LSM

Vi köpte en tekanna.

Kanske var det då det började, och inte alls den där kvällen när han bjöd ut mig. Jag hade någon idé om att jag var en doer och skulle dra med honom till Ikea en lördag för att kolla in möbler till kontoret. Han ville att jag skulle träffa några av hans vänner på frukost innan. Jag ville vara young rockstar och såg till att vara ute och dansa till fem natten innan nästan bara för att kunna säga det till vännerna – nätverksprospekten, som jag såg det som – när vi sågs klockan tio och jag enbart på grund av min hårda vilja var fräsch som en nyponros.

Sedan tog vi metron ut till Ikea och provsatt hundra soffor och det absolut enda vi kunde enas om att vi båda gillade var en svart tekanna. Den var allt vi kom hem med, och hundra bilder på telefonen och en storslaget rörig plan på konceptuella rum och provokativ mormorsinredning.

Sedan uppstod konflikt på jobbet, Piraten slutade, vi sågs och var fulla och han bjöd ut mig och ni vet ju redan hur det gick den gången, jag sov i hans säng utan att något hände och vaknade fast besluten att inte låtsas som om någonting hade satts igång inuti mig.

När jag var på väg ut såg jag tekannan, som stod i hans hall som en svart symbol för allt som inte var hans jobb längre.

– It’s the teapot of broken dreams, sa någon av oss.
– We should meet up and drink bittersweet tea from it, sa den andra.