LSM

Vissa människor släpper inte taget om en.

Fel, vissa människor kan man inte släppa taget om. Man kan tro att man är över dem, att man har gått vidare, att man är i en ny fas av sitt liv, men så inser man att de finns kvar inuti. Som om det fanns ett litet rum i hjärtat där de sitter, fortfarande, oavsett, en liten kammare där de lugnt sippar på en kopp svart arbetarklasskaffe och ler värmande mot en i svåra tider och klappar lite med sina vackra rosa händer på det dunkande hjärtat när det behövs som mest.

Vissa människor påminner en om sin existens i de mest oväntade, triviala situationer därinifrån hjärtsnörpkammaren.

Sitter och dricker vin och pratar om namn, skämtar om att mitt efternamn håller på att dö ut och jag måste föra släkten vidare, någon säger att jag får avla barn med en Andersson eller Svensson som gladeligen låter avkommorna bära min stolta fana, och från ingenstans, oavsett Pirater i mitt liv och vackra män i hennes, kommer tanken: men om jag får barn med Paris skulle jag ju faktiskt kunna tänka mig dubbelnamn fastän det är så löjligt, jag ser oss bilda familj och tänker mig en bäbis Hellsson-Svanås för det är ungefär så det skulle låta med våra två fina koko-namn efter varandra.

Bara en sån liten sak. Som för att göra mig uppmärksam på att hon finns kvar där inne. Att jag inte glömt henne. Att det ändå är sådär som hon skrev förra vintern:

Vissa människor är man liksom hooked på för resten av livet. Det är dags att inse att det bara är så även om det aldrig blir vi.

PS. Grattis på namnsdagen finaste.

Inte på något vis aktuellt, men: bra artikel om varför den fantastiska filmen Juno inte borde få skit för att den visar en gravid tonåring som väljer att inte göra abort.

Själv är jag inne i den djupaste fasen av det kvinnliga grottbeteendet, för varje skåp jag rensar ur mår jag lite bättre. Och jag vet att det är urkvinnan i mig som arbetar så att svetten rinner mellan brösten när jag hade kunnat sitta på toaletten och läsa motorcykeltidningar tills benen domnar av.

Man kan inte riktigt ställa krav på kvällstidningskrönikor för de är ju bara till för att underhålla, så jag ska inte säga någonting om att urmannen förmodas ha läst motorcykeltidningar (I’m sure he did). Jag låter bli att påtala den överhuvudtaget superfräscha idén att referera till grottmänniskor för att man gillar ojämn fördelning av hushållsarbete, och jag knystar inte ens om att det krönikan egentligen handlar om (att fotbollsfrun Malin Wollin älskar de kvinnliga priviligierna och tycker att mannens dito verkar fattiga) hade kunna varit väldigt intressant om den inte varit så tunn och ytlig att den kunnat strykas bort med smörkniv.

Chefen är på semerre så jag och Otto skolkar hela eftermiddagen, åker ut till förorten och kollar på Batman på IMAX.

Ff ftw ffs.

Sparkdräkt, skotsk basker och tandborste.

När du upptäcker ett hål stort som en tiocentare i grenen på trosorna är det kanske dags att slänga dem i papperskorgen istället för i tvättkorgen ikväll. Hur mysiga de än är.

Jag och Piraten sitter nakna i hans soffa och lyssnar på musik när han tar fram sin bäbis, hifi-katalogen. Han bläddrar ett tag. Jag relaxar demonstrativt med blicken vänd någon annanstans.

– Jag skulle tagit med dattan, säger jag.
– Kan vi inte bara kolla lite? Kolla på den här till exempel.
– Alltså jag är verkligen inte intresserad av hifi-kataloger. Jag fattar inte varför du inte kan kolla på internet.
– Jamen kolla på den här… jag tror jag ska ha den här… eller kanske den här…
– Tolvtusen pund???
– Ja jag menar i framtiden när jag ska starta en bar eller nåt. Nu får jag nog nöja mig med den här… Med den här… och den här…

Jag försöker zona ut. Lyssnar inte på spridda kommentarer om högtalare, nålar och prestanda. Skrattar till:
– Jag försöker komma på något jag skulle kunna visa dig som du skulle vara lika ointresserad av, men det enda liknande jag kan tänka på är att gå igenom alla mina facebookvänner och säga vilka jag skulle vilja ligga med. “This is a good one, would do her – this one, been there done that…”
– Men det vore ju ganska intressant. Hmm… kanske om du pratade om olika feministiska teorier?
– Om jag typ om jag höll i kurskatalogen för genusvetarna och typ “ska jag gå den här, eller den här…?” “Konstruerad manlighet i 1600-talets sydamerika”?
– Fast det vore riktigt intressant faktiskt.
– Kanske levande rollspel? Jag bara “ska jag sy den här klänningen, vad ska jag köpa för tyg då, jaha ska man sy med bennål för att det ska vara tidsenligt…”
– Fast det är ju en teknisk diskussion, det är också ganska intressant.
– Amen om det är mer om själva lajvet då, typ “jag ska spela den här karaktären, det här är min pappa, det här är…”
– Ja fast det är rätt intressant.
– Jag HAR helt enkelt inga intressen som är lika tråkiga som hifi-system.

Fotnot: Andra tråkiga saker jag gillar i stil med grammatik, bloggteknik och GULAG tog jag inte ens upp eftersom jag visste att de skulle kunna engagera Piraten på fem röda.

Djungeltelegrafen tipsar via Julia Skotts blogg om gårdagens mustaschtragedi (artikel i Aftonbladet).

Jag blir lite ledsen i ögat.

Jag håller med din fru, Rikard! Den var snygg. Låt inte dom där elaka gnällspikarna ta ner dig.

Joråsåatt idag börjar det. Jag och Otto har en hälsomånad – eller bantarmånad om ni så vill, för vi är inte intresserade av gayiga saker i stil med att bygga muskler och må bra, utan bara av att torska lite bukfett från våra webdesignerkroppar.

Vi är alltså inte webdesigners (nigga plz) men vi har den karaktäristiska looken: frånvaro av muskler kombinerat med lite extra padding på utsatta ställen. (Och trendiga t-shirts med tryck såklart.)

Det svåraste kommer bli a) att faktiskt laga ordentlig mat varje dag b) att gå istället för att cykla till jobbet varje dag, 40 min enkel väg och c) att inte dricka en enda öl. Jag tänker inte skriva nåt mer om vad vi äter eller hur vi går tillväga dels för att det här inte är någon bantarblogg, och dels för att alla upplysta hälsosamma människor kommer börja besserwissra och säga att vi gör fel och att det inte går att tänka kortsiktigt. Eff det.

På en blogg nära dig som kanske eller kanske inte tillhör Otto kan man se vår kundvagn med mat för den första veckan. Jag har inte handlat så mycket på samma gång under de tre år jag bott på kontinenten.

Jag visar Piraten liggstatsen och han blir eld och lågor. Han är den första jag legat med sedan syttene maj, och han är mycket stolt över hur han hittills har förändrat kurvorna för det kommande året. Jag lovar honom en egen enmånadsspecial med extra fräsiga diagram när vi legat ihop till det.

Och sedan ligger vi lite till åt alla olika håll över sängen tills vi måste sluta för att skratta åt hur svettiga vi har blivit i det regnskogsklimat som rått här de senaste dagarna.

Uppdatering: kvällsmail från Piraten.

Hey I remember the other statisititics I thought might be good:
Amount of fluid lost through sweaty fucking this week

Jag sov inte ensam inatt.
Inte igår natt heller.
Men tisdag natt.
Fast inte måndag, och inte söndag heller.

Så det kanske är dags för bloggen att säga hej. Det är en han. Han kommer nånannanstansifrån. Han är typen som nog helst skulle klättra upp i utkikskorgen och segla iväg mot solnedgången under ständigt spottande av svordomar, så vi kan kalla honom Piraten.

Piraten gillar inte mellanting men han gillar ost, internet och tuttar.

Med Piraten finns det inget Spel och man kan inte säga fel, förutom om man inte säger någonting, för då hör han inget.

Jag hänger med Piraten ett tag nu.

Det känns soligt.

Jag vet att det kommer hända överallt. Men ibland blir jag så trött. SLUTA HÄRMAS NÄR JAG PRATAR SVENSKA! IT’S NOT FUNNY, IT’S MY LANGUAGE! JAG ÄR INTE ETT VANDRANDE SKÄMT!

C. skriver i en kommentar:

hur börjar man egentligen outa att man är bisexuell? det är ju jättesvårt!

Jag vill börja med ett stort GRATTIS till C! Jag skulle inte vilja ha någon annan sexuell läggning för allt i världen och jag tycker att fellow bibrudar här på bloggen får hälsa henne (jo, jag vet att det är en hon) ett rungande välkommen.

Sedan vill jag säga på en gång att du har helt rätt när du säger “börjar outa” och inte “outar”. För komma-ut-processen tar nästan aldrig slut, det är något som måste hintas/yppas/sägas/låta förstås någon gång i varje djupare bekantskap, och det är något du kommer behöva tala om för gynekologer och terapeuter och fan och hans moster.

Och du som svänger åt båda håll dessutom kommer leva i en värld där människor (ofta) glömmer bort att du inte är “vanlig”, för du gillar ju åtminstone killar och då blir det inte sådär obekvämt att man måste handskas med det som man gör med de där homosexuella där man måste vakta tungan. Du kommer se att folk förutsätter att du är straight eller homo beroende på vilket kön det för tillfället är på din lover, ditt span eller ditt hångel. Du kommer vingla mellan den straighta och den queera världen och – ja, fortfarande – kommer du träffa på människor som kommer säga “amen bestäm dig nån gång”, och en bekymrad mamma kan fortfarande säga “Men du kan väl välja en kille till slut va? Så det blir barnbarn?”

Och till sist kommer du ha lärt dig dina svar i Nämen Är Du Bisexuell Så Intressant Jag Måste Bara Fråga…-konversationerna utantill, vare sig du vill eller inte.

Men nu frågade du faktiskt inte om det, utan om hur man börjar. (Instick: och redan innan man börjar, så nära det fanns, vad vackert det var, innan man trodde det kunde hända).

Det första man måste göra är väl att komma ut för sig själv. Inse eller formulera eller vad man nu vill kalla det att hey, jag är nog inte hettro. Jag gillar ju det här eller det där. För egen del minns jag precis vad som framkallade den känslan första gången. Jag hade varit dödsorolig i högstadiet och bad till gud att jag inte skulle vara lesbisk – men sen kom första pojkvännen och andra pojkvännen och jag kände mig normal och välanpassad sexuellt sett och oron försvann med de andra högstadiekomplexen. På hösten första terminen i gymnasiet gick jag med i någon community där man skulle ange sin sexuella läggning. Det fanns tre alternativ. Straight. Gay. Och Bisexual. Det var en eureka-upplevelse.
– Det är ju bisexuell jag är!

Från det till nästa steg – att berätta för någon överhuvudtaget – var det inte långt. Dagen efter satt jag med Bästisen och två andra vänner i min säng och mitt i en konversation sade jag “Igår kom jag fram till att jag var bisexuell” och de sade “jaha” och konversationen fortsatte. Jag och Bästisen tog som vanligt sällskap till skolan dagen efter det, och jag tog upp det igen.
– Alltså att det är det man är, vi har ju pratat om hur man liksom spanar på tjejer också och sådär, sade jag.
– Det är väl klart att man är det, sa hon (för så var det: man var nånting, jag och hon, vår tvåtaliga massa, i den var man, gjorde man, kände man – man som i alla två.)

Sedan blev jag övertygad om att alla i själva verket var bisexuella (man var ju det, no?) och skrev artiklar i den “alternativa skoltidningen” man dragit igång om detta, och mamma i köket som frågar:
– Betyder det att du tror att du också är det?
och jag jaa och hon
– Jag hade också en period när jag funderade mycket, jag och Ann-Britt prövade att kyssas en gång, men sedan var det en riktig lesbian som råflörtade med mig på en dans och då kände jag att det här var ju inte min grej. Kom tillbaka när du är tjugotvå och säg samma sak.

Tredje pojkvännen Najs Fred, vuxnare långdistansförhållande, hånglade med tjejer på fester under tiden, slutade gymnasiet, flyttade till pojkvänsstaden, ett halvår blev till trekvartsår blev till farewell-sex på whiskeyfylla under Åbo-kryssning och avskedsskål för förhållandet och jag hade röda klänningen – blev till tvåveckorsenare första tjejen hon med de magiska gröna ögonen och sen skulle jag flytta från pojkvänsstaden, pappa som kom och hämtade flyttlass, hejade på den grönögda.

Bilen hem.
– Har du träffat några nya killar efter Najs Fred?
Och jag minns inte orden exakt men jag berättade, jag var ärlig, jag var till och med tvungen att slänga in att jag faktiskt HADE!!!! haft sex med en tjej (gått hem med, var eufemismen) och pappa
– Jag är inte förvånad.
och
– Många tjejer blir ju bisexuella eftersom killar är så klumpiga i sängen.
och
– Det är ju ganska vanligt i djurriket.

Och mamma
– Vad ska du på Pride och göra egentligen?
och jag
– Kommer du ihåg att du sa att … och jag har inte ändrat mig !!!!!!!

(och långt senare, jag som sade att jag visste att hon var mer entusiastisk när jag hade karl-sällskap men nu var det faktiskt Paris jag var intresserad av och hon som säger lilla hjärtat, för min del får du gärna vara intresserad av en bäver, bara du är lycklig)

Och sedan: allt som rullade på.

Och Pride, mitt första Pride.

Och Karlskrona, nya staden, nya vänner, jag med bilder av hånglande tjejer på väggarna, gick ut direkt, gick ut hårt, ledde in samtalen, vägrade vara halv-ute i den här staden också.

Och Amsterdam nästa år, och Schatje, rödhåriga översminkade storbystade sockerröstade med den fula svanktatueringen som stod för nära och frågade vad jag använde för parfym och föreslog att jag skulle följa med till Haarlem och titta på hennes marsvin och dricka te – men hur saker egentligen gick från marsvin och te till darkrooms och cowboy-cepen är en helt annan historia, som vi tar en annan gång, för från och med Amsterdam har det liksom aldrig varit lika svårt att komma ut, fastän jag fortfarande behöver göra det igen och igen och igen.

Jag kliver av flygbussen och möts av syster Sassy som varit försvunnen på jordenruntresa de senaste tre månaderna. Kramen jag får är det bästa på sjukt länge, och då har jag ju ändå en kramgalen brorsa som älskar att kramas.

Jag klättrar dödsföraktande ner på en avsats i ett skitbrant klipphål längs en dödsfarlig skitvackerstand och tittar ömsom ner på det turkosblå havet, ömsom upp på de andra, och skrattar “det här är min piratsoffa, faaan vad coolt!”

Jag och mina två sjukt bästa ultracoola megagrymma syskon springer omkring i duggregnet på den svarta lavastranden i Olafsvik och piskar varandra med tångruskor under skrik och skratt, medan pappa hukar mellan stenarna och tar – liksom resten av resan – paparazzibilder på oss under tiden.

Brorsan spelar Snurrtruppen som vanligt och jag sjunger med “du kommer ihåg, eller hur bög? jorå shlook, vi hade just fotat piecen” och “getting fucked by long dick of the law” och minns en sommar i Bros pojkrum när vi sommarjobbade på distans med att layouta en mastodontbok om metallurgi och lyssnade på Long arm of the law hundra gånger om dagen.

Och sedan spelar brorsan Staten och kapitalet i bilen som vi roadtrippar över isländska inlandet med och jag undrar förskräckt om jag blivit vuxen när jag tänker “Vänta nu, är det keynesianismen det här med att staten skjuter till när marknadskrafterna… jaha jahumm men alltså den här texten är ju inte alls särskilt insiktsfull egentligen”

Eller ännu vuxnare, när han sätter på Leve Palestina och jag, trots att jag inte ändrat mig i Isrealsfrågan, tyst tänker “Men alltså måste vi lyssna på politisk propaganda?”

När jag och pappa tar promenad i Skaftafells nationalpark i solnedgången och efter de vanliga samtalen om livet, familjen, jobbet, karriärskvinnosvårigheter och allt det andra stannar vi när glaciären lyser rosa och pappas ögon också lyser men av entusiasm och han säger något i stil med att han känner att bergen kallar på honom och jag känner noll ironi inför hans poetiska påstående för jag vet att de gör det, för pappa gör de verkligen det.

Jag, Bro och Sassy som sover i tält tillsammans varje natt och Bro som alltid brölskrattar varje gång han lägger en fis och hur jag efteråt förklarar för någon “My brother stands for like 50% of the farting, then me and my sister does like 25% each. Our dad never ever farts. Or maybe he does like these really sneaky super quiet ones but then we’ll all think it’s Bro anyway.”

Jag och Sassy står i fören på valsafariskeppet och kisar mot den skarpa solen utanför Reykjavik och kiknar mellan franska turister av undertryckt fniss åt ordet “lurendrejare” och “lurendrejeri”, tänk om man skulle öppna ett drejeri där man bara drejade lur? Eller ännu bättre, där man bara drejade Luren? Och bredvid det ett ränksmideri? Och bredvid det affären Otyget där man sålde allt utom tyg? Eller Sattyget, din tygleverantör från helvetet?

Och förstås alla gånger bilen blir tyst i surhet och grinighet, alla gånger vi börjar gnabbas om allt från mattider till sevärdheter till julscheman (!), alla gånger jag känner mig som tolv år igen när jag tänker “jag skiter väl i vad det nu är vi vi bråkar om, kan vi inte bara hålla sams?”, hur lättirriterad man blir när man aldrig är mer än en meter ifrån varandra, med tält och bil och whatnot.

Men det gör inte så mycket i efterhand.

Hej alla glada. Min creative director* tycker att det här (för BMW used cars) är bra reklam.

Jag blir provocerad.

Den är inte ens vettigt utförd – om copyn hade varit något i stil med “Some things are so good you don’t care about being the first” hade det åtminstone varit ett säljargument. Nu – sexistisk och doesn’t make sense.

Uppdatering: ny länk.

* Om jag inte försökte skriva så lite som möjligt om jobbet hade jag kunnat ge några andra trevliga exempel på när min CD inte är den skarpaste kniven i genuslådan. Men sen när jobbar man i en bransch utan vardagssexism?

Cute overload ligger inte i mina bokmärken, däremot är jag sjukt svag för fiskar och andra havslevande djur som har något förhistoriskt, ascoolt eller allmänt cthulhu-aktigt över sig. Och vissa fiskar är sötare än andra. Serri… jag typ dör.

Läs Åsiktstorped-Mickes öppna brev till alla heterosexuella och mitt eget inlägg om Pride förra sommaren.

Jag ligger och snusar någon i nacken och vi ska precis somna.
– Men alltså, börjar jag, har du aldrig liksom… har du aldrig ens funderat på hur det skulle vara att ha sex med en annan kille?
– Nej, jag är inte intresserad.
– Men eh… men alltså, inte ens… jag menar det behöver ju liksom inte vara analsex eller ens en avsugning. Bara typ… if this is your cock and this is the other cock, säger jag och håller upp pekfingrarna som en kristdemokrat, wouldn’t you just want to sword fight a bit like this?
Jag fäktas mjukt, låter mina pekfingrar stångas och rulla runt varandra.
– That’s what I’d do if I had a cock, fnittrar jag.
– Sword fight? frågar han skeptiskt.
– Yes!
– I’ve told you, I’m not just into men.
Paus.
– Look, säger han, it’s like if I asked you: om du hade en bil, vilket filter skulle du sätta i den? Och du skulle säga: det har jag aldrig funderat på, det är inte relevant.
– Vadå fi… Det är väl klart jag aldrig har funderat på det, jag är ju inte intresserad av bilar.
– See?
– Äh, det är väl inte samma sak heller.
– Jag är bara inte intresserad.
– Det är så konstigt för mig. Eller jag kan liksom inte riktigt föreställa mig hur det är att utesluta ett helt kön. Åh, det är väl en sån där straight grej antar jag… You heterosexuals!

Och sedan inser jag hur kränkande hela konversationen skulle kunna vara om den hölls från straight till homosexuellt håll istället för från queert till straight.

Jag sov väl inte överdrivet bra i sovsäck och tält under islandsveckan, men en natt sov jag sämre än vanligt. Jag drömde om Mustaschen.

Han hade skaffat världens snyggaste judeskägg – vilket jag förresten sett på fb att han har nuförtiden – och vi stod i en mörk hotellkorridor. Jag försökte övertala honom att ha sex med mig.
– Jag är jättebra på blowjobs, sade jag.
Han tittade föraktfullt på mig.
– Amen snälla! bad jag.
Fortfarande inget svar.
– Men alltså, du kan få betala mig om du vill, då är det ju bara som att jag är en hora, då betyder det ju ingenting för dig och du behöver inte känna att du payar mig nån emotional tribute på något sätt. 200 dollar?

Mustaschen föll till föga. Vi gick in i ett dunkelt upplyst hotellrum med en stor svart hotelldubbelsäng med röda lakan, och dök ner i horisontell ställning. Med kläderna fortfarande på började han fingra mig. Jag var torr som fnöske och han fnös besvärat. Han höll på i någon minut innan han gav upp.
– Vafan, nu får du visa vad du går för med blåsjobben istället, sa han och jag kröp upp framför honom. Han var halvslak och ingenting jag gjorde var särskilt effektivt. Efter ytterligare några minuter puttade han våldsamt bort mig.
– Du är ju inte klok, fräste Mustaschen, hur fan kan du ta betalt för det här? Du var ju inte ens våt.

Sedan gick han ut ur hotellrummet och jag satt ihopkrupen på sängen och grät så att mascaran rann. Känslan: uppgivenhet, övergivenhet, att ha försökt försökt försökt men inte dugt.

Sedan skulle jag vara förskolelärare och torkade hastigt mina tårar och gav ett glatt “bara bra” till svar när barnens föräldrar frågade om jag var okej.