LSM

Vissa förespråkar transparens. Andra förespråkar radical honesty.

Jag vågar inte hålla den här bloggen varken så transparent eller ärlig som jag egentligen skulle vilja, och då är jag ändå anonym och slänger ur mig rätt saftiga saker ibland.

Men det är ju uppenbart att det svenska medieklimatet inte kan hantera det. De senaste dagarna har en storm i ett vattenglas blossat upp i Resumé, allas vår favorittidning om svenska reklambranschen som alltid håller lika hög kvalité. Den här stormen har just lett till att Axel Bringéus idag har lämnat sitt jobb som assistant brand manager på Procter & Gamble. Varför?

För att han hade en blogg.

För att han hade en blogg där han med svart humor raljerade över både det ena och det andra.

För att han stod bakom den bloggen med sitt namn och sin person.

Resumé storknar och citerar indignerat ur bloggen:

”Och just nu önskar jag inget annat än att fransk polis, ridande eller ej, ska åka ut till Orlyflygplatsen och slå in skallarna på dessa vidriga franska arbetarkräk som gör så att jag kanske inte kan åka till Frankrike på fredag”.
Inlägget är illustrerat med en bild på en polis som sitter på en häst som stegrar sig över en man som hjälplöst ligger på gatan. Bildtexten lyder: ”Jag vill inte ha någon Saltsjöbadsanda, jag vill ha en blodig och våldsam klasskamp.”

Tänk dig att det vore en stå-upp-komiker som sa det här. Massan skulle vråla av skratt. Och den som mot all förmodan tog det här citatet på allvar borde ha rest lästen av bloggen – men det är ju försent nu, den har nämligen Axel känt sig tvungen att stänga ner.

Den 24 februari skriver han om Ku Klux Klans slogan ”Do you hate niggers? Do you hate jews? Do you have ten dollars?” att den är fruktansvärd men att den säkert mycket effektivt gjorde sitt jobb som ”rekryteringsclaim”.

Min första impuls är att göra mig löjlig över Resumé och skriva något i stil med “gjode de ont? ska ja blåsa?” – min andra impuls är att bli rädd på riktigt för det klimat i vilket ovanstående påstående är oskrivbart. Ännu läskigare blir det när man letar upp den (numera borttagna) bloggen ifråga, och inlägget i sin helhet är:

En hemsk slogan
En slogan som till och med jag får kalla kårar av är den här:
“Do you hate niggers? Do you hate jews? Do you have ten dollars?”
Den användes länge av de här mörkermännen: [bild på KKK]
Även om den är fruktansvärd tror jag säkert att den mycket effektivt gjorde sitt job som rekryteringsclaim där och när det begav sig.

Man ska inte ens behöva den disclaimern för att få skriva att KKK hade bra rekryteringstaktik. Men trots att han lagt in en brasklapp som heter duga (”hemsk slogan”, “kalla kårar”, “fruktansvärd”), väljer Resumé ändå att basunera ut det som antydan om högerextrema åsikter.

När Bringéus dessutom har använt sin yttrandefrihet i bloggen till att berätta vad han tycker om “den vedervärdiga blaskan Resumé” blir det hela än mer obehagligt. Man kan nästan ledas att tro att det handlar om någon slags personlig hämnd.

Oavsett Resumés anledningar har Axel fått sparken och bloggen (som jag bittert ångrar att jag inte läste; den verkar rolig) har stängts ner, som tur är med värdigheten i behåll.

Deep.edition sammanfattade bra både igår och idag:

Just nu har jag inte tid att diskutera det men frågan är: hur tänker sig företagen att behålla de riktigt duktiga, men kontroversiella, om man inte vågar låta dem få plats?

Dagens Media tar sociala medierna (numera ;)) på större allvar:

Dagens Media tycker att det hade varit intressant at ha en principiell diskussion med Procter & Gamble vad man kan och inte kan blogga om. Var gränsen för allvar och humor går men företaget väljer alltså att inte alls kommentera händelsen.

Själv uppmanar jag till stöd för Bringéus – oavsett vad man tycker om hans humor så måste det finnas plats för privatliv även för en biträdande varumärkeschef.