LSM

Resten av veckan ledigt för vad som brukar kallas världens största gatufest, och världens bästa syster på besök! Vi ses i dimman.

Det här sms:et skrev jag till mig själv igår.

1 handlar om den fantastiska två meter långa platinablonda synth-amazonen som jobbar på baren jag var på i lördags, eller är barägarens flickvän i alla fall. Eventuellt är hon född man. Jag blir bara så jävla glad av folk som henne, som ger fullkomligt blanka fan i att hennes stilettklackar och synthfrilla inte direkt gör att hon drar mindre uppmärksamhet till sig.

2 är något jag glatt pratade om igår. “Anyone interested in phonetics!?” skrek jag över halva baren innan jag lanserade min tes. Jag tror att jag också kallade mig “fonetiskt geni” och påstod att eftersom jag hört det här kunde det inte vara fel, med den icke-inföddas extraskarpa öra. Jag tycker mig alltså höra ett mer eller mindre halvstumt R efter många engelska vokalljud, åtminstone hos britter och australiensare. Sandra blir Sandrar, drawing blir drawering, osv. Jag tror att min publik höll med mest för att få byta ämne ;)

Okej så jag kommer hem lite full nu och hann bli distraherad innan jag bloggade. Så jag slutade gråta alltså. Det här med att böla på cykel är liksom en ny grej, jävligt skönt kallar jag det, lite transport-depp liksom. *stavningsrättar vad jag just skrev*

Tänkte skriva o vad det nu var som var så jävla jobbigt att jag behövde gråta högt och prata för mig själv, sedan kollade jag facebook så fort jag hittade datorn och glömde alltså bort det jobbiga, sånt är livet på tjugohundratalet in case you forgot.

– Do you want to have an early night? Go to bed and maybe talk some, fuck some, read some..?
– Sorry darling, I need some internet right now.

Missa inte

Mathias W skriver ett klokt inlägg angående Gustavs artikel som påminner mig om att “vi feminister” väldigt ofta predikar för redan frälsta. Vi pratar till den egna gruppen, inte sällan med den egna jargongen, och vi (som i jag, alltså) avfärdar andras synpunkter på oss med “men herregud, har du ens pratat med någon feminist?”. När det egentligen mest kanske handlar om oförmåga att se sig själv utifrån.

Jag och Mathias har olika åsikter om en hel del, men i den långa kommentaren jag lämnat på Mathias blogg har jag fokuserat på det jag håller med honom om. Och det är inte så lite det heller.

Tillsammans mot en bättre framtid, liksom. Heja!

Ja, nu är ju det här knappast några nyheter längre, men mitt bloggande har inte varit vad det borde vara på väldigt länge. Jag skyller på livet, döden, fan och hans moster.

Men det är ju officiellt nu.

Elin hjärta Gustav.

Elin, min älskade Paris som måste få heta Elin i sin egen relation för jag kan inte äga någon del av henne i det här, Elin, queen of fucking everything, som rockat min värld sedan nyår 06/07 och som fortsätter att hålla fanan precis lika jävla högt genom allt jävla everything hon går igenom. Och Gustav, fin-Gustav, plötsligt på min blogg efter ett blogghångel på annat håll på – just det, Elins releasefest 2008 – som via remixmailande, msn-hjälteskap, Sinkadus-tidningar och födelsedagslåtar kommit mycket närmare än så.

Ibland är den här eländiga världen så jävla fin att sånt händer.

Att de finaste för varandra faktiskt får varandra.

Att de når fram till varandra, att de hittar varandra och att de vågar hålla kvar i varandra.

Jag har ett särskilt förhållande till den här relationen. Jag har sett den växa fram, trevande och nojande, hetsande och skojande (förlåt, kunde inte låta bli att rimma där). Heck, jag har till och med fått mms:at till mig – i realtid! – en bild på de lyckliga tu efter första gången de utbytte kroppsvätskor. Jag har fått panik-sms mitt i natten och jag har hotat att ringa upp och skälla ut på fyllan. Ta vara på det här nu, dumhuven!, hade jag sagt. Gå förihelvete inte miste nu!

Men utan ett enda telefonsamtal från den berusade relationscoachen har de lyckats att ta vara på och inte gå miste om.

Och jag är så sjukt jävla stolt över dem för det.

Det är sällan två människor förtjänat varandra så mycket. Och det är sällan jag varit så glad över att de insett det. Grattis ffs.

men funderar över hur jag kan känna samma bekräftelsebehov från någon s.k. cool person som har visat intresse för någon av mina vänner som jag är van att göra med någon som visat intresse för mig. På nivån “varför skriver den där asgrymma tjejen som låg med Kalle aldrig på min wall?”.

Särskilt om det är en straight tjej, konstigt nog. (Annars är det ju hands off, kan ju inte flörta med vänners ligg.)

Hur funkar det, liksom?

Är det någonslags storhetsvansinne/maktbehov? Rädsla för åsidosättande från exempel-Kalles sida?

• att jag är full
• att jag är hemma redan
• att jag eftersom jag inte skrev något annat lyckades undvika förra årets tre fadäser, även om jag mindes lite extra den som inkluderade röda kinder, blont hår och mjuka tuttar

Det har väl nån såndäringa psykoloooogisk orsak. *djuping*

Dags för årets upplaga av den här vernissagen.

• Saker som hände då som inte ska hända i år 1: Jag hånglar med Michans skitsöta tjej.
• Saker som hände då som inte ska hända i år 2: Någon spyr upp pasta på grannens glastak.
• Saker som hände då som inte ska hända i år 2: Jag minst hånglar med tre amerikaner, eventuellt samtidigt, på efterfest jag inte minns något av.

Men man hoppas ju ändå på gratis sprit. Jag menar, det är ju inte som att saker brukar gå fel då!?!?!?!

PS. Någon mer än jag som får känslan av att bloggen var roligare förr?

När jag kom tillbaka från gymmet igår och skulle twittra lite möttes jag av följande:

Nej, det är inte ett memo om bättre hållning. Jag höll på att nåla en klänning till bättre passform när jag drog och ville bara få ner några minnesanteckningar. Det råkade visst bli i ett dokument som hörde till något helt annat och gav alldeles gigantiska anteckningar till följd.

Alltså jag har ju inte berättat det men jag har börjat gymma. De två senaste gångerna har jag lyft vikter – två gånger! – och jag har redan fått valkar i händerna! Alltså vafan! Det går ju inte för sig. I’m like way past my butch period.

PS. Jaha, nu säger Piraten att valkarna förmodligen inte beror på vikterna utan på roddmaskinen som jag hurtigt svettas i varje gång. Går för sig gör det fortfarande inte. Vad gör man?

PS2. Jag har köpt svarta gymtights så jag känner mig lite som gymmets ninja varje gång jag har svart tröja till dem.

Annandag påsk, vi går uppför (nerför? kan ju inte orientera mig i främmande städer för fem öre) Brick Lane i London och tittar i roliga affärer. Vi går förbi ett dammigt skyltfönster med gamla möbler och jag pekar på en fin femtiotalshylla.
– Titta! Såna där möbler gillar jag, säger jag.

Till mannen jag inte ens kan komma överens om en jävla brödrost med. (Att försöka köpa en – och misslyckas – var något av det mest deprimerande vi gjort ihop.)

Han kastar en snabb blick. Höjer på ögonbrynen.
– Okej, kompromiss: du kan få ha vad du vill som ser ut sådär så länge det är köpt på Habitat.
– Vad är det för fel på loppismöbler?
– Det ser så skräpigt ut.

Jag byter ämne, men delen av mig som vill bygga bo och skapa hem – delen som vill köpa gammalt och putsa upp, fynda fint och göra eget, hitta rätt och sätta på plats – gråter stora, runda tårar någonstans inombords. Vem kan leva i ett hem av nytt, nytt, nytt?

Jag är inte beredd att göra den kompromissen. Alls. Men på annandag påsk byter jag ämne och vi fortsätter uppåt Brick Lane med femtiotalshyllan glömd i dammet bakom oss.

Jag hatar att jag har blivit en väntare. En sån där som sitter hemma och tittar på klockan och tänker att jaha, fast han sade ju att det var sista ölen.

Jag har aldrig haft några problem med att vara ensam hemma. Jag klättrar på väggarna efter en helg av intensiv tvåsamhet och ser fram emot den där timman jag brukar ha för mig själv efter jobbet, och trivs med att han flyger ut då och då för familj eller jobb.

Men kvällarna när han bara inte kommer hem, kvällarna när jag måste fråga var han är och vad han gör, kvällarna när jag hela tiden tror att han ska vara hemma om en timme, då blir jag en väntare fastän jag värjer mig och det hatar jag hos mig själv. Kan inte koncentrera mig, inte gå upp i något. Känner mig patetisk som inte kan engagera mig i något.

Jag vet inte varför det inte känns likadant som när jag vet att jag kommer vara ensam hemma hela kvällen. Men det finns få saker som får mig att känna att min tid är så värdelös som att sitta och vänta på något. På någon. Som har bättre saker för sig. Och som inte ger mig en rimlig tidsuppskattning.

Information är allt jag begär.

Hej, jag blir borta till klockan sex inatt och slår klackarna i taket på en sprit- och knarkfest. Jamen ha så kul! Alltså, det menar jag: jag behöver min egentid och jag vill att Piraten ska ha sin.

Men när jag blir sån här då han dröjer med att komma hem undrar jag om det verkligen var en bra idé att flytta ihop.

För jag hatar att jag blivit till en väntare i hans lägenhet.

Jo så att här ska man iväg till den där engelska skogen över påsk, träffa sjövilda kidz och irländsk släkt och lesbiska bästa vänner.

Som personen i det här förhållandet som Bokar Saker På Internet (every relationship has one) så är det förstås jag som fixat flyget. Jag bokar och betalar och får bekräftelsemail. Allt väl så långt. Nu sitter jag och checkar in oss.

Och alltså, är det bara jag eller är det lite cepe att när jag konsekvent angett mig själv som “main passenger”, och betalningen skett i mitt namn på mitt kort, får jag sedan mail som börjar med “Dear Mr Piraten Piratsson”? Och att han kommer först när det står vilka passagerare jag checkat in.

Mr Piraten Piratsson
Ms LSM LSMsson

Eller ja, det där senare kanske beror på att hans efternamn är före mitt i bokstavsordning.

Men ändå.

Jag anar könskonspiration hos British Midland Airways! >:-o

I kölvattnet av Lisa M vs. Elin G skriver Tanja S ett sammanfattande inlägg som får mig att tänka på det där att det fortfarande ska vara så svårt att få vara både och. Äta kakan och ha den kvar.

Jag kommer ihåg när jag var sjutton och förbannat ville vara ett neutrum istället för någon slags jävla kvinna, och skrev i dagboken något i stil med “bara för att jag råkar VARA kvinna så börjar jag liksom längst ut på ena skalan automatiskt! DETTA förklarar varför jag vill ha muskler & kamouflagefärgade underkläder.” Jag kände att jag behövde manliga attribut för att liksom väga upp fitta & tuttar för att överhuvudtaget kunna börja bli bemött neutralt.

Idag tänker jag på ett lite annat sätt. Framför allt så har jag inte lika mycket problem med att bli bemött som kvinna i allmänhet. Men jag lackar ändå när det blir för stereotypt, vilket får till följd att min brittiska gentlemannapojkvän oförstående skakar på huvudet ibland och kallar mig mad feminist.

Egentligen håller vi ju med varandra om genusbiten – ingen av oss vill att någon ska begränsas utifrån kön – men så fort vi har kommit överens om den här grundprincipen måste han inflika att det också betyder att “kvinnor måste få lov att vara kvinnor” – egentligen bara ett mindre PK sätt att säga att mannen inte behöver vara norm, och det håller jag verkligen med om, men det provocerar alltid skiten ur mig. Dels för att han förutsätter att jag vill ha någon jävla mansstandard (jag lämnade det här med kamouflagefärgade boxershorts bakom mig ganska snabbt) och dels genom ordvalet: bara genom att säga att klassiskt kvinnligt beteende är att vara kvinna är vi ju tillbaka på ruta ett.

Häromdagen när vi var ute och cyklade kom vi in på något besläktat och Piraten utbrister:
– Du vill ju bara ha gender-swapping när det passar dig!
Och jag bara:
– Men exakt! Äntligen fattar du. Och så vill jag att det ska vara för alla.

Agnes skrev ju allt det jag egentligen menade när jag mest babblade om Åre, bär och mammas böcker.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, man vill definiera sig utifrån vad man inte är, och eftersom man sällan rör sig utanför den egna gruppen blir det istället undergrupperna som får stötas och blötas. För inte sitter någon och drar skämt om negrer, städerskor eller grovarbetare längre. Bratsens slyngelmanér goes without saying till skräphögen. Hos underklass och överklass finns få poänger att hämta, för vem vill riskera att tappa ansiktet genom att sparka på den man ömkar men inte känner?

[…]

Istället är det föräldragenerationens svikna ideal och liknöjdhet och de romantiserade gamla arbetarstadsdelarnas rödvinsdrickande kulturinvånare som ska göras ned som helhet, trots att det inom medelklassen torde finnas nog så stora skillnader. Medelklassen utpekas som makthavare i flock, av just makthavare i flock. Argumenten riktas enbart inom den egna gruppen, utan idé eller analys. Inom massan, mot massan, som ingen vill tillhöra i ett samhälle där toppen på Maslows behovstrappa, individens självförverkligande, faktiskt är möjlig att nå.

På väg hem från någon slags fest igår ligger jag på knä framför cykeln och försöker skrapa av ett tuggummi från klackskosulan mot kullerstenen.
– Vad är din skostorlek? frågar något berusat Leidseplein-loffo på holländska.
– Thirty-eight, svarar jag. Acht en dertig, tillägger jag när han ser förvirrad ut.
– Perfekt storlek, säger han, fortfarande på holländska. Kan jag få ditt telefonnummer?
– Nä, jag har pojkvän, säger jag, fortfarande på engelska, och pekar på Piraten som är i färd med att låsa upp sin cykel. (Jag skulle ju självklart ha gett ut det om jag varit singel liksom.)
Bredvid oss står Otto och ser stilig ut i trenchcoat och boots.
– Är ni i en relation alla tre? undrar mannen, och byter till engelska när jag ser förvirrad ut.
– Nej nej, vi är ett par, han är kompis.
– Hej kompis!
Mannen och Otto skakar hand.
– Vi kanske skulle… eh.. kanske skulle kunna ha lite kul alla fyra? undrar han.
Jag avböjer artigt.
– Vi är precis påväg hem, kanske nästa gång.
– Okej, nästa gång! Om vi ses här nästa vecka vet ni vad som gäller.

Jag gillade aldrig ens att cykla innan jag flyttade till Amsterdam, men hur trött jag än är på den här staden kan jag inte förneka att det finns få saker som slår att glida fram längs kanalerna på två hjul en solskenskväll.

Möjligen att glida fram längs kanalerna med en stor, tung och kompetent stuvad last bakpå.

Ja, jag älskar att cykla med last. Kalla mig fånig, men jag njuter när jag hör tjugofyra skallrande Heinekenflaskor över varje kullersten eller när resan till Indien börjar på cykel till stationen. Kalla mig fånig, men det är tamejfan en känsla av frihet: jag älskar att inte vara beroende av någon eller något annat för att ta med mig mina saker. Och jag älskar att det inte är konstigt i den här stan. Att pakethållare har tjocka resår istället för fjolliga handtag, att det finns lådor för barn frampå cykeln och att folk cyklar med allt från blomsterkvastar till brädor under armen.

För ett par helger sedan när det var så fint väder bestämde vi spontangrillkväll hos Otto och Wåfflan (även känd som Data-Wigge), men de hade ingen grill. Inga problem, jag monterade ner Piratens, packade i blå ikea-kasse, stuvade benen (grillens) mellan benen (mina) och trampade iväg.

Heck, jag har ju till och med flyttat på cykel. Fast det är mest jobbigt, måste jag erkänna. Men ändå. Det går! (Räkna med tio vändor för litet bohag exkl möblemang men inkl madrasser)

OCH SOM JAG ÄLSKAR ATT DET GÅR.

Så mycket att jag måste kärleks-fin-photoshoppa en bild på mitt senaste lass åt er.