”.

Jag vill inte ha mer jävla “förspel”. Jag vill inte “också” “bli tillfredsställd”. Jag vill bredda bilden av vad sexualakten innehåller. Det är inte förspel, det är precis lika mycket sex som när kuken är inne. Jag undrar hur oblivious man måste vara för att inte ha förstått det här på tvåtusentalet, och speciellt undrar jag hur män som vet att jag gillar fitta också kan fortsätta tro att vårt sex står och faller med deras kuk. För att göra det uppenbara ännu uppenbarare drar vi en parallell: vårt sex står och faller inte med min fitta heller – hallå handjobs blowjobs titjobs facejobs, för att bara börja uppräkningen (och då är vi ju fortfarande ganska vanilla).

Jag undrar hur jag ska göra för att ta av dem skygglapparna – jag blir så blyg i den här situationen. Jag känner mig så kvällstidningsklyschig och jag vägrar att “be” om att “också bli tillfredsställd” – för jag tycker inte att jag ska behöva be om någonting, jag tycker vi ska vidga vyerna tillsammans vad gäller både kuken och fittan och allt det andra. Sedan känner jag mig porrig som vill göra tiotusen saker jag inte riktigt vågar uttrycka till en partner som inte hittills visat intresse för dem; åtminstone inte på svenska, som blir så pinsamt raggaraktigt när man ska prata snusk.

Allt som oftast är jag välsignad med sexpartners där det här aldrig skulle bli en issue.
Men när det händer.
Vad gör jag?

Mvh,
Förvirrad och kåt våren -08

* Sanning med modifikation.

Någonstans är det kanske först nu som jag verkligen inser på riktigt att jag betytt lika mycket för Paris som hon betytt för mig det senaste året.

Det känns där man är som allra mjukast inuti.

Fastän jag inte alls har tid layoutar och korrläser jag Paris på Saker under hudens bloggbok på arbetstid. Otto önskar att jag kunde ha lite mer arbetsmoral och åtminstone göra skiten hemma men vem kan layouta på ett gammalt pc-härke som sett sina bättre dagar & bara har 512 MB ram? (that’s how classy I am…)

Februari är som jag förutspådde och nu har jag levt i hundraåttio i snart två veckor, den senaste av dem konstant med kerning, indrag och kursiveringar i huvudet, svensk standard och engelsk, hundranittio sidor utskriven bok att gå och lägga mig att korrläsa när jag kommit hem från jobbet halv tolv.

Jag gråter naturligtvis.

Hon skriver ju om mig, så jag gråter och remenissar samtidigt som jag antecknar KONSEKVENS!! i marginalen när det lilla livet fortfarande inte kan bestämma sig för om tv ska skrivas med små eller stora bokstäver eller om det ska heta dvs. eller d.v.s, jag gråter och spottar ofelbart vartenda double space med blotta ögat, jag gråter och tänker att kan ingen människa stava Nietzsches namn nuförtiden, jag gråter och ringar in bindestreck efter bindestreck som borde ändras till talstreck. Jag gråter och tänker att det finns ingen korrekturläsare i hela världen som är så bra som jag, bara jag hade tid att göra det ordentligt!, och så tittar jag på klockan och gråter av trötthet och utmattning och börjar formulera mitt liv och inre tillstånd i sakerunderhudeninläggsstil som jag verkligen inte har tid att skriva men som jag gör stödanteckningar för i min lilla terapibok som jag förvarar under madrassen.

Tankespåren går parallellt och blir svåra att skilja från varandra: tomheten i hjärtat, är det minnet av hur det kändes att lämna Paris den där fruktansvärd tidiga morgonen i taxi och tänka att det var Slutet, eller är det lättnaden i att byta till rena nytvättade lakan som inte luktar Fargo - bädda nytt och glömma, eller är det önskan om att jag hade mitt ex av Svenska skrivregler här i Holland och förresten har jag inte det och förresten är det inte försent att justera nu om det skulle vara något stort som felar?

Det där som bränner bakom ögonlocket, är det känslan av hur Paris sätt att beskriva mig som Amsterdamsflickan bekräftar teorin om att det viktigaste av allt i en relation är att älska den man själv blir med den andra, eller är det känslan av att den som Fargo möjliggjort för mig att vara i hans mail och hans blick på avstånd blir omöjliggjord av själva den fysiska närvaron när vi träffas, eller är det förkylningen som ilsket svider bakom ögonen eller är det det dåliga ljuset som gör att bokstäverna flyter ihop trots att de är så stilfullt och fantastiskt kernade?

Tröttheten, är det den allt starkare känslan av hur jag nöjer sig med mindre och mindre och mest bara längtar efter lite jävla konsekvens på liggfronten - konsekvens och vanlig hederlig snällhet i de mellanmänskliga relationerna, eller är det känslan av att Paris går fucking bonanza i kursiveringsanarkin och det bara är jag som kan bringa reda, eller är det avundsjukan över att hon genom hela bloggboken bryter ihop och reser sig upp stoltare och starkare än någonsin förr medan jag varken bryter ihop eller kommer igen utan bara kroknar lite mer för varje dag?

Jag kommer aldrig hinna korrigera så mycket som jag egentligen skulle vilja; det finns alltid ett litet missat indrag eller ett skrivfel som skulle kunna åtgärdas, inkonsekvens i relationerna och fucking anarkibonanza i trasselsuddshjärtat som borde redas ut, en bok med regler man hade kunnat följa noggrannare och en Nietszche som slank igenom trots att man vet precis att det ska vara zs och inte sz, ett liv som förtsätter att flyta ihop trots att man jobbar så hårt för att kerna det fläckfritt. Jag kommer aldrig att hinna korrigera allt, men just nu gör jag mitt bästa för att rikta mitt OCD-artade korrekturbehov mot bloggboken och låta själva livet löpa fritt.

(Och då blir det till exempel ett sånt där långt inlägg jag inte alls hade tid att skriva.)

Jag har försökt säga upp mig sedan i torsdags eftermiddag.
Nu gick det äntligen fram.

Jag känner mig som en kalv på grönbete.

Jag vill ha en cover/variant på den här med en kvinnlig artist. Nu. Jag är seriös. Är det nån som känner nån tjejmusiker med grym attityd som man kan pitcha det här för?

Three 6 Mafia feat DJ Unk - I’d Rather.

Jag läser Saker unden huden och undrar när vi ska få pris i korslänkande tänker att jag kanske inte skulle skriva så mycket om sex. Jag kanske skulle hålla käften lite mer. Jag kanske skulle tänka lite mer på att det finns en anledning att människor som Fargo imorse säger till mig att there’s only one way you’d get in trouble and that’s your goddamn gossiping. Och sen ser jag en inkommande länk från Akuhujan och tänker att jag kanske visst ska fortsätta skriva om sex. Jag kanske någonstans gör någonting jävligt viktigt i att inte skräda på orden. Det kanske finns ett värde i att den sortens berättelser som brukar stanna över tekoppen med bästa vännen också får en plats i (den privata) offentligheten.

Men det kanske också finns ett sätt att fortsätta göra det utan att lämna ut andra så ofta som jag faktiskt gör.

Igår var en märklig dag. För lite sömn och emotionell stress (både lovelife- och jobbrelaterat) ledde till ett tillstånd där jag var bräcklig nog att gråta om någon petade på mig. Hur som haver lyckades jag ändå ta mig samman tillräckligt för att varken somna eller bryta ihop på jobbet, och när jag utmattad kom hem med nyinköpt chokladglass möttes jag av ett handskrivet kuvert till mig, med okänd handstil*. Det var från Paris. Det var två blandskivor och ett A4 tätskriven kärlek, tänkt att komma fram till alla hjärtans nästa vecka men nästan spökligt vältajmat i sin förtidighet.

Jag sjönk ner på en stol vid köksbordet och medan jag läste steg tårarna i mina ögon.
- Åh, jag fick ett brev och det är så fint att jag måste gråta, sa jag till Otto som satt med sin pasta i soffan och tittade på Law & Order som vanligt.
- Svampeffekt! sa Otto. Brevet har en svampeffekt på dig. Åh vilket bra nytt ord.

Det blev inget gråtrunkande, men väl någon timmas koncentrerat bölande till blandskivor på högsta volym och chokladglass i sängen. Jag behöver tänka om angående den här karln. Jag behöver jag göra mig fri från något som har hållt mig fast i två år.

Detta grät jag högljutt över, men som tur var hade jag musiken på ännu högre.

Sedan kände jag att någon mutta får det vara, och messade Grabbarna Grus, en fantastisk duo av vänner som är bland de första jag lärde känna här i landet och som redan tidigare under kvällen ringt och velat ha med mig ut. De var på en skabbig bar just runt hörnet och jag torkade bort det utrunna sminket, sulade på det blodröda läppstiftet, drog på skabbleopardstrumpbyxorna och en svart t-shirt-klänning och var ute ur huset på två röda. Möttes av kärlek och öl och blonda Grabben Grus som sa att han ville ha en rockbrud med Tourettes, kände jag några please send them his way, och mörka Grabben Grus som börjar se ut som Robert Wells med långa håret nu och mera öl och mera kärlek. Och sedan gick vi vidare några kvarter till stans skabbigaste pinsammaste pseudogoth-klubb och alternativ-hak där de långhåriga hårdrockarna trängs med technodreadsen som stöter på gothlolitorna i korsett som dansar vildast av alla till Rammstein, Marilyn Manson och NIN och the occasional rave/indie/synth/rock/pop song (schizofrenare musikutbud på en s k gothklubb har jag aldrig hört… fast jag har inte varit på så många heller).

Jag kunde inte titta mig mätt på alla påminnelser om mig själv när jag var 17 och önskade att jag haft ett ställe som det då, och jag tokdansade till världens längsta remix av Master of Puppets och tänkte på tennfigurer och tonårssomrar i Småland och brorsans röst över James Hetfields; “mäster, mäster, var e skon som jag vart efter” och jag drack äckligaste ölen och kramades med Grabbarna Grus och när klockan var tre åt vi fylle-pommes och jag ringde Fargo och när Grabbarna Grus vinkade hejdå var jag påväg till efterfest i vardagsrummet med Jack Daniels och cola och “this is gonna go on fucking youtube!”-filmande av mig när jag berättade om manteltricket på lajv (hur du får brudar genom en bra mantel, lesson one in live roleplaying) eller konstaterade att “Seventeen, that’s the age of consent in Illinois? Dude, put that at 15 so they have a few years of experience before I get at them!”

Jag hade aldrig kunnat tro fyra timmar tidigare att jag skulle ha så genuint trevligt och känna mig så lycklig. Men ibland behöver man kanske både gråta, kramas, fuldansa med gother och youtubefilmas på en och samma kväll för att landa där.

* Paris fantastiska handstil är ett kapitel för sig som vi kan ta i ett helt annat inlägg.

Läste i DN hemma i Sverige att HIV ökar lavinartat i Svedala just nu och det påminde mig om ett gammalt huvudbry… vad fan är upp med att Sverige är så snåla med könssjukdomstest? När jag väl pallrat mig till en könsklinik eller ungdomsmottagning vill jag för fan att de testar skiten ur mig - om jag har utsatt mig för risken att bli smittad av en könssjukdom har jag väl ändå utsatt mig för risken att bli smittad av de flesta. Men de gör i princip bara klamydia nuförtiden. Gonorré om man varit utomlands. HIV om man verkligen tjatar (ja, tjatar, som i det här urgamla inlägget jag ramlade på i slösurfandet).

Kostar testen så jävla mycket eller vad är det frågan om? Hur kan man snåla på gratis könstest? Är landstingen rädda för att efterföljande behandlingar kommer kosta dem skjortan? Är inte det sjukt dåligt för folkhälsan?