LSM

Jag hade ju tänkt att Kalufsen, honom kan jag inte mer än rycka på axlarna åt nuförtiden, det där har alldeles runnit ut i sanden och god knows om jag ens orkar scora med honom nästa gång vi ses. Och så hade jag ju tänkt att kanske man ska återuppta den där Syntluggen, ha elakt sex med respektärliga kyssar till ljudet av lastgammal tysk bögsynth och sedan efter-sexet-sitta naken med en kylskåpskall öl i soffan i hans studio och zona bort och tänka på saker som intresserar mig medan han sitter och plinkar på gitarren eller musikar på datorn (vilket alltså inte intresserar mig, men har en viss trivsamhetsfaktor).

Men så får jag reda på att det är galej i helgen av den där typen som nästan alla jag gillar kommer att gå på. Och då kommer de ganska troligtvis att vara där båda två. Och då vetefan om jag liksom kan med att välja Syntluggen framför Kalufsen, för nånting lockar ändå fortfarande.

Oh well. Kanske kommer ingen av dem. Roligt kommer jag ha i vilket fall.

Den promiskuösa göteborgseliten av LSM-läsare har redan fått chansen att träffa mig. En månad senare gör jag helt om med en appearance på LinCon 1-4 maj (!!!!!!1!!1), där de mellansvenska nördarna är mer än välkomna att säga hej.

Obs, jag är ingen Magic-spelare och kan därför inte lova att ha samma kläder på mig hela tiden för att ni ska känna igen mig ;)

(En miljon poäng till den som fattar min anala prettoreferensrubrik.) Jag har så mycket att skriva efter två dagars bloggpaus men jag kan inte skriva om allt på samma gång, kan inte få in både brorskramande och syntsex, världsherravälde och gamla one-nights, bitterfittor, statsministrar och framtidsvisioner, flyghjältar och bästisar. Så jag tar en sak i taget.

Efter releasefesten i Göteborg blev det bakfull middag med lilla mamma hemma i Småstaden (där jag eventuellt gjorde mitt livs första freudianska klädinköp, but that’s for me to know and you to find out) och dagen efter det uppe med tuppen för att ta tåget till Bästisen i Uppsala. På tåget satt jag och log och kände mig fri.

Jag vet inte hur det hände, men det här med Paris, det var som att trycka på en knapp.

Eller kanske inte som att trycka på en knapp.

Mer som att inte riktigt förstå hur en relation på avstånd har förändrats förrän man plötsligt ses och allting faller på plats, på sin nya plats, på en plats man inte fattat förrän nu att det kanske hintat mot ett tag. Jag tar inte tillbaka ett enda ord jag någonsin sagt om henne och jag menar fortfarande mitt “yours 4-evah” som jag skrev på grattiskortet till boksläppet, men inte på det sättet: peppar peppar ta i ett helt jävla sågverk, men det känns som att jag kommit över henne.

Samma sak med Fargo. Jag vet att jag var väldigt kryptisk medan han var här – eftersom jag inte fick lov att skriva någonting – men summan av kardemumman kändes det ungefär som att göra slut fast vi aldrig varit ihop, för att jag någonstans varit lite grann ihop med honom på insidan. Hållt lite fritt i hjärtat utifall att liksom (Paris var den enda som någonsin konkurrerade ut honom). Och det var jag tvungen att döda när jag insåg att det faktiskt var så det varit och att han aldrig tänkt på det på det sättet. Det gjorde ont – men det var skönt.

Och så sitter jag på tåget till Uppsala, och känner hur jag inte håller platser i hjärtat längre. Hur hoppet om och längtan efter de två som jag hoppats på och längtat efter så länge har lämnat mig. Och det känns jävligt… tomt och fint.

Som en heliumballong lyfter jag mot tågtaket: Hej du den fria kärleken, jag e game nu.

Så klockan sju igår morse vaknade jag med bajsandedräkt och trassligt hår och tog mig till planet som tog mig till Göteborg. Drack en äcklig redbull och sminkade mig på flygbussen, mötte darling Paris i stan, beundrade hennes nya frisyr, catchade upp med det senaste (läs: hennes vänners kärleksliv) och peppade för releasefesten.

Och vilken fest det blev.

Jag var full och glad och powerminglade och låtsades att jag var någon slags organisatör och så fick jag ju vara toastmaster så att jag kunde stamma i mikrofon inför hela stället något om Paris liggskills, och så dök det upp en hel massa spännande människor, alltifrån bloggare/bloggläsare till gamla ungdomsvänner till i princip alla som någonsin förekommit på Paris blogg. Hade velat umgås mer med er allihop!

Och lite senare på kvällen när jag redan är lovligt på lyran står det plötsligt en sjukt snygg (like, SJUKT snygg) och kaxig brud framför mig och öppnar med “Jag är ett fan” och tydligen har hon slagit vad om ifall hon kan dra över mig ikväll och hade det varit ett avsnitt av L Word eller bara andra omständigheter hade hon tagit hem hela potten i det där vadet och jag hade vaknat nästa morgon med pirr i magen och ett nytt telefonnummer i fittan, förlåt jag mena fickan, förlåt jag mena telefonen för vem fan har telefonnummer på skrynkliga lappar i fickan.

(Jag har alltså ingen klass överhuvudtaget och kunde inte bry mig mindre om jag hade blivit någons uppfyllande av ett vad :D och förresten var det inte den enda vadslagningen om mitt sexliv som försiggick på festen, hehehe).

Istället gick jag ännu en vända runt stället och frågade om det var någon som var Jojo för Jojo hade ju sagt att hon skulle komma och efter hennes kommentarer var jag ju sjukt nyfiken - och så är hon plötsligt bara där och precis lika hysteriskt glad och trevlig som jag väntat mig och vi kramas allihop, Jojo och Paris och jag, och alla Jojos vänner tvingas skramla till Jojos ex av bloggboken.

Så gick jag på efterfest och sent omsider ringde jag på Paris dörrklocka mitt i natten och alla bloggläsare undrar väl om vi låg med varann och jag vet inte om jag växt upp eller kommit över henne eller vafan det är som är going on, men det var varsitt täcke bredvid varandra som såta vänner helt utan undertoner och inte ens det faktum att hon när hon öppnade dörren hade världens tunnaste linne som i princip skrek HEJ NIPPLES! i mitt ansikte kunde ändra på det.

Oh god, jag hade ju SÅ velat citera massor av roliga saker från min alldeles hilarious hårklippning idag (alltså tro inte att det ser nytt ut, bara uppfräschning), men jag kommer hem nu 01.47 och pallar fan inte. Men det var seriöst allt från hans tjejs tuttstorlek till crystal meth, gay gangbangs, ordet cunt och att jag ska träffa Paris imorrn. Och jag känner alltså inte frisören ifråga. To come.

I övrigt har jag haft hejdå-dinner&drinks med jobbet och är full och sjukt trött. Måste packa, åker till Sverige imorrn. Packa vad, frågade en kollega. Amen guuu, jag måste typ bestämma vilka örhängen jag ska ha med mig, svarade jag. Profuckingfound, no?

Och en annan sak: vi har inte ens haft internet på jobbet idag så inga mail är svarade på, inga plikter redan gjorda.

Fuck, sjukt (like SJUKT) trött. Kan inte göra ngt ikväll. Måste fixa allt imorrn bitti. Måste vara på flygplatsen typ nio. Vet inte när jag kan blogga härnäst (eller ja, senast måndag). Men plz, håll utkik efter mig på releasefesten iklädd jesusscarfen.

Ses där babes and babettes.

Via Bits & Pieces hittar jag Fokus artikel om den nya sexuella revolutionen, att det vi åttiotalister gör, det är frigjordhet som aldrig förr på gott och ont. Och jag stämmer ju in på alla de där mönstren de skriver om, jag har en massa sex med olika personer och jag testar nya grejer (även om deras sätt att gruppera anasex, oralsex och gruppsex kändes lite väl omodernt), jag funderar över luddiga våldtäktssituationer och heck, jag är till och med icke-straight. Ett skolboksexempel på en frigjord åttiotalist helt enkelt.

Och fastän jag raljerar över ångest och nojor, allt som gick fel och allt som borde gått bättre, så önskar jag nästan ingenting ogjort och ingen ogjord.

Nästan:

Killen vars namn jag inte kommer ihåg. (Fastän jag fortfarande kommer ihåg gatan, Goudbloemstraat — varje gång jag är i närheten och går förbi den där jävla gatan med det där jävla hotellet med alla trapporna så minns jag ljuset och färgerna och kroppsvätskorna och hur han tittade på mig och sa att fattar du hur fantastiskt det är för en som jag att ligga med en sån som dig.)

Vännen som tjatade sig till att ligga. (Och hur jag bara ville att det skulle vara över och hur jag undrade hur i helvete jag kunnat gå med på det för att jag bara inte kunde ge honom en anledning till varför inte, hur jag ville dra dra dra direkt efteråt och hur han berättade att jag var hans tredje någonsin och kysste kärleksfullt mig på pannan.)

Och han som jag inte kommer ihåg överhuvudtaget. (Jodå, jag minns baren och jag minns allt sexprat och jag minns mer och mer alkohol och sen vaknade jag i ännu ett hotellrum och pep “vad har vi gjort” och hur han berättade precis allt och jag inte kom ihåg ett dugg. Och hur jag vet säkert som Bibeln i kyrkan att det här inte var en luddig våldtäktssituaton för jag känner mig själv och tror på vartenda ord han berättade.)

Nu blir det ligga satan i vår när jag får så fina trosor.

nedladdat av the season finale av L Word. Spänningen är olidlig!

På grund av en massa buggande kommer jag bara åt de tre första av mina utkast. Det gör att jag antingen måste discarda eller publicera dem för att komma åt resten. Därför gör jag en utrensning bland utkasten och agerar tyrannisk despot: nu eller aldrig, bli pubbad eller dö (insert fruktansvärda scener i slow motion till ödesdiger klassisk musik där mina drafts skiljs från vänner och familj och delas in i två köer, en mot Utopia och en mot en brinnande svavelseld).

Nu är jag väl inte den som är särskilt intresserad av att skaffa barn i nuläget, och inte är beroende av dem i min framtidsvision heller för den delen, men som tjej som gillar tjejer och killar händer det ju ofrånkomligen att jag då och då undrar hur jag skulle vilja gå tillväga om jag vill avla barn med framtida fru LSM.

Det är ju inte som att det saknas möjligheter.

Men jag tillhör de där obehagliga människorna som gärna vill ha biologiska barn. Jag vet. Förlåt. Inte särskilt modernt och fritänkande av mig (det kanske har med naziådran att göra?). Men så är det i alla fall: jag vill att de små sketongarna ska ha en del av mig i sig. Och jag vill gärna att de ska ha en del av sin andra mamma också.

Lagom tills jag vill skaffa barn kanske det går att ordna – musen Kaguya föddes från två musmammor redan 2004, som alla glada gays redan vet – men vid närmare eftertanke så går det förmodligen inte. Eller man vill ju inte leka labbdoktor och försökskaninmus när ens egen avkomma ligger i potten. Så hur gör man? Ett alternativ som skulle fungera optimalt i teorin vore ju att en biologisk broder till kvinnan som inte föder barnet är spermadonator. Det är ju så nära man kan komma och close enough; barnet blir en skön mix av båda föräldrarnas genetik, man kan säga “titta, mama Bs ögon”, “preciiis mama Ts pappas näsa!” eller vad för andra vidrigt sockersöta utrop man nu ägnar sig åt med biologiska yngel. Men vilka komplikationer som skulle kunna följa…! (Där är det ju precis samma i heterorelationer om en ofruktsam man skulle doneras sperma av sin bror, eller en ofruktsam kvinna skulle doneras ägg av sin syster). Hur känns det att vara biologisk förälder till sitt syskons barn? Hur gärna vi än vill att det skulle vara som att donera en njure så tror jag – i många fall – kan vara svårt att leva intill sitt biologiska barn som om det inte vore det. Samtidigt har kanske den spermadonerande brodern egna barn, och skulle säkert uppleva en viss ambivalens här.

I så fall vore ju pappan till mama B ett bättre val att hämta sperma ifrån. Det känns kanske lite bisarrt, men en morfader har ju helt oavsett mera genetisk roll i sina barnbarn än vad än morbror har, och ger säkert mindre släktmässiga komplikationer. Å andra sidan ignoreras ju helt mama Bs mamma i avkommans gener, och blir utanför den kärnfamiljsaktiga biologistlyckan (ja, ni hör ju att jag inte är helt tillfreds med mitt sätt att resonera här; jag skulle gärna se att jag inte tyckte att det spelade någon roll, men jag är väl inte större än såhär).

En viktig punkt är naturligtvis att fundera på vad som skulle hända i händelse av skiljsmässa (alla mina barn-scenarion innefattar skiljsmässa, det kommer liksom på köpet, det här med lyckliga föräldrar som är ihop för evigt tror jag på när jag ser det) men jag vet inte riktigt hur det skulle påverkas av de här scenariorna; om inte mama T fick ihop det mama Bs pappa/bror efter skiljsmässan men det vore ju bara sjukt jobbigt, så katastrofinriktad är inte ens jag i relationer.

Jag har ingen riktig slutsats i det här, mer än att jag borde bli lite mer modern och släppa min vilja att föra det genetiska arvet vidare och bara acceptera att man inte kan playa by the rules om man ska ha regnbågsungar.

Annars: mot slutet av säsong fem har mama B har tagit över Jennys roll som mitt hatobjekt i L Word. GET OVER IT, BETTE. Jag skiter i vad ditt problem är, bara bryt ihop och kom igen och sluta se ut som att himlen har fallit ner över dig varje gång det zoomas in på dina bruna tefatsögon.

Medan ni andra drömmer om påskägg efter långfredagsfyllan eller äter lördagsfrukost med familjen vaknar jag tidigt, tänker att jag verkligen borde byta lakan, kisar ut mot morgondiset och porrbloggar lite.

När jag är på någon slags sida och väntar på någon slags film att laddas (let’s leave it at that ;)) ser jag ganska ofta reklam för “AdultFriendFinder”. Nuförtiden har AdultFriendFinder koll på geografin, men väldigt länge trodde de mycket otippat att jag ville ha en riktig sexpartner i Borculo, av alla ställen.

Men det roliga är inte att AFF vet vart min brevlåda bor - det är att de klart och tydligt skriver ut att deras bilder på, får man anta, “vanliga sexiga tjejer”, inte är medlemmar i communityn.

Det i sig är ju inte förvånande, eftersom man vet att all reklam är fusk, men i det här fallet undrar man ju genast vilka tjejerna ifråga är. De är knappast stockfoton och AFF har ju knappast tagit in en fotograf med briefen “Ta några sunkiga bilder som ser ut som myspace-bilder fast lite nakna”. Har de bara stulit dem från internet rakt av? Nja, om de vore såpass olagliga skulle de ju inte bry sig om att påpeka illustrative purposes only. Är det stills från porrfilmer? Vissa kanske, men knappast alla. Jag tippar på Flickr Creative Commons*. Poor little ladies, lägga upp nakenbilder på sig själv och tagga med en CC-licens! Då blir man snart en riktig sexpartner i Borculo på internet.

* Creative Commons är ett alternativ till copyright som har “some rights reserved”, t ex är den här bloggen CC-licensierad. Läs mer här.

Eftersom vi inte haft något internet på jobbet sedan två dagar (!) på grund av ett strömavbrott (!!!) så tillbringade jag och Otto gårdagen med att rensa våra datorer och organisera våra filer inför framtiden. Jag kan inte fatta att det bara är två arbetsdagar kvar på det här stället – tisdag och onsdag nästa vecka. Sen blir det Sverige över helgen, och sedan börjar jag som ett annat aprilskämt på nya jobbet den första. Sjukt pepp!

Anyhoe, under det gedigna arkiverandet kom Otto och klagade på mina mappnamn:

– Mäh, du kan väl inte ha [Kundnamn] Netherlands och [Kundnamn] Germany i samma mapp fattar du väl! Den ena var ju en riktig kund som vi fick betalt för och det andra var ju pitchen som förstörde ditt liv!

Jag inser att han såklart har rätt – sådana distinktioner kan inte ignoreras! – och ändrar följaktligen mappstrukturen:

Borta på Modefeber lottas/tävlas det ut ett påskägg med Hanky Panky-trosor.

Det borde de strunta i, och skicka det direkt hit eftersom det råder undantagstillstånd i min underklädeslåda. Sjuttio procent består av urtvättade Åhlénstrosor med “funky tryck” från vintersäsongen 05/06, femton procent av söndertvättade “vita” bomullstrosor från gud vet hur många år sedan, och kanske tio procent skulle jag kunna komma undan med att visa för någon annan. (Att jag inte nämnt de sista fem procenten beror på att de bokstavligt talat är onämnbara).

Och för att gå rakt på pudels kärna: Det ger inte direkt ett stort urval av liggtrosor.

Att springa in i / på / hem till / in i ett gammalt ragg med samma trosor som de senaste tre gångerna man sprang in i varandra gör déja vu-känslan påtaglig (den mycket befogade déja vu-känsla som däremot kommer av att man faktiskt legat tidigare har troligtvis redan dämpats av alkoholintaget). Hey sexy, minns du mig, det är jag som aldrig byter underkläder.

Men det är ju inte bara när man ska ligga som det är bra med snyggt under. Halkar man som jag ofta pladask på hala dansgolv med höga klackar och klänning särar man ju som Bambi på isen, och eftersom jag på det viset råkat skreva vad jag då hoppades var en framtida arbetsgivare vet jag av erfarenhet att det gäller att vårda det personliga varumärket — Åhléns 2005, tror Modefeber att jag fick det jobbet?

Det senaste på jobbet har det varit en mängd visningar av fotoportfolios, och av någon anledning har vår receptionist fått för sig att jag är den som ska vara ansvarig för att träffa alla. Senast igår blev jag tillbakaringd från min lunch och halvsprang över kullerstenarna med andan i halsen och ost i mungipan för att välkomna något sär med en miljon bilder. Ja – jag är ledsen, men jag hatar portfoliovisningar så länge inte det är personen själv som kommer och visar upp sig. Jag hatar fotoagenturrepresentater i svarta kavajer och kulturglasögon som släpar en resväska med identiska fashionfotografiportfolios som jag förväntas titta intresserat på och fälla intelligenta kommentarer om.

Men jag menar orka! Som om jag inte har bättre saker för mig! Dricka kaffe långsamt! Blogga! Surfa på det världsomspännande datanätverket!

Wtf, till och med jobba!

Nä, då ska man ner till boardis* och titta på oändliga bilder där glansen i plastfickorna ändå hindrar en från att se klart. Men hej du Agenten – jag har inget att säga om dina skittråkiga bilder och jag kollar bloggar varje dag med länkar till bättre fotoportfolios än de du rest över halva Europa för att visa mig!

De enda jag vill träffa är unga inspirera(n)de fotografer som kommer själva. Då kan vi gärna ta en kaffe och prata om din karriär. Men jag hatar din agent och är det han eller hon som kommer med din bok är jag inte intresserad.

* The boardroom; vårt mötesrum. Och ja, jag är mesig nog att redan nu börja våndas över alla stackars jätteduktiga agenter som får sig en helt oförtjänt skopa här. Jag är ingen vidare bra hater.

Av kusin Kroppsbyggaren och hans bff.

Det är fantastiskt.

Igår gick vi på redlight-safari och sen gick vi på sexbutik och köpte kuk-kitsch. Jag tillbringade lite för lång tid med att browsa riktiga live porrfilmer (gud vilket döende medium!?) och beundrade kreativa titlar och spännande koncept. (”Wow – ‘Tranny Skank Ho-Down!’”, “‘Classics’ – kolla åttiotalsafrot! Det måste ju vara kvalitetsporr med den frisyren!”) Sen såg jag en Fleshlight live för första gången och försökte dölja för boysen hur exalterad jag blev. “Amen kolla, det är en sån här Fleshlight! Ni vet, det ser ut som en ficklampa men det är en… fitta!!! Vad liten den är!” (Saker jag inte sa: “Men wow, är det här bullfitteversionen eller?” eller “Amen guu kolla på den här lösfittan då! Minst i världen! Den glittrar också!”)

Boysen köpte varsitt mjukisdjur med kuk och sen gick vi och drack öl med Sassy och pratade i en halvtimma om olika sorters spyor; godaste och äckligaste, dummaste stället att spy på, och hur olika saker såg ut när man spytt upp dem. “Alltså pizza, när man spyr upp pizza så är de olika ingredienserna konserverade hur länge som helst, om man äter en pizza klockan fem och spyr upp den klockan tre på natten är det fortfarande paprika och champinjoner!” Efter det avverkade vi olika sorters bajs, vad galningar i England gör med torkat pulvriserat bajs och hur bajsprodukter är en untapped market, och sen pratade vi jättelänge om metaller.

Sedan promenerade vi hemåt, sjöng Backstreet Boys-hits på vägen och gjorde pose-downs, och när vi kom hem åt boysen hemmagjord proteingröt och så låg vi tvärs över min säng bland miljoner kuddar och youtubade pojkband och MC Hammer tills jag somnade.

Ännu ett långt inlägg som blev uttänkt på flyget hem från Indien, men som inte hittat ut förrän nu:

Det är två och ett halvt år sedan jag började flyga regelbundet. Jag skulle till och med kunna säga att jag visste inte vad flyga var tills för två och ett halvt år sedan. Visst, jag hade flugit lite random, men det är långt från att vara hemma på en flygsträcka.

I början älskade jag det. Det glassiga väntandet. Att resa med lätt packning, att känna sig kosmopolitisk, att gå på Schiphols blänkande golv och höra “mind your step” i högtalarna och veta att man skulle vara hos mamma på andra sidan Europa redan ikväll. Säkerhetsanvisningarna på planet lyssnade jag aldrig på (as if, liksom), och ofta vaggade motorernas brummande mig till sömns inom fem minuter efter att vi lyft.

Så skrev Alex Schulman om sin skräck för flyget i sin blogg. Han beskrev paniken, dödsångesten, hur han drack sprit för att hålla sig lugn. Och så träffade jag Paris, som förklarade sig flygrädd, och jag måste erkänna att jag först tänkte “men baby, du kommer ju behöva sluta med de barnsligheterna när vi inleder ett långdistansförhållande förstår du väl”. När jag förstod att det inte var några barnsligheter utan riktig rädsla (och när Paris aldrig kom till Amsterdam den våren) försökte jag sätta mig in hur det fungerade. Jag började lyssna på säkerhetsdemon och tänkte “Så om vi verkligen kraschar måste jag komma ihåg att…” Jag började lyssna efter oregelbundenheter i motorljudet, jag kände varje luftgrop, jag tänkte noga igenom hur det skulle kännas att förlora det jag hade med (ni vet ju att datorn är bäbisen jag vill rädda ur det brinnande huset). När det skakade till i planet ansträngde jag mig för att föreställa mig eventuellt kommande brand, blod, skrikande människor, panik, nödlandningar och död.

Vad jag inte hade tänkt på var att det här skulle påverka mig. Det var ju inte alls behagligt att tänka på varken brand och blod, en nära förestående död eller immediate loss of dattan. Men det hade satt sig. Associationerna fanns där och de gick inte bort. Jag började känna ett vagt obehag varje gång säkerhetsintruktionerna gicks igenom. Luftgropar fick det att knyta sig i magen på mig. Hastiga höjdförändringar fick hjärtat att dunka lite snabbare.

Och så kom den där gången, när den hastiga höjdförändringen liksom inte riktigt var inbillning. När vi tappade höjd jävligt snabbt fastän vi i princip nyss startat. När jag var trött och ville sova men oroligt tittade ut i mörkret och kände hur magen reagerade som på bergochdalbanor. Och när högtalaren sade att en av planets generatorer oväntat slutat fungera, och att vi skulle bli tvungna att vända om och laga eller byta plan. Då slog hjärtat jättefort. Jag vill inte dö, tänkte jag, men det är okej att bryta båda benen även om det kommer bli svinjobbigt. Det är väl okej att den jävla datorn dör också. Bara jag slipper. Kaptenen pratade på obegriplig danska i högtalarna och färden var otroligt skumpig. Otto skrattade och hoppades att syrgasmaskerna skulle trilla ned. Jag undrade hur fort mississippihjärtat kunde slå. De sa att vi gick ner för landning och jag tänkte: nu är det nödlandning, nu bryter jag båda benen, men vi var tillbaka på Kastrup, och efter någon timma hade de lagat planet och vi satte av igen.

Det är förmodligen det närmaste jag någonsin kommer att komma en flygkrasch, och nu har jag alltså det avklarat. Det var efter det jag insåg att jag inte riktigt tycker om att flyga längre (jämfört med t ex tåget är det ju sjukt bökigt, trångt och omständigt), men att det är en nödvändighet om jag ska kunna leva det liv jag vill ha och där jag vill ha det, och då går det inte för sig att hålla på och vara flygrädd light baföratt liksom. Nu får det vara nog, tänkte jag.

När jag sedan flög till Indien var det en helt annan sak. Att flyga i ett plan som inte är typ skitlitet är en helt annan känsla och inger otroligt mycket säkerhet. Och lite luftgropar måste man ju räkna med på en lång färd, något annat vore onaturligt. Hur skulle det se ut om det kraschade liksom? Dessutom flög jag ju med pappa. Inget kan hända när pappa är med, och om det mot all förmodan skulle hända något när pappa är med vet jag att det skulle lösa sig för pappa skulle vara världens bästa livräddarpappa och precis som när vi satt fast i en snöstorm och fick nödövernatta på fjället skulle han vara konkret, lugn och resolut tills faran var över. När jag sedan åkte hem utan far min (han var kvar på konferens) åkte jag dagtid och flög över ett helt molnfritt Afghanistan med så breathtakingly beautiful mountains att jag nästan blev religiös, och så fick jag se Aralsjön von oben och det har alltid varit ett av mina drömresmål. Vem kan vara rädd när man i centralasienextas?

Det återstår att se om min noga konstruerade nervositet gör sig påmind igen när det lilla töntiga KLM-planet lyfter mot Paris i Göteborg om en vecka och en halv. Men då ska jag tänka på sunt förnuft, livräddarpappa och Hindu Kushs snöklädda toppar och sedan ska jag återigen somna till säkerhetsinstruktionerna med dödsföraktet som lättaste bagage.

I tell you jag var helt på Charlottes sida 1999 men i år :( :( :( :( :(

Här sitter jag med Sassy och dricker vin och ringer alla våra vänner för att se om nån vill gå ut. Det vill dom inte men det gör inget för vi är skitsnygga ändå (vi har fixat). Nej det var inte sant, vi ska ut med en gullig liten engelsman som spelar i ett dödsmetallband. Dom är värsta kända tydligen. Sassy tror att han har en crush på mig. Har vi inga fler polare? funderar Sassy. Nej. Dom är sjuka i influensa allihop. Nu ska vi ta oss en jamare. Sedan blir det fest med Gulle-Metal. Hejdå!

Uppdtering fem timmar senare: Det blev ingen jamare men väl en hel flaska vin till. Vi hade så trevligt att vi inte orkade ta oss ut till Gulle-Metal *note to self: SÄMSTA smeknamnet* utan stannade hemma och söpo och pratade om livet. Åh det är pratbart, det. Men imorrn blir det andra bullar. Nån som vet om SVT (TV4?) streamar melodifestivalen live till utlandet? *schalgerpartttty*

Jag var just på Hot Chip som var jättebra. Men som alltid på konserter blir det ju en del väntande, åtminstone innan det har börjat. Vad tänker jag på när jag står i en svettig peppad folkmassa och zonar ut till grym innankonsertenmusik?

Sex.
Bloggar.
Bloggare.
Sex med bloggare.

Jag borde skaffa nya intressen.

Mox frågade i en kommentar efter fler musiktips, och eftersom jag blir så smickrad av att någon uppskattar min smak måste jag genast lägga upp något. Jag har hittat vad som måste vara den bästa remixen av min absoluta favoritlåt förra året: Yo Majesty – Club Action (Hatchmatik Midnight Juggernauts Remix)

I helgen när jag var ute hörde jag den på klubb för första gången och jag höll på att dö komma smälla av! Suh-weet…! Gentil som jag är får ni också en mp3-länk (kan man få finkan för det eller?)

Igår hade jag just krånglat mig ur jeansen och krupit ned i sängen med lite klassisk stumfilmsskräck (har ett ongoing project att allmänbilda mig på film; men man måste ju börja från början och jag har inte hunnit längre än till Nosferatu) när jag hörde massor av sirener. Det är inte så ovanligt här, men de försvann liksom aldrig – ljudet kom bara närmare och närmare tills det var precis utanför. Det ringde två gånger på dörrklockan men jag tänkte inte riktigt på det. Sedan åkte ljudet runt huset men tystnade inte.

Shit, grannarna brinner, tänkte jag och pausade filmen, gick upp och ställde mig framför mitt balkongfönster och spanade ut. Där stod jag som i en jävla film, utan byxor och i nån gammal wifebeater, i ljuset från gatlyktorna som silades in genom fönstret, och tittade fundersamt åt helt fel håll när jag började känna lukten av brandrök.

I samma ögonblick hörde jag Ottos steg nerför trappan. Han var på väg genom köket till balkongen på husets baksida där han brukar röka. Han skrek att jag skulle komma och kolla, det brann. Jag slängde på mig morgonrocken och rusade ut i köket. Det var inte grannarna. Det var vi. Jag hann sätta hjärtat i halsgropen och tänka !!!DATORN!!! (gotta sort out those priorities one day…) innan jag förstod att det inte var nån fara på taket. En träbänk på balkongen – där askfatet står – stod i ljusan låga, och ungefär samtidigt som vi hällde den första kastrullen vatten över den lilla brasan kom en brandman upp i lyftkran och äntrade balkongen utifrån i full brandmundering.

Ungefär samtidigt sprang tre brandmän uppför alla trapporna och trängdes sedan med mig och Otto i vårt lilla kök. Brandmannen på balkongen fick sällskap av en till som tog hand om vidare släckning. Sedan kom tre poliser, och vi var nu sju personer i köket och två brandmän på balkongen som hällde kastruller med vatten på den svedda bänken.

Och sen var det släckt, och de tackade för sig. Poliserna skämtade lite (”next time you barbecue, choose a different type of meat, ok?”, “stick to small fires like this in the future, ok?”), skrev upp mitt passnummer, och tackade för sig. Ingen skällde.

Sedan fick vi påhälsning av två oroliga grannar som ville höra vad i hela fridens namn som hade hänt, och fick veta att alla i hela grannskapet märkt elden utom vi. Hon rakt under hade bäbisen i famnen redo för snabb evakuering och grannarna till vänster som ringt hade redan börjat packa sina viktigaste ägodelar.

Sedan andades vi ut, vädrade ut, och jag återgick till Nosferatu. Slutet gott, allting gott.

Ingen låtsas om att Otto också bloggat om det här nu. Schhhh… ;)