När jag hade skrivit att bloggen skulle bli bättre om Piraten inte läste undrade han om han skulle sluta. Bara sådär, utan att gräva i varför. Grävande är inte hans grej; tillit är hans grej. Vilket naturligtvis är väldigt skönt, samtidigt som jag egentligen skulle behöva lite grävande i orsakerna till varför jag började känna att det vore bättre om han inte läste.
För det är ju egentligen att jag är rädd för att prata med honom om saker jag inte känner att han lyssnar på eller förstår eller vill höra. Jag vill gärna skylla misskommunikation oss emellan på kultur- och språkförbistring, kanske även generationsskillnad (10 år betyder en del i vilka attityder man växt upp med), men ändå känns vissa saker smärtsamt personligt.
Till exempel vet de flesta av mina läsare att jag har legat runt min beskärda del, och det är inget jag skäms över. One-night-stands-kulturen har både hjälpt och stjälpt mig; som alltid när man engagerar sig i risky behaviour gäller att den som sig i leken ger får leken tåla, och visst har jag fått mig törnar. Men jag har också haft väldigt roligt på vägen, och som jag sagt förut ångrar jag (nästan) inget och ingen.
Jag vet att Piraten sade en gång på fyllan att han sällan kände sig så levande som när han slogs, och att han både älskade och hatade det på samma gång. Jag känner samma sak när jag är out hunting for meat.
Jag skäms inte, och jag tänker inte börja skämmas. (Snarare tvärtom; som jag redan skrivit om i Vi som aldrig hade huvudvärk var det förknippat med stolthet och frigörelse för mig.) Det är en del av vem jag är, hur mycket flickvän jag än är. Och därför känns det ibland väldigt sorgligt när jag får känslan av att Piraten inte alls är bekväm med det. Han varken ser det roliga i anekdoterna eller förstår nojorna som skapats. Han tycker inte att slampan, som så uppenbart agerat utan respekt för sig själv så många gånger (för det är ju problemet han har med henne), är samma tjej som han är kär i och tillsammans med.
Men jag hör att hon som bakar morotskaka och kysser på pannan inte är hon som jagar knullbyte i baren (eller villigt själv är måltavla för andras jakt, för den delen).
“Varför vill du inte kännas vid det?” frågade jag.
“It’s just not the LSM I know,” sade han.
Jag undrar om han inte kan se dragen från slampan i sin flickvän. Tjejen som tar för sig sexuellt och… och…
“But you don’t have sex whenever you want and things like that. You care about other people.”
Och det är då jag inser att det naturligtvis inte är så enkelt som att bagaren och jägaren inte får plats i samma roll. Med runtliggandet kommer, lika mycket som en sexuell frigjordhet, också ängsligheten att vara till besvikelse och jakten på bekräftelse.
The LSM you know är ju precis vad det är darling.
Det gör ont att snubben jag är kär i inte kan se att både buna och bäna från slampan går igen i flickvännen. Bä när jag messar dirty med glimt i ögon och vattnad mun under fina middagen, bu när jag ligger med besvikelsetårarna i halsen men inte vågar säga någonting. Bä när jag är glitterfullgladkåt och vill ta med honom in på krogtoaletten, bu när jag ser mellan fingrarna med sexistskämten för att jag kanske inte får ligga om jag ställer till en scen.
Kanske får bagaren lite mer utrymme än jägaren nuförtiden, men det är bara de yttre omständigheterna som förändrats.
Inuti är jag fortfarande hela mig.
Bun och bän.
