LSM

Någon kommenterar det säkert många tänker: att den där Piraten inte verkar gå av för hackor. Men det handlar ju bara om att jag bara skriver om det dåliga.

Jag skriver inte om det fantastiska.

Jag skriver inte om att Piraten är den första person jag är tillsammans med som jag överhuvudtaget vågar fantisera om en framtid med. Jag skriver inte om den Pirat som alltid är så stolt över mig och som lyser upp av att ha mig i varje sällskap, om den Pirat vars vänner kommer till mig och kramar om mig på fyllan och säger att jag är fantastisk, eller den Pirat om vilken mina vänner säger att det alltid skiner igenom hur mycket vi tycker om varandra.

Jag skriver inte om den Pirat jag lägger mig i armarna på varje kväll, hur jag efter tio minuters omfamning vänder ryggen till och blir skedad, och hur han efter ytterligare tio alltid säger “night night baby” och vänder sig om för att jag ska skeda honom.

Jag skriver inte om den Pirat som erkänner att han i hemlighet älskar att jag inte vill ha städhjälp, den Pirat som peppar bort mitt dåliga jobbsjälvförtroende och mina sociala nojor, den Pirat som high-fivar Syntluggen i baren eller villigt kraschar i Najs Freds säng utan nojor eller avundsjukor, den Pirat som dansar naken lika ofta som han för allvarliga jobbtelefonsamtal naken (hela tiden).

Jag skriver inte om den Pirat som kommer hem full och inte kan sluta prata om hur mycket han älskar mig och den Pirat jag saknar med hela kroppen så fort han är bortrest fastän jag uppskattar ensamheten.

Men det är ju honom jag är ihop med, mest av allt.