LSM

Paris, eller Saker under huden-Elin som vi kallar henne när hon figurerar i egenskap av en av mina favoritbloggar och inte i egenskap av the love of my life 2007, skriver som alltid bra och just idag ett inlägg om svårigheten att få vara mångsidig i bloggen. Det påminner mig om ett annat inlägg hon skrev som jag aldrig hann reagera på, om blogg-alter egon man skapar åt sig själv.

- Men du är ju en slampa?
- Vad vet du om det?
- Jamen, jag läser ju din blogg.
Eller
- Men du har ju en massa psykiska problem och mår skitdåligt och har en massa ångest. Det är ju liksom genomgående i din blogg.

skrev hon då.

- Förstår du inte att du undergräver din egen position när du skriver om relationer, fyllor och sex, varför visar du inte hur smart du är istället?, säger han.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.

skriver hon nu.

Och jag vet inte om det beror på att jag inte konfronteras med mina bloggläsare utom när jag är i Sverige och på besök i Hemorten (utan att jag fattat hur verkar jag ha typ halva min gymnasieklass som läsare) eller när jag är i Sverige och träffar bekanta som berättar att de läser (typ halva den där kristna rollspelsföreningen som en gång ledde in mig på vägen mot fame and fortune verkar också läsa) – eller om det är så att mina vänner och bekanta som läser bloggen bara inte har samma ifrågasättande syn på självbild, roller och definitioner som Paris vänner och bekanta, vilket jag lätt sätter femhundra spänn på – men jag har aldrig fått någon av de här reaktionerna.

Det är aldrig någon som säger:
– Vad slampig du verkar!
eller:
– Vad mycket ångest du har!
De säger saker som:
– Gud vad bra du är.
eller:
– Du skriver om väldigt olika saker.
eller:
– Din blogg är så ju sjukt mångfacetterad, det är det jag gillar mest med den.
eller så ser de mest lätt generade ut.

Kanske är det för att jag inte positionerar mig som intellektuell på samma sätt som Elin gör. Kanske är det enklare att hantera att bloggen som skriver om knull, fyllor och ångest också skriver om en och annan genusvidrig EU-logotyp eller sitt alternativa liv som god nazist, än vad det är att hantera när konstnärskvinnan och den intellektuella genusrevolutionären också skriver om snus, tuttar och dålig självkänsla. Att den vulgära får lov att bli fin men att den fina inte får bli vulgär.

Eller kanske är det för att hennes har en så tydlig röd tråd, att de olika sidorna ändå tillsammans väver en såpass enhetlig bild, ett personporträtt och en generationsteckning, som inte alls skulle ha samma tyngd utan alla delar som provocerar – medan min blogg fungerar annorlunda, spretar mer, har kortare, mindre genomtänkta inlägg som har mindre gemensamt med varandra. Då är det kanske lättare att acceptera att min spänner över ett större ämnesspektra, eftersom varumärket är mera utsuddat.

Eller kanske är det gammal hederlig feministskräck. Kanske är det enklare för att mig att få uppskattning för att skriva om ligg, fyllor, ångest och destruktivitet som en annan Jack Kerouac, Ulf Lundell, Kafka eller Bukowski, för att jag inte frontar med att jag problematiserar kvinnligheten (fast det alltid sker mellan raderna, mind you) och för att de sylvasst argumenterande inläggen inte haglar lika tätt här som på Saker under huden.

Eller så är det en kombination av alltihop.

Viktigast kanske, att människor faktiskt inte pratar mycket med mig om min blogg ;)