LSM

Så imorrn flyttar jag in på riktigt. Billass med det sista av mina saker – eller alla mina saker, beroende på hur man ser det – jag har mest haft några tavlor, kläder och små viktiga saker i Piratens lägenhet so far. Möblerna kommer att tillfalla nästa roomie på N-kade.

Testmånaden är slut. Jag har inte gjort någon utvärdering, inte funderat, inte tänkt att jag har haft en möjlighet att faktiskt inte. Jag hade redan bestämt mig: nu prövar jag vingarna på det här f’real och går det åt helvete så går det väl åt helvete (och på N-kade är jag alltid välkommen tillbaka, skulle det komma till det värsta). Jag menar, jag vill ju.

Samtidigt är jag fortfarande hispig.

Piraten är olyckligtvis i UK och jag kan inte flytta någon annan helg än den här, så det blir ett ensamt och förvirrat upppackande. Ingen plats i bokhyllan för mina böcker, ingen garderob för mina kläder.

Det hela känns liksom så… ensamt.

PS. Ang garderob:
– Men vi har ju the walk-in closet? undrade Piraten.
– Jag trodde vi hade kommit överens om att det inte var någon walk-in closet utan skulle bli vårt hobbyrum, sa jag med femåringens ynkligt plutande läppar.
– Du är den enda tjej jag vet som hellre vill ha ett hobbyrum än en walk-in closet.
– Men det är ju ett rum.

PS2. Och han har såklart bott med hundra flickvänner förut och är aldrig rädd för närhet & framtid & storsatsning; och jag känner mig så jävla twentysomething i jämförelse, men det är jag ju, vad gör man?

Uppgraderat:

Varm handduk. Asså det hjälper faktiskt *lovar*

Kollegorna bah *loves it*

Asså det hjälper faktiskt.

Jävla downs-syndrom-öga

Om mina kollegor undrar varför jag har lera på klackarna är det för att de inte känner till hål-i-stängslet-genvägen förbi knarkarsoffan över stranden.

You save like 5 minutes on that shit.

Hej alla glada, jag har fått en vagel på ögat så det har svullnat upp och jag ser full/bakfull/trött/allmänt mongo ut. Passar extra bra eftersom jag ska nääätverka lite senare idag. Plan: badda med varm handduk så ofta som möjligt, dölj senare med värsta sminket å låt pannluggen ligga tjock över ögona.

Jag har ett nytt mål i livet och det är att bli ung miljonär, skriver Ghazal.

men alltså jag förstår om det här inte är något blixnedslag för er. men för mig är det skitstort! jag har alltid växt upp med att äga är något fult och dåligt. att ha pengar och vara rik är något dåååliga människor sysslar med (något som jag är sjukt skadad av, jag ogillar rika människor per automatik, bara för att de är rika. hade samma person varit fattig hade chansen att jag gillat dom varit mycket större, helt oberoende av deras personlighet. hur stört är inte det? när man tänker på det så är det ju lika fel som att rika människor ogillar fattiga). man ska BIDRA, man ska göra samhället till en bra plats.

Som vi känner igen oss, no? Vi som i jag, alltså. Vad fan, här är man – man som i jag, alltså – uppfostrad till att stå på barrikaderna och sen jobbar man för Babylon och drar in mer stålar per månad än mamma för att sitta och surfa halva dagarna och tänka på roliga grejer den andra halvan, man har cash att konsumera upp varje månad och världen is none the better off liksom. Och det värsta av allt? Att man fucking trivs rätt bra med att sopa sin egen bakgata först. Och förstås skäms över det.

det är svårt att förklara sånt här om man inte gått igenom något liknande själv. men är det nån som känner igen sig? i den egenskapade pressen att rädda världen och sedan resultatet av att faktiskt inte göra något att rädda världen? utan istället bli aspepp på det motsatta, att bli ung miljonär? att bli - oh my god hold your breaths - KAPITALIST? prata om äga ‘n’ shit? jag dör. nu vill jag skjuta mig själv. men först, vem är up för att dela en lägga på manhattan? jag är seriös.

Sen finns det ju alltid saker man göra i det lilla, man är ju inte ond per automatik bara för att man drar in €€€ liksom. Men det är ett annat inlägg – i det här fokuserar vi på problemet och inte på lösningen ;)

– Any name preferences for a cyber alter ego?
– I can hardly move and my brain’s not functioning so it’d be something like Terry Schiavo.

Söndag är biktens dag. Jag har undanhållit något för er. Ibland måste man. Undanhålla saker. Men såhär mycket kan jag säga: jag tror att jag är på god väg att bli kär i någon.

Det är en han.

Han pratar inte svenska, men vet allt om bloggen. Han jobbar också med reklam. Han är både sjövild, skogstokig och barnsligt söt fastän han är 30+, och vi kan kalla honom Hemliga Arne.

Fast han ville inte vara någon Hemlig Arne, och istället lät det så här två dagar senare.

Woh oh oh ooh oh *gör min awesome-dans och sjunger Ottos awesome-läte*

Men snela gillar mäj.

…att mina läsare “inte är designers” och därför “inte fattar” “ironin” i mitt modebloggs-med-fult-typsnitt-och-utropstecken-kollage.

Men det fattar ni väl?

Inte skulle väl jag använda Lucida Handwriting på allvar?

Moi?

(Efter tolv års ålder asså. Vem har inte någon gammal spökhistoria författad i MS Works med en snajdig Lucida Handwriting-rubrik gömd i den digitala byrålådan?)

…sjöodjur: Köttätande havstratt på trettontusen fots djup.

Inspirationskollage – vill ha!

…den söta serveringstjejen på hotellresturangen för att hon ville prata med mig även när vi sprang på varandra på den lokala baren
…Otto för att han tejpade ihop mig med sagda tjej med en tejp han stulit i baren så att vi ramlade omkull i en hög av fnitter , packtejp och min skolfranska
…Otto för att han innan dess stulit en liter vodka från baren som möjliggjorde sagda händelse
…Otto för att han sedan drog med mig hem innan jag började tänka på att utnyttja sagda händelse med sagda tjej för en state of the art LSM-gayrape
…och slutligen Otto, för att han klappade mig på huvudet när jag iklädd mariokart-sovtshirt spydde vodka i hotellrummets papperskorg

Nu åker jag till Schweiz med jobbet på någon slags bonding-i-skidbacken-resa. Jag är mycket stolt över min tajta packning *my father’s daughter* och lättad över att jag får dela rum med Otto och inte något loffo från accountavdelningen.

Jag bjuder på några haikus jag komponerat från spam-mail jag fått så länge *stealing old idea from teh internetz*

News from Microsoft
No girl can be a dead fish
Bill as a real man

Q&A Doctor
the great sexxual scandal
simply cut him off :)

“Klinton-Levinsky”
Hi, You have a PRIVATE note.
Everybody knows

Har bachelor night eftersom Piraten jobbar övertid, kommer hem och äter ohälsosam mat, drar en liten runk, såsar runt i morgonrock och ser första avsnittet av senaste säsongen av L Word.

Tänker på otrohet (naturally).

Tänker på att jag kan bli så jävla rädd för att vakna upp bredvid helt fel person och inte ha en helvetes aning om hur jag hamnade där eller vad jag tänkte, om jag tänkte.

Tänker livräddt att men fan helvete, det måste väl gå att lära gamla hundar sitta?

Tänker skitskrajt att man måste väl kunna öva in en ryggmärgsreflex av att inte, hur full man än är?

Undrar om det känns bättre eller sämre att vara singel men vakna bredvid sin bästa väns flick-/pojkvän eller att vara tillsammans med någon och vakna bredvid någon annan.

Känner hur det isar i magen av presumtiv ångest.

Känner hur good old övertänkshjärnan drar igång och börjar påminna mig om alla oförätter jag aldrig förlåtit mig själv för, från det där vidriga mailet jag skrev, till den enda tjejen i klassen jag inte bjöd på mitt kalas i trean.

Tänker att asså shit, if I succumb to this så kan den här kvällen sluta riktigt illa.

Går således med bestämda steg till min jacka, tar ut ett hopvikt papper ur fickan och påminner mig själv.

We’re not going down that fucking road, are we Rand? tänker jag med ett roat flin, och förvånas över hur underhållande och upplyftande min egen ultimata töntighet alltid är för mig.

Check!

Tydligen finns det någon sorts massageservice på mitt jobb (no happy endings) och jag var just och fick ryggen masserad. Tvärtemot seden behövde jag inte ta av mig mer än koftan, så jag satt på massagestolen i behå och linne (och byxor, trosor and all that jazz, obvs) medan någon bastant ung kvinnas fasta händer knådade mig.

När jag tackat för mig går jag på toaletten och catchar min egen spegelbild.

Värsta knoppståndet. Bröstvårtor styva som småsten.

Nu är det förstås erkänt kyligt i korridorerna på jobbet, men jag kan inte låta bli att tänka att de måste stått ut precis lika mycket när jag med rosiga kinder skakade hand med massörskan.

Ja bah *pinis*

*that’s not “penis”, mind you*

Måste man börja med värsta tjocka behåarna av anständighetsskäl eller?

är jag livrädd för att glida ifrån mina vänner, de få jag har härnere. Att halka in i bekvämlighetstvåsamheten borta i ensamma huset, börja tacka nej och stanna inne och plötsligt märka att ingen ringer längre.

Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om att jag var i UK för att träffa kidzen igen i helgen och hur jag plötsligt befann mig mitt i världens giftigaste föräldrakonflikt. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om att vandra runt runt kvarteret där barnen bor i väntan på att få träffa dem och lyssna på Piratens upprörda mobilsamtal. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om känslan av att bara vilja gråta när någon skriker av ilska i en telefon och slänger på luren i örat med svärord som enda hejdå.

Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om glada små ansikten och solsken och känslan av att höra en liten engelsk sludderröst säga mitt namn på precis samma sätt som sin pappa. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om barn av sin tid som ska bli game designers, berättar historier om att jagas av terrorister, cannibal swimmers och motorized unicycles with a mouth, eller att the dream holiday har vackert väder och uranium assault rifles.

Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om tatuerade vänner med kråkfötter runt ögonen på det där sättet som bara riktiga hårdingar får, om trädgårdsmästare, bilmekaniker och budkillar som har musiken, buset och ett halvt liv av vänskap gemensamt, om skratt och öldrickande på puben utan middag, om mina yviga gester och dåliga sexskämt, och tryggheten i farliga killar gone snälla.

Så jag skriver väl inte så mycket.

Men jag börjar väl fatta att det är en del av mitt liv nu.

Och det har jag absolut inga problem med.

Just det, glömde säga att jag drömde att jag var på fest med Paparkaka-Gustav (vars hår blivit långt och blont, men fortfarande krulligt. Och så hade han s.k. kreativa glasögon).

Vi var lite på örat båda två när han berättade att på den där (också drömda) festen för ett år sedan när jag blev så full att jag däckade… En tjejkompis till honom (möjligen medlem i klicken?) hade förgripit sig på mig medan jag var medvetslös. Gustav och hans andra kompisar hade tänkt att anmäla men the molester mutade dem med massor av cash och några diamanter och därför höll de käften.

Tills nu, alltså, när blondlockiga Gustav skamset erkände.

Det kändes väldigt konstigt: fram tills nu hade jag ju inte haft några som helst problem med det inträffade, eftersom jag inte vetat om det, men nu kände jag mig skändad och ville att bruden skulle åka dit.