Jag gör en Hustrun och stannar hemma på fredagkvällen.
Hemma med Piratens fantastiska, hemmagjorda pommes.
Jag känner mig lite som den där mannen vars väg till hjärtat går genom magen, och jag har ju till och med kavaj på mig.
Honey, I’m home!
Bara portföljen som fattas.
Sluta med:
Börja med:
Fortsätt med:
Fast kanske har vi sagt allt som behöver sägas nu och kan göra vårt bästa för att inte tänka på det tills det blir aktuellt (när jag har fått ett jobb utomlands, alltså).
Orka, liksom.
Men bara för att sharing is caring och alla älskar melodramatik och snyftsnyft kan jag säga att han tog upp det i förrgår när vi var fulla på en jävla irländsk pub och jag var tvungen att börja gråta och jag har aldrig gråtit på en bar förut och jag satt med händerna i ansiktet medan han gick och betalade och kände mig som någon jävla brud i en dålig chick flick.
Saker jag inte blir provocerad av:
Att kronprissesan ska gifta sig och att detta behöver tillkännages svenska folket
Saker jag blir provocerad av:
Att typ alla bloggar jag läser skriver arga inlägg om HUR LITE DE BRYR SIG!!11!!!! €%#/%€
Åh, chocken över att det är en riksnyhet lixom.
Not.
Så han bjöd ut mig på middag, och jag sade att han var full och bestämde mig för att aldrig ta upp det igen.
Det var första gången i mitt liv någon försökte bjuda ut mig på middag. Piraten är fortfarande lite i chock över det. Jag menar ju inte att jag aldrig varit på middag med någon. Men i min värld – jag vill inte säga i Sverige för jag har tappat tron på att jag har något som helst svenskt tolkningsföreträde – frågar man väl ändå inte om middag det första man gör, man vill väl gå ut och ta en öl, eller en kaffe, eller så ses man “av en slump” med gemensamma vänner, eller så ligger man först och sedan går man ut och tar en öl eller en kaffe.
Resturangmiddag på tu man hand har liksom känts som att börja i fel ände.
Så jag sa nej, och vad som hände var att vi istället började i den där andra änden som jag är så van att börja i, den där änden som inte får mig att kallsvettas och bli nervös, den där änden som inte får mig att undra vad fan som är fel på mänskan som vill gå och äta middag med mig.
Vi började i änden där jag trodde att jag hörde hemma.
Vi började med ett riktigt jävla överberusat svettigt fylleligg som lämnade mig lika delar förvirrad, tom och besviken på mig själv. Och kanske med en liten mikroskopisk del skräckslaget pirr i maggropen.
Eller inte riktigt så heller.
Vi började med gratis sprit. Vi fortsatte med mer gratis sprit.
Vi hamnade utanför klubben, det var kall sommarkväll, och Piraten började prata. Dagen efter skriver jag till Paris:
Jag och Piraten går ut och tar lite luft och sitter på en trappa och han tar upp sitt misslyckade försök att bjuda ut mig, berättar hur amazing jag är, hur snygg jag är, hur mycket han vill ha mig och hur länge han velat det etc. jag säger “men skulle vi inte prata om det här nyktra?”, “i always mess thngs up when i sleep with someone” och jag tycker jättemycket om dig, det är dumt att äventyra. och han blir värsta chockad över att jag överhuvudtaget är intresserad, blir ännu intensivare i sin fylleärlighet (”you know, the thing is that since i split up with my ex so recently, you’d be… you’d… ” – “be a rebound?” – “no, the opposite, if i fall for you, i’m gonna fall so hard. you’re amazing”)
Sedan kunde han inte hitta sin cykel, och jag erbjöd honom att sova hos mig.
Jag minns inte riktigt hur eller var vi började ta på varandra på vägen hem, men vi snubblade över gatstenar och tumlade om mot väggar och jag minns definitivt att när vi låg med varandra mot en knarkarsoffa bakom en reklampelare bredvid brandstationen var inte det tekniskt sett den första gången vi låg med varandra.
Och sedan kom vi hem till mig och låg lite (mycket) till och sedan sov vi oroligt och svettigt som man gör på dödsfyllan och sedan ringde väckarklockan alldeles för tidigt bland skrynkliga bakfyllelakan och det var fredag. Jag gick upp och duschade medan Piraten sov, och sedan klädde jag på mig och kröp ner igen, och då låg vi igen. Nyborstade tänder mot fylleandedräkt, händer överallt, tomheten, förvirringen, känslan av att jag förstört något som hade kunnat bli världens finaste vänskap, likgiltigheten, rädslan, allt i stora tunga högar på det mikroskopiska pirret som jag nästan inte kunde känna längre.
– Du får absolut inte blogga om det här, sade han, och för en gångs skull gjorde jag inte det heller.
Desto längre blev mailet till Paris.
Jag är jätteförvirrad, men väldigt känslolös inför alltihop, vilket känns konstigt. Ingen ångest, inget magpirr, ingenting. Min första tanke är “jaha, nu kommer det bli jobbigt att avsluta det här för han är uppenbarligen intresserad av mig och då kan jag ju inte fortsätta”, och sen tänker jag “jag kanske inte kan bestämma mig på en gång? jag kanske faktiskt inte vet, kanske inte har en aning?” Vi ska ses i helgen och prata om det, har vi sagt.
Så konstigt alltihop. Och konstigast är den här känslan av att när jag äntligen får det sexet jag velat ha, så känner jag bara “kan vi inte bara ligga bredvid varandra och vara tysta tillsammans och känna efter lite? Måste du säga så mycket? Måste jag berätta vad jag vill ha, måste du berätta vad du vill ha, måste du gå ner på mig, jag vet inte om jag är trygg med det.” Och så tänker jag att okej, här finns alltså något som praktiskt sett skulle kunna leda till ett förhållande, om saker går åt det hållet. Och då blir jag skiträdd och känner klaustrofobin komma.
Jag vet inte, Paris.
Det konstigaste är att det på ett sätt känns som att det inte har hänt.
But it did.
Eller bara kört ett skönt PR-stunt och fått tusen inkommande länkar. Jag pratar alltså om BLOGGBRÅKET. Jag tänkte skriva något intressant men jag nöjer mig med att länka till Deepedition som händigt samlar alla länkar.
Och kanske säga att det finns få saker som provocerar mig mer än utdömandet av andras vedermödor. Är det ingen som har läst lite hobbypsykologi och vet att det inte riktigt fungerar sådär? I så fall skulle gatubarnen i tredje världen ta livet av sig innan de ens blev ett socialt problem och vi här i Skandinavien skulle jollra av lycka hela dagarna, trebarnsmödrar eller ej.
Helgen ger oss en av de kanske finaste kommentererna på den här bloggen nånsin.
Okej, så klockan är ett på natten och jag sitter och läser här för att få ordning på mina stirriga tankar. Igår hände mig det konstigaste och mest oväntade på länge så jag använder din blogg lite för att skriva av mig, men vill även ge en peppande spark i baken till alla som funderar på att säga hur de känner inför folk de är hemligt kära i, men inte vågar!
Jag antar att ingen kommer ihåg 21-åringen. Fan, jag kommer knappt ihåg 21-åringen. (Eller den mediokert skrivna bloggposten om honom som hade kunnat skrivas så mycket finare.)
Så döm om min förvåning när han igår stod utanför min dörr med ett snett litet leende på läpparna.
– Jävlar i min lilla låda, tänkte jag, men det sade jag inte.
– Du ska väl också ha en kram antar jag, blev det istället.
Vi hade, eh, brädspelskväll at our place och några vänner skulle komma över. En av dem är den relativt nynerflyttade snubben som 21-åringen var friend of a friend till då när det begav sig. Den här snubben hade någon kompis på besök, inte tänkte väl jag på att han hade samma namn som den där andra kompisen för så länge sedan.
Sedan stod han bara där, pepp på spel och öl och chirre och pizza, med ny frisyr och andra kläder, men ändå unmistakeably 21-åringen.
Det var inte pinsamt. Det var inte awkward. Det var en lite lustig känsla, nu när jag har blivit Stadiga Sambon, att visa runt honom i min och Piratens gemensamma bostad och presentera honom för Piraten, och lite underligt att känna mig så neutral inför någon jag ändå delat kroppsvätskor med. Lite underligt att tänka tillbaka på en tid där jag delade kroppsvätskor så neutralt. Lite underligt att tänka på att det här var veckan efter att terapeuten fått mig att lova att jag inte skulle ligga med någon första gången jag träffade dem (epic fail på det, alltså). Det här var precis innan Syntluggen, det här var innan den horribla historien med Erin, det här var sommaren innan hösten då jag låg bort värken efter Paris med Mustaschen.
Innan vintern då jag lovade mig själv att fan inte ligga förrän typ, januari.
(Och sen hände 2008 och Kalufsen och Straighta Tjejen och Syttene Maj och Piraten, för att fortsätta walken nerför Memory Lane).
Jag var precis lika trevlig mot 21-åringen som mot de andra, men kanske borde jag gjort någon form av statement. Kanske borde jag ha sagt något i stil med “Men vad roligt att ses igen!”. Kanske borde jag ha behandlat honom som någon jag kände. Men det gör jag ju verkligen inte. Vi har träffats en festkväll för nästan två år sedan.
Jag sa inget till Piraten.
Det man inte vet.
Istället gjorde vi vad de kommit dit för och spelade Fluxx, Munchkin, Once och Guillotine (ja, en brädspelskväll med bara kortspel, alltså). Jag hade aldrig spelat Fluxx förut men det var väldigt roligt. Munchkin lyckades jag stor-losa fastän jag var bäst på reglerna. (Piraten, han var inte med och spelade förstås. Han låg på mage på golvet och surfade eftersom vi äntligen fick internet hemma igår.)
Men shit alltså.
Hur är det den där klyschan går igen? It’s a small world.
*klappar nöjt mig själv på axeln för min förmåga att skriva skitfina snyfttexter som drar åh:en och aw:en ut ur läsarna i kommentar efter kommentar*
*tänker att kanske jag borde ta upp det skönlitterära igen*
– It’s the house with the crazy mailbox, säger jag för att skilja ut mammas hus bland de anonyma vita radhusframsidorna.
Det är inte huset jag växte upp i men det är huset jag var tonåring i, och det är huset jag kommer tillbaka till varje gång jag åker “hem” (att jag sedan säger att jag ska åka hem när jag åker, eh, hem, också är ju en annan femma… liksom att jag av rutin kallat både jobb och hotell för hemma i förbifarten).
Vi öppnar dörren och mamma hälsar mig med en varm kram och Piraten med ett fast handslag. Hon presenterar sig inte men det är nog lika bra för Piraten skulle tappa bort sig redan efter två stavelser i det svenska femtiotalsdubbelnamnet.
Och sedan gör vi det man gör hemma: vi sitter kring köksbordet och långfikar med smörgåsar med ost, kaffe med mjölk, bragokex och skrönor. Mamma beklagar sig över sin engelska och Piraten försäkrar henne att nej nej, den är kreativ och poetisk och så skrattar de båda. Vi pratar om allt från världsläget till mammas begravning (”I want this song, No woman no cry, to be played from ten speakers!”) till stjärtlappar och promenader. Någonstans där tänds en gnista i både mina och mammas ögon.
– Har vi några stjärtlappar?
– Ska vi gå till pulkabacken?
Vi bygger improviserade åkdon av plastkassar och tidningspapper (”original style”, säger mamma helt omedveten om hur gangsta hon låter) och ger oss av. Bakom min gamla lågstadieskola tittar vi ut över hela stan och ser havet glittra bland kranarna och skeppen, skogen glänsa vit av snö, och de få höghusen i fjärran torna upp sig bland träden. Vi kommer till pulkabacken där någon börjat samla ihop till en påskbrasa (”we light a big fire to scare the witches off, it’s a west coast thing”, förklarar jag för en förvirrad Pirat) och jag förfasas över att det växer sly i halva backen.
Sedan bär det av och mamma är vildast, tjuter och tjoar med benen i vädret där hon susar nerför backen. Ner och upp och ner och upp och ner igen. Piraten och jag krockar i en grop, plastpåsarna rivs sönder på undersidan av sly och bös som sticker upp ur snön och vi har snö precis överallt. Piraten är mäkta imponerad över mammas stjärtlappsskills och mamma, hon bara lyser.
Sedan somnar Piraten i soffan för han är så trött efter skidåkandet och stjärtlappandet, medan mamma lagar mat och jag och mamma twistar i köket till Let’s do the twist. När vi blir för högljudda vaknar Piraten och kommer lunkande nerför trapporna. Då går Inbjudan till Bohuslän på från mammas favoritskiva (som innehåller reggae, progg, sextiotal och visor) och hon för mig stolt i vals som för att visa upp mig för Piraten. Jag följer klumpigt och försöker räkna ett-två-tre-ett-två-tre medan bohusbergen rullar som blågrå dyning ur högtalarna. Vi kikar på sångtexten i Google translate och mamma tjuter av skratt när “Hulda kärnar smör” översätts till “Nuclear Hulda butter”.
På vegetarisk finmiddag med vin (vin! som mamma grimaserar åt för hon tycker är så äckligt men ändå vill servera) där Piraten får ta först (”you’re the guest!” – “yes, but you’re the ladies?” – “but you’re the guest! now go on!”) följer ytterligare någon timma av köksbordssamtal (nu bondar Piraten och mamma om snickeri och hantverk – utrustnings-Piraten är naturligtvis imponerad av hennes välutrustade snickarbo(d) i källarn, och mamma är stolt över sin nya bandsåg), och sedan har vi FF med en fullständigt miserabel drink-and-a-half på Hemortens minst fruktansvärda bar innan vi inser vårt eget bästa och går hem och knullar istället.
När vi sagt hejdå till mamma på söndag förmiddag får jag känslan av att hon aldrig mer kommer spontanhota med att slå ihjäl Piraten om han är elak mot mig.
22.17 hämtar pappa mig på Göteborgs centralstation och i tjugo minuter ut till Landvetter speed-pratar vi om workshopparna, Piraten, livet och allt det där andra vi vill få ur oss far och dotter emellan på svenska, innan vi hämtar Piraten.
– Du har inte sett några foton va? frågar jag pappa när jag kommer på att alla inte har facebook.
Och det har han ju inte, varken facebook eller sett foton.
– Han har jättestort rött skägg och så är han jättekort. Ja eller inte jättekort alltså, men ett par centimeter kortare än mig i alla fall.
– Har han rött hår också? undrar far, för det är naturligtvis det man vill veta innan man träffar sin tjugofyraåriga dotters trettiosexårige engelske pojkvän med två barn.
– Nej det är mer brunt. Skägget är liksom inte morotsrött heller, mer typ tegel.
Sedan pratar vi om pappas skägg och vilka frisyrer det haft ända tills vi kommer fram till flygplatsen. Piraten är redan påväg ut med väskan slängd över axeln och specialbyggda byxor från New York som ser ut som kostymbyxor men skyddar mot vatten och andas (så att man kan räsercykla till jobbet med dem).
Han vet hur man imponerar på min far fastän de aldrig setts.
– Welcome to Sweden, säger pappa och tar i hand.
Piraten får naturligtvis sitta bak medan jag sitter på passagerarsätet och pappa kör. Någon ordning får det vara i bilen. Vi åker ut mot Hemliga Ön och det är inte tyst en minut på vägen, för Piraten älskar att prata om precis samma saker som pappa. När vi passerat både Vävra Transformatorstation och avtagsvägen mot Tjuvkils huvud och vet att vi verkligen, verkligen är påväg ligger natten tjock över oss. Månen är gul och fet och rund som en ost och stjärnorna blänker som de bara gör på landet.
– Schh, viskar pappa när vi låser upp stugdörren. Min flickvän ligger redan och sover. Är det någon som vill ha lite vin?
Om det är, för precis som pappa älskar Piraten ett glas på kvällskanten. Medan vi två plockar fram ost och vin tänder pappa en brasa i öppna spisen och lika många levande ljus som Piraten brukar tända runt badkaret (för visst har de en gentlemannamässig romantiker i sig, båda två). Samtalet går som på räls. Fastän pappa är en av de minst humorbenägna människor jag känner lyckas Piraten, en av de roligaste människor jag känner, få honom att skratta till högt (!) flera gånger.
Vin- och ostkvällen följs av djupsömn i varsin slaf i den åttio centimeter breda våningssängen, långfrukost med utsikt över havet, naturskön promenad i strålande sol, och så pappas paradnummer – längdskidor i elljusspåret i Hemorten någon timma bort. Piraten har aldrig stått på ett par längdskidor förut och pappa är alldeles till sig över att han har någon att skrika “Well done!” och “You’re a fast learner!” till, visa tekniker och lära ut. Och Piraten älskar varje minut, fastän han har träningsvärk i muskler han inte visste att han hade efteråt. Dessutom får han ju använda både sportkalsongerna, specialundertröjan, den andra specialundertröjan, specialbyxorna från New York, specialjackan och specialhandskarna, och bonda med pappa om friluftsutrustning.
När pappa mötte Piraten tog han i hand och sade:
– Welcome to Sweden.
När han lämnar av oss på mammas gata ett knappt dygn senare tar pappa i hand igen, men den här gången säger han:
– Welcome to the family.
När jag var i Sverige läste jag i Aftonbladet om en tjej som varit gravid utan att märka det två gånger. Hon hade mensen kvar och allt.
Enter the gravidnoja.
Inför mitt inre öga utspelar sig fasansfulla scenarion av att upptäcka graviditeten när jag är för långt gången för abort, inte palla adoption, vara hemma ensam i monumentala lägenheten med skrikande bäbis medan Piraten är på långa möten och affärsresor, bli ensam rädd bitter asexuell asocial – och karriärslös, och vad händer med Otto om jag är hemma med bäbis? och kan jag ta igen efteråt? och löneglappet som säkert bara växer, och jämställdheten som säkert barkar åt helvete – och sedan skuldkänslorna för att stjäla Piraten från sina andra barn till ett litet nytt knyte, “pappa bryr sig bara om sin nya familj”, och oh the horror.
Tur att jag hittills aldrig har visat några särskilt fruktsamma tendenser.
(Fast det skulle ju bli jävligt bra ungar. Det får man ju ge oss. *det enda jag vill ha gjort på min dödsbädd är att ha fört mina fantastiska gener vidare som en annan socialdarwinist gone Nadia Suleman*)
PLZ CHILLAX, gå inte med i en jävla mailinglista om ni inte är beredda att ta konsekvenserna (den som sig i leken ger får leken tåla) och framför allt, SKAFFA FILTER. Mailbox-filter. Du kan ju få alla mail från mailinglistan i en speciell folder så att de inte alls “fyller igen din inbox”.
DESSUTOM, om vi bara replyar till personen som skrev mailet dödar vi alla möjligheter att få intressant diskussion på listan. Det spelar ingen roll om du inte är intresserad av vad som diskuteras, om inte alla kan prata med alla blir det ju ingen diskussion.
Seriöst. Ni som inte pallar trycket – gå och dra något gammalt medium över er. *konstpaus* *ordvitsare 4 life*
Nämen hörni, det här med Karlskrona och Stockholm var ju så roligt förra helgen att vi gör det igen. Slänger in några fler ställen för att spexa till det. Amsterdam-Stockholm-Hemliga Ön-Hemorten-Göteborg-Karlskrona-Amsterdam över en långweekend torsdag till söndag. Och för att addera lite mer mental påfrestning kan jag ju lika gärna stå upp och hålla workshop fredag och måndag och sen passa på att köra en meet the parents och presentera Piraten för pappa på Hemliga Ön på lördag och på mammas farstukvist i Hemorten på söndag.
Ja och om det är någon som undrade så får jag analen gummisnörd i år igen för att motverka mina begynnande hemorrojder.
Imorgon bitti.
Vi köpte en tekanna.
Kanske var det då det började, och inte alls den där kvällen när han bjöd ut mig. Jag hade någon idé om att jag var en doer och skulle dra med honom till Ikea en lördag för att kolla in möbler till kontoret. Han ville att jag skulle träffa några av hans vänner på frukost innan. Jag ville vara young rockstar och såg till att vara ute och dansa till fem natten innan nästan bara för att kunna säga det till vännerna – nätverksprospekten, som jag såg det som – när vi sågs klockan tio och jag enbart på grund av min hårda vilja var fräsch som en nyponros.
Sedan tog vi metron ut till Ikea och provsatt hundra soffor och det absolut enda vi kunde enas om att vi båda gillade var en svart tekanna. Den var allt vi kom hem med, och hundra bilder på telefonen och en storslaget rörig plan på konceptuella rum och provokativ mormorsinredning.
Sedan uppstod konflikt på jobbet, Piraten slutade, vi sågs och var fulla och han bjöd ut mig och ni vet ju redan hur det gick den gången, jag sov i hans säng utan att något hände och vaknade fast besluten att inte låtsas som om någonting hade satts igång inuti mig.
När jag var på väg ut såg jag tekannan, som stod i hans hall som en svart symbol för allt som inte var hans jobb längre.
– It’s the teapot of broken dreams, sa någon av oss.
– We should meet up and drink bittersweet tea from it, sa den andra.
Inget sexuellt alltså, vad tror ni om mig egentligen?
och jag tänker inte berätta ett dugg om hur hon var öga mot öga. Det blir min hemlis.
Pwn3d.
Och så Stockholm på det. Vi hörs på måndag.
Jag skrev aldrig i bloggen om hur det började mellan mig och Piraten. Först var han bara en rolig kille som kändes mer som kompis än som chef (men ja, han var min överordnade, formellt sett). Sedan var en rolig charmig kille som kändes mer som kompis än som chef som snackade en jävla massa i möten medan jag förstrött funderade på hur hans snygga hand skulle te sig mellan mina ben. Sedan var han en rolig charmig kille som kändes som kompis som snackade en jävla massa och hade snygga händer och alltid ville ha med mig och Otto ut på öl och som jag var sjukt svag för.
Och sedan slutade han på jobbet, och sedan bjöd han ut mig på date.
Jo, precis så.
Det var första gången i mitt liv någon frågade mig om han “fick bjuda mig på middag”.
Det hela kändes väldigt surrealistiskt.
Dessutom var vi båda fulla. Jag drog något skämt till svar, han frågade igen, jag sade att han var full och att vi kunde prata om det någon gång när vi var nyktra. Och han sade nåt i stil med att han ju just blivit singel så det var liksom inte SÅ men å andra sidan var jag ju such a nice girl och förut hade han nästan blivit distracted av det när vi skulle jobba ihop men det gör vi ju inte längre och jag sa vi tar det här samtalet nyktra.
Sedan somnade jag hemma hos honom på efterfest och han bäddade ner mig i sängen jag numera sover i varje natt, erbjöd sig tusen gånger att sova på soffan men jag sa tok då, sängen är ju skitstor, och så sov vi som barn på behörigt avstånd hela natten. Fyllejag ville inget hellre än att han skulle lägga armarna om mig, förnuftsjag var glad och stolt över att vi höll oss på avstånd.
Jag tänkte att det vore en jättedum idé att bli intresserad av Piraten. Dels var han tio år (elva år och tio månader) äldre och hade två barn, dels kändes det liksom jobbigt att han typ tjänade hur mycket pengar som helst och kändes som värsta hotshotten (då), dels tyckte jag att det vore det oerhört dumt att fucka upp något som faktiskt verkade som en spirande vänskap på riktigt.
Så jag tog aldrig upp det där samtalet igen.
Luckily, someone did.