LSM

Två år efter det här inlägget fyller jag fortfarande utkastmappen med mail som – som tur är – aldrig hittar till sin mottagare.

Jag skulle fortsätta skriva på ett mail jag började på tidigare idag och frestades att kika igenom mina oskickade. Tack gud för att jag har vett att inte alltid trycka på send. Det här kom aldrig till Kalufsen efter syttene maj-ligget:

Hej tjena hej läget bakis osv.

Här kommer ett till sånt där mail du kommer tycka är pinsamt att få och låtsas att det inte har hänt ;D

Ville bara be om ursäkt för att jag råkade pussas med någon mitt framför näsan på dig igår, det kändes väldigt barnsligt i efterhand och var verkligen inte meningen att göra precis framför dig. Missförstå mig rätt, jag vet absolut att det inte är något som helst mellan oss längre (om inte annat gjorde ignorerandet av det där mailet det ganska klart, hehehe) men jag brukar generellt försöka respektera folk jag haft någon form history med på den fronten.

Så sorry.

I nästa vecka fyller jag år. Utöver “vanliga” vänner och bekanta har jag bjudit in Syntluggen, Kalufsen och Straighta tjejen till drinks and debauchery. Och såklart Schatje, och såklart såklart Piraten.

Men när det är ens egen fest måste det vara okej att ha legat med fem av gästerna.

Fem går ju faktiskt att räkna på ena handens fingrar.

Sjukt fint besök från Sverige av den där sorten som värmer i hjärtat, två grymma fester med roliga människor (jag hade till och med för kul för att hinna med att vara övertrevlig mot Kalufsen), fantastiska fyllor som inte spårade ur – håller jag på att bättra mig? peppar peppar, vitterväder när solen blandades med domedagsåska, glitter i kanalerna, och någons hand i min.

Och om några timmar åker jag till Island och lämnar föräldrafritt här på bloggen.

Ser på fejjan att Kalufsen förmodligen ska till samma fest som jag ska eller inte ska till kväll. Det ska han alltid om jag funderar på något dit “kreativa” människor ska. “Creative people”, det ständiga nyckelordet för att byrå-, konst- och klubbvärlden ska mötas. (Och gud vad det låter både mer analt och mer vinnarlivsaktigt än vad det är.)

Jag ser nästan lite fram emot att springa på honom.

Kalufsen som alltid blir lätt besvärad nuförtiden, och alltid låtsas se mig lite senare än vad han rimligtvis gjort. Kalufsen som bara tar initiativet att prata med mig när absolut ingen annan han känner är i närheten. Kalufsen som är svalt leende och perfekt svenskt superfashionklädd med precis rätt avslappnade touch.

Ja, det vore lite roligt faktiskt. Att symboliskt gå fram och säga nämen heeeeej alldeles för glatt och alldeles för hjärtligt, som om jag menade det gud förbjude, kramas och prata om inget i fem minuter. Veta hur han kommer svettas. Tänka på allt det där som han inte verkar kunna hantera: Den där gången jag skickade det där mailet som aldrig fick nåt svar. Gången jag skyperingde av misstag mitt i natten. Gången jag jättefull tafsade och pussade på en annan kreeeeativ fäshönsvensk mitt framför ögonen på honom. Gången han gick hem med en annan kreativ fäshönsvensk framför ögonen på mig.

Missförstå mig rätt, jag respekterar absolut att han inte har något som helst sexuellt eller amoröst intresse för mig längre. Det får han såklart lov att inte ha. Vi behöver såklart inte vara “kompisar” heller. Men den här nervösa stelheten… Gud vad jag känner mig above det med honom. Som jag sagt förut: mer artighet efter sex ffs.

Och är det inte fint när man kan hämnas på någon genom genuin trevlighet? >:D

kanske man borde fundera över hur mycket tid man egentligen spenderar framför datorn. Inatt drömde jag med ett crisp clear gmail på näthinnan att jag fick svar från Kalufsen (som jag mailade på facebook och inte gmailen, men det var ju en dröm).

Re: En öl och ett ligg.
Ja.

Jag svarade med “Men what about whatsherface?” och i samma ögonblick vaknade jag.

I lördags var jag på stadens bästa/sämsta pseudogothklubb där man är beroende av rätt humör och rätt alkoholnivå för att roa sig, men boy vad man roar sig kungligt där om allt stämmer. Jag vrålsjöng med “I want to fuck you like an ANIMAL, ba ba ra ba pa!” till Closer (ja, den Closer) och headbangade som om jag var sexton år på Therion-konsert när de spelade metaldängor och ramlade på golvet med Missy och blev dubbelmackedansad av holländska nördar och påmindes som vanligt om mig själv förr och tänkte: jag tänker aldrig skämmas för allt jag varit. (Headbangandet gjorde förstås att jag fortfarande har sjuk nackvärk, hur överlevde man hela konserter som metalhead??? Det övergår mitt förstånd).

Jag drack också en himla massa öl och stod plötsligt öga mot öga med Kalufsen, som naturligtvis aldrig svarade när jag frågade om jag kunde locka med en öl och ett ligg. Men…
– Du har klippt av dig håret! tjuter jag.
– Ja, svarar den kalufslöse.
– Du ser ut som Claes de Faire på Resumé, tjuter jag.
– Vem är det?
– Claes de Faire! Han skriver för Resumé! tjuter jag vidare, som om det vore common knowledge.
– Är det en komplimang?
– Det vet väl inte jag, du får gå in själv och kolla! Resumé punkt se! (jag sa inte: det är komplimang med ett litet inbyggt hån eftersom jag neggar som en annan Neil Strauss utan att tänka mig för.)
– Jaha.
– Alltså glasögonen, säger jag och sträcker mig upp och petar på Kalufsens glasögon, så Claes de Faire! (jag sa inte: men gud, nu fattar jag, det är ju dina glasögon som gör att jag tänker på sex när jag ser Claes de Faires bylinebild)

Sedan ska Kalufsen gå bort till sina vänner och vi säger att vi ses. Sedan ser jag inte mer av honom förrän han kniper en söt och rolig tjej jag just blivit presenterad för för de ska tydligen gå hem. Lite surt, men det får man ta, tänker jag och fortsätter festa. Jag dricker öl med en tatuererska tills pseudogothklubben stänger och jag blir skjutsad på styret av någon till en efterfest och vi leker jag har aldrig och jag somnar i en soffa och någon, förmodligen tatuererskan, ritar ett hjärta på min tutte och någon annan väcker mig och säger: klockan är åtta, du måste gå hem nu, och jag har aldrig tyckt att de två kvarteren hem varit så långa som i den arla morgonsolen söndag morgon.

PS. Är det någon som vet vad svensk standard egentligen säger om ordkonstruktioner som rubrikens? Göran Persson-leende, make an appearance-taktik, Natt och Dag-residens?

PS2. Thereserulesok idag, översta bilden: Claes de Faire-glasögon!!!

men det är jag väl nästan jämt, höll jag på att säga. Eller det har varit en massa socialt det senaste tiden. (Asså jag hör ju min mors förmanande röst om dryckesvanor, närmare bestämt “unga kvinnor i mediebranschen är de nya alkoholisterna” och måste poängtera här att jag aldrig dricker ensam). Ivf. Drack just öl på belgiska ölbaren med några vänner, kom att prata om Kalufsen, insåg att jag faktiskt tycker det är lite synd att det rann ut i sanden och bestämde mig för att skita i allt och vara explicit; jag kom sålunda hem och skrev facebookmail och undrade artigt och trevligt om vi kanske kunde ligga någon dag. Alltså jag vet att man inte skriver så till folk men orka låtsas vilja dricka te? Känner ärligt att jag rycker på axlarna åt om han ids svara eller inte. His loss (som vanligt, i framtiden). Men jag skrev en – inte alls lika explicit – rad till Synten också för säkerhets skull, bra med backup.

Om jag ångrar mig imorgon hoppas jag att jag kommer ihåg att fyllejag är både modigare och roligare ibland, åtminstone i efterhand.

Jag hade ju tänkt att Kalufsen, honom kan jag inte mer än rycka på axlarna åt nuförtiden, det där har alldeles runnit ut i sanden och god knows om jag ens orkar scora med honom nästa gång vi ses. Och så hade jag ju tänkt att kanske man ska återuppta den där Syntluggen, ha elakt sex med respektärliga kyssar till ljudet av lastgammal tysk bögsynth och sedan efter-sexet-sitta naken med en kylskåpskall öl i soffan i hans studio och zona bort och tänka på saker som intresserar mig medan han sitter och plinkar på gitarren eller musikar på datorn (vilket alltså inte intresserar mig, men har en viss trivsamhetsfaktor).

Men så får jag reda på att det är galej i helgen av den där typen som nästan alla jag gillar kommer att gå på. Och då kommer de ganska troligtvis att vara där båda två. Och då vetefan om jag liksom kan med att välja Syntluggen framför Kalufsen, för nånting lockar ändå fortfarande.

Oh well. Kanske kommer ingen av dem. Roligt kommer jag ha i vilket fall.

Naturligtvis blev det varken krogtoalett eller Kalufs.

Uppdatering: Nä nu kan jag inte hålla mig längre. Tänkte att jag skulle vara lite diskret men jag måste basunera ut över hela bloggen att JAG DÄREMOT FICK FITTA!!!!1!! Kompis till kompisar, no strings attached, a one time only — jag har till och med ett vagt minne av att hon tydligen ska vara straight, vilket vore skönt då det tar bort nästan hela dramapotentialen (inbillar jag mig med min icke-existerande erfarenhet av straighta tjejer).

Det var en skitfull kväll med dansant musik och jag var vrålsnygg och det ena ledde till det andra som ledde till sex som taget direkt ur L Word. Quite some way to start off internationella kvinnodagen!

(Fast egentligen ville jag mest haft Kalufsen — där får man för att man pratar sig hes om sin brudlängtan.)

Men ikväll ska jag på fest dit Kalufsen också ska, och fantiserar, av alla de rätta anledningarna!, om krogtoalettsligg upptryckt mot en solkig kakelvägg. Let’s get lost tonight, you could be my black Kate Moss tonight..!

När jag var sexton år sa min dåvarande pojkvän från Norrland till mig att jag kanske bara var ledsen för att jag var trött när jag spydde ut mitt livs olyckor över honom på icq. Han brukade bli deppig när han var utmattad, sa han. Jag blev fly förbannad. Reducerade han mina kval till sömnbrist?!

Åratal senare vet jag att han har rätt. Känslorna kommer med tröttheten, det är ofelbart – men de beror inte på den, det är min gard som sjunker lågt nog för att släppa igenom dem.

När jag var sjutton år sa min dåvarande pojkvän från Uppland till mig att det skulle bli så spännande att se hur jag var om ett år när vi pratade framtidsplaner på icq. Han hade utvecklats så mycket första året efter gymnasiet, sa han. Jag blev fly förbannad. Påstod han att han var mer utvecklad än mig? Att jag inte var klar med mig själv?!

Åratal senare vet jag att han har rätt. Blir vi någonsin klara? Är det inte alltid spännande att se hur man är om ett år? Är inte det det fina i den här kråksången till liv?

Oändligt annorlunda från mitt färdiga sjuttonårsjag och trött bortom förstånd sitter jag strax efter klockan sju på morgonen på Indira Gandhi International Airport och torkar diskret tårarna som envisas med att stiga i ögonen. Det är söndag i Indien, jag ska åka hem, jag har bara sovit i små portioner hela natten.

Jag lyssnar på Paris blandskiva med svampeffekten, Robyn – With every heartbeart.

Maybe we could make it all right
We could make it better sometime
Maybe we could make it happen baby
We could keep trying
but things will never change
So I don’t look back
Still I’m dying with every step I take

Jag har tänkt mycket på Paris i Indien. När man reser långt behöver man ibland sina ankare till verkligheten, när man sitter i timtal på en skumpig buss behöver man zone out on something. Först tänkte jag en del på Kalufsen – mitt lilla vackra vardagsnöje (ingen förminskning intended). Men vardagsnöjen kan bara tänkas på so many times och efter några dagar var han försvunnen. Paris fanns kvar. Som alltid.

Jag minns en av de första gångerna jag träffade Syntluggen, och han berättade att han brukade skriva sånger om hjärta och smärta. Det fanns egentligen bara tre teman, sa han. Jag älskar dig och jag vill ha dig. Jag älskar dig och jag vill ha dig tillbaka. Jag älskar dig inte längre. Det är länge sedan mitt liv kunde delas upp i de tre temana. De senaste åren har det funnits tre andra. Jag vill ha dig men kan inte få dig. Jag vill ha dig men har accepterat att jag inte kan få dig nu. Jag vill inte ha dig på det sättet längre.

Paris fanns kvar i huvudet. Som alltid. Hon har funnits där rätt länge nu, och en del av mig undrar om jag borde bli orolig. Göra något åt det. Inte halka ner i något slags Fargo-scenario där jag sitter och gråter med chokladglass två år för sent – där jag inser att mitt tema nummer två måste övergå i tema nummer tre för det går inte att vara sjömanshustru på standby åt människor; inte i verkligheten, inte i praktiken, inte i det riktiga livet, inte utan slutdatum.

Så minns jag vad Schatje sa om Fargo då när jag först blev kär mot allt förstånd och mot min vilja. Don’t fight it. Just let go. Embrace. (Vilket för övrigt knarkpappa Ritardo också sa när jag skämdes över gråten på min svamptripp). Det här med att låta gå alltså. Jag har en sådan bergfast övertro på jagets makt över verkligheten. Jag kan liksom inte med det där fatalistiska, att acceptera, att låta gå, att ge upp kontrollen. Om man ger livet makt över jaget, hur ska det då gå? Fiddy säger If I can’t do it, homie it can’t be done och jag säger DUDE spot on, anti-fatalist 4 life, det är ju mitt liv – hur sluta vilja styra det?

Och samtidigt – hur sluta vilja ha det man inte fått? Det närmaste jag kommit att få Paris *insert “get some”-skämt här* är våren tvåtusensju när jag levde i tron att det verkligen bara var en tidsfråga. Det var det inte – tid var bara en variabel i en mycket komplicerad fråga – men hur sluta hoppas på rätt svar när frågan inte slutar ställa sig själv? I ett av de senaste mailen till Paris innan resan kommer mot allt förnuft någon slags beskrivning av hur jag ibland bara känner MEN VI GIFTER OSS, jag svamlar om Las Vegas-resor och gräddtårteklänningar i neon-kapell på fyllan, och hon är en drömmare också och svarar alltså DARLING, du känner väl till min dramaqueenådra och fatta hur grymt om du friat till mig på Alla hjärtans och vi bara drog iväg och gifte oss i smyg? (fattar du vilka fantastiska blogginlägg det hade blivit av det hela??).

Jag minns våren tvåtusenfem när en av mina närmaste just blivit ihop med mitt love interest of the day och skrev hjärtskärande låtar om nya kärleken, och jag tänkte att jag önskar att någon som hon skrev så om mig – och så kommer Paris bloggbok. Hur sluta hoppas? Hur sluta tänka we could make it better sometime, hur sluta se sig över axeln? Hur låta gå av något som är en nåd att få och ett brott att låta gå?

Jag tror det finns ett svar. Jag tänkte mycket på Paris i Indien, och jag tror jag kom fram till ett svar. Det handlar inte om att let go of her – det handlar om att let go of planen. Makten. Kontrollen. Rycka på axlarna.

Bli fatalist.

I ett annat mail till henne som egentligen handlade om Kalufsen skrev jag fuck planer på människor alltså, jag orkar inte och Nya planen: ingen plan. Fuck making plans. Kanske är det till sist dags att applicera det även på min gudinna. Att hoppas att Indien väckt ett sovande inshallah inom mig, säga och acceptera att que sera, sera – och kanske ännu viktigare, que ne sera pas, ne sera pas;
sera plus, sera plus;
sera jamais,
sera jamais.

Shit is hitting the fucking fan, vänner. Februari står för dörren.

Den här veckan behöver jag bestämma mig för om jag ska ta ett lockande erbjudande eller inte. På fredag åker jag till Stockholm, måndag-tisdag är jag i Karlskrona fo bizniz, och tisdag kväll kommer jag hem till en förhoppningsvis glad & kåt Fargo i min lägenhet. Fargo stannar till följande måndag, vilket rimligtvis betyder en hel vecka av ingen sömn, ständig bakfylla och värk i skratt- och liggmusklerna. När han åkt är det tre dagar tills jag åker till Indien (!) på tio dagar, har en underbar semester, och är tillbaka den tjugofemte.

Februari innan den tjugofemte är alltså tre dagar effektiv tid.

Det betyder att jag måste vara sjukt effektiv i förebyggande syfte. Högarna med saker jag måste göra innan den tjugofemte februari växer för varje minut. No more timslånga sessioner av facebookmailande! Här ska planeras framtid & redas ut, avverkas & undangöras.

Det gör också att jag står inför ett skönt logistik-problem på liggsidan, lite som den där gången Mustaschen skulle dra till Staterna (och jag glatt drog över honom samma dag som jag skrev inlägget). OCD-sidan av mig skriker nämligen MÅSTE LIGGA MED KALUFSEN INNAN DET ÄR FÖR SENT! Så långt framåt som till slutet av februari kan ju ingen vettig människa tänka — that means now or never. Ska jag nånsin mer ligga med Lejonhjärta får det bli ikväll.

Vi får väl se hur det blir med den saken, jag kanske inte ens har tid och han kanske inte svarar när jag ringer eller har annat för sig eller så är jag fast på jobbet hela kvällen.

Men jag peppar.

Peppar.

Tar i trä.

När Otto säger det är det så självklart; det är ju en Bröderna Lejonhjärta-kalufs han har, Kalufsen.

Otto undrar vidare om han kanske har filmdialogen inspelad på band, med Jonatans repliker utraderade, så att han kan svara “Skorpan!!!” när Skorpan ropat “Jonatan!!!”.

Sedan undrar Otto om han har en skorpa intatuerad på armen.

Och sedan undrar Otto om jag och han ska leka Jonatan och Skorpan ihop. “Det börjar med att du ligger i en säng och är jättesjuk. Du får hosta massor. Sedan börjar det brinna och då får du sitta på Jonatans rygg när han räddar dig. Så dör han och då får du ligga och hosta jättelänge och sen kommer det en vit duva. Han kan få byta roll lite och spela duvan där om han vill.”

Vet ni vad - I could see that happen.

På söndagen var det jag som med knullrufsigt hår ihoprafsat i knut och luggen svettstrykt längs pannan frågade det felfritt sminkade butiksbiträdet om de sålde dagen-efter-piller, som man måste köpa över disk här. Hon tittade på mig ett ögonblick och mumlade sedan jakande utan antydan till leende (och förtog därmed all min lust att flina och säga “det är till en kompis, höhö”). När hon kom tillbaka med det lilla paketet och sade 14,95 tack harklade jag mig.
- Could I have another one as well?
- Two?
- Yeah?
Hade hon haft antydan till humor hade det hela kunnat bli riktigt roligt, men utan ett ord gick hon efter ett paket till.
- 29,90. Thank you and have a nice day. Next please!

PS. Han är nytestad. No worries.

Vad fel jag hade. Att lördagen inte alls skulle bli lika fin. Jag som vanligtvis inte gör några droger alls förutom kaffe och alkohol skulle pröva svamp* för första gången, och hade inte väntat mig någonting “fint”.

Men - hur klyschigt det än låter - så var det det. Fint. Jag blev extremt emotionell. Jag bölade ögonen ur mig och skrattade så jag kiknade och bölade mer och mer och mer och allt jag någonsin upplevt var där i rummet på samma gång och jag undrade “var är alla minnen till vardags?”, och hur huvudet gick tiotusen gånger snabbare än kroppen, hur allt fortsatte att diskret ändra färg och hur jag inte hann koncentrera mig på något innan det var avlöst och hur tiden upphörde att existera och jag var barn och uråldrig på samma gång, både tre år och mormor, och barnvakt H. frågade “är du okej?” och jag snörvlade och sa “jamen JA, men det är bara så mycket nu!” eller avslutade alla meningar med “oj oj oj” eller “men som jag beter mig”, och hur vi ritade i en målarbok med dinosaurieungar och jag grät och grät för de var så fina och varje gång någon vände blad i målarboken lät vi ju dinosaurierna dö ut, och jag blev nostalgisk över saker som inträffat för några minuter sen, “kommer du ihåg när vi ville ha glass?” och så grät jag.

Men mest av allt grät jag över ett omslag på svenska upplagan av Illustrerad Vetenskap där en neanderthalare och en cromagnon-människa var uppställda mot varandra som i en kärleksfilmaffisch, som att de just skulle börja hångla, och det var så vackert och sen förstod jag att det var ju inte en kyss, det var en episk stare-out, “0.1% gjorde hela skillnaden” mellan “fiasko” och “succé”, där stod de, frusna i ett så hjärtskärande hemskt och vackert ögonblick och så hade Illustrerad Vetenskap mage att skriva “Fiasko!” över neanderthalaren, “kunde de inte ha varit lite känsliga och valt ett finare ord än fiasko för undergången av en hel ras!?” och förresten varför hade fotografen måst välja en bild där cromagnonen såg ut som om han varit död i fyrtiotusen år?? och jag grät och skrattade hysteriskt och i spegeln såg man sig själv åldras till åttioåring och hej lilla kakan ska jag äta dig men näe vad sorgligt och som jag beter mig och gråt gråt skratt skratt och världen var ingenting förutom rummet och trehundra parallella världar i mitt huvud.

Och efter några timmar var allt som vanligt igen, men hjärtat fyllt av emotionell trötthet och post-eufori och tårkanalerna hade fått en fantastisk - och säkert välbehövlig - ursköljning.

Fashionfesten var tråkig men Kalufsen följde med hem och hela rummet luktar honom nu.

Den här gången var jag snäll tillbaka.

* Non-toxic and non-addictive enligt Wikipedia, för den orolige; så länge man är försiktig kan inget farligt hända, och jag var i tryggt sällskap. Sorten vi åt kallas passande nog philosopher’s stone och sägs vara bra för nybörjare.

Efter några dagars ganska frekvent facebookande blev Kalufsen tyst (och NEJ, jag nojar inte över det (ännu), don’t hate!) och jag raljerar som vanligt med glimten i ögat och tungan i kinden i mailkonversation med Fargo.

He’s probably quiet because he’s flabbergasted at the sexual allusions that found their way into my last email. Hey, we fucked already, I can’t help hinting a LITTLE bit.

Hahahahaha.
How’s that going?

Haven’t seen him since, we facebooked quite a bit, that’s all. I was planning on getting boned this weekend but now that he’s suddenly quiet I’ll leave him to art school or hotter chicks or whatever he’s up to ;)

Eftersom jag har märkt en tydlig trend att döpa mina mansligg efter deras frisyrer (Syntluggen, Mustaschen) får helgens erövring heta Kalufsen. Han stora kalufs är visserligen välvårdad, och, får man anta, mycket genomtänkt, men ändå väldigt dominerande.

Han är svensk.
Han gillar internet (jag gillar bara folk som gillar internet).
Han skulle mycket väl kunna vara typen som läser bloggar.
Risken finns alltså att han skulle kunna ramla in här och förstå vad som skrivs.

Jag iakttar därför viss försiktighet.

Men jag skulle ju inte ligga i vår, eller i alla fall inte med folk som jag inte legat med förut. “If anything, I’ll stick to my old on-and-off things,” sade jag tidigare under kvällen till Schatje, och vilka förutom Syntluggen som egentligen skulle kunna avses med det vet jag inte, alla andra är väl avsevärt mer off än on. Ja Fargo kanske, som ska komma och hälsa på framöver.

Men jag hade ändå mentalt förberett mig på att det här skulle bli våren jag spräckte mitt celibatrekord på sex månader, vilken är längsta tiden som gått mellan två ligg sen första gången någonsin. Kanske skulle det dyka upp någon lättklädd gudinna till sommaren - jag menar någon måste ju bli årets stora crush 2008, jag kan ju inte rimligtvis tröska Paris & Fargo en runda till - men till dess kunde det få vara.

Men det där i lördags, det bara hände. Rätt vad det var satt jag på Kalufsens pakethållare på väg hem till tvåmansefterfest hos mig och eftersom han hade mössa över själva kalufsen fattade jag inte vem han var, men vi kom fram till att vi faktiskt setts förut och jag undrade om han fortfarande hade den där tjejen eller om han skaffat sig en ny och bättre, och det hade han inte, men kanske någon ny och sämre då? Inte det heller. Sen satt vi under en filt i min soffa och drack whiskey och pratade strunt och bondade över känslan av att komma hem full och skitbitter när man inte får ligga och fyllesurfa bort det onda. (Ja, alltså, vi gjorde verkligen det.)

Ja och sen var vi nakna med varandra och så vidare :)

Kalufsen var väldigt snäll och trevlig på ett sånt där sätt som jag vant mig av vid att människor är once you get in their pants, och jag svarade i vanlig ordning med att vara gullig men tyken och göra mig lite lustig på hans bekostnad och berätta anekdoter om andra jag legat med (ganska osmakligt, jag vet). Så trevlig och snäll är nämligen jag efter en höst av superröriga tillfälliga förbindelser. Även om jag låg och tänkte att han var så söt i sin rufsiga sjuttiotalskalufs och sina diskreta raggarpolisonger så sa jag inget - man kan väl inte hålla på att ge folk komplimanger sådär, då blir man bara olycklig, resonerade fyllejag.

Nästa gång ska jag kanske vara lite snäll tillbaka…

Så hur gick det här till? Och utan bakfylleångest?

To be continued.