LSM

Igår åt jag typ hur mycket falafel som helst, stal fem gigantiska orangea ballonger som satt fyra meter upp på en lyktstolpe, fyllecyklade med min bloggkommentator Spiff och sov på ett lakan som kostat hundrafem engelska pund i en nödövernattning hemma hos Sjåmpa. Idag har jag gått omkring bland över en halv miljon fulla holländare klädda i orangt och och världens mest anarkistika loppmarknad till det dunkande soundtracket av den musikaliska time-warp Nederländerna som bekant befinner sig i (tänk femton år tillbaka).

Det är ingen vanlig dag, det är ingen vanlig dag, det är förra drottningens födelsedag.

Killbloggen Mitt eget jävla Narnia intervjuar mig om tjejbloggar.

Det bästa är min sjukt arroganta uppmaning att gå och läsa en bok om genus om man inte förstår vad jag menar. Det brukar jag säga som en skön härskarteknik varje gång jag blir irriterad på folk som ignorerar grunderna i feminism och genusvetenskap, fast egentligen är det bara en scam för jag har inte ens läst så många böcker att det makear sense att jag säger så.

Jag har inte ens läst Det andra könet (bara halva första kapitlet).

Men jag har läst ganska många sammanfattningar!

Jag är tillbaka i Amsterdamski igen. Det känns ganska skönt; jag är en “borta bra men hemma bäst”-mes som blir sjukt lycklig över att ha min egen säng, min egen dator och alla mina vanor till hands. Nu har jag i och för sig inte fått komma till min egen säng än, eftersom jag steg upp klockan fyra i morse och bara stannade för att byta kläder mellan flygplatsen och jobbet.

Barcelona var värsta utomlands, rätt coolt faktiskt – jag hade glömt att tänka på att det skulle finnas palmer och höga smutsiga cementgula hus med långsmala fönster och franska balkonger, och jag visste inte om att det skulle finnas katalanska hippies som dansade med kristallklot i parken eller en typ hundrafemtio meter hög jättekuk som lyser i glada färger mellan åtta och tolv på kvällen.

Det blev som väntat inget liggande men en del kontemplerande av den mörknande framtiden (skedde när jag vaknade på soffan och kisade mot morgonsolen med bakfyllesmak i munnen, och när jag flanerade i havsbrynet med saltvatten mot vinterbenen och tittade ut över horisonten) och ett ansenligt intag av alkohol (90% öl, 5% sangria och 5% red bull-vodka, typ) men däremot inte mera fet mat än vanligt (tapasluncherna uteblev).

Det var skitkul att träffa Ania igen och att träffa Ankan för första gången (hennes kärleksliv får mitt att verka som en walk in the park, mind you) och deras fina kompis N som läser allas våra bloggar och Ottos också. Just det var surrealistiskt och jättekul. När jag inte tror att mina bloggläsare är fans tror jag att de är gamla vänner som vet allt om mig och som jag känner mig fullständigt trygg och lycklig med. Så trygg och lycklig att jag somnade i Ns knä inte bara en utan två gånger på en kväll; första gången bara nickade till på gatan utanför Razzmatazz där vi hade rökpaus i rännstenen och jag kurade ihop mig i fosterställning mot N och därmed visade rumpan för halva Barcelona, och andra gången verkligen somnade någon timma senare när vi ätit massa popcorn och Ania redan däckat så tvärt att vi var tvungna att ta pulsen på henne för att kolla att hon inte dött.

Sova Somna på folk – underskattat.

Annars var vi mest på väg någonstans i solskenet eller satt utmattade i soffan. Ania och Ankan pratade män, moderskap, möhippor och marmorkukar (inte de små grekiska av sten, utan marmorhårda köttvarianter), jag visade bilder på mina gamla flingar (på internet alltså, det är liksom inte som att jag har dem i plånboken) (och som alla andra blev Ania impad över Mustaschens mustasch; told you so) och N föreslog att jag skulle skapa facebookgruppen “Alla som jag har legat med” och börja bjuda in.

När det här inlägget publiceras har jag packat mina två analkrämer och sitter på flyget till Barcelona, där jag ska tillbringa helgen med underbara Ania. Jag hoppas på att kontemplera den mörknande framtiden, äta fet mat, dricka mycket alkohol och njuta av solsken på näsan. Det ska väl inte vara för mycket begärt? Jag hoppas inte på att få ligga med någon sammetsögd spanjor/-ska, jag tror inte riktigt på det konceptet. Överlag känner jag att jag inte riktigt tror på det här att ligga med någon ny person just nu. Å andra sidan brukar det där aldrig riktigt hålla vad gäller mig.

Därför tänkte jag hålla en liten tävling som helgnöje medan jag är ute och roar mig: gissa i kommentarerna vilket datum LSM scorar med en ny person nästa gång, och bred gärna ut er om kön, omständigheter, mitt betyg på ligget osv – om flera personer gissar på rätt datum vinner den som nailat specsen.

I potten ligger en lunch på mig i sommar (på mig som i it’s on me, inte på mig som i äta sushi från nakna kvinnor) i Stockholm eller Göteborg och ett hemligt signerat fotoprint.

Some serious shit just went down here. Och med here menar jag på jobbet, även om det inte ägde rum just på jobbet. Jag var tvungen att beställa in ett glas rosé och begrunda framtiden med djupt rynkad panna och desperata skratt.

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan hösten 2005.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Att det var ett gammalt fenomen i ny tappning, som media hajpade sjukt mycket.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Min egen :D :D :D
Den första (och enda) bloggare jag förälskat mig i var fantastiska Paris genom hennes Saker under huden, som jag fattade intresse för i Anias kommentarer och började följa slaviskt typ här. Och gud vad skönt det är att hon uppdaterar så mycket oftare nuförtiden; minns hur jag satt på nålar när det gick typ en vecka mellan inläggen och jag ville veta vad min nya bloggfavorit hade att säga.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Att de speglar den jag var då. Att jag inte visste så mycket om integritet på internet. Att jag var mindre dryg, mindre bitter, mindre snygg och mindre självutlämnande.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Ett trettiotal. (Otto invänder och påstår att det är ett sjuttiotal. Det stämmer väl också, beroende på hur man räknar.)

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
50-50 om man räknar på trettio totalt, 70-30 till ämnesbloggarna om man räknar på sjuttio totalt (följer mycket ämnesbloggar för jobbet).

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Både Alex och Katrin Schulman under respektive storhetstider (obs jag länkar inte till nerlagda bloggar). Bloggaren Beta, fast egentligen vet jag inte om vi är så olika. Eller jo, det är vi väl. Jag minns i vilket fall som vore det igår när och hur jag uptäckte hans blogg. Jag var mitt uppe i pitchen som förstörde mitt liv, det var påskhelg 2007 och förra chefen hade deklamerat “I cancel Easter!”. Jag hade fått det hedervärda uppdraget att scanna typ tjugetusen sidor i en bok om rymden (insert suck here) (suck på valfritt språk alltså) och satt ensam på nedervåningen och väntade medan den långsamma scannern uträttade sitt värv. Jag hade läst alla bloggar jag följde, men via Konst eller porr hittade jag till Esqiegroue som ledde mig till Beta – och jag kunde inte sluta läsa mellan bytet av sidor att scanna. Recensionen av Blackzilla is splittin that shitter (NSFW FFS!) fick mig att gapa. Jag hade aldrig förr träffat på en (pseudo-)sexist som både kunde skriva och som hade självdistans och humor.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Jag har ju just upptäckt Analt Läckage som verkar ha vissa drag av själsfrände med mig, men det är för tidigt att säga. Paris och jag är också likare än vad våra bloggar kanske ger sken av.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Bästisen älskar inblicken i mitt liv, brorsan tycker att den är kul, syrran tycker att den är lite horig (alltså – hon har faktiskt sagt det), och min arbetspartner Otto tycker nog att allt som ger fame på internet är av godo.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det vet jag faktiskt inte, jag har inte frågat och de har inte sagt nåt. Jag antar det – jag menar, jag tycker det. Möjligen att jag lever ut sidor av mig själv som de inte träffar så ofta. (Eller att jag är lite horig då.)

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs gränserna hela tiden?
Nej. (Det har jag inte. Jag har inte letat.) Ja. (Jag kör kamikaze-metoden.)

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Jag bloggar inte personspecifikt om intima fysiska detaljer av typen hängpungar, bullfittor och impotens. Alltså, jag har medvetet hindrat mig själv när mina fingrar börjat söka sig till H-Ä-N-G-P.. på tangentbordet. Det är inte okej.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Bekräftelse låter så tonårsaktigt; men visst är ömsesidigheten extremt viktig. Om jag inte hade haft en enda kommentar eller länk hade jag kanske valt att föra en privat dagbok – men den hade förmodligen blivit tråkigare och fattigare. Sedan älskar jag ju bekräftelse och söker ständigt efter det på alla plan i livet, inte bara det digitala. Vår byrå vann till exempel två fina priser igår – vad är det om inte bekräftelse?

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Tja, det är en sjujävla bra början i vissa fall; återigen, se bara på mig och Paris.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Jag har för fan legat med dem IRL!!!!1!!1! Eller ja, med en (1). Annars har jag träffat en (1) person här i stan (min nya kompis A som flyttade alldeles för snabbt) och några stycken på Paris releasefest, inklusive sjukt snygga kaxiga bruden (som bloggar här).

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja; their problem.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Jag blev faktiskt ganska upprörd av en viss Antons kommentarer. Jag reagerade med långa motkommentarer, och Otto reagerade genom att stalka fram nakenbilder på Anton the hater, skriva ut dem och lägga dem på mitt jobbskrivbord.
Den anonyma kommenteraren i den här tråden kändes också lite extra ibland (typ att det var “såna som jag” som försatte kvinnan i strukturellt underläge i samhället). Det diskuterades vidare (jag var nära att skriva några riktigt upprörda kommentarer men besinnade mig).

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Jag skrev om en historia med en kille med flickvän som jag sedan tog bort av rädsla för att hon skulle hitta bloggen. En gång skrev jag också ett inlägg med långa ligglistan, som jag sedan tog bort; dels för att det faktiskt kändes som att ge ut lite för mycket info om mig själv, dels för att jag har bestämt mig för att bojkotta det här med att hålla reda på hur många sexpartners man har haft. Det ger mig bara ångest. Jag vet att de är strax över tjugo, det ska fan till att ha närmare koll. Från något halvår tillbaka vägrar jag tänka antal och jag vägrar räkna efter.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag är ju lätt beroende och alla beroenden har väl sina nackdelar. När man har en blogg som handlar om dem man ligger med finn det väl också alltid en viss risk för upptäckt och public embarrassment, men den är jag villig att ta. Det är lite jobbigare med dem som blir sårade av det jag skriver. Det gör ont i mitt hjärta varje gång men vad gör man inte för konsten bloggen? *anal*

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Bara om det fortfarande är coolt att blogga då. Om det är det kör jag nog på på samma sätt. Om jag mot all förmodan skulle vara någons flickvän by then (HAHAHA) antar jag att en viss privacy-diskussion skulle behöva tas; worst case skulle jag väl i så fall bara tröska gamla historier när jag vill sexblogga.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Men gud, orka svara på det här nu. Eh, JA. Som jag skrev för ett tag sen;

Bloggar är inte bara mina raljeringar om mitt kärleksliv. Bloggar – i egenskap av ett för massorna tillgängligt publiceringsverktyg på internet – är såvitt jag vet en av historiens första möjligheter att på allvar föra ut sina åsikter i publika media utan [större] produktionsmedel.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Ehhh. Mitt liv känns mer betydelsefullt när det finns en grupp människor som bryr sig om det och väntar på nästa update från det (nej, det är inte patetiskt, det är naturligt). Mitt skrivande får daglig träning och mitt personliga skriftspråk har utvecklats till en “stil”. Jag har fått en otroligt underhållande och givande hobby. Jag har lärt känna spännande och intressanta människor och får daglig bekräftelse och uppskattning.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Återigen, jag har fått en otroligt underhållande och givande hobby. jag har lärt känna spännande och intressanta människor. Jag har tagit del av synsätt och åsikter jag kanske aldrig skulle utsatts för annars. Jag kan föra ett samtal om ämnen som mina samtalspartners IRL inte är intresserade av. Jag kan hålla mig uppdaterad på allt möjligt.

24. Nämn 5 bloggare som ska svara på den här enkäten.
Det här var visserligen inte en fråga, men jag svarar ändå for the sake of it. Alla som känner sig berörda, alla som nämnts i ranten ovan + Mitt eget jävla Narnia.

(Lista via Trettioplus.)

Jag hatar när inboxen i gmail, fejsen eller nu senast telefonen fastnar på (1) så att man hela tiden tror att man har ett nytt meddelande – vad kan det vara, gud så spännande, nämen kära hjärtanes osv – och så har man inte det.

Man kan ju ta livet av sig för mindre*.

* Not.

Efter den där gången jag vaknade med spritpenna över hava tutten skämtades det naturligtvis friskt om date rape. Och naturligtvis ställde någon den närmast klassiska frågan:
– Vaknade du med trosorna ut och in?
Det hade jag ingen aning om, eftersom jag stapplade hem och klädde av mig spritt språngande innan jag däckade i min egen säng. Däremot hade kunskapen inte hälpt mig – jag råkar nämligen sätta på mig trosorna ut och in ganska ofta. Herregud, att hålla reda på sånt när kläderna ska på i en hast efter att man snoozat för länge övergår definitivt min (låt vara ganska obefintliga) koordinationsförmåga. Jag skulle alltså teoretiskt sett vara det perfekta date rape-offret som aldrig ens märkte förövarens klumpiga troshandlag. Teoretiskt sett skulle det redan kunna ha hänt.

Jag antar att jag helt enkelt får leva i livslång ovisshet.

Mera framgångsporr: en gammal bekant till mig säljer sina kläder på Ellos nuförtiden. De är skitsnygga! Se Ninas kläder här. Hade jag inte redan haft två vårjackor hade jag definitivt köpt hennes grymma kappa (det här med vårjacke-mayhem är Ottos cup of tea, inte min) men nu nöjer jag mig med kjol och blus.

Det här med Bloggtoppen, va. Jävla horskit är vad det är (mest för att sidan är så gravt ofunktionell), men när man vill veta hur många hundra tusen läsare färre man har än Blondinbella så är det Bloggtoppen man får använda. Darling Paris däremot är addicted till sin Bloggtoppen-statistik och förfasas i ett av de gulligaste utbrotten av irrationell bloggparanoia och missunnsamhet som jag sett hittills över hur jag gått om henne på listan.

Det är lustigt.

Det är lustigt att jag alltid tagit för given att hennes blogg var större än min (typ hallå hon ger ut bloggbok?) och det är lustigt för att jag också haft mina stunder av “men asså guu, hur gör Paris, ska jag inte skriva lite mer som henne?”.

Det är lustigt för att jag på skumpiga bussresor i Indien dagdrömde om de biografier som kommer skrivas om henne och hur jag skulle få vara med där, i början, hur jag skulle beskrivas som ett omistligt stöd och en musa under den första tiden som man skulle kunna kalla bloggperioden, hur jag eventuellt skulle finnas vid hennes sida även senare, the Beauvoir to her Sartre, och hur det skulle skrivas i biografierna, som i en fotnot, hur även jag försökte mig på en författarkarriär notera försökte.

Det är lustigt för att när jag på skumpiga cykelfärder här i stan dagdrömde om vårt framtida liv som författarfruar, det där i den ljusa lägenheten med högt i tak i Stockholm eller Paris där det bara fanns sex, skrivmaskiner och skitstarkt kaffe (ja, jag är medveten om att ingen av oss skulle klarat oss utan dator och internet, och jag dricker ju inte ens mitt kaffe svart), så var det alltid med den bittra bismaken av att det var hennes författarkarriär som skulle gå bra och hon som skulle bli intervjuad i glossy mags, medan det var jag som skulle jobba med något horigt, gå på representationsmiddagar och bli för full och bara skriva på fritiden.

Och så går hon och tänker tvärtom.

Nu ska man kanske inte dra så långtgående slutsatser på några handfullar läsare på Bloggtoppen (min och Paris nya affirmationsterapi: upprepa tio gånger för dig själv varje kväll: “jag är inte min blogg”), eller för den delen att Paris tänker på framtida biografier bara för att jag gör det. Men det är ju kul att det pekar uppåt för bloggen.

När jag av en händelse mailar lite med en av mina vänner från förr (händelsen var en sexdröm från min sida) inser jag att han är en av de roligaste människorna jag känner. Och jag känner ganska många ganska hilarious typer, om jag får säga det själv. Han var så rolig och underbar i sina mail tillbaka att jag måste citera.

Sent 2008-04-21:
Jag drömde om dig inatt. Du var naken.

Received 2008-04-21:
Nice. Men det var jag inte. Jag har inte varit naken på länge. Jag har rökt som en borstbindare och hatat livet.

Några smaskiga detaljer? Från drömmen alltså.

Sent 2008-04-21:
Oj, hatat livet? Vad tråkigt :(

Du var glad i drömmen. Och snäll. Du var helt naken fast du hade svarta tubsockar på dig och så lade du huvudet på mitt bröst och sade: Jag har saknat dig, du är en så fin människa. Sedan låg vi med varandra i överslafen på en våningssäng på ett ganska tonårsaktigt vis.

Du hade Bree van de Kamp från Desperate Housewives som städerska.

Received 2008-04-21:
Oj. Borde filmatiseras! Riktigt skumt.

Hatat livet… Det är sånt där soligt, ironiskt in-your-faceväder, och jäg är, som du säkert vet, en patetisk romantiker och väldigt bra på att vara väldigt kär i folk på ett snudd på självdestruktivt och allt annat än konstruktivt sätt. Det blir ju inte bättre av att jag misstänker att jag gör världen och henne en tjänst genom att hålla mig undan. Som pricken över i har jag börjat lyssna på Smiths.

Men det soliga, ironiska vädret gör mig bitvis lite surrogatglad, och jag har emigrerat hem till min lillasyster för att slippa bryta ihop på golvet i min ensamhet. Så vi har satt upp konstiga lappar på konstiga ställen för att få tiden att gå. Det bästa exemplet är den vi satte i en hiss: “Det luktade vanilj här igår. Det är INTE okej.” Undertecknat Ivar.

Dekadensen är i alla fall på topp. Det kanske är ett naturens och hormonernas sätt att jämna ut lite. Efter två månaders intensiva studier av feministisk teologi kanske man måste supa och tonårsdeppa i två.

Annars? Eller är heta drömmar om mig det enda goda i livet?

Sent 2008-04-21:
Hahahaha du är adorable i din misär! Och vad fint att ha en lillasyster att emigrera till som dessutom är på lappuppsättarhumör.

Feministisk teologi, finns det, höll jag på att säga men det gör det naturligtvis. Låter intressant. Supa och tonårsdeppa låter dock som den naturliga motvikten ;)

Ja, nakendrömmar om dig är naturligtvis höjdpunkten i min tillvaro, men annars känns det väldigt bra att ha börjat på det nya jobbet. Jag har humana arbetstider och såndär lyx som annars är förunnat vanliga dödliga… Jag är också lyckligt förskonad från kärleksproblem för tillfället (de brukar jag annars söka upp mer eller mindre medvetet). Det gör dock att jag har ett problem: när jag inte kan be hatin’ on jobbet eller nån random snubbe/brud så vet jag inte vart jag ska få utlopp för all den där olyckan som liksom bor i mig, jag menar vad gör man, går till botten med problemet? Usch, orka!

Min syster har just gett sig ut på en tremånaders jordenruntresa, och sen flyttar hon hem till Sverige igen. Det känns lite sorgligt.

Kram

Received 2008-04-23:
Klart det finns feministisk teologi. Det är riktigt nice faktiskt. Mina studier av fem. teol. har övertygat mig att jag skall läsa genusvetenskap nästa termin. Jag kommer med andra ord bli en skenhelig hypokrit, den icke-troende teologen, den ultramaskuline radikalfeministen…

Tips för att få utlopp för den inneboende olyckan: ibland när J. somnar i min soffa efter för mkt. folköl, magic och Bruce Springsteen, brukar våra samtal mynna ut i ett slags odlande av fördomar, och det hela slutar i hjärtlig ilska och hearty hat. Vad tänker du på när jag säger ordet “nudist”? Eller när jag påminner om att det faktiskt finns folk som stavar te thé? Mitt hat mot balkanmusik, exempelvis, har spätts på kraftigt under liknande sessioner. Feta män med trumpeter mellan skinkorna som nyper frodiga matronor i baken och däckar i skottkärror efter att ha sköljt ner helstekta grisar med för mycket svart, oljig sprit och äckliga övervintrade hippietanter som åker på krokstrandsfestivalen fullpackade med spenatpajer, hennafärg och lådvin, som formligen dryper av rött te och endast är ute efter det spektakel som utlovas på affischer med slagord i stil med “ompa-ompa”, med förhoppningar om att få till det med någon jäkla svenne som under pseudonymen Pastorn eller kanske Smeden blåser så hårt i sin bastuba att det sprutar smör ur den… Jag orkar inte. Jag hatar dom alla.

Men själen rensas och det är nästan lika effektivt som att ligga i krossat glas på golvet och gråta.

Jag jobbar lite på misären. Det kommer garanterat att gå över någon gång. Jag menar: jag är ju oemotståndlig i mitt trånande tillstånd.

Som pricken över i stal någon min mobil häromdagen (om jag inte tappade den på ett oförklarligt vis). Det suger otroliga mängder pung i alla upptänkliga färger och former. Det var faktiskt det som utlöste min första “attack”. Attacker är min nya grej.

Nej! Nu skall jag läsa Röde Orm och drömma söta drömmar om inlagd sill, kokkaffe, isterband, t-shirts som är sju storlekar för stora utan att vara för långa, och kanske, kanske mina drömmars dam. Jag har en fantastisk dag framför mig. Köksjobb på puben och genomgående av understrykningar i lite böcker (vilket jag skjutit upp i nästan två månader nu).

Tjo!

Jag menar: what’s there not to love?

Vad är det här? Plötsligt ser jag en smiley nere i vänstra hörnet på min blogg, som efter att jag gjort en skärmdump vägrar att visa sig igen. Wtf? Är det någon slags easter egg? Har något hackat min blogg? Eller är det gull-koden som wp-classic-temat är baserat på som haft den där smileyn nere i hörnet hela tiden? Men varför har jag inte sett den förrän nu i så fall och varför kommer den inte upp efter att jag laddat om? IT’S A GLITCH IN THE MATRIX.

Jag bytte alltså stavning från Tjåmpa till Sjåmpa för att jag insåg att det inte var tj som i tjuv som namnet börjar med. However, det är ju inte sj som i sjösjuka sjuksköterskor heller, utan snarare som i Sjostakovitj; det är som en teatralisk snobb skulle säga schack, som en engelsman skulle säga shore, eller som gemene man skulle säga sch-ljudet i slutet av galosch.

(Om man sätter ihop galosch och tjuv till galoschtjuv får man för övrigt i mitten den ryska bokstav som brukar transkriberas sjtj och hittas i botten av den ökända rödbetssoppan borsjtj – som alltså inte alls har ett t-ljud i sig överhuvudtaget.)

(Men en gång hade jag ett borsjtj-party.)

Jag brukar ofta noja lite över saker, fylla vardagen med små problem och söka mig till kärlekstrubbel. Det är (naturligtvis) inte en slump, som min terapeut brukade påpeka när jag fortfarande gick hos henne. Det hade hon (naturligtvis) rätt i: när jag känner mig relativt problemfri och har tid att tänka händer det att jag blir medveten om hålet i mitt hjärta. Hålet i min hjärta är stället där min oförklarliga ledsamhet och ensamhet bor och som jag ständigt försöker fylla igen med vad som står till hands. Hålet i mitt hjärta producerar nästan alltid en ansenlig mängd mentala ledsensmileys och om jag har någonstans att delegera dem, som jobbproblem eller kärleksproblem, så försvinner de liksom iväg utan att jag tänker på varifrån de kom.

Hålet i mitt hjärta är nog vad jag är räddast för i hela världen. Den allra mest svårförståeliga och irrationella delen av mig som oftast bara får komma till tals för 75 euro i timman eller i samtal med Paris eller Bästisen resonerar nämligen i existentiell ångest av nästan religiös eller i alla fall gravt spirituell art: den delen är rädd för att om jag blickar tillräckligt långt inåt kommer jag att komma på att jag inte är en riktig människa med riktiga känslor utan bara någon form av skal; kanske någonting i stil med att jag inte har någon själ, fastän jag inte ens tror på själar. Jag är rädd för att jag ska titta inåt och bara hitta en bottenlös, meningslös svärta. Nej, inte ens svärta: ett ingenting. Ett vakuum. Att det jag kallar jag bara är ett hölje runt en tomhet, en charad, ett påvert försök att spela människa.

Det konstiga är att när jag tänker på hålet i mitt hjärta blir jag alltid väldigt känslosam och sådär på ett sätt som inte alls tycks båda för att jag skulle vara någon slags cyborg, tvärtom borde det ju bevisa motsatsen. (Det finns ju mycket som borde bevisa motsatsen, men tvivlet på min egen autenticitet har gnagt mig så länge jag kan minnas. Det kan ha att göra med en tidigt utvecklad förmåga att desperat försöka känna vad andra människor förväntades att jag skulle känna.)

Det kanske är därför, för att slippa falla inåt och kanske kanske upptäcka att ingenting någonsin tar emot, som jag har bestämt mig för att försöka bli en doer nu när mitt jobb inte dödar mig och jag inte har ångest över några flingar. En doer och inte en talker, rent karriärsmässigt alltså. En som får saker att hända. Det är en roll jag inte spelat på länge, och det kräver både tid och handling. Det är ganska roligt men det går sådär. Saker jag doat hittills:

• Ikeatur med Sjåmpa för att fixa möbler till kontoret. Vi kom hem med en tekanna.
• Nätverksfrukost med Sjåmpas gamla vänner kl 10.30 en söndag efter att jag hade dansat till halv fem (bara för att jag obstinat ville bevisa för mig själv att jag kunde).
• Pratat väldigt mycket om att jag ska bli en doer.
• (Nu) också bloggat om att jag ska bli en doer.

Har inte tid att skriva något vettigt men tar en liten lista från Mashas skunk och återkommer senare. Eftersom listan var i små bokstäver orkar jag bara svara i små bokstäver.

uppge din ålder: yngre än din mamma. förmodligen yngre än din lillasyster också. 1984.
vad åt du till frukost? naturell yoghurt och fängelsemüsli, som alla vardagsmorgnar.
är du snyggast på film, i spegeln, på foto eller irl? i spegeln när jag har full kontroll över mitt posande.
hur kul har du på en skala? 7 på en skala 1-10.
hur många är online på din msn nu: har oftast inte igång msn på jobbet. har oftast inte igång msn överhuvudtaget… folk är så krävande.
använder du långkalsonger? i norrland och ryssland.
vem fick du senast en komplimang av? det är väl kanske en lite tveeggad komplimang, men i helgen sa en tjej “du är så konstig och rolig!” och jag svarade typ “alltså tro mig, konstig och rolig är den bästa pathen att walka down in life”. min svengelska blir bättre med alkoholintaget.
vart köper du dina kläder? whatevs.
schysst film du sett nyligen? persepolis!
hur bor du just nu? i en lägenhet med tre ballar (balkonger) och två flatmates.
trivs du med hur du bor? okej plus.
nåt övrigt att tillägga? hur kan man ha den här frågan om man inte har den sist?
tycker du om dina grannar? ja fast jag är lite rädd för dem, åtminstone efter eldsvådan. tänk om de hatar oss nu?
har du blivit hotad via telefon? nej men jag fick höra en del elakt som telefonförsäljare tjugohundrafyra.

Varje gång min telefon ringer och Lil’ Wayne bräker “no homo” fnissar jag som en liten tant.

Claes de Faire fredagsgooglar sig själv.

Jag antar att jag ska vara jävligt glad att jag aldrig postade min ironiskt betitlade “dikt tillägnad Claes de Faire” som handlade om hur mycket jag var en sån där fantastisk reklamare han bloggar om ibland.

Jag var ute och festade med bland annat Straighta Tjejen igår. Hon var full och glad och öste komplimanger över mig och dansade nära – jag var lite mindre full och dansade lite längre bort, men lika glad. Så säger hon:
– There’s something I need to tell you: you were my first!
– I kinda figured, säger jag leende, vilket är både sant och inte sant, eftersom jag i och för sig visste att hon var straight och därmed antog att hon inte låg med brudar, men å andra sidan var lite förvånad över hennes icke-straighta världsvana mellan lakanen.
– You KNEW?
– Well, you told me you were straight…
– SO?
– So..?
– So how was I?
Jag gör stora tummen upp med ett leende och vi dansar vidare. Efter ett tag går jag på toa och hon springer efter och tränger sig in på toaletten med mig. Jag blir ställd.
– Jag kunde inte hjälpa att följa efter dig, säger hon.
– Eh, gå du först, säger jag och pekar på toaletten.
– Vet du vad, kissa du så pratar vi utanför.
Jag pissar. När jag kommer ut drar hon mig till sig och pussar mig på munnen.
– You were lovely, säger hon igen och igen. Jag vill kyssa dig.
Jag lägger ett finger emellan våra läppar och säger:
– Jag tror inte att det är någon bra idé. Mitt huvud är någon annanstans.
– Tack för att du är ärlig i alla fall.
Vi kramas och går ut till de andra. Dansar mer. Hon skakar på huvudet; bara en sak till, kom så går vi ut i hallen så vi får pratat.
– You know, you wrote me on facebook like “see you around”, and I was like, eh, you took my virginity!
Känslan av att kvala in bland världens största svin gör sig gällande någonstans i maggropen och jag undrar hur jag alltid lyckas bete mig mot tjejerna som killarna beter sig mot mig (oskuldsdelen undantagen).
– Oh babe, I’m so sorry, säger jag men hon skakar på huvudet: äsch, oroa dig inte.
När vi är på dansgolvet säger hon igen:
– You were my first!
och sedan:
– Let’s do it again!
Så vill hon kyssa mig igen, och jag lägger igen ett finger mellan våra läppar.
– Jag vet att jag inte borde fråga, men varför inte? undrar hon.
Det är då jag ljuger vitt.
– Alltså jag är typ kär i någon och vill inte mess things up bara.
Hon nickar. Hon förstår.
– Så jag var din första? säger jag. Jag hoppas att jag kommer följas av många fler.
Hon skrattar och håller med med eftertryck. Vi kramas vänskapligt och kärleksfullt.

Morgonen efter skickar jag ett mail till henne där jag ber om ursäkt för att inte ha hört av mig, berättar att jag trodde att hon hade en pojkvän, säger med honungsorden att jag är smickrad och ärad över att ha varit hennes första, att hon är grym i sängen och utanför, men att bara vänner passar bättre för just oss två – och sedan att jag kommer ihåg hur förvirrad jag var efter min första tjej; behöver hon älta eller fundera över en kopp kaffe eller en öl så darling, I’m here and I’m queer.

PS. En på festen hade Claes de Faire-glasögon! Han var jättelång och hade blanka svarta stövlar på sig.

De är (som vanligt) inte purfärska men så är jag ju också alltid lite efter in this world of fast-moving digital information.

• Chris Anderson skriver om vad social media har gemensamt med socialism, via MIT (26 feb i år) – har varit länkad på en miljon ställen men jag har inte orkat läsa förrän jag ramlade på MIT-inlägget. Han som skriver MIT verkar för övrigt ha ryskt påbrå, vilket adderar lite.
• “Yves Saint Laurent is a perfume company pretending to sell clothes.” via Åkestam-Holst.
• Modeinspiration april: Polygamist Pastels.
• Blogg jag nyss upptäckt och kommer fortsätta läsa: Analt Läckage (och inte bara på grund av mina anala problem, alltså). Jag tror att vi kan vara själsfränder:
  

  en lyckad helg:
  Det bästa jag vet om på helgerna, när jag är halvbakis, är att stänga in mig på mitt rum, syssla med min maccie, kolla på l-world, sex and the city eller buffy och runka.

• Typ världens snyggaste konstverk av en Annika Bäckström. Funderar på att tatuera in det någonstans på kroppen despite emo-faktorn. Kolla liksom:
  

Famous for fifteen minutes.