Fulspegeln och snyggspegeln
Tuesday January 15th 2008, 14:45
När mitt alarm ringer på morgonen snoozar jag två gånger nio minuter tills klockan 08.18, då jag stänger av alarmet och (förhoppningsvis) lyckas sätta mig upp i sängen. Vad ska jag ha på mig idag? suckar trötthjärnan. Fem eller tio minuter passerar i koma. Sedan tar jag mig äntligen upp ur sängen, går och kissar, kommer tillbaka och plockar bland kläderna tills jag hittat något bra. Sen ställer jag mig framför spegeln. Hemmaspegeln är min vän - hemmaspegeln räddar min morgon. Hey good-lookin’, tänker jag och svänger runt lite för att kolla in dagens klädval. Försöker göra något åt håret och lyckas ganska bra. Sminkar mig för att matcha min fantastiska outfit, speglar mig lite till, posar lite, tänker på hur jävla snygg jag skulle vara i helkroppsbild på nån streetspotterblogg och rättar till detaljerna.
Inser att jag är sen.
Borstar tänderna snabbt. Slänger på mig jackan och skorna, springer tillbaka till spegeln för en sista check, byter kanske skor. Cyklar till jobbet, det regnar förmodligen, håret blir stripigt. Inser att jag inte har nån frukost på jobbet. Köper något på vägen. Kommer in typ 09.25, gör kaffe, tar med kaffe och frulle till dattan och morgonsurfar till kanske 10.30.
Oftast ser jag inte min spegelbild igen förrän det är dags för lunch vid ettiden. Jag travar ner för trapporna, går på toaletten och tvättar händerna framför spegeln utanför toabåsen. Dagen ovanför det smutsiga glastaket lägger ett grått filter över hela mig. Ljuset visar alla hudens detaljer av porer och små blodådror i ansiktet. Sminket har kladdats ut lite, ögonen har mörka ringar. Hårrötterna är så råttfärgade att de ser grå ut, och resterna av den där brunröda färgen för länge sedan kontrasterar artificiellt mot dem. Kläderna passar knappt längre och är dessutom lite udda. Figuren plufsig. Jobbspegeln är min fiende.
Skitpårej skitspegel, tänker jag trotsigt, väljer att basera min mentala bild på hemmaspegeln, och undviker på pin kiv att se jobbspegeln i ögonen nästa gång.
Jaaa! Så där har jag det hela tiden! Varje gång jag ser mig på stan (till exempel i ett fönster) så är jag ful. Och hur hann man bli det mellan hemmaspegeln och stan? Det är alltid håret som ramlar ihop och sedan har min klädstil plötsligt blivit det bästa sättet att framhålla de få bristerna på min annars perfekta kropp.
Hur är det möjligt?
Ljussättning, det är all about lampan till spegeln haha. Saknar kollektivets spegel som är en riktig snyggspegel. Spegeln på toaletten på farsans sommarstuga är finfin den med. Men fetast är ändå kusinernas toaspegel, jag ser ut som ett veritabelt muskelberg i den!
Mycket skuggor men ändå bra färgåtergiving är min slutsats. Haha får springa och byta ut glödlampan till spegellampan här hemma. Eller kanske klippa av en decimeter hår och en halvdecimeter skägg så att man faktiskt kan se anletsdragen…
Speglar mig bara i snygg-spegeln hemma. Sedan undviker jag att spegla mig på hela dagen om jag inte uppenbart ser att ljuset är bra och jag kommer se snygg ut. Badrumsbelysningen i nya lägenheten var hemsk, ungefär så som du beskriver belysningen på ditt jobb. Fick min pojkvän att byta lysrör på toaletten så jag skulle se snyggare ut.
Tur att du har en snyggspegel hemma, annars skulle du väl inte gå ut… Jag hade ett trauma i en hytt på HM en gång. Vet inte om de skulle testa olika sorters ljus men plötsligt blev det helt mörkt. Jag köpte inte den klänningen.
Alltså förlåt, men det här är sista gången jag kommer läsa här antagligen (kanske kollar om jag har fått något svar på kommentarerna.). Men jag blir så jäkla upprörd när du först gnäller över samhällets uppbyggnad och hur du minsann ska hjälpa till att förändra den för att samtidigt skriva saker som
“Ljuset visar alla hudens detaljer av porer och små blodådror i ansiktet. Sminket har kladdats ut lite, ögonen har mörka ringar. Hårrötterna är så råttfärgade att de ser grå ut, och resterna av den där brunröda färgen för länge sedan kontrasterar artificiellt mot dem.”
Alltså för fan, varför bryr du dig? Tjejer (och killar) borde bara ge fingret till alla som dömer en efter utseendet. För fan, inget kommer någonsin ändras om sådant här fortsätter att uppfattas som ett problem.
Jag gillar dig även om du har pinsamma utväxter på ditt hår…
Fridens,
Anton
Okej, Anton. Nu är det faktiskt du som är pinsam.
Att förutsätta att jag, bara för att jag uppmärksammar problem i samhället, skulle vara en perfekt människa helt opåverkad av samhällstrukturer är inte bara fräckt utan - för att använda ett av dina uttryck - oinsiktsfullt. Jag har aldrig påstått att jag lever det perfekta livet eller att jag bättre än någon annan klarar att skaka av mig strukturerna. Att jag har utseendeissues är inte ett jävla statement. Det är en konsekvens.
Att jag berättar om dem betyder inte att jag inte inser att det a) är ett skapat problem och att jag b) kan jobba på dem.
Världen är inte svart och vit.
Jag tar gärna en diskussion med dig om vi kan ha den utgångspunkten.
Självklart är det en konsekvens av samhällsstrukturer. Men om du tillochmed vet om konsekvenserna, vad gör du för att effektivt motarbeta dem? Att följa givna normer är inte för mig att förändra.
Som du i punkt A sa så är det ett skapat problem - vilket är sorgligt. Det jag undrar är helt enkelt punkt B. Vad gör du för att förändra på det? Det är väldigt långt ifrån en lösning att titta sig i spegeln och bara se fel. Däremot tycker jag att det är sorgligt att du har sådan problematik.
Jag antar att kontentan i det jag ville få fram var att folk får bli mer radikala och faktiskt på riktigt agera utefter sina övertygelser. Det fungerar inte att driva en seriös blogg om ett ämne om man i verkliga livet inte försöker att frigöra sig från den etablerade strukturen.
Personligen tror jag på att frigörelsen kommer från att göra sina tankar självständiga på ett sådant vis att det inte spelar någon roll om man har en finne eller några utväxter på sitt hår. Att lägga fokus på sin personlighet och lära sig att om inte andra kan uppskatta en utan en massa konstlade utseendekrav så är de inte värda att lägga energi på.
Jag har heller aldrig påstått att du har det perfekta livet eftersom att ett sådant begrepp skulle vara omöjligt att definiera. Hoppas att jag inte har gjort dig förnärmad. Det var inte min mening, men min frustration rann över till klumpiga formuleringar.
/Anton
Jag tror misstaget du gör är att tro att jag “driver en seriös blogg i ett ämne”; jag driver en blogg med en stor portion glimt i ögat som inte håller sig till ett ämne men huvudsakligen kretsar kring mitt sex- och kärleksliv. Ibland tar jag upp andra saker, allt från feminism till skrivande till nörderi till utseendeissues. Var sak har sitt inlägg och jag är inte ute efter att föra en genomtänkt politik; hade jag en agenda skulle jag naturligtvis lägga upp den på ett helt annat och mycket mer retoriskt sätt än den här högst personliga bloggen.
Dessutom tar bloggen naturligtvis inte upp allt som sker i mitt liv; att jag skriver ett inlägg om fulspeglar betyder inte att jag inte går ut och handlar mjölk i mjukisbyxor en bakfyllemorgon och ger blanka fan i hur risig jag ser ut (om det förändrar världen låter jag vara osagt; men det verkar vara något åt det hållet du fiskar efter?).
Det är såklart bara en av alla saker det inte skrivs så mycket om i bloggen; jag har åtminstone inte hittills sett någon anledning att redogöra för hur jag förändrar världen till vardags.
Ja, jag blir lite förnärmad, mest för att du verkar lägga någonslags ansvar på mig att frigöra mig & andra från etablerade strukturer 24/7, vilket jag mig veterligen aldrig har hävdat att jag gör.
Då ber jag om ursäkt. Fortsätt leva ditt liv. Jag ska inte blanda mig i mer. Men det blir ju lätt att lägga sig i när någon bjuder in främlingar till att läsa om dennes privatliv..
Ursäkt godtagen. Du är naturligtvis fortsatt välkommen att kommentera - och jag kommer fortsätta svara.
[…] fulspegeln