Och minst av allt vill jag berätta för honom hur det egentligen känns
Wednesday June 24th 2009, 17:39
Jag kan inte påstå att jag har läst Strindberg. Ja, förutom Giftas eller om det var Giftas II eller någonting annat som handlade om äktenskap och kvinnor och nackdelarna med de tu. En av berättelserna handlar om en sjöman och hans sjömanshustru som väntar därhemma.
Hon bekantar sig med någon feminist och börjar läsa böcker som sätter griller i huvudet på henne, och deras samliv blir aldrig mer som förut.
Hon tycker sig uppvaknad, han tycker henne förvriden.
Lite så känner jag mig när jag läser senaste numret av Bang som handlar om kvinnor och humor. Lite uppvaknad, lite förvriden. Lite uppvaknad mot min vilja. Lite som att något har rubbats i ett samliv.
Piraten är en s.k. rolig kille. Skitrolig är han. Alla tycker att han är rolig. Jag tycker också att han är rolig. Så rolig att jag skrattar även åt de där skämten som får det att sticka till i magen. De där skämten där maktbalansen plötsligt förskjuts, som i Elins text i Bang där hon skriver om ett samtal hon haft med en killkompis, de jämför skrattande erövringar, och han säger till sist att han lugnat ner sig nu och hon säger hon också och han säger att det tror han inte på, hon är fortfarande en slampa som tar den i tre hål. Och det är liksom inte kul längre. Alls. Men man står där och flinar tillbaka för man vill inte vara svag, inte visa att man “inte tål grabbhumor”, inte inte vara en i gänget.
Det här handlar om skämtandet i mitt förhållande.
Jag sade väl till i början, om de där skämten om att suga kuk och skura golv. Vet väl jag att det är s.k. ironi även när det sägs med vanligaste vardagsrösten och att han inte tycker att jag egentligen borde, men det kändes i magen ändå, så jag sade till. Han blev mest arg, tyckte att jag inte hade humor och undrade om jag försökte ändra på hans personlighet. Undrade om jag på allvar trodde att han på allvar menade. Nej, men det kändes ändå, försökte jag. Det gick inte hem. Så jag vande mig. Tänkte inte mer på det. Ha, ha, ha, sade jag kanske ibland, s.k. ironiskt. Eller låtsades tycka roligt.
I början hände det väl också att jag försökte med samma mynt tillbaka, från mitt håll. Men det tyckte förstås inte han var roligt heller. Skratten uteblev och jag tystnade.
Piraten är en s.k. rolig kille. Alla tycker att han är rolig. Jag tycker ibland att han inte är så rolig längre. Det är för att jag inte har någon humor, säger han när vi tittar på brittisk komedi och jag inte skrattar lika mycket som han. Det är också ett skämt, vet jag, fast jag skrattar inte åt det heller. Jag säger kanske ha, ha, ha och försöker att inte känna det som känns i magen.
Amerikansk komedi skrattar jag kanske oftare åt fast det tittar inte Piraten på för det är dålig humor säger han. Otto skrattar jag också åt ganska ofta fast Piraten säger att vi svenskar har dålig humor. Jag tror att det är skämt, fast jag vet aldrig när han skämtar. Egentligen skämtar han ju alltid men om det inte är roligt och det sägs med vardagsrösten är det ju väldigt likt att inte skämta.
Jag är s.k. tråkig. Det har jag alltid sett mig som, men jag vet ju att det inte är sant. Jag vet att jag inte kan sluta fnissa åt mina egna texter eller att jag kan underhålla ett tjejgäng en hel kväll. Fast jag har inget tjejgäng och att vara rolig i text räknas liksom inte. Och så får jag ju jämt höra att jag inte har någon humor. Och efter ett tag börjar man ju tro på sånt där, fastän det “var på skämt”.
Nour El Refai skriver i Bang att
Om kvinnan inte skrattar åt mannen betyder det att hon inte förstår vad som är roligt. Om mannen inte skrattar åt kvinnan betyder det att kvinnan inte är rolig.
Och likt Strindberg önskar jag lite grann att feministerna inte kom med det där uppvaknandet för plötsligt blir det mycket svårare att ha kul ihop.
Att vara rolig i text räknas visst *punkt*
åh mitt hjärta blöder! du kan inte säga att du är tråkig, du är ju fantastiskt rolig! vaddå inte räknas i text? det är det svåraste ju! jag skulle sitta i din publik any day.
sorry for being such a lousy friend, we should get that tjejgäng back on track. x
Va? Men joho, text räknas, annars är ju inte jag heller så kul och jag räknar mig själv som aprolig. Och text räknas och jag tycker att kvinnor är så djävla mycket roligare än män när det kommer till skrivande.
Väldigt fin text i övrigt.
Och jag har träffat dig live och då var du skitkul, det minns jag, trots all alkohol!
Och, men då undrar jag om piraten är en rolig kille eller om det bara är du som “förstår vad som är roligt”? Det där resonemanget är nog mest applicerbart på kändisar. Det finns väl tonvis av vanliga killar som anses tråkiga, fler än tjejer skulle jag påstå. Det är så himla lätt att som Nour formulera små snärtiga fraser som känns sanna, men motsatsen känns ofta lika sann.
För övrigt: Nour är så jävla påfrestande med att hon tror att hon är diskriminerad när folk tycker hon är trist (det vill säga: JAG tycker inte hon är rolig). Allt hon gör har moraliska pekpinnar och är uppfostrande. Det är såklart supertrist för henne att hon är så diskriminerad. Sissela Kyle, Annnika Lantz, Petra Mede, Pia Johansson, Mia och Klara, Ulla Skoog, Susanne Reuter, Carina, o.s.v. är ju alla roligare än henne, så är det.
Men kan du inte bara formulera dig typ “Jag tycker inte om när du skämtar om det” istället för “jag blir ledsen när du säger att jag ska skura golvet”?
Jo, ibland önskar jag med att jag inte hade några feministiska glasögon. Ibland är de så jävla tunga och ibland kan de förstöra bra saker. Men sen kommer jag på mig själv med att jag nog visst vill ha dem. Vi är åtminstone medvetna om humormaktbalansen!
Avslutningsvis, precis som folk sagt ovan, att vara rolig i text är bra mycket svårare än att vara det live. Och jag följer definitivt fler roliga bloggar skrivna av tjejer än av killar.
Jag vet att jag är lite inne i en skrivsvacka nu, men jag vill bara säga, medan jag är salongsberusad och ärlig, att jag älskar er allihopa och jag älskar bloggformatet. Tack, tack, tack, för alla fina ord. <3
eller hur! hur gör man liksom för att inte vara “tråkig” men ändå markera?? fattar inte varför vi fortfarande alltid alltid alltid mäter oss efter deras (killarnas) måttstock. efter vad de tycker är kul respektive tråkigt (etc etc etc), istället för att bara rycka på axlarna och tänka “well, vi tycker väl olika” (även om det klart blir problematiskt när man gör sig rolig på någon annans bekostnad)
förresten, vad tycker du/ni om Mia&Klara? Roliga tjejer?
Superbra text! Och för att tjata, men att vara rolig i text är bland det bästa, svåraste och roligaste så det räknas definitivt!!
Fy fan vilken igenkänningsfaktor! Gentlemannen och jag har haft våra issues och jag kan säga att de flesta handlar om att han inte förstår sig på min humor. Det mesta har obegripligen handlat om att jag ska anpassa mig efter hans humor och inte tvärtom. Fy fan. Även fast jag är en liberal och framgångsrik böna så spyr jag över det faktum att jag ändå är fast i en typ av kvinnofälla.
Kanske är jag på helt fel spår men kan det finnas någon ledtråd i generationsskillnaden? Fanns den ironiska generationen i piratens uppväxt? Kan vi lära oss något av Henrik Schyfert? Jag rekommenderar varmt hans 90-tals show på SVT-play.
Sen måste jag säga: att bli medveten om sitt betende och med andra ord välja och stå för det är ingen synd. “vill du förändra mig” är farligt nära “jag tänker inte lära mig och anpassa mig”.
God natt!
Ställ till en scen. Eller något. Jag vet att det är typiskt kvinnligt men det är kanske det enda som hjälper. Ibland är män helt blinda för hur de beter sig.
Jag måste säga att jag också känner igen mig, de där tråkiga skämten om att man ska gå och laga mat kvinna, blabla. Det är bara att ge igen med samma mynt, men samtidigt visa att man tycker det är tråkigt bara. Onödigt. Det finns roliga saker att skämta om.
Samtidigt har jag väl tur att jag inte har en såndär typiskt “rolig kille”. Han har inte världens skämtsjälvförtroende och det gör det lite enklare.
Fast jag tycker verkligen att det är så, som Nour säger. Ofta. Inte alltid. Det värsta är att jag kan känna så som tjej också. Att jag anpassar mig till detta och tänker att åh jag fattade inte eller nähä, det kanske inte var så kul.
Däremot fattar jag inte Mia & Klara, det ska jag säga. Jag tycker inte att det är så kul.
hear hear! det där är det absolut värsta med att majoriteten av vänkretsen är av hankön. man får ta så jävla mycket dåliga skämt, och när man försöker utöva lite självrespekt och sätta ner foten då och då får man höra att man skapar DÅÅÅÅLIG STÄÄÄÄÄMNING och ba “men ååååh… du ska alltid hålla på. varför kan du inte bara ta ett skämt?”
FÖR ATT DU TRAMPAR PÅ MINA TÅR DIN JÄVLA SOPPROT!
Det här är från någon som inte bara tycker att LSM är rolig i textform utan även har unnesten att ha fått hänga en del med henne AFK.
Du är skitrolig. Det finns få som jag skrattar så mycket åt och med som du. Du har en distinkt, ironisk och svart underbar humor och tvekar aldrig kring att bjuda på dig själv.
Du tar inte saker på för stort allvar, tvärtom, jag vet få som lyckats skämta om saker som andra skulle bli upprörda över som du.
Känns det i magen på fel sätt då är det fan inte roligt. Du har humor, baby. Du är grym.
Jag är med Elin, det spelar inte ens någon roll om saker är “objektivt” fucking roliga, är det någon som blir ledsen eller tar illa vid sig så taggar man ner, om det är någon man bryr sig om. Då är det inte roligt.
Alltså humor var en av de grejer som jag tyckte var mest frustrerande med att vara ihop med en icke-svensk. För man missar nyanser, eller han missar nyanser, och man menar ironi eller han menar ironi, men det kommer liksom inte ut så.
Men alltså, menar inte att han har RÄTT. Bara att det var något jag kämpade med back in the day.
Jag är med Julia. Och jag måste säga, även om det känns knepigt att kritisera någon annans kärlek, att det är jävligt dålig stil om man inte kan tagga ner när den man lever med blir sårad av ens skämt.
Skit i att han säger att du inte har någon humor. Du vet att han har fel och han vet själv att han har fel - det är tvärtom han som måste anpassa sig till sin publik om han vill vara kul - skämtar han och du inte skrattar så är det ju inte roligt, humor är precis som flera andra abstrakta begrepp situationsberoende. Och om du blir ledsen av saker han säger och han inte märker/inte bryr sig om det så underminerar han er relation.
“Nour El Refai skriver i Bang att
Om kvinnan inte skrattar åt mannen betyder det att hon inte förstår vad som är roligt. Om mannen inte skrattar åt kvinnan betyder det att kvinnan inte är rolig.”
SÅ SANT SOM DET ÄR SAGT!
Du är så fruktansvärt jävla bra. Om du är inne i en skrivsvacka vill jag säga känn ingen press för jag vet precis hur den pressen känns, men fy fan vad fantastiskt det är när du skriver.
Jag tycker den där Piraten verkar vara en tråkig typ. Gör slut.
Så himla många bra och kloka kommentarer. Tack så mycket!!!
Det som Nour skriver känns mest polariserande. Om man byter ut ‘mannen’ mot ‘kvinnan’ och ‘kvinnan’ mot ‘mannen’
tycker jag att jag som kille också känner igen mig. Det jag är mest rädd att min humor ska vara (förutom rent dålig) är grabbig.
Angående det här med nedvärderande skämt så tycker jag det är jobbigt även för mig som kille, det är det nog väldigt mänskligt att tycka.(möjligtvis ännu jobbigare om man samtidigt blir nedtryckt i en könsroll).
Har också kört både med ironiskt hahaha och ‘det där var inte roligt’ men det blir ofta obekväm stämning.
Jag har fortfarande svårt att hantera plumpa skämt, jag väljer oftare smidighet än värdighet eftersom det är enklast. Kanske ska tillägga att jag har upplevt fler nedvärderande skämt från killar än från tjejer.
+lägg ner, du har bra humor!
“hon är fortfarande en slampa som tar den i tre hål”
“suga kuk och skura golv”
Som kille måste jag säga att om någon av mina kompisar skämtade på det viset så skulle jag sluta umgås med dem. Dock så har det inte hänt hittills. Jag vet inte vad ni umgås med för folk, men det finns uppenbarligen alternativ för dem som inte gillar sådan “humor”.