Lyckligtvis har boven i dramat markant olika rödtoner på alla olika hårområden på kroppen och jag kan pusta ut och konstatera att det är ett skäggstrå jag fiskar upp och diskret lägger på skrivbordet.
Det är nämligen tegelrött.
Jag säger inte vilken färg det där andra håret har men en hint är att han inte behöver vara liar liar för att ha pants on fire.
Gissa vem som tog med pojkvännens macbookpro till jobbet istället för sin egen imorse? Smart det där att ha likadana datorer liggande bredvid varandra på soffan. Full av konfidentiell information är den också – fel konfidentiell information tillhörande fel jobb. Oh well, jag skapar ny användare, låtsas att det är min dator och hoppas att ingen ber mig om några filer. It might just work…
Men man kan ju inte gråta hur länge som helst när man fyndat den här gudasända läckerbiten på loppmarknadernas loppmarknad: Pingstkyrkans lördagsloppis i Hemorten.
Folk köar utanför dörrarna innan de öppnar. Klockan tio. På en lördagmorgon.
Och jag har fraktat världens vackraste gamla jättesyskrin i handbagaget hem, det var bara att skruva av ben och handtag och tejpa ihop till ett paket. (Jag finns med i bakgrunden för storleksreferens; var tvungen att knipa stiligt med benen så ingen skulle se att jag har gylfen öppen).
Att skruva ihop det igen var naturligtvis första prioritet så fort jag kom innanför dörren.
– Baby, I got to screw this thing before I screw you, sade jag med skruvmejseln mellan tänderna.
Det har varit en konstig månad.
Trötthet, en intensiv trötthet, nära till tårar i ögonvrån men långt till känslorna allra längst in.
Inte ens döden var den sista i en rad av olyckor: finaste systrami dubbelsvimmar på en egyptisk toalett och slår sig så blon skvätter, får sy hakan hos hotellets doktor.
I tisdags kväll var Piraten ute och drack öl med några kollegor. Det är inget konstigt och han får såklart vara ute hur länge han vill on a school night - ändå brukar han vara väldigt duktig på att höra av sig: vi tar en öl till baby, jag stannar nog en stund, ses sen. All good. Så när han inte hört av sig på nästan tre timmar, efter att ha sagt “I won’t be long” blev jag orolig. Jag blev övertygad om att något hade hänt. Jag messade. Inget svar. Jag ringde. Inget svar. Jag tänkte att han låg i rännstenen och blödde efter något slagsmål (he’s English, remember), jag tänkte att jag skulle behöva tillbringa natten på sjukhuset, eller jag tänkte att jag skulle vakna nästa morgon och sängen skulle fortfarande vara tom bredvid mig och jag skulle behöva anmäla honom saknad till byråkratisk holländsktalande polis.
Jag ringde igen. Då svarade han. Inget hade naturligtvis hänt. Jag kände att någonting konstigt var på väg bubblandes upp genom mig och avslutade samtalet så fort jag kunde. Nej jag var bara orolig vi ses när vi ses hoppas du har kul hejdå och innan jag ens lagt ner telefonen på nattduksbordet kom gråten.
Fulgråten, hårdgråten; den skrikande gråten, den bölande gråten, den råmande gråten. Gråten där rösten måste vara med i varje darrande rasande utandning. Gråten där tänderna skallrar värre än en vinternatt med raggsockar under för tunt täcke. Gråten som är motsatsen till den där tysta gråten jag gråter när det finns någon annan på andra sidan väggen.
En gråt jag inte minns att jag gråtit på det viset sedan jag var arton år.
Som i den där jävla sången - plötsligt var de där, alla känslorna på en och samma gång: ilska, rädsla, sorg, mera ilska, vanmäktighet. Och kärlek, genom allt det andra.
För att jag aldrig varit så medveten om vad som faktiskt kan hända - så rädd för att människor ska tas ifrån mig eller göra sig illa. För att jag aldrig varit så medveten om hur lite jag kan göra när det händer. För att min bästa vän aldrig någonsin kommer att få tillbaka sin pappa. För att hon måste bära sin familj genom den här tunga tiden. För att min syster låg i en pöl av sitt eget blod på ett egyptiskt toalettgolv. För att Piraten kunde ha legat i en pöl av sitt, men inte gjorde det.
Ungefär samtidigt som han kom hem någon timma senare hade skrikgråten ebbat ut.
Jag låg länge i Piratens armar, innesluten i ett moln av ölandedräkt, och lät efterdyningstårarna långsamt droppa på hans axel.
Alltså, hur länge ska mitt kiss fortsätta lukta skarpt av vegetabilisk nedbrytning (tänk ensilage) efter att jag åt den där konstiga lunchen i onsdags bestående av en enorm (enorm!) hög med grön sparris, ett ägg och vitt vin?
Jaha, så nu är alltså det Ada Lovelace-dagen och jag har signat upp för att blogga om “a woman in technology whom I admire”. Technology att tolkas väldigt fritt.
Jag har funderat mycket på vem jag skulle vilja blogga om.
Piraten föreslog min egen mamma, för att hon alltid har varit en sådan DIY-förebild som aldrig stått svarslös i hemmet; det finns ingenting på hemmaplan som inte mamma klarar (hon har till och med lärt sig skypa) och det finns en sådan oerhörd styrka och frihet i det. Friheten och styrkan att klara sig själv, kanske.
Sedan funderade jag på att prata om Jezebel-bloggen. Vad jag vet (och jag kan mycket väl ha fel) finns det ingen annan lika stor blogg med samma genomslagskraft som lyckas kombinera nöjesnyheter, populärkultur och kuriosa med ett lika klart feministiskt patos och samma välsmorda munläder. Jezebel lägger feministperspektiv på kvinnlig fulkultur – i digitalt format – and I love it.
Men sedan tänkte jag att jag vill gå lite mer old school. Josephine Cochrane (1839 – 1913) uppfann diskmaskinen. Det ryktas att hon rentav sade “If nobody else is going to invent a dishwashing machine, I’ll do it myself!”. Idle hands må vara the tools of the devil – men upptagna händer gör inte revolution!* Heja Josephine som befriat oss från diskandet.
* Det går förstås att argumentera att hushållshjälpmedel som tvätt- och diskmaskin bara ger kvinnan marginellt mer fritid i ett samhälle där hon fortfarande förväntas sköta i princip hela hemmet, och alltså inte har gjort mycket skillnad på det stora hela. Det har man kanske rätt i. Men någonstans måste det börjas, och slipper man diska och tvätta för hand hinner man kanske gå på möten och skriva pamfletter.
Någon gång för ett år eller en evighet sedan satt jag en sen kväll i boardis* på förra byrån och såg på när Farmer Boy** i princip dödade flera månaders kreativt arbete till förmån för ett jävla blått bland mellan vindkraftverk (don’t ask; reklam…). Jag minns hur jag och Otto inte riktigt kunde greppa. Alla dessa sena nätter, for nothing ett blått jävla band?
Vi började skratta. Fnittra. Fnisserifnissa.
Mitt skratt är bara en illa dold gråt, klottrade Otto i sin anteckningsbok och jag nickade ivrigt mellan fnitterattackarna, medan Farmer Boy hastigt tittade upp på oss med en frågande blick. Vad är det som är så…?
Idag när jag satt och fnissade på lunchen åt hur saker och ting egentligen ligger till här på jobbet insåg jag förfasat att det egentligen bara var – just det – en illa dold gråt.
Alltså på riktigt (det är inte ens en dramatisering).
I’ve gone full circle.
Jag har svårt att komma upp ur sängen på morgnarna, för jag fattar inte hur jag ska motivera mig genom en dag till. Jag måste bort härifrån snart eller så blir jag galen.
* The boardroom = mötesrummet.
** Vår förra creative director.
Jag berättade ju aldrig.
Men.
Fredag för tre veckor sedan lyckade jag och Otto med det sinnessjukt puckade konsstycket att lägga upp konfidentiellt byrå-material öppet på internet på en domän som heter någonting med Hitler.
Ja, det är lite Darwin awards på det.
Vad som hände var att vi väntade på detaljer för att kunna starta en intern blogg för en kund, men det dröjde, så vi började layout-testa på en site som Otto ägde. Som liksom bara råkade vara ett lite tokroligt naziskämt punkt com.
Det borde vi förstås aldrig ha gjort in the first place, men det hade väl varit lugnt om vi inte hade glömt, som de dumma spån vi är, att ta bort det konfidentiella matieralet efteråt.
Bossen som alltid sitter och googlar sina egna kampanjer på lördagkvällarna skickade ett mail som var så stelt av formalitet att det liksom frasade av raseri mellan raderna. Please clarify – this is seriously out of order, skrev han, bifogade screenshots och cc:ade in både projektledaren och vår managing director. Gud, när vi såg det…! Paniken! Hur kunde vi!? Skulle vi få sparken!? Och tänk om det hade kommit ut! Vilka rubriker! Holländska Resumé hade stekt oss levande och vi hade fått se oss om efter ett annat land att bo i.
Vi vidtog naturligtvis alla åtgärder vi kunde så snabbt som möjligt (i det här fallet var det när jag lite småfull kom hem från krogen för tidigt strax innan lördag midnatt), och på måndag morgon var materialet var nere och inga google-robotar kunde längre hitta det.
Ungefär samtidigt hade projektledaren, MD:n, Bossen, och Överbossen ett allvarligt samtal och kom fram till att om det här hände igen var vi ute, men nu fick vi bara en varning. När MD:n berättade för oss passade hon på att samtidigt ge oss en totalt oförtjänt uppsträckning för allt annat hon kunde tänkas ha emot oss… men vi fick åtminstone inte sparken.
Tonårsstafettpinnen skickas genom bloggarna jag läser som på beställning; jag plockar upp där Hustrun lämnat sin i någon slags vattenpöl.
För det är klart att man (som i jag) känner ett behov av att också berätta sin (som i min) historia. Hur man liksom bara måste säga hur det var för en själv, för så mycket bitterhet, ledsenhet och känslighet finns det i alla de här inläggen att man liksom nästan känner sig lite skyldig bara för att man inte var som blogginlägg A, B, C eller D i högstadiet.
Säga att jag var inte tjock men jag tyckte i alla fall att jag var ful. (Egentligen var jag ganska ful också, då, om man ska vara helt ärlig, men det är okej; vem är inte det när man är tretton och ett halvt?) Att jag hade minst bröst i klassen och hoppades att min pinsamma fjunhårväxt under armarna kunde se ut som stubb vid första anblicken i omklädningsrummet. Att jag fick MVG på nästan allt och inte kunde med att vara stolt över det för sån där pluggkunskap räknas ju inte på samma sätt som typ bild, musik eller träslöjd.
Fast att jag inte kunde låta bli att prestera heller.
Att Peter S-man sade att LSM kanske har hög IQ men hon har fan ingen EQ, och jag undrade hur han kunde tycka det eftersom jag var både överkänslig och lillgammal på ett ganska empatiskt sätt. Att Alexandra var elak på gympan och jag svor att jag skulle hata henne fastän jag inte minns vad hon sade.
Och att tönten från sjuan till åttan ömsade skinn till alternativ rollspelsnörd i konstiga kläder, fick någon form av självförtroende, bytte bekantskapskrets och fick pojkvän på långdistans. Hotade sjuor som varit elaka mot lillasyster.
Att jag trots det kände att jag fortfarande inte vågade någenting, fortfarande var ganska mycket feg och ful och tråkig inuti, vågade inte ens köpa fjortonhålskängor (eller, gasp!, tjugo) fast det var typ det coolaste jag någonsin sett. Jag skar mig aldrig och jag erkände aldrig att jag mådde dåligt men jag grät mig till sömns på kvällarna och knöt näven i fickan. Massa stök hemma hos pappa, som alltid. Var tyst som en mus och försökte vara så osynlig som möjligt där. Gick till skolan med svart läppstift; mamma skrattade, pappa visste såklart ingenting, Ali kallade mig för häxa.
Skrev dagbok.
Nian. Nu fanns det sjuor som såg upp till mig och Bästisen som de “alternativa” och “hippies” vi var. Hade skåpet fyllt med bilder från långtborta och på pojkvännen i syntarfrilla. Blev dumpad av sagda pojkvän, var fortfarande oskuld och hade aldrig smakat sprit eller cigarett. Var svinkåt och kärlekskrank.
Mådde väl dåligt sådär som man gör i den där åldern.
Mådde nog bättre på gymnasiet.
Har väl fortfarande någon slags idé inombords om att jag “egentligen” är feg, ful och tråkig fast jag är bara bättre på att dölja det. Jävligt bra, ibland.
Fast det gnager, liksom.
För första gången i mitt liv betalar jag för någon form av utbildning. Nästa torsdag deltar jag i någon slags fancy schmancy workshop om interaktiv storytelling och narrativ i en digital era och sån bull som jag är så sjukt svag för. Jag har, som den dåliga förhandlare jag är, förhandlat mig till att jobbet betalar hälften och jag betalar hälften. (På grund av dålig planering var det dock min överraskningstäta syster som fick panikkreditkortschocka och verkligen stå för fiolerna, i alla fall för några dagar. Corporate life…)
Nu är det så att min ständiga parhäst Otto inte kände för att punga ut euros ur egen ficka för att sitta och lyssna på Erfarna Män en hel arbetsdag, särskilt inte när han vet att jag kommer berätta allt av intresse för honom.
Alltså går jag ensam.
Fattar ni?
Själv. Solo. Mol allena.
Och på schemat ligger två stycken fyrtiofemminuters så kallade “networking breaks”*.
Ja ba snela hjelp.
* Nätverka = sådant som Linda Skugge tycker att man ska ägna sig åt istället för att ha en grafisk profil.
Varje morgon på väg till jobbet, precis efter jag svängt ut mot den halvt nedlagda industrihamnen (eller vad fan det nu är) där vårt betongkomplex till kontor ligger, cyklar jag förbi den här gamla ladan av vit korrugerad plåt.
Och varje morgon tänker jag att typ så känns mitt liv just nu.
Tired of sleeping – days of rage. Och så kanske lite bar och nåt jävla hjärta nere i hörnet, visserligen.
Ps. Bilden är färgmanipulerad för artistisk effekt, klicka för att se stort *mobilkamerakonstnär*. Egentligen har vi precis samma saturation som alla andra här ute i hamnen, fast man lätt tror att allt är lite grågulaktigt.
Som man trodde om Sovjet på åttiotalet, typ.
Jag beställde någon form av energi-juice till lunchen förut.
Med den morotsfärgade juicen fick jag någon form av dunkelt färgad häxbrygds-shot.
Med påskriften Pure Power.
Jag väntar bara på att superkrafterna ska kicka in. Fast egentligen borde jag ju ha blivit muterad till något jag var i närheten av samtidigt som jag drack mutagenet power-shotten.
Typ ett kaffefat med skor och kvinnotecken på.
Det kanske är lika bra att inget hände, vid närmare eftertanke.
Jag och Piraten körde någon form av sju månader och några dagar-middag igår kväll.
Nej, vi är inte så duktiga på det här med datum (vi är däremot såpass digital native att vi gick tillbaka och kollade när jag bloggade om att jag hade ändrat min facebook-status för att kunna bestämma vilken dag som var vår anniversary; man tager vad man haver, sa Cajsa Warg), men ja, vi gillar båda vilken ursäkt som helst till att äta trerätters och sänka en flaska till maten. Särskilt om det innebär någon slags celebration av en själv.
Anyhow, så vi sitter och äter trerätters (eftersom den lilla resturangen bara har ett vegetariskt alternativ till varje äter vi båda exakt samma sak), tömmer vår flaska vitt i alarmerande takt, och pratar om safewords. Ett antal förslag uppkommer och förkastas.
– Have you ever used Unix? undrar Piraten plötsligt, med den där pirathumorglimten i ögonen.
Jag förstår inte riktigt kopplingen.
Piraten berättar att i Unix finns det ett kommando, sudo (även om jag tror att han säger pseudo, vilket vore snäppet vassare) som tillåter en att göra saker som man egentligen borde vara inloggad som superuser för att få göra.
Han återberättar den här xkcd-strippen: “Make me a sandwich. – What? Make it yourself. – Sudo make me a sandwich. – Okay.”
Och sedan fnissar han nöjt.
– Having sudo as a safeword would be the ultimate geekery.
– “Don’t! – What? – Sudo don’t! – Oh, ok, sorry.” Nej honestly, I don’t think I could do it, säger jag. Det är liksom för roligt.
Piraten skulle inte heller palla, säger han.
– But it would be the ultimate geekery.
Vi tittar förtjust på varandra.
Jag:
– I’m blogging this.
Bohlin har rätt:
Eddie Meduza kan slänga sig i väggen, det här är världens bästa fittslickarlåt.
Kategori “Militärprodukter som du kan ta med i handbagaget”.
1.
Hudsalva, Försvarets.
2.
Glidmedel, Schweiziska Flottans.
Jag trodde “dödsknark” som ordsammansättning var förbehållet ironiska bloggare födda på 70-talet och yours truly. Inte då.
Schatje skapar ett facebookalbum som heter någonting i stil med Alla, allt och överallt och mitt i det finns en otaggat bild av mina kläder på ett golv i en hög.
Och så minns plötsligt jag hur det var.
Att lämna mina kläder på hennes golv i en hög.
Och så tänker jag som jag liksom gör ibland på vad som kanske kunde varit om jag inte inte hade gett det en chans.
Och hur nära jag var att inte heller ge Piraten den chansen.
Okej, nu vill jag säga ett sanningens (eller hrm, åsiktens) ord.
Det här asterisk-bråket *suckar bekymrat*.
För det första är det ofta, i den formen Julia och Annan verkar syfta på, en form av språklig humor. Att avfärda andras humor med tips på “hur man skriver bättre”, som Julia Skott skriver, känns i mitt tycke mer än bara lite von oben.
När man ska lära folk att skriva (bättre) så brukar man använda begreppet show, don’t tell. Skriv inte att din huvudperson “blev ledsen”, berätta hur det kändes, beskriv vad de gör som gör det tydligt att de tagit illa vid sig. Någonstans tycker jag att samma sak borde gälla för vettigt bloggande.
Julia blir också irriterad på att människor som “kan skriva” använder sig av det hör “fulspråket”.
Förklara poängen. Snälla. Särskilt om det är femton likadana blogginlägg på varandra - och ännu mer från folk som faktiskt kan skriva.
Jag lämnar åt de som förut pratat om finkultur vs. fulkultur att dra eventuella paralleller om vad för kulturyttringar vad för människor bör använda sig av, men jag öppnar gärna för tanken. Sedan har vi den ganska intressanta förekomsten av “riktigt” eller “vettigt” bloggande. Annan skriver:
Jag blir provocerad av alla jävla *verb*-inlägg eftersom det är ett så jävla enkelt sätt att smita undan att blogga på riktigt.
Både Julia och Annan verkar tycka att bloggvärlden förorenas av alla dessa asteriskbloggare som liksom kommer undan för enkelt. Istället för att säga något sarkastiskt om vilka kraaav de uppenbarligen ställer på sig själva som bloggare vill jag ha en seriös diskussion om rättigheter och skyldigheter i fri publicitet.
Och sist men inte minst – kanske rentav störst: jag är visserligen mer eller mindre uttalat språkliberal, men jag blir så provocerad av det här hatet mot en ny språklig uttrycksform.
Hur jävla coolt är det egentligen inte att teknik och nya kommunikationssätt har utvecklat en alldeles ny nyans av språket? Hur fascinerande är det inte att den kopplats till ett visst socialt sammanhang (chatt, fjortisar mm) för att sedan växa ut ur det, sätta sig över, återkomma i andra sociala grupper som en form av (post)ironisk humor?
Don’t you just love that kinda shit?
Det är språkhistoriens vingslag as we speak, vänner. Och bakåtsträvarna kan stå där med sina kurser om att skriva bättre och förfasas när den första stora romanen som *använder stjärnor* kommer ut och moppar golvet med litteraturkritikerna.
Just sayin’.
Och utan vidare introduktion tycker jag att ni alla ska ladda ner (PDF, 32Mb – har du kört reduce file size, Gustav?) och läsa Gustavs remix av Pär Ströms Mansförtryck och Kvinnovälde.
Hösten 2007 fick debattören Pär Ström, s.k. integritetsombudsman* på Den Nya Välfärden, orimligt mycket uppmärksamhet för en illa skriven debattbok vänd mot feminismen i Sverige idag. Mansförtryck och Kvinnovälde är en 200 sidor lång harang av klassiska antifeministiska argument, och istället för att låta dem passera med ett hånfullt garv har Grovt Initiativ bemött dem, på plats, direkt i orginaltexten. Som ett ilsket klotter i marginalerna någon gjort i en biblioteksbok – fast tillgängligt för vem som helst och inte i bara ett exemplar.