LSM

På väg hem från någon slags fest igår ligger jag på knä framför cykeln och försöker skrapa av ett tuggummi från klackskosulan mot kullerstenen.
– Vad är din skostorlek? frågar något berusat Leidseplein-loffo på holländska.
– Thirty-eight, svarar jag. Acht en dertig, tillägger jag när han ser förvirrad ut.
– Perfekt storlek, säger han, fortfarande på holländska. Kan jag få ditt telefonnummer?
– Nä, jag har pojkvän, säger jag, fortfarande på engelska, och pekar på Piraten som är i färd med att låsa upp sin cykel. (Jag skulle ju självklart ha gett ut det om jag varit singel liksom.)
Bredvid oss står Otto och ser stilig ut i trenchcoat och boots.
– Är ni i en relation alla tre? undrar mannen, och byter till engelska när jag ser förvirrad ut.
– Nej nej, vi är ett par, han är kompis.
– Hej kompis!
Mannen och Otto skakar hand.
– Vi kanske skulle… eh.. kanske skulle kunna ha lite kul alla fyra? undrar han.
Jag avböjer artigt.
– Vi är precis påväg hem, kanske nästa gång.
– Okej, nästa gång! Om vi ses här nästa vecka vet ni vad som gäller.

Mitt eget jävla Narnia:

Kära dagbok
13 januari 2009, klockan 16:17

Idag tog min arbetskollega och jag en promenad utanför kontoret efter lunchen. Vi gick längst med vattnet och sedan ut på en pir. Det var dimmigt och lite spökligt. Längst ut på piren stod två bilar parkerade med kanske 15 meters mellanrum. Båda bilarna hade mycket imma på fönsterrutorna och i baksätet på båda bilarna kunde vi skymta två personer röra sig. Jag är ganska övertygad om att de vuxenkramades.

Det hela kändes väldigt, ja, udda.

Sedan vände vi och gick tillbaka.

Det kanske har sina fördelar att jobba ute i frihamnen än inne i stan ändå.

Hej alla glada, igår söp jag bort Piratens extjejs cykel och min mobiltelefon, men den senare hittade jag med hjälp av Ottos superhörsel på ljudlös inuti ett par ihopvikta nya jeans i en påse som jag hade burit runt på hela kvällen.

Dessutom var jag typ en millimeter ifrån värsta snygga svarta tjejens fantastiska läppar och menande ögon under tung glittrande eyeliner men jag höll mig i skinnet, vi bara dansade nära och flörtigt och nuddade lite vid varandra, men jag sa till henne att jag var upptagen.

Fast jag sa flickvän för att hon inte skulle tro att jag var straight.

Det var på väg hem som jag tappade bort cykeln, ingen aning om hur det hände, trodde jag slutat med minnesluckor efter Texas Chainsaw men tydligen är jag back on track. Idag mår jag som jag förtjänar.

Min formuleringsförmåga i fyllemailande nådde nya höjder när jag 06:44 skrev till Rory att jag “verkar ha lagt mobilen någon smart stans min hönshjärna….”

• Skjutsa mig på cykel
• Förstå mig

Saker min snubbe är bättre på än min kreativa partner

• Skäggväxt

Saker de båda är bra på

• Vara typ roligast i hela världen

Idag firar jag tre år i Amsterdam. Grattis mig! Fast nu blir jag lite osäker på datumet – jag hade bestämt för mig att det var femtonde, men första året verkar jag nämligen ha firat (och det med besked) den trettonde. Jag hade just recoverrat från det värsta av min hjärnskakning och blev as-fucking-kalas på fyra öl.

Det andra året glömde jag nog bort det helt, men helgen runt datumet festade jag också med besked: det var första gången jag träffade Syntluggen. Jag hade just bestämt mig för celibat men blev as-fucking-kalas på hundra liter öl, vin och sprit.

I år… i år ska jag till Haarlem för att fira Schatjes födelsedag. Sist gång jag blev as-fucking-kalas med Schatje spydde jag strawberry margaritas i hennes säng och så illa ska det inte gå den här gången. Å andra sidan har med mig världens gayigaste presenter (rosébubbel med massor av rosa krullsnören samt krimskramssmycken inslagna i massor av cellofan och rosa krullsnören) (vad gör man inte för sina gayigaste mest icke-distanserade rosa bubbelsockervänner?) och då kan det ju sluta hur som helst.

Joråsåatt idag börjar det. Jag och Otto har en hälsomånad – eller bantarmånad om ni så vill, för vi är inte intresserade av gayiga saker i stil med att bygga muskler och må bra, utan bara av att torska lite bukfett från våra webdesignerkroppar.

Vi är alltså inte webdesigners (nigga plz) men vi har den karaktäristiska looken: frånvaro av muskler kombinerat med lite extra padding på utsatta ställen. (Och trendiga t-shirts med tryck såklart.)

Det svåraste kommer bli a) att faktiskt laga ordentlig mat varje dag b) att gå istället för att cykla till jobbet varje dag, 40 min enkel väg och c) att inte dricka en enda öl. Jag tänker inte skriva nåt mer om vad vi äter eller hur vi går tillväga dels för att det här inte är någon bantarblogg, och dels för att alla upplysta hälsosamma människor kommer börja besserwissra och säga att vi gör fel och att det inte går att tänka kortsiktigt. Eff det.

På en blogg nära dig som kanske eller kanske inte tillhör Otto kan man se vår kundvagn med mat för den första veckan. Jag har inte handlat så mycket på samma gång under de tre år jag bott på kontinenten.

Första dagen på jobbet efter semestern. Möts av en fantastisk klippdocka av mig själv, komplett med vinstänksoutfit och allt.

– Säg till din partner att hon inte får dricka de där, de smakar så dåligt, sa en accountmänniska just till Otto som var och hämtade läsk. Hon talar naturligtvis om mitt val av dryck: disgustiläsken Rivella som smakar gammalt kräk.

That’s how we like it.

Jag bjuder på ett foto från kontoret med disgustiläsk, den vanligaste synen på min dattaskärm och i bakgrunden någon som har möte och sitter på Otto. Bokstavligen. Eller åtminstone på den life-sizeade docka av Otto jag gjorde av en stol medan han var på semester.

Förlåt för lens-flaren, var bara tvungen ;) Oj, jag hann visst dricka upp innan det blev läge att posta. Nu ska jag gå och dricka cocktails istället. Hejrå!

smög jag upp ur brorsans bäddsoffa tyst, tyst för att han inte skulle höra, ålade ner i jeansen, rättade till luggen och tassade ut i duggregnet där jag väntade på taxin till flygtåget.

En regnbåge välvde sig över himlen, igen.

Natten till söndag tog jag kort på gryningsregnbågen precis innan jag gick och lade mig. Natten till måndag tog jag kort på gryningsregnågen precis efter att jag gick upp.

Väntan, väntan, långdragen incheckning, väntan, fladdrig sömn under flygresan, spädbarn bredvid mig som gud ske pris inte skrek förrän vi landat, spårvagnen hem, möttes av en golvläggare som höll på att bryta upp vårt hallgolv (!), jag som accepterade och cyklade direkt till jobbet med resväskan istället för att byta om och fräscha upp.

Jag och Otto utelåsta från kontoret till klockan elva, satt på korridorsgolvet, väntade på chefen som var sen.

Förmiddag passerade.

Eftermiddag.

Jag börjar bli lite trött nu. Tlött. Ögonlocken fladdrar. Jag fryser och svettas. Redbullen och kaffet ger bara flimmer och inte pigghet. Jag jobbar långsamt och drömmer om fotmassage, regnbågar och sova middag på soffan innan maten.

Jag har nästan alltid umgåtts med äldre människor. Inte äldre som i gamla, bara äldre än mig. Från alla som var 23 när jag var 15 på konvent och lajv till alla som fyller 30 medan jag är 23 i reklamvärlden. Hela tiden har jag hävdat mig, försökt verka äldre än jag är, fast egentligen har jag älskat det där med att vara yngst och ändå spela i deras liga.

Men jag blir ju äldre, jag med, år efter år.

– Hur gammal är sedir.se nu igen? frågar jag Otto.
– Han är typ jätteung.
– Hur ung då?
Jag kollar upp det.
– 1987!!! Fattar du eller!? Ååh, snart kan jag inte leva på att vara yngst och framgångsrikast längre! Jag är inte alls yngst! Det finns jättemånga unga framgångsrika människor nu!
– Men känner du nån som är yngre och mer framgångsrik än dig?
– Njae… nä… nä det förstås. Mer framgångsrika än mig är dom kanske inte!
– Då så.

Jag lever på lånad tid. Missförstå mig rätt, det handlar inte om ålderskris, mer en stilla insikt om att jag håller på att förlora min USP: snart är jag inte yngst eller ens ung! utan bara samma ingentingålder som alla andra som skjuter vuxenlivet på framtiden i det infantila samhället.

Vi var på en avgångsbal för en konstskola och jag frågade både min konstkompis Rory och de båda garderobiärerna om de inte kunde ge mig en heads up på snygga konsttjejer som gillade tjejer. Men det var ingen som visste några! Konst liksom, de ska ju vara homogays hela bunten och det verkar vimla av bögar där (den bästa bögen är Fantastical D. som är fantastisk. Och så är han över två meter lång, från Tyskland och har gulliga tänder).

Jag blev upprörd och besviken och såg istället till att bli presenterad för mitt konstskolespan Snyggsvensken. Han var lika snygg som vanligt med sitt skägg och sina fina drag, men ganska tråkig. (Någon gång ska jag skriva en tributepost till män med skägg.)

Senare på kvällen var det någon äcklig kille som tydligen dansade med mig hela tiden (själv minns jag inte riktigt det här) och hade öppen skjorta och var ganska slemmig. Jag puttade ideligen bort honom, han kom ideligen tillbaka. Sedan gick vårt gäng upp ur betongkällaren där balen var för att ta lite luft, och då följde han med.
– Vad är det här för en kille? frågade Otto mig.
– MEN ÅÅH, DET ÄR DEN DÄR ÄCKLIGA KILLEN! skrek jag.
– Du kanske ska gå, sade Otto till äckliga killen.

Det är midsommar i helgen, tror jag. (Right? Right?)

Otto är på semester.
Sassy och Rory är i Kina.
Jag vet inte om jag orkar arrangera fest på egen hand.
Jag känner inte riktigt för att hänga med okända svenskar bara för att det är midsommar.

Men något måste ju göras? :,(

Nackdelen med att ha jobbat under en narcissistisk kontrollfreakschef i ett och ett halvt år är att man görs osäker; det blir mycket svårare att a) hastigt fatta egna beslut och b) lita på att de duger. Otto är på semester och jag sitter mitt i ett produktionselände där account pratar upprörd smattrande holländska över huvudet på mig och jag slits mellan kundens, chefens och min egen målsättning. Jag känner mig halv utan partner, men tar ett djupt andetag, tar ansvar för min del av eländet (”yes, this is due to some internal misunderstandings, I’m very sorry”) och frågar mig: what would Otto do?

Förmodligen samma sak som jag redan gör, lyder svaret. Behålla lugnet, skämmas å allas vägnar, göra vad man kan och när stormen lagt sig pusta ut med en kaffe och snabbt försöka ta igen det överhoppade morgonsurfet.

En halvtimma innan peppmatchen igår var jag så opepp på allt att jag, när Paris inte var online på msn, googlade “terapiblogg”. Jag vet inte vad jag förväntade mig att hitta. Men när den första träffen var Louise’s terapiblogg, en sexblogg på norska av en tjej som nyligen kommit på att hon gillar tjejer också och kanske bättre och eventuellt just träffat kärleken på Facebook – då kan man inte vara riktigt lika opepp på livet längre. Och när hela baren sedan håller på Sverige och Otto YMCA-dansar S-W-E-D-E-N och man sedan kommer hem och har fått precis det där fantastiska terapimailet av Paris som säger alla orden, alla de rätta orden så att man kan känna sig stolt över att vara sig själv igen – då vet man in the end, everything will be ok, and if it’s not ok, it’s not the end.

Om man är en lika anal korrekturläsare som jag infinner sig lätt en känsla av panisk vanmakt när man försöker hävda sin språkliga intuition för det holländska språket (som jag, märk väl, inte talar) i jobbmässiga korrekturläsningsfrågor. När det sedan inte verkar finnas en språk-anal kotte på hela kontoret växer frustrationen: Vad menar dom att dom inte vet om det är korrekt att skriva isär det här? Varför är det en fråga bara för att det börjar med ett konjunktiv här? Finns det inte en enda copywriter som är lite neurotiskt språk-pedantisk?

Och sedan – lycka! – får jag till sist reda på att det finns en office proofreader! Det finns en kvinna som sitter någonstans och inte gör annat än korrläser på distans hela dagarna! Jag får skicka iväg ett dokument och och visst får jag tillbaka felaktig interpunktion, Språkrådgivningsbyråns bindestrecksutlåtanden och grammatiska slarvigheter. Det ante mig, det fucking ante mig, jag visste att de här loffona till copywriting natives inte hade en fucking clue om den anala sidan av sina egna skrivregler..!

“Ameh, ska du inte dejta henne också?” frågar Otto när jag för femtielfte gången säger “I can’t stress enough how relieving this is for me.”

* Obs, jag väljer själv att inte vara superkorrekt i bloggen, så kom inte och klaga på min satsbyggnad bara för det här. Men när saker ska go fucking public är det en annan sak.

10:44
Förresten är jag ensam på jobbet idag. Hittills, åtminstone. Det enda vettiga jag har gjort är att titta på en film med kartong-sprattelgubbar och gett mitt kreativa godkännande.

10:48
Inatt drömde jag att Bill Clinton drack öl i vårt vardagsrum. Han var rolig men det var lite nervöst på nåt vis.

11:37
Nu har jag även godkänt Ottos beslut i min frånvaro förra veckan om blåa hamsterhjul, svarat i telefonen två gånger och misslyckats med att få Ottos högtalare att fungera. I övrigt: Phillip Toledano är inget mindre än ett geni. Mannen som gav oss Video gamers och Phone sex (för att bara nämna två) har en ny fotoserie: Bankrupt. *typ dör* En annan fin fotografiserie är Maja Flinks Cosmetic Surgery om kvinnor som skönhetsoperererat sig och män som jobbar som plastikkirurger.

12:01
Amenguuudehärå!!!!1!!! Mitt nya drömhus ligger i ett hemsökt taiwanesiskt bostadsprojekt för framtiden från det förflutna.

13:23
Nu är chefen här också! Two is a crowd, som man inte brukar säga.

14:36
Den här bloggen fick just sitt livs första sponsringserbjudande. Hoppsansa. Det är Lustfynd som vill ha en banner här. Vad tycker vi om reklam på bloggar i allmänhet och om reklam på den här bloggen i synnerhet? Jag vill ju värna om mina key consumers och brand advocates.

17:37
Jag hatar att dizajna på arbetstid.

18:24
Otto är i Wien och Flatmate i Kamerun. Jag dröjer kvar på jobbet eftersom det ensamma huset känns oändligt tråkigt (för att inte tala om den långa ensamma cykelturen dit).

19:26
Asså, ni brudar som brukar hänvisa till hormoner och dylikt, är det typ ett tecken på nånting att jag har haft humörssvängningar hela dagen och just kom hem med en matkasse bestående av Ben&Jerrys, fejkkött, chips, choklad, godis och flottig indonesisk frys-snabbmat? Jag är i mitten av min p-piller-karta.

23:01
OMG, it’s The Cock. Lägg på minnet och bland bokmärkena.

01:11
OMG, printscreendagboken.

Några öl såhär på kvällskanten och Otto redogör för ekvationen för hur mycket vinnarliv du egentligen lever:

( ( antalet dagar om året man kan bära solglasögon när man cyklar till jobbet x antal blogginlägg per annum ) + antal reklampriser man vunnit ) / ( ålder x 100 ) ) + ( skostorlek* / 10 ) = ditt vinnarlivsvärde i procent.

Otto lever vinnarlivet till 16,8 procent.

LSM lever vinnarlivet till 19,6 procent.

Rory lever vinnarlivet till 4,5 procent. “Not bad for an art student!” utropar Otto glatt.

* Snoppstorlek.

En sak som jag märkt att reklamare i Sverige gör är att de bloggar om sin lunch.

Nu ska jag blogga om min lunch.

Ni kanske inte trodde att jag och Otto jobbade på stranden. Men det gör vi. Eller ja, i ett industrikomplex en kort promenad från en man-made city-strand som inte går att bada från, närmare bestämt.

Idag är det fantastiskt väder och vi relaxade på några sittkuddar innan maten. Fast jag har inte sådär pixlig haka i verkligheten.

Vi hade gått över stranden och hade sand i skorna.

Sedan fick vi in maten och satte oss vid ett bord. Idag blev det frietjes med BLT med majonnäs på vit formfranska, fast jag äter ju inte bacon så jag hade ost istället. Jag och Otto är väldigt hälsosamma, det är därför vi är så snygga och får alla brudarna hela tiden.

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan hösten 2005.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Att det var ett gammalt fenomen i ny tappning, som media hajpade sjukt mycket.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Min egen :D :D :D
Den första (och enda) bloggare jag förälskat mig i var fantastiska Paris genom hennes Saker under huden, som jag fattade intresse för i Anias kommentarer och började följa slaviskt typ här. Och gud vad skönt det är att hon uppdaterar så mycket oftare nuförtiden; minns hur jag satt på nålar när det gick typ en vecka mellan inläggen och jag ville veta vad min nya bloggfavorit hade att säga.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Att de speglar den jag var då. Att jag inte visste så mycket om integritet på internet. Att jag var mindre dryg, mindre bitter, mindre snygg och mindre självutlämnande.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Ett trettiotal. (Otto invänder och påstår att det är ett sjuttiotal. Det stämmer väl också, beroende på hur man räknar.)

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
50-50 om man räknar på trettio totalt, 70-30 till ämnesbloggarna om man räknar på sjuttio totalt (följer mycket ämnesbloggar för jobbet).

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Både Alex och Katrin Schulman under respektive storhetstider (obs jag länkar inte till nerlagda bloggar). Bloggaren Beta, fast egentligen vet jag inte om vi är så olika. Eller jo, det är vi väl. Jag minns i vilket fall som vore det igår när och hur jag uptäckte hans blogg. Jag var mitt uppe i pitchen som förstörde mitt liv, det var påskhelg 2007 och förra chefen hade deklamerat “I cancel Easter!”. Jag hade fått det hedervärda uppdraget att scanna typ tjugetusen sidor i en bok om rymden (insert suck here) (suck på valfritt språk alltså) och satt ensam på nedervåningen och väntade medan den långsamma scannern uträttade sitt värv. Jag hade läst alla bloggar jag följde, men via Konst eller porr hittade jag till Esqiegroue som ledde mig till Beta – och jag kunde inte sluta läsa mellan bytet av sidor att scanna. Recensionen av Blackzilla is splittin that shitter (NSFW FFS!) fick mig att gapa. Jag hade aldrig förr träffat på en (pseudo-)sexist som både kunde skriva och som hade självdistans och humor.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Jag har ju just upptäckt Analt Läckage som verkar ha vissa drag av själsfrände med mig, men det är för tidigt att säga. Paris och jag är också likare än vad våra bloggar kanske ger sken av.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Bästisen älskar inblicken i mitt liv, brorsan tycker att den är kul, syrran tycker att den är lite horig (alltså – hon har faktiskt sagt det), och min arbetspartner Otto tycker nog att allt som ger fame på internet är av godo.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det vet jag faktiskt inte, jag har inte frågat och de har inte sagt nåt. Jag antar det – jag menar, jag tycker det. Möjligen att jag lever ut sidor av mig själv som de inte träffar så ofta. (Eller att jag är lite horig då.)

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs gränserna hela tiden?
Nej. (Det har jag inte. Jag har inte letat.) Ja. (Jag kör kamikaze-metoden.)

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Jag bloggar inte personspecifikt om intima fysiska detaljer av typen hängpungar, bullfittor och impotens. Alltså, jag har medvetet hindrat mig själv när mina fingrar börjat söka sig till H-Ä-N-G-P.. på tangentbordet. Det är inte okej.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Bekräftelse låter så tonårsaktigt; men visst är ömsesidigheten extremt viktig. Om jag inte hade haft en enda kommentar eller länk hade jag kanske valt att föra en privat dagbok – men den hade förmodligen blivit tråkigare och fattigare. Sedan älskar jag ju bekräftelse och söker ständigt efter det på alla plan i livet, inte bara det digitala. Vår byrå vann till exempel två fina priser igår – vad är det om inte bekräftelse?

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Tja, det är en sjujävla bra början i vissa fall; återigen, se bara på mig och Paris.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Jag har för fan legat med dem IRL!!!!1!!1! Eller ja, med en (1). Annars har jag träffat en (1) person här i stan (min nya kompis A som flyttade alldeles för snabbt) och några stycken på Paris releasefest, inklusive sjukt snygga kaxiga bruden (som bloggar här).

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja; their problem.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Jag blev faktiskt ganska upprörd av en viss Antons kommentarer. Jag reagerade med långa motkommentarer, och Otto reagerade genom att stalka fram nakenbilder på Anton the hater, skriva ut dem och lägga dem på mitt jobbskrivbord.
Den anonyma kommenteraren i den här tråden kändes också lite extra ibland (typ att det var “såna som jag” som försatte kvinnan i strukturellt underläge i samhället). Det diskuterades vidare (jag var nära att skriva några riktigt upprörda kommentarer men besinnade mig).

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Jag skrev om en historia med en kille med flickvän som jag sedan tog bort av rädsla för att hon skulle hitta bloggen. En gång skrev jag också ett inlägg med långa ligglistan, som jag sedan tog bort; dels för att det faktiskt kändes som att ge ut lite för mycket info om mig själv, dels för att jag har bestämt mig för att bojkotta det här med att hålla reda på hur många sexpartners man har haft. Det ger mig bara ångest. Jag vet att de är strax över tjugo, det ska fan till att ha närmare koll. Från något halvår tillbaka vägrar jag tänka antal och jag vägrar räkna efter.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag är ju lätt beroende och alla beroenden har väl sina nackdelar. När man har en blogg som handlar om dem man ligger med finn det väl också alltid en viss risk för upptäckt och public embarrassment, men den är jag villig att ta. Det är lite jobbigare med dem som blir sårade av det jag skriver. Det gör ont i mitt hjärta varje gång men vad gör man inte för konsten bloggen? *anal*

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Bara om det fortfarande är coolt att blogga då. Om det är det kör jag nog på på samma sätt. Om jag mot all förmodan skulle vara någons flickvän by then (HAHAHA) antar jag att en viss privacy-diskussion skulle behöva tas; worst case skulle jag väl i så fall bara tröska gamla historier när jag vill sexblogga.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Men gud, orka svara på det här nu. Eh, JA. Som jag skrev för ett tag sen;

Bloggar är inte bara mina raljeringar om mitt kärleksliv. Bloggar – i egenskap av ett för massorna tillgängligt publiceringsverktyg på internet – är såvitt jag vet en av historiens första möjligheter att på allvar föra ut sina åsikter i publika media utan [större] produktionsmedel.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Ehhh. Mitt liv känns mer betydelsefullt när det finns en grupp människor som bryr sig om det och väntar på nästa update från det (nej, det är inte patetiskt, det är naturligt). Mitt skrivande får daglig träning och mitt personliga skriftspråk har utvecklats till en “stil”. Jag har fått en otroligt underhållande och givande hobby. Jag har lärt känna spännande och intressanta människor och får daglig bekräftelse och uppskattning.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Återigen, jag har fått en otroligt underhållande och givande hobby. jag har lärt känna spännande och intressanta människor. Jag har tagit del av synsätt och åsikter jag kanske aldrig skulle utsatts för annars. Jag kan föra ett samtal om ämnen som mina samtalspartners IRL inte är intresserade av. Jag kan hålla mig uppdaterad på allt möjligt.

24. Nämn 5 bloggare som ska svara på den här enkäten.
Det här var visserligen inte en fråga, men jag svarar ändå for the sake of it. Alla som känner sig berörda, alla som nämnts i ranten ovan + Mitt eget jävla Narnia.

(Lista via Trettioplus.)

Referensramen, mina vänner, referensramen.

Min intellektuelle partner

Wednesday March 14 2007 at 13:48

Igår hade vi en review som handlade en del om “ongoing global trends” och vi pratade bland annat om sökandet efter “det äkta” och “det smala” (kan gärna kopplas ihop med the long tail). Farmer Boy nämnde något om att värdet av digitala produkter någonstans känns urholkat jämfört med analoga, själlösa, osv. Otto mumlar något ohörbart.
– What?
– Yeah it’s like that with the aura…
– Huh?
– You know, the Frankfurt school thingie…
– ?
– There were some philosophers in