LSM

Jag har nästan alltid umgåtts med äldre människor. Inte äldre som i gamla, bara äldre än mig. Från alla som var 23 när jag var 15 på konvent och lajv till alla som fyller 30 medan jag är 23 i reklamvärlden. Hela tiden har jag hävdat mig, försökt verka äldre än jag är, fast egentligen har jag älskat det där med att vara yngst och ändå spela i deras liga.

Men jag blir ju äldre, jag med, år efter år.

– Hur gammal är sedir.se nu igen? frågar jag Otto.
– Han är typ jätteung.
– Hur ung då?
Jag kollar upp det.
– 1987!!! Fattar du eller!? Ååh, snart kan jag inte leva på att vara yngst och framgångsrikast längre! Jag är inte alls yngst! Det finns jättemånga unga framgångsrika människor nu!
– Men känner du nån som är yngre och mer framgångsrik än dig?
– Njae… nä… nä det förstås. Mer framgångsrika än mig är dom kanske inte!
– Då så.

Jag lever på lånad tid. Missförstå mig rätt, det handlar inte om ålderskris, mer en stilla insikt om att jag håller på att förlora min USP: snart är jag inte yngst eller ens ung! utan bara samma ingentingålder som alla andra som skjuter vuxenlivet på framtiden i det infantila samhället.

Vi var på en avgångsbal för en konstskola och jag frågade både min konstkompis Rory och de båda garderobiärerna om de inte kunde ge mig en heads up på snygga konsttjejer som gillade tjejer. Men det var ingen som visste några! Konst liksom, de ska ju vara homogays hela bunten och det verkar vimla av bögar där (den bästa bögen är Fantastical D. som är fantastisk. Och så är han över två meter lång, från Tyskland och har gulliga tänder).

Jag blev upprörd och besviken och såg istället till att bli presenterad för mitt konstskolespan Snyggsvensken. Han var lika snygg som vanligt med sitt skägg och sina fina drag, men ganska tråkig. (Någon gång ska jag skriva en tributepost till män med skägg.)

Senare på kvällen var det någon äcklig kille som tydligen dansade med mig hela tiden (själv minns jag inte riktigt det här) och hade öppen skjorta och var ganska slemmig. Jag puttade ideligen bort honom, han kom ideligen tillbaka. Sedan gick vårt gäng upp ur betongkällaren där balen var för att ta lite luft, och då följde han med.
– Vad är det här för en kille? frågade Otto mig.
– MEN ÅÅH, DET ÄR DEN DÄR ÄCKLIGA KILLEN! skrek jag.
– Du kanske ska gå, sade Otto till äckliga killen.

En fin, enkel kampanj av Starring för Fria Tidningen med syfte att störa FRA-lagen. Kopiera bara in texten nedan (nya nyckelord kan slumpas fram på sidan) som signatur eller sidfot i dina mail, så kommer någon stackars nisse behöva läsa det manuellt och det blir en liten liten käpp i organisationens stora, välsmorda hjul.

Lagen träder i kraft vid årsskiftet, så det är ingen brådska, men lägg det på minnet.

Hej FRA!
Det finns ingen anledning att läsa mitt mail. Jag har ingenting att göra med Hizb al-Mujahidin, al-Qaida eller FARC. Jag har aldrig gjort Salat eller tillverkat en molotovcocktail, jag vet knappt ens vad бомба betyder. Men tack för visat intresse!

PS. Terroristattacker kommer knappast att planeras över okrypterade mail. Sabba FRA-lagen på www.hejfra.se

Det vittnar om inte annat rödvinsstänken ganska tydligt om. Men klänningen, den blir nog aldrig sig själv igen. Vaknade påklädd vid tio, såg att jag såg ut Texas Chainsaw Massacre, gick upp och hällde vitt vin över hela klänningen.

De påbörjade fyllemeddelandena talar också sitt tydliga språk. Precis när jag vaknade, innan jag ens sett fejkblodsrödvinsmayhemmet, vände jag mig om för att sträcka mig efter datorn – men den var redan i sängen och jag välte istället ner den på golvet där den som tur var landade mjukt i en hög med kläder. På gmailen fanns det oskickade mailet

That sounds amazing. God. Iäm amazing,
I’m amzn g toom do it hin, gusss we yu immmgain

Jag bestämde mig för att kolla phone historyn och hittade telefonen under täcket tillsammans med strumpbyxorna som jag lyckats få av mig och sedan sovit på. På telefonens display läste jag

Dude! Ad harry .bjöd ard brkfer

Den där Ad Harry som bjöd på något onämnbart skulle jag gärna vilja träffa och fråga varför han hällde så mycket vin både i och över mig ;)

Om jag istället gillade tjejer skulle jag förmodligen ha en internetcrush på Slut machine på One D at a Time, åtminstone med nya bilden. Som tur är gör jag ju det, så jag har det.

Jag vet att jag borde ha kommit över det här med blowjobsromantik – jag är så grymt opepp på blåsjobb i allmänhet just nu, och tiden innan sexkrisen innefattade just one cumfest too many, och jag konstaterade ju redan i våras att 2008 är fitta det nya kuk – men den här bilden…

Lick it like a lollipop är bara förnamnet.

Om jag var bög skulle jag förmodligen ha en ohälosam tonårscrush på den här mannen. Som tur är är jag inte det, och kan istället bara ganska nyktert konstatera att han är en av de mest imponerande, inspirerande personerna jag är bekant med.

How we met?

The blogs*.

* Sanning med modifikation. Men alltså, på riktigt var det ju det. Lätt.

Så det verkar som att jag får mina islandbiljetter tillslut, allt gott. Jag håller på att tjafsa för att få tillbaka femhundringen de drog för att jag satt i telefonkö i tjugo minuter också. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Det är fredag igen, om det skulle ha gått någon semesterfirare förbi. Jag tror det blir en bra helg. En full helg. Som i berusad och som i upptagen. Hittills innehåller den eventuellt lapdance, födelsedagsfirande, bal, fittvaxning och strandhäng. I den ordningen. Jag funderar på att slänga in frisörbesök och ljudinspelning också. [Uppdatering: och fotbollsfinalen såklart! Men kul den kommer bli nu när ryssarna är ute.]

Sedan är det en lång vecka och sedan åker jag till Sverige över helgen. Stockholm, 5-6 juli. Skriv ett mail om du vill ses. Jag tror det blir en bra helg. En full helg. Mest som i berusad den här gången. Kanske kan jag slänga in lite gå på staaan och köpa fäääshööön-kläder också.

Veckan mellan det är lite tråkig. Det är lite tråkigt nu, sådär till vardags. Det enda jag har inplanerat är mitt mindre ingrepp i ändtarmen, som i och för sig förstås är ändlöst spännande.

Kanske ska jag göra något crazy i stil med redigeringsmarathon av Sixten-boken och tänka att min andra arbetsdag börjar där den första slutar.

Försök aldrig boka flyg med Traveleurope Flights/Bravofly (namnet Bravofly syntes för övrigt inte förrän transaktionen var genomförd i mitt fall). Jag tror jag har blivit rippad för första gången i mitt liv. Och om inte rippad så åtminstone fruktansvärt dåligt behandlad och över-chargad. Det kan jag acceptera så länge jag får min flygbiljett i slutändan.

Om inte ska jag raise hell.

När jag kollar facebook efter den långa färden hem från jobbet* möts jag av en poke.

Inte vilken poke som helst, utan en poke från en kaxig stockholmssnubbe vi kan kalla Kulturkillen. Jag hjälpte Kulturkillen, som var otålig och krävande, med något digitalt mer eller mindre i utbyte mot mer eller mindre löfte om framtida sexuella tjänster. Så blev det aldrig. Men en gång hade vi mer eller mindre cybersex. Det var mer eller mindre oväntat, och mer eller mindre oväntat vansinnigt hett.

Dagen efter skrev jag på hans facebook något i stil med dude, tack för senast!!!. Han svarade med ett fb-mail: men plz inte on the wall. Jag har aldrig känt mig så tillintetgjord på facebook.

När det digitala projektet var klart skaffade Kulturkillen flickvän och vi slutade kommunicera.

Och nu pokar han.

Ids jag ens kolla hans relationship status för att bekräfta att han just blivit singel?

Fuhget it, suxxor.

[Uppdatering: jo, det gjorde jag och nej, det hade han faktiskt inte]

* Lång eftersom jag lyckats förstöra kedjan på även Sassys cykel (lugn sis, den är inne på lagning för det!) och måste promenera tjugofem minuter innan jag kan ta spårvagnen de sista två kilometrarna. Nej, det går inga bussar eller vagnar närmare mitt jobb än så.

Det här med att det är det är sommar och folk typ går på semester eller njuter av vädret eller vad fan ni nu har för er istället för att skriva bloggkommentarer. Det är ju kul. Jättekul. FÖR ER!!!!!!!

Jag träffade alltså Schatje i söndags. Det var som vanligt mellan oss: vin, ost och oliver. Hon åt fortfarande de gröna, jag åt fortfarande de svarta, och jag mindes tiden när vi träffades i hennes förra lägenhet och satt i soffan med tindrande ögon och drack vin och åt stinky cheese och svarta och gröna oliver tills vi vågade kyssa varandra.

Svarta, gröna, vitlök, olja.

Brie, getost, camembert.

Rosé, vitt, rött.

Tjejläppar mot mjuka tjejläppar och tjejhänder mot mjuka tjejhöfter. Hennes halvfärdiga tatueringar, hennes pappas tavlor i vardagsrummet, hennes marsvin och hennes jättebreda säng med rosa flicklakan. Hennes bristningar i huden som jag följde med fingrarna och bröst som flöt i luften när hon låg på rygg.

Hennes vilja att förstå mig och min oförmåga att tro att hon kunde.

Hennes ovillkorliga kärlek och jag som istället såg hennes brist på genusmedvetenhet, brist på stil, brist på distans, brist på kompatibilitet med mina vänner.

Om vi hade träffats idag hade det kanske varit annorlunda. Om vi träffats idag hade jag kanske förstått att man inte alltid behöver vara lika. Om vi hade träffats idag hade kanske genus-såret varit lite mindre öppet så att jag kunnat se mellan fingrarna med hennes eviga uppdelning av världen i kvinnliga kvinnor och manliga män. Om vi träffats idag hade jag kanske kunnat tänka att hennes stilmässiga blandning av skanky ho och hippie haft något fantastiskt över sig även om jag aldrig skulle vilja se ut så. Om vi träffats idag hade jag kanske kunnat acceptera den där distanslösa kärleken och låtit mig omfamnas av den.

Men det där är väl bara sånt man tänker för sig själv, egentligen, medan man spetsar ännu en svart oliv med sin tandpetare och hennes kattungeröst ordlöst spinner minnen av allt som kunde varit.

Dåligt samvete över att jag inte gjorde framsteg utan upprepade samma mönster om och om igen trots att jag fått modeller för att arbeta med dem.

Igår var jag på stranden med Schatje. Det blåste så att man knappt kunde stå rakt, men jag tog av mig strumpor och skor och sprang i vattenbrynet, kände storvågorna slicka knäskålarna, var tvungen att gå längre ut, visste att jag skulle bli blöt men kunde inte låta bli. På stranden stod Schatje med blåshåret för ansiktet som en ridå och långkjolen smällande i vinden och skrattade åt mig; men du, i det här vädret?

Jag har aldrig varit en strandmänniska, men jag älskar stranden i Holland i det där vädret: den är som fjället. Det är en folktom icke-värld, en vindpinad påminnelse om att vi bara är flugskitar i evigheten, en berättelse om oberäknelighet och övermäktighet. Blåsten stryker sanden slickad längs med marken, och bildar lustiga mönster där den stelnar i vindmonument bakom uppstickande snäckor, precis som skaren på kalfjället stelnar i långa skuggor bakom smågruset.

Sanddynorna som är som snödynorna.

Vinden som är som ingen annanstans och sticker som nålar på varje kvadratcentimeter blottad hud med små små sandkorn eller snöflingor, vinden som fäller eller bär, vinden som blåser rakt genom kroppen och någonstans tar med sig allt det onda ut ur hjärtat och virvlar bort det över vidderna tillsammans med en bortkommen svartnad kvist eller ett algblomningsgrönt moln av havsskum, till skriet av någon ensam fågel.

Svårigheten att gå när marken är ömsom mjuk, ömsom hård.
De tunga jättekliven uppför en sluttning.
Himlen, oändligare än någon annanstans.

Jag skrattade när vågorna blötte mig nästan upp till midjan fastän jag skulle frysa fittan av mig på tåget hem för jag älskar stranden när den är som fjället, och jag älskar den såpass mycket att tillåta mig själv att skriva naturlyrisk prosa helt utan ironi i min trötta sexblogg.

När jag ringde på med minirosor i vit korg i ena handen och en påse rengöringsmedel i andra hade grannmostern redan tvättat med högtryckstvätten; sade att eftersom det inte var jag utan en av mina vänner tyckte hon inte jag skulle behöva tvätta.

Ibland är människor för snälla för sitt eget bästa.

Jag bad om ursäkt en miljon gånger och överräckte fåraktigt min försoningsgåva, och mostern sa att det var sweet och jag sa att that’s the least I can do och I can’t express how embarrassing this is.

Jag tror att grannsämjan är återställd, för den här gången.

Idag ringde min landladys moster, som bor på bottenvåningen i vårt hus. Hon berättade att hon igår fredag upptäckt att någon lagt en spya på taket till hennes inglasade veranda som råkar ligga rakt under vår balkong. Jag går ut och tittar och mycket riktigt: någon prickskytt har skickligt lyckats undvika våra balkongblommor men landat en projektilspya med gallablandad tomatsås på hennes bortersta takfönster.

Tekniskt sett skulle det kunna vara grannarna på mellanvåningen som har bebis, men det är naturligtvis från oss den kommit. Det vet jag även om jag inte minns röken av den.

Inte att det var jag som kräktes; spyor brukar tillhöra saker som sticker ut tillräckligt för att lyftas upp ur dimman från till och med de mest dimmiga fyllor (jfr Oh Snap), och om jag hade spytt skulle jag definitivt valt slasken, toaletten, handfatet eller badkaret (!), och dessutom är en av få saker jag faktiskt kommer ihåg efter mödosam rekonstruktion att jag enbart åt leksandsknäcke med västerbottenost medan pojkarna gjorde pasta med tomat.

Men att någon från min efterfest spytt ner grannens glastak, att denna någon dessutom är way off i Miami nu (festarna kom därifrån och har återvänt) så att jag är den som måste ringa på mosterns dörr imorgon med skurtrasa och blombukett i näven, vädja om förlåtelse och dessutom gnugga bort någon annans intorkade uppkastningar, det är både jättejobbigt och sjukt genant.

Jag undrar om det är pinsammare än hakkorskrisen.

Eller eldsvådan.

Gud vad jag inte känner mig som en god granne just nu.

Jag plockade inte sju sorters blommor, hoppade över sju gärsgårdar eller drömde om kärlek. Men jag drömde att jag hade på mig mitt neon-aprikosfärgade nagellack och att det på något vis avslöjade mig: det var känslan av att säga “jag är inte maffia” riktigt genomskinligt och veta i samma ögonblick att man just fick allas misstankar rätteligen riktade mot sig.

“Skönt att Reinfeldts fascist-stat åkte ur EM“.

Vaknade.
Kom inte ihåg hur jag kommit i säng.
Vände mig om och såg datorn bredvid mig. Bestämde mig för att kolla om jag fyllemailat.
Såg att någon annan var inloggad på mailen.
Fick panik och undrade om jag tagit hem någon.
Två fingrar i fittan, lukta på dem; herregud är det kondom jag känner?
Gräva djupare, lukta igen; nej, det är Cosmopolitan.

Andades ut.

Saker klarnade sedan, men enbart genom långsamt och mödosamt logikpussel. Delad taxi hem, jag som betalade (väldigt tom plånbok idag), killar på efterfest hos mig som åt all mat inklusive min ikeainköpta västerbottenost till midsommar, jag som ringde farliga samtal men lyckligtvis inte sa något dumt (ringde upp idag och dubbelkollade).

Festen som var en galleriöppning, Michan som jag inte träffat på evigheter som ställde ut, gratis sprit i bar, Michans otroligt söta blonda flickvän, jag som blinkade åt Michan och berömde henne, drinkar drinkar drinkar, hon som sade “Michiel says it’s ok for me to kiss you if he can watch”, jag som drunknade i hennes urringning och slukade hennes läppar, pojkar som kom med mera drinkar, jag som tydligen ringde andra farliga samtal jag inte minns men lyckligtvis inte sa något dumt.

Det var en jättefin kväll, men det är ju helt uppenbart att jag inte kan hantera gratis sprit.

Jag måste lära mig att sluta dricka när jag redan är karatefull.

Det här är inte riktigt okej.

Doktor Oxford är ju en jävla charlatan.

Här har jag gått och oroat mig över mitt kliande, blödande anus i ett halvår, och när jag äntligen får en remiss till Storsjukhuset är det en vänligt leende medelålders farbror doktorn som efter en snabb blick på remissen berättar att i 99% av fallen är det här visst hemorrojder, fast inte särskilt långt gångna. De finns normalt därinne fast nu har de liksom ramlat ner lite, vilket är helt normalt om man t ex om man dricker för lite (check), äter dåligt (check) eller krystar på ordentligt när man bajsar istället för att låta det ta en kvart (check). Det bästa är att man kan suga in de här hemorrojderna, man sätter typ ett gummiband runt dem och så suger man med någon mojäng! Det är ju hur spännande som helst fast lite läskigt fast mest spännande. Om det gör ont måste man säga till för då kan man skada sig så det gör ont i en hel vecka.

Jag ska ha min anal liposuction på morgonen den andra juli.

- Make sure you don’t have any important meetings that day, sa doktor Leende med ett professionellt leende.
Hans sköterska gav mig laxermedel att ta på the big day.
- Make sure you’re around a toilet when you’ve taken this, it works like a charm, sa sköterskan.

Jag inväntar nästnästa onsdag med skräckblandad förtjusning: räserbajs och rektumsug.

(För övrigt kan tilläggas att jag de senaste två åren mer eller mindre förväntat mig någon bieffekt av min extremt dåliga kosthållning. När fettchocken och orkchocken uteblev undrade jag för hemskheter som istället försiggick under ytan. Nu vet jag. Nedrasande hemorrojder! Låt det bli en läxa, kidz.)

Jag tänkte göra en crying while eating såhär lite innan matchen, är det nån som är på eller?