LSM

9 10 x juni à la Jenny/Egon:

• Juni 2000.
  23-åringas år. Jag var femton och alla tonårskåta 23-åriga rollspelsrävar fick den där extra glimten i ögonen. I juni – tror jag att det var – åkte jag på lajv i södra Norrland. Det regnade hela tiden och allas tält var fulla av vatten. Jag fick sova mellan män i någon lada och blev skedad av en 23-årig speleman med stånd. En annan 23-åring delade in världen i kukar (ledare), fittor (omhändertagare) och rövar (efterföljare). Bästisen blev kallad för en liten yxmörderska (offlajv, alltså) av samma person, jag blev mest kallad för fitta (offlajv, alltså). Och så fick jag blickar med glimtar i ögonen och kände mig Poppis för första gången i mitt liv och flörtade med vuxna och sen kände jag mig smutsig och äcklig och någonstans i mitten av veckan storgrät jag i Bästisens knä och sa att allt kändes fel. Men i slutet av veckan hade jag i alla fall skedat mig halvvägs till kär med en grötpojke från Boden som åtminstone inte var 23.

• Juni 2001.
  Jag vet inte om det var juni, men det var den sommaren som jag planerade för tågluff med brorsan, kusinen och Bästisen, tågluffen där jag skulle komma att bli full första gången och spy upp min gomplatta i en polsk toalett, tågluffen där Bästisen åkte mot ett nästan första möte med sina kommande åtta år i Bratislava och tågluffen där jag blev så förbannad på att min bror försökte ta storebrorsansvar när jag och Bästisen ville resa till Bologna utan pappas godkännande att vi lade oss att sova i en annan kupé, där en måttligt obehaglig nigerian friade till Bästisen och ville ta med henne hem.

• Juni 2002.
  Jag var en månad i en liten stad i franska alperna och försökte lära mig språket. Var kär i en socialdemokrat på avstånd, skickade sms och längtade efter svar På Det Viset för första gången i mitt liv. Tittade på graffiti under broarna och önskade att jag var lika cool som de som målade graffiti, eller åtminstone lite mer social utan Bästisens trogna hjälp så att jag hade kunnat skaffa några fler kompisar. Fantiserade om den tjocka mexikanska tjejen bara för att hon såg lesbisk ut; det hängde ett krucifix över min säng hos familjen jag bodde hos och jag tänkte att jag skulle förföra Fernanda under Jesus och hon skulle behöva smyga ut på morgonen.

• Juni 2003.
  Jag gick ut gymnasiet, drack tequila med min svenskalärare och gick hem tidigt för att min pojkvän, socialdemokraten, mådde illa. Dagen efter var den stora festen i den där orten som alla åkte till. Klassfascisten hånglade med klasskommunisten. Allt var allmänt episkt.

• Juni 2004.
  Första Elin, hon med de gröna ögonen, förförde mig med jordgubbar och rödvin och jag var scared shitless. (Mycket verkar hända för första gången i mitt liv i juni.) Sedan flyttade jag från X-köping och såg henne nästan aldrig mer igen.

• Juni 2005.
  Åkte jag till Europride i Oslo med en annan Elin, fick inte hångla en enda gång för jag var för blyg, men fick ett nummer och kindpuss av världens coolaste göteborgstjej, men hon svarade aldrig på mess och tur var väl det för istället åkte jag till någons sommarstuga och blev betuttad i någons vän som ville att jag skulle lyssna på tjugosju minuter långa Yes-sånger som svar på mina frågor om hans uppväxt. Vi knullade så att sommarstugesängarna gnisslade, fast det starkaste minnet från veckan i stugan är en helt annan vän med tårrandigt ansikte.

• Juni 2006.
  Jag gick ut min KY-utbildning och hade min sista lediga tid – den första juli skulle första riktiga jobbet börja i Amsterdam. Syster tog studenten och jag kom med andan i halsen direkt från flyget. Hon var snyggast och coolast i stan och jag pöste av stolthet. Annars obsessade jag över Fargo men tappade honom ett tag för Kapets sneda leende och muskliga överkropp.

• Juni 2007.
  Fargo hade kommit på visit i maj, jag var lika obsessed som någonsin men fick fortfarande inte ligga. I juni var han dock halvt glömd, jag planerade att åka till London med Paris (ja, tredje Elin) men i sviterna av att planen fallerade skickade jag ett mail till henne som sårade mer än jag nånsin velat, sen skickade ett annat mail som sårade någon annan mer än jag nånsin velat. Har haft dåligt samvete för det sedan dess. Vågade prata med personen om det för första gången för typ en månad sedan.

• Juni 2008.
  Dagen innan midsommar var jag på någon slags galleriöppning med gratis sprit, blev riktigt äckligt äggfull, hånglade med någons flickvän och tre amerikaner, varav en spydde på min grannes glastak. Dessutom fylleringde jag Piraten för första gången.

• Juni 2009.
  Nyligen arbetsbefriad och med planer på husbåt. Kom precis hem från Sverige, där jag hjälpt syster att flytta och träffat både socialdemokraten (som numera är bitter piratpartist) och hans nya charmiga flickvän, och Piratens charmiga svenska ex med respektive. Festade med designstudenter, chockade med dancehall-dans-solo på mellanfest, såg Maskinen på Gutekällaren och kom ihåg hur länge sedan det var jag var på konsert där jag bara ville hoppa, hoppa, hoppa, vråla med for the pure fun of it. Tappade rösten, träffade älskade Bästisen och drack te ur Mac-muggar och pratade om livet. Eller lyssnade, för min del.

Nio år, alltså. Fan vad lång tid.

Jag letar efter något i gamla mail till Fargo och måste le åt mig själv:

My planned masturbation party has so far been a lot of computer fixing and very little sexing. But who can reach the peace of mind to masturbate when you had crucial drivers missing? ;)

Det var Berlin för första gången i helgen och jag mötte fortfarande full Pirat med spritandedräkt ur öronen på tågstationen så tidigt att det fortfarande var mörkt och det var långa tågtimmar och fniss och smygtafsande och sömngrus i ögonen och när vi ramlade ut på Hauptbahnhof strålade solen och allt var enormt jämfört med Amsterdam och snygga, så många snygga unga människor jämfört med hemma och barn har dom allihop och förstås så många punkare med hundar och så mycket graffiti och så mycket välorganiserad tyskhet.

Sen var det husesyn hos födelsedagsbarnet vi hälsade på, paniska S-bahn-resor, tysköl i stora stop på flytande anarkistpråm, konsert med fransyska i cykelkjol, födelsedagsfest, återseenden, klubbkväll, finbrunch, parkvandring och mera sol. Och sen var det hem igen i långa tågtimmar.

Så småningom ska jag skriva mer om
– mitt tyska klubbtrauma
– den galna tyskan (obs ej Christine Schürrer obs) som vi hälsade på
– den finaste presenten i världen + mjukglassmjukt kärleksdravel för nu tror jag jag har smält *note the pun*

Den kanske största behållningen av min helg i Tyskland – efter att sova på Fargos arm insvept i trygghetstäcken och välbekantsdofter med öltunga ögonlock – och möjligen, men bara möjligen, efter de mest fantastiska väggmålningar jag någonsin sett – var the american stoner kid som var i Europa för första gången med en fejkad tågluffarbiljett, som med ett euforiskt leende på läpparna stolt pratade om de riskabla tågen han målat eller hur han rökte på på lunchrasten, och som tittade på mig som om jag var det vackraste som hänt hans liv sedan Dackefejden inbördeskriget (vilket i och för sig kan ha berott på att jag var det enda av honkön som inte var sydtyskt och medelålders).

Han var mild som Grumme tvättsåpa, rolig som Linda Rosings blogg och stundtals hög som ett miljonprojektshus; sjutton år med fjuniga skägglockar, lena valpfettskinder, caffelattehud och färgfläckar på jackan.

Han kanske kommer hit imorgon för att måla tågset.

Han får sova i Ottos säng, förutsett att han inte röker inomhus eller pinkar sitt färgrevir i närheten av vårt hus eller kvarter.

I eftermiddag åker jag till en liten håla i Tyskland där Fargo och hans kompis är för någon form av graffiti-konvent. Hehehe. Streetart… känns fräscht. (Feel free to insert “men hördu, rollspelskonvent? Rollspel… känns fräscht?”) Hejdå vardag, blogg och sexkriser – hej Fargo, tysk öl och slackerhelg på familjehotell! Vi ses på söndag kväll. Eller i Fargos blackberry om abstinensen blir för stor.

PS. Bara vän, mina vänner. Inget annat. Efter februari 2008 vill jag aldrig ha Fargo som annat än vän.
PS2. Killen på bilden är inte han som gjort montaget.

Igår skulle jag ut och ta en drink eller två med min nya kompis S, men det slutade med tre och en halv Martinis, fyra öl och en vodka-is. All in all a great night; den började med att jag fick ett facebookmess vid nio av min nya kompis som har haft några hårda veckor på jobbet, och nu ville hon wind down över en drink på en liten rockklubb där hennes kompis vände skivor och Purple Crush från New York skulle spela (de är i Stockholm ikväll, ser jag på deras myspace).

Vi hade girl talks över världens billigaste Martinis och väntade på att klubben långsamt skulle fyllas.

Men långt innan Purple Crush gick på scen behövde min nya kompis gå hem, hon hade varit på shoot och uppe sedan fem. En annan kompis som fortfarande var på jobbet (advertising, you know; min nya kompis berättade om gången hon jobbat trettiosex timmar i sträck) skulle kanske komma förbi senare, och jag ville i vilket fall stanna för att se bandet.

Min nya kompis lämnade en halv martini och ett tag satt jag bara och dinglade med benen och lyssnade på musiken och sippade på mina dubbla drinkar. Naturligtvis tänkte jag: är det fel av mig att njuta av det här? Jag sitter ju och dricker ensam! Det får man inte! När jag varit på toa hade någon tagit min plats vid barbordet, och någon som uppenbarligen var min nya kompis kompis började prata med mig när jag förvirrat hade stannat mitt på dansgolvet.

Vi stod och pratade, mina martinis tog slut och han köpte öl, jag flexade mina fantastiska konversationsskills (han: Var kommer du ifrån? Jag: Sverige. Är du härifrån? – Jag är född i Surinam men uppvuxen i södra Holland. – Jag har hört att folk är lite konstiga i södra Holland.) Sedan skämtade vi om att jag var svensk och reserverad och iskallt krossade hans hjärta och så bitchslappade jag honom i luften. Sedan sade han: Don’t worry about your friend, you’re with me now, sweetheart.

När min andra kompis dröjde messade jag honom och berättade att Mr 2m tall black guy hade sagt just det, och då fick han fart. Sedan var det dags för Purple Crush (där sångerskan inte alls var lika snyggt klädd som på bilderna, eller så är det bara jag som inte är tillräckligt next level för att fatta avantgardistiskt nittiotalsskogsrejvretro) och sedan spelade min nya kompis kompis igen (och jag kan inte hjälpa att jag blir lycklig i hjärtat varje gång jag hör Club Action ute, nigga fuck that shit!) och sedan gick Mr Don’t worry efter lite businesscardsbytande och sedan drack jag mera öl med min andra kompis och sedan dansade vi tills de stängde och sedan åt vi pizza tills pizzastället stängde och sedan stod vi med våra cyklar i korsningen och pratade tills vi insåg att shit, klockan är ju fyra, godnatt, take care, bike safe, sleep tight.

Idag insåg jag när jag tittade på Mr You’re with me now’s visitkort att han känner Fargo.

Världen är liten.

Den förlorade sonen, eller min relativt nyligen återfunna ex-plastbrorsa som jag inte pratat överdrivet mycket med de senaste fem eller tio åren, har ägnat ansenlig tid de senaste dagarna åt att läsa bloggen. Först kände jag närmast panik över det, men efter några dagar har jag landat och trivs ganska bra med det; det är något fint, ändå, över att släppa på allt och känna hur någon kryper in under skinnet på en även om man kanske inte ville eller vågade från början. Det känns vackert på något vis och vi närmar oss varandra i jättelånga facebookmail om livet och bloggen *insert skämt om att det skulle vara samma sak för mig*.

Dock blev han lite besviken när han aldrig hittade the juicy details om Negersnoppen aka Mad skillz aka Långskånken som står med i persongalleriet. Och det var inte så konstigt; det är inte så många inlägg som handlar om honom. Jag har liksom sparat på den karamellen.

Tills nu.

Det hela är en ganska lustig historia, som dock får delas upp i två inlägg på grund av längden. Av respekt för honom, och också för att det är namnet som egentligen känns mest han, väljer jag att skriva Långskånken från och med nu.

Vi träffades på en spelning i april för två år sen. Hans spelning. Fargo hade sagt åt mig att gå dit för det var några grymma undergroundrappare från Amerikat och jag gick dit med en amerikanska jag träffat på en kontaktannons i en tidning och hennes kompis som dejtade någon på 180 [känd reklambyrå] (gotta hate myself för att jag låter det bli hela hennes identitet). Tyvärr var akten som Fargo rekommenderat inställd, men två andra killar från Staterna var där och körde sin grej. En var lång som en fura och hade någon form av flat top-afro, om jag fattat det begreppet rätt. En var kort och fullständigt täckt med tatueringar och hade tuppkam och såg inte alls ut som en rappare. De gjorde paus mitt i gigget. Då ville amerikanskan och 180-tjejen gå hem. Jag stannade. Men jag avskyr att gå ensam på gig. Efteråt hade jag liksom inget annat val än att prata lite med rapparna, tyckte jag.

De var trevliga. Sedan gick jag. Tyvärr hade sista vagnen hem gått och det här var ute i hooden (eh, typ där jag först bodde när jag flyttade hit) eftersom det var så jävla underground, så jag hade liksom inget annat val än att gå tillbaka till klubben, där folk höll på att tömma stället. Jag snackade ihop mig med några squatters/punkare om att dela en taxi in till stan. De skulle till De Diepte, en ökänd liten punkrockklubb i stan. Rapparna var också påväg, och det blev bestämt att vi skulle ses på Diepte. Jag tänkte att vafan och hakade.

Den kvällen var första gången – men inte sista – i mitt liv som någon erbjöd mig kokain helt up front och inte bara en utan två gånger. Det var skytteltrafik till toaletten, och över den höga rockmusiken skrek en söt engelska som just återvände:
– D’you do coke at all?
Jag blev ställd men fann mig blixtsnabbt tillrätta.
– I’m from Sweden! skrek jag medan jag ursäktande skakade på huvudet, och hon skrattade.
– Of course! You guys!
Tio minuter senare frågade den äldsta slask-squattern:
– You want a line of cocaine?
(Väldigt generöst av dem, med tanke på att vi inte ens kände varandra, men såna är dom, partyfolket och punkarna och holländarna).

Sedan kom rapparna som bara rökte weed, och lagliga droger är ju inga droger så det kände jag mig mycket mer bekväm med. Jag pratade med den långe. Senare gick vi på efterfest hemma hos den kortes brorsa som bodde i stan, kollade på holländska callgirl-annonser på teve, lyssnade på musik som inte var hiphop (”Can we never listen to anything but rap and hip-hop?” frustade den korte rapparen. “I’m so fucking tired of rap and hip-hop!”) och pojkarna rökte och rökte och rökte och jag var sjukt uttråkad.

Vid fyra gick jag.

Långskånken ville prompt walk me home, och promenaden tog fyrtiofem minuter och sedan blev vi sittande i mitt vardagsrum med en kopp te och pratade om allt från hans potatissalladkropp till våra favoritteckensnitt till Fargos klädmärke tills det grydde.

To be continued…

(En miljon poäng till den som fattar min anala prettoreferensrubrik.) Jag har så mycket att skriva efter två dagars bloggpaus men jag kan inte skriva om allt på samma gång, kan inte få in både brorskramande och syntsex, världsherravälde och gamla one-nights, bitterfittor, statsministrar och framtidsvisioner, flyghjältar och bästisar. Så jag tar en sak i taget.

Efter releasefesten i Göteborg blev det bakfull middag med lilla mamma hemma i Småstaden (där jag eventuellt gjorde mitt livs första freudianska klädinköp, but that’s for me to know and you to find out) och dagen efter det uppe med tuppen för att ta tåget till Bästisen i Uppsala. På tåget satt jag och log och kände mig fri.

Jag vet inte hur det hände, men det här med Paris, det var som att trycka på en knapp.

Eller kanske inte som att trycka på en knapp.

Mer som att inte riktigt förstå hur en relation på avstånd har förändrats förrän man plötsligt ses och allting faller på plats, på sin nya plats, på en plats man inte fattat förrän nu att det kanske hintat mot ett tag. Jag tar inte tillbaka ett enda ord jag någonsin sagt om henne och jag menar fortfarande mitt “yours 4-evah” som jag skrev på grattiskortet till boksläppet, men inte på det sättet: peppar peppar ta i ett helt jävla sågverk, men det känns som att jag kommit över henne.

Samma sak med Fargo. Jag vet att jag var väldigt kryptisk medan han var här – eftersom jag inte fick lov att skriva någonting – men summan av kardemumman kändes det ungefär som att göra slut fast vi aldrig varit ihop, för att jag någonstans varit lite grann ihop med honom på insidan. Hållt lite fritt i hjärtat utifall att liksom (Paris var den enda som någonsin konkurrerade ut honom). Och det var jag tvungen att döda när jag insåg att det faktiskt var så det varit och att han aldrig tänkt på det på det sättet. Det gjorde ont – men det var skönt.

Och så sitter jag på tåget till Uppsala, och känner hur jag inte håller platser i hjärtat längre. Hur hoppet om och längtan efter de två som jag hoppats på och längtat efter så länge har lämnat mig. Och det känns jävligt… tomt och fint.

Som en heliumballong lyfter jag mot tågtaket: Hej du den fria kärleken, jag e game nu.

När jag var sexton år sa min dåvarande pojkvän från Norrland till mig att jag kanske bara var ledsen för att jag var trött när jag spydde ut mitt livs olyckor över honom på icq. Han brukade bli deppig när han var utmattad, sa han. Jag blev fly förbannad. Reducerade han mina kval till sömnbrist?!

Åratal senare vet jag att han har rätt. Känslorna kommer med tröttheten, det är ofelbart – men de beror inte på den, det är min gard som sjunker lågt nog för att släppa igenom dem.

När jag var sjutton år sa min dåvarande pojkvän från Uppland till mig att det skulle bli så spännande att se hur jag var om ett år när vi pratade framtidsplaner på icq. Han hade utvecklats så mycket första året efter gymnasiet, sa han. Jag blev fly förbannad. Påstod han att han var mer utvecklad än mig? Att jag inte var klar med mig själv?!

Åratal senare vet jag att han har rätt. Blir vi någonsin klara? Är det inte alltid spännande att se hur man är om ett år? Är inte det det fina i den här kråksången till liv?

Oändligt annorlunda från mitt färdiga sjuttonårsjag och trött bortom förstånd sitter jag strax efter klockan sju på morgonen på Indira Gandhi International Airport och torkar diskret tårarna som envisas med att stiga i ögonen. Det är söndag i Indien, jag ska åka hem, jag har bara sovit i små portioner hela natten.

Jag lyssnar på Paris blandskiva med svampeffekten, Robyn – With every heartbeart.

Maybe we could make it all right
We could make it better sometime
Maybe we could make it happen baby
We could keep trying
but things will never change
So I don’t look back
Still I’m dying with every step I take

Jag har tänkt mycket på Paris i Indien. När man reser långt behöver man ibland sina ankare till verkligheten, när man sitter i timtal på en skumpig buss behöver man zone out on something. Först tänkte jag en del på Kalufsen – mitt lilla vackra vardagsnöje (ingen förminskning intended). Men vardagsnöjen kan bara tänkas på so many times och efter några dagar var han försvunnen. Paris fanns kvar. Som alltid.

Jag minns en av de första gångerna jag träffade Syntluggen, och han berättade att han brukade skriva sånger om hjärta och smärta. Det fanns egentligen bara tre teman, sa han. Jag älskar dig och jag vill ha dig. Jag älskar dig och jag vill ha dig tillbaka. Jag älskar dig inte längre. Det är länge sedan mitt liv kunde delas upp i de tre temana. De senaste åren har det funnits tre andra. Jag vill ha dig men kan inte få dig. Jag vill ha dig men har accepterat att jag inte kan få dig nu. Jag vill inte ha dig på det sättet längre.

Paris fanns kvar i huvudet. Som alltid. Hon har funnits där rätt länge nu, och en del av mig undrar om jag borde bli orolig. Göra något åt det. Inte halka ner i något slags Fargo-scenario där jag sitter och gråter med chokladglass två år för sent – där jag inser att mitt tema nummer två måste övergå i tema nummer tre för det går inte att vara sjömanshustru på standby åt människor; inte i verkligheten, inte i praktiken, inte i det riktiga livet, inte utan slutdatum.

Så minns jag vad Schatje sa om Fargo då när jag först blev kär mot allt förstånd och mot min vilja. Don’t fight it. Just let go. Embrace. (Vilket för övrigt knarkpappa Ritardo också sa när jag skämdes över gråten på min svamptripp). Det här med att låta gå alltså. Jag har en sådan bergfast övertro på jagets makt över verkligheten. Jag kan liksom inte med det där fatalistiska, att acceptera, att låta gå, att ge upp kontrollen. Om man ger livet makt över jaget, hur ska det då gå? Fiddy säger If I can’t do it, homie it can’t be done och jag säger DUDE spot on, anti-fatalist 4 life, det är ju mitt liv – hur sluta vilja styra det?

Och samtidigt – hur sluta vilja ha det man inte fått? Det närmaste jag kommit att få Paris *insert “get some”-skämt här* är våren tvåtusensju när jag levde i tron att det verkligen bara var en tidsfråga. Det var det inte – tid var bara en variabel i en mycket komplicerad fråga – men hur sluta hoppas på rätt svar när frågan inte slutar ställa sig själv? I ett av de senaste mailen till Paris innan resan kommer mot allt förnuft någon slags beskrivning av hur jag ibland bara känner MEN VI GIFTER OSS, jag svamlar om Las Vegas-resor och gräddtårteklänningar i neon-kapell på fyllan, och hon är en drömmare också och svarar alltså DARLING, du känner väl till min dramaqueenådra och fatta hur grymt om du friat till mig på Alla hjärtans och vi bara drog iväg och gifte oss i smyg? (fattar du vilka fantastiska blogginlägg det hade blivit av det hela??).

Jag minns våren tvåtusenfem när en av mina närmaste just blivit ihop med mitt love interest of the day och skrev hjärtskärande låtar om nya kärleken, och jag tänkte att jag önskar att någon som hon skrev så om mig – och så kommer Paris bloggbok. Hur sluta hoppas? Hur sluta tänka we could make it better sometime, hur sluta se sig över axeln? Hur låta gå av något som är en nåd att få och ett brott att låta gå?

Jag tror det finns ett svar. Jag tänkte mycket på Paris i Indien, och jag tror jag kom fram till ett svar. Det handlar inte om att let go of her – det handlar om att let go of planen. Makten. Kontrollen. Rycka på axlarna.

Bli fatalist.

I ett annat mail till henne som egentligen handlade om Kalufsen skrev jag fuck planer på människor alltså, jag orkar inte och Nya planen: ingen plan. Fuck making plans. Kanske är det till sist dags att applicera det även på min gudinna. Att hoppas att Indien väckt ett sovande inshallah inom mig, säga och acceptera att que sera, sera – och kanske ännu viktigare, que ne sera pas, ne sera pas;
sera plus, sera plus;
sera jamais,
sera jamais.

Jag läser Saker unden huden och undrar när vi ska få pris i korslänkande tänker att jag kanske inte skulle skriva så mycket om sex. Jag kanske skulle hålla käften lite mer. Jag kanske skulle tänka lite mer på att det finns en anledning att människor som Fargo imorse säger till mig att there’s only one way you’d get in trouble and that’s your goddamn gossiping. Och sen ser jag en inkommande länk från Akuhujan och tänker att jag kanske visst ska fortsätta skriva om sex. Jag kanske någonstans gör någonting jävligt viktigt i att inte skräda på orden. Det kanske finns ett värde i att den sortens berättelser som brukar stanna över tekoppen med bästa vännen också får en plats i (den privata) offentligheten.

Men det kanske också finns ett sätt att fortsätta göra det utan att lämna ut andra så ofta som jag faktiskt gör.

Igår var en märklig dag. För lite sömn och emotionell stress (både lovelife- och jobbrelaterat) ledde till ett tillstånd där jag var bräcklig nog att gråta om någon petade på mig. Hur som haver lyckades jag ändå ta mig samman tillräckligt för att varken somna eller bryta ihop på jobbet, och när jag utmattad kom hem med nyinköpt chokladglass möttes jag av ett handskrivet kuvert till mig, med okänd handstil*. Det var från Paris. Det var två blandskivor och ett A4 tätskriven kärlek, tänkt att komma fram till alla hjärtans nästa vecka men nästan spökligt vältajmat i sin förtidighet.

Jag sjönk ner på en stol vid köksbordet och medan jag läste steg tårarna i mina ögon.
- Åh, jag fick ett brev och det är så fint att jag måste gråta, sa jag till Otto som satt med sin pasta i soffan och tittade på Law & Order som vanligt.
- Svampeffekt! sa Otto. Brevet har en svampeffekt på dig. Åh vilket bra nytt ord.

Det blev inget gråtrunkande, men väl någon timmas koncentrerat bölande till blandskivor på högsta volym och chokladglass i sängen. Jag behöver tänka om angående den här karln. Jag behöver jag göra mig fri från något som har hållt mig fast i två år.

Detta grät jag högljutt över, men som tur var hade jag musiken på ännu högre.

Sedan kände jag att någon mutta får det vara, och messade Grabbarna Grus, en fantastisk duo av vänner som är bland de första jag lärde känna här i landet och som redan tidigare under kvällen ringt och velat ha med mig ut. De var på en skabbig bar just runt hörnet och jag torkade bort det utrunna sminket, sulade på det blodröda läppstiftet, drog på skabbleopardstrumpbyxorna och en svart t-shirt-klänning och var ute ur huset på två röda. Möttes av kärlek och öl och blonda Grabben Grus som sa att han ville ha en rockbrud med Tourettes, kände jag några please send them his way, och mörka Grabben Grus som börjar se ut som Robert Wells med långa håret nu och mera öl och mera kärlek. Och sedan gick vi vidare några kvarter till stans skabbigaste pinsammaste pseudogoth-klubb och alternativ-hak där de långhåriga hårdrockarna trängs med technodreadsen som stöter på gothlolitorna i korsett som dansar vildast av alla till Rammstein, Marilyn Manson och NIN och the occasional rave/indie/synth/rock/pop song (schizofrenare musikutbud på en s k gothklubb har jag aldrig hört… fast jag har inte varit på så många heller).

Jag kunde inte titta mig mätt på alla påminnelser om mig själv när jag var 17 och önskade att jag haft ett ställe som det då, och jag tokdansade till världens längsta remix av Master of Puppets och tänkte på tennfigurer och tonårssomrar i Småland och brorsans röst över James Hetfields; “mäster, mäster, var e skon som jag vart efter” och jag drack äckligaste ölen och kramades med Grabbarna Grus och när klockan var tre åt vi fylle-pommes och jag ringde Fargo och när Grabbarna Grus vinkade hejdå var jag påväg till efterfest i vardagsrummet med Jack Daniels och cola och “this is gonna go on fucking youtube!”-filmande av mig när jag berättade om manteltricket på lajv (hur du får brudar genom en bra mantel, lesson one in live roleplaying) eller konstaterade att “Seventeen, that’s the age of consent in Illinois? Dude, put that at 15 so they have a few years of experience before I get at them!”

Jag hade aldrig kunnat tro fyra timmar tidigare att jag skulle ha så genuint trevligt och känna mig så lycklig. Men ibland behöver man kanske både gråta, kramas, fuldansa med gother och youtubefilmas på en och samma kväll för att landa där.

* Paris fantastiska handstil är ett kapitel för sig som vi kan ta i ett helt annat inlägg.

Kris Kristofferson - From the Bottle to the Bottom. Och nu respekterar jag skiten ur folks jävla integritet och håller käften. (Obs, låten är icke att tolkas bokstavligt - jag har nittionio problem men flaskan är inte ett.)

På plussidan i livet kan nämnas att jag för första gången testat torrschampoo idag och det verkar funka. Peppar peppar.

Det är mycket som snurrar just nu.

- Okej, jag skriver väl inget då, suckade jag igår kväll med huvudet på Fargos bröst.
- Det pallar du inte.
- Det kan jag visst.
- Nej det är som ett tvång, du måste göra det. Du kan inte låta bli.
- Nej det är lugnt. Jag skriver inget.
- Eller hur.
- Men jag lovar.
- Eller hur.
- Men jag kan om jag vill.
- Eller hur.
- Jamen om man ber mig tillräckligt många gånger att jag ska hålla käften så fattar jag.
- Eller hur.

Eller hur.

Integritet is like sooo 2007.

Det behöver väl knappt nämnas att jag hade arrangerat ett litet facebookevent för min egen hastiga appearance i Sveriges kungliga hufvudstad. Ack den nya tekniken och hur den förenklar mötet mellan människorna! Internet, me love you long time. Det blev en brokig men fantastisk liten skara som dök upp – faktiskt alla som svarat attending utom en, och så några bonus – och i egenskap av den gemensamma nämnaren kände jag mig mest av allt som ett stort och lyckligt födelsedagsbarn. Gotta love being the center of attention.

Det var också fantastiskt att sitta och dricka öl i ett sällskap där majoriteten lyssnar intresserat och skrattar när jag berättar blogg-anekdoter om hur jag stalkar mina fans (also known as readers to most people)**, upprört konfronterar mig med vad jag egentligen rådde Cama att göra i det där första bulleninlägget eller berättar hur mycket de också gillar College Callgirl.

Men när jag försökte bräda med att jag faktiskt varit på en arbetsintervju där 2Girls1Cup nämndes – och jag skrattade igenkännande – möttes jag av oförstående blickar.

Det kanske var lika bra.

Utekvällen slutade i mat-och-sov-efterfest och myspysskedande i en bäddsoffa med ett riktigt högvattenmärke från förr; en upplyst göteborgsk charmör som tagen ur en brylkrämsreklam från sextiotalet (åtminstone på sin fb-bild) och den av mina vänner som både övningskörde och fick skabb först av alla jag kände. En gång för hundra år sedan var Högvattenmärket kär i mig but I blew it, och då menar jag både ”blew” och ”it” figurativt.

Annars var Stockholm som det brukar: fyllt av snygga människor och skräckinjagande dialekter och storstadsaktigt tunnelbaneåkande och intressant men uttröttande jävla skitjobbig shopping. Och snö, mot all förmodan. Vinterns första för mig. Fucking score på det.

När jag skriver det här är klockan kvart över tre tisdag eftermiddag och jag är utan internet på väg till flyget som ska ta mig hem till en väntande Fargo. Jag är både nervös, pepp och jätteglad, som vanligt i framtiden eller åtminstone den närmast kommande veckan.

Men hur det blir (blev) att träffa Fargo får ni veta lite senare – var sak har sin tid.

* Stockholm är ju by default ”mina drömmars stad”, även om den inte nödvändigtvis är mina drömmars stad.
** Jag såg min sporadiske läsare Simon på tunnelbanan. Han såg inte mig. Han vet förhoppningsvis inte ens hur jag ser ut. Det är power.

Inatt drömde jag att Mustaschen skickade ett facebookmail och bad om ursäkt för sitt beteende “men här har du en rolig länk du skulle gilla”.

Syntluggen igår, Muschen idag, what’s next liksom? Gruppterapi med Mytomanflatan? Paris och Fargo gifter sig?

Åh gud.

Åh nej.

Vilken fruktansvärt jobbig tanke. Om dom skulle bli kära skulle jag flytta så långt bort att ingen nånsin kunde hitta mig och sluta svara på email och begrava mina känslor i arbete, alkohol och tillfälligt sex med skitcoola personer mycket coolare än dom båda två tillsammans! Det skulle ta ungefär två år innan jag kunde umgås med någon av dem igen. Sedan skulle jag bli den bittra granntanten som är snäll mot deras barn och sitter med på deras trevliga söndagsmiddagar och i hemlighet gnisslar tänder av missunnsamhet och olycka medan jag spionerar på deras gullpussar bakom köksgardinen.

Tur att sannolikheten inte är så stor.

Shit is hitting the fucking fan, vänner. Februari står för dörren.

Den här veckan behöver jag bestämma mig för om jag ska ta ett lockande erbjudande eller inte. På fredag åker jag till Stockholm, måndag-tisdag är jag i Karlskrona fo bizniz, och tisdag kväll kommer jag hem till en förhoppningsvis glad & kåt Fargo i min lägenhet. Fargo stannar till följande måndag, vilket rimligtvis betyder en hel vecka av ingen sömn, ständig bakfylla och värk i skratt- och liggmusklerna. När han åkt är det tre dagar tills jag åker till Indien (!) på tio dagar, har en underbar semester, och är tillbaka den tjugofemte.

Februari innan den tjugofemte är alltså tre dagar effektiv tid.

Det betyder att jag måste vara sjukt effektiv i förebyggande syfte. Högarna med saker jag måste göra innan den tjugofemte februari växer för varje minut. No more timslånga sessioner av facebookmailande! Här ska planeras framtid & redas ut, avverkas & undangöras.

Det gör också att jag står inför ett skönt logistik-problem på liggsidan, lite som den där gången Mustaschen skulle dra till Staterna (och jag glatt drog över honom samma dag som jag skrev inlägget). OCD-sidan av mig skriker nämligen MÅSTE LIGGA MED KALUFSEN INNAN DET ÄR FÖR SENT! Så långt framåt som till slutet av februari kan ju ingen vettig människa tänka — that means now or never. Ska jag nånsin mer ligga med Lejonhjärta får det bli ikväll.

Vi får väl se hur det blir med den saken, jag kanske inte ens har tid och han kanske inte svarar när jag ringer eller har annat för sig eller så är jag fast på jobbet hela kvällen.

Men jag peppar.

Peppar.

Tar i trä.

Fargo kommer och hälsar på femte till elfte februari.

Årets bästa ligg. Människor i all ära - herregud, känslor i all ära - men rent sexuellt har jag själv varit bäste dräng i år. Eller vad säger jag, min OhMiBod har varit bäste dräng (och inte för att jag egentligen använder musikfunktionen). Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den har revolutionerat mitt sexliv; det är mer, det är oftare, det är roligare, det är trendigt, nyskapande och kreativt ;) Jag har lärt mig en massa om mig själv som jag knappt kan bärga mig att pröva på de hägrande kvinnorna out there.

Årets sämsta ligg. Det finns en uppsjö att välja mellan, men vinnaren är Näsblodet, den enda person jag någonsin har ljugit om i bloggen. Jag ville skydda hans integritet och ändrade vitala detaljer som plats och tid, men det här är historien om honom. Näsblodet vinner Årets sämsta inte på grund av teknisk oskicklighet eller egentligen sig själv i någon bemärkelse - han är det sämsta ligget för att jag inte ville ligga med honom, men tänkte att har man sagt A får man väl säga B och har man sagt B också får man nog ta och rabbla hela alfabetet.

Årets crush. Jag är inte på humör för att älta, men visst kniper Paris posten som årets crush utan konkurrens (vilket jag redan avslöjat i persongalleriet). Jag skulle kunna dröja länge på den här punkten men vafan, just google it ;)

Årets diss. Även här finns några att välja på och det är inte helt lätt att kora en vinnare (Mustaschen var en lågoddsare), men när jag tänker efter blir det Paris som med oddsen emot sig tar hem även denna. I vårrusig kåthet & kanske något annat också bestämde vi en weekendresa till London i somras, och sedan går hon och blir kär i någon annan och vi börjar bråka och hon bangar slutgiltigt bara några dagar innan själva resan. Som tur var fick jag utan varsel tag på en ny, platonisk!, reskamrat och roade mig kungligt (spydde i en rännsten som jag hört att man gör en L’Angleterre etc). Nu vet jag ju att jag ger Paris vatten på någon slags skuldkänslokvarn när jag tar upp det här, men dåligt samvete ska hon då rakt inte ha, jag ser på det med glimten i ögat. Livet är hårt mot de hårda - att jag blev dissad är mitt problem och ger man sig in i leken får man leken tåla.

Årets uppföljare. Fargo personifierar våren 2006 för mig, och ett år senare var siktet snarare inställt på svenska västkusten än på den amerikanska mellanvästern - men så kom han som ett yrväder i april fast det var maj och hälsade på i en vecka och jag hade mitt livs första semesterromans. Sedan åkte han lika hastigt som han kommit och jag ställde tillbaka siktet. (Förresten kommer han och hälsar på i februari igen - can’t wait.)

Årets löneförhöjning. För liten.

Årets kalkon. Byrån pitchade* för en stor elektronikkund - vi jobbade dag och natt från februari till maj och presenterade den sämsta jävla skiten nånsin. Känslan av att offra sitt sociala liv, sin mentala hälsa och sitt fysiska välbefinnande för en futuristisk dam i kroppsstrumpa som presenterade diagram i en bubbla i rymden är svår att beskriva. Och ja, det är nog bara i reklam man kan arbeta dag och natt med nåt sånt.

Årets teveserie. Nollsju är året jag skaffade extern hårddisk och alltså kunde börja kolla teveserier på allvar (vem kollar på teve nuförtiden liksom?). Jag har tittat på The L Word, Weeds, The IT Crowd, Californication, Flight of the Conchords, Upp till kamp, Desperate Housewives, Battlestar Galactica och Big Love - och vinnaren blir Flight of the Conchords för humorn, nörd/misfit-faktorn, musikalinslagen och den sköna nyzeeländskan. Tanka! (torrent)

Årets skiva. M.I.As Kala, Kanyes Graduation och Adam Tenstas It’s a Tensta thing delar utmärkelsen. Ken Rings Äntligen hemma får hedersomnämnande för sin nakenhet.

Årets blogg. Jag har lagt till mycket i min bloggroll det här året - *Festa mysa maila!*, Brudens blogg om brudar, Den där Jenny, I’m ugly but I’ve got a blog m fl, men ingen för mig ny blogg under 2007 är bättre än Confessions of a College Callgirl. Hon kan skriva, goddammit. Och hon skriver ur en religious-fundamentalist-gone-hooker’s perspektiv.

* Att pitcha = att tävla om att vinna en kund eller ett konto till sin byrå.

Igår hade jag trevligt ute med min nya kompis A - båda överens om att försöka ha roligt utan att supa oss redlösa - men sen när vi slöt upp med alla andra så pratade jag bara om kukar, trots att alkoholkonsumtionen var på en alldeles rimlig nivå. Way to make an impression. (För övrigt är kukstorlekar en av väldigt få detaljer jag nästan aldrig skriver om någon i bloggen. Det är kanske därför min roman handlar väldigt mycket om peniskomplex. Jo jag vet, jag är rätt person att skriva en sån bok…)

Idag ska jag till doktorn och sen ska jag kanske julhandla lite och sen ska jag gå på en inflyttningsfest och på Muschens avskedsfest. Current status på vår icke-relation avhandlades som vanligt i skyttelmail med Fargo:

- I’m being ditched by the stache I think. Wehey. He can go fuck himself and smoke some more pot instead of fucking me. I’m sure that’s a lot better. Not. ‘Tard.
- Ditched by the stache? Who cares, I say you win. I thought he was coming back to the US anyway, no?
- Yeah, going back Wednesday, I just wanted to get maximum sexy times out of it before he left, gotta stick to the good ones when you’re normally drowning in a sea of bad sex. [blah blah] I’m invited (by someone else) to his goodbye party Sat - maybe I’ll hit it a last time just for the sake of it, maybe not. Not in the mood for begging anyway.
- I see what you mean and in light of the circumstances, I’d really suggest you skip the party unless he invites you himself.
- Oh but I was invited by this friend/creative partner of his who’s also leaving and they’re having the party together, and this guy is really nice so I’d go to his party anyway.