LSM

Via Bits & Pieces hittar jag Fokus artikel om den nya sexuella revolutionen, att det vi åttiotalister gör, det är frigjordhet som aldrig förr på gott och ont. Och jag stämmer ju in på alla de där mönstren de skriver om, jag har en massa sex med olika personer och jag testar nya grejer (även om deras sätt att gruppera anasex, oralsex och gruppsex kändes lite väl omodernt), jag funderar över luddiga våldtäktssituationer och heck, jag är till och med icke-straight. Ett skolboksexempel på en frigjord åttiotalist helt enkelt.

Och fastän jag raljerar över ångest och nojor, allt som gick fel och allt som borde gått bättre, så önskar jag nästan ingenting ogjort och ingen ogjord.

Nästan:

Killen vars namn jag inte kommer ihåg. (Fastän jag fortfarande kommer ihåg gatan, Goudbloemstraat — varje gång jag är i närheten och går förbi den där jävla gatan med det där jävla hotellet med alla trapporna så minns jag ljuset och färgerna och kroppsvätskorna och hur han tittade på mig och sa att fattar du hur fantastiskt det är för en som jag att ligga med en sån som dig.)

Vännen som tjatade sig till att ligga. (Och hur jag bara ville att det skulle vara över och hur jag undrade hur i helvete jag kunnat gå med på det för att jag bara inte kunde ge honom en anledning till varför inte, hur jag ville dra dra dra direkt efteråt och hur han berättade att jag var hans tredje någonsin och kysste kärleksfullt mig på pannan.)

Och han som jag inte kommer ihåg överhuvudtaget. (Jodå, jag minns baren och jag minns allt sexprat och jag minns mer och mer alkohol och sen vaknade jag i ännu ett hotellrum och pep “vad har vi gjort” och hur han berättade precis allt och jag inte kom ihåg ett dugg. Och hur jag vet säkert som Bibeln i kyrkan att det här inte var en luddig våldtäktssituaton för jag känner mig själv och tror på vartenda ord han berättade.)