LSM

9 10 x juni à la Jenny/Egon:

• Juni 2000.
  23-åringas år. Jag var femton och alla tonårskåta 23-åriga rollspelsrävar fick den där extra glimten i ögonen. I juni – tror jag att det var – åkte jag på lajv i södra Norrland. Det regnade hela tiden och allas tält var fulla av vatten. Jag fick sova mellan män i någon lada och blev skedad av en 23-årig speleman med stånd. En annan 23-åring delade in världen i kukar (ledare), fittor (omhändertagare) och rövar (efterföljare). Bästisen blev kallad för en liten yxmörderska (offlajv, alltså) av samma person, jag blev mest kallad för fitta (offlajv, alltså). Och så fick jag blickar med glimtar i ögonen och kände mig Poppis för första gången i mitt liv och flörtade med vuxna och sen kände jag mig smutsig och äcklig och någonstans i mitten av veckan storgrät jag i Bästisens knä och sa att allt kändes fel. Men i slutet av veckan hade jag i alla fall skedat mig halvvägs till kär med en grötpojke från Boden som åtminstone inte var 23.

• Juni 2001.
  Jag vet inte om det var juni, men det var den sommaren som jag planerade för tågluff med brorsan, kusinen och Bästisen, tågluffen där jag skulle komma att bli full första gången och spy upp min gomplatta i en polsk toalett, tågluffen där Bästisen åkte mot ett nästan första möte med sina kommande åtta år i Bratislava och tågluffen där jag blev så förbannad på att min bror försökte ta storebrorsansvar när jag och Bästisen ville resa till Bologna utan pappas godkännande att vi lade oss att sova i en annan kupé, där en måttligt obehaglig nigerian friade till Bästisen och ville ta med henne hem.

• Juni 2002.
  Jag var en månad i en liten stad i franska alperna och försökte lära mig språket. Var kär i en socialdemokrat på avstånd, skickade sms och längtade efter svar På Det Viset för första gången i mitt liv. Tittade på graffiti under broarna och önskade att jag var lika cool som de som målade graffiti, eller åtminstone lite mer social utan Bästisens trogna hjälp så att jag hade kunnat skaffa några fler kompisar. Fantiserade om den tjocka mexikanska tjejen bara för att hon såg lesbisk ut; det hängde ett krucifix över min säng hos familjen jag bodde hos och jag tänkte att jag skulle förföra Fernanda under Jesus och hon skulle behöva smyga ut på morgonen.

• Juni 2003.
  Jag gick ut gymnasiet, drack tequila med min svenskalärare och gick hem tidigt för att min pojkvän, socialdemokraten, mådde illa. Dagen efter var den stora festen i den där orten som alla åkte till. Klassfascisten hånglade med klasskommunisten. Allt var allmänt episkt.

• Juni 2004.
  Första Elin, hon med de gröna ögonen, förförde mig med jordgubbar och rödvin och jag var scared shitless. (Mycket verkar hända för första gången i mitt liv i juni.) Sedan flyttade jag från X-köping och såg henne nästan aldrig mer igen.

• Juni 2005.
  Åkte jag till Europride i Oslo med en annan Elin, fick inte hångla en enda gång för jag var för blyg, men fick ett nummer och kindpuss av världens coolaste göteborgstjej, men hon svarade aldrig på mess och tur var väl det för istället åkte jag till någons sommarstuga och blev betuttad i någons vän som ville att jag skulle lyssna på tjugosju minuter långa Yes-sånger som svar på mina frågor om hans uppväxt. Vi knullade så att sommarstugesängarna gnisslade, fast det starkaste minnet från veckan i stugan är en helt annan vän med tårrandigt ansikte.

• Juni 2006.
  Jag gick ut min KY-utbildning och hade min sista lediga tid – den första juli skulle första riktiga jobbet börja i Amsterdam. Syster tog studenten och jag kom med andan i halsen direkt från flyget. Hon var snyggast och coolast i stan och jag pöste av stolthet. Annars obsessade jag över Fargo men tappade honom ett tag för Kapets sneda leende och muskliga överkropp.

• Juni 2007.
  Fargo hade kommit på visit i maj, jag var lika obsessed som någonsin men fick fortfarande inte ligga. I juni var han dock halvt glömd, jag planerade att åka till London med Paris (ja, tredje Elin) men i sviterna av att planen fallerade skickade jag ett mail till henne som sårade mer än jag nånsin velat, sen skickade ett annat mail som sårade någon annan mer än jag nånsin velat. Har haft dåligt samvete för det sedan dess. Vågade prata med personen om det för första gången för typ en månad sedan.

• Juni 2008.
  Dagen innan midsommar var jag på någon slags galleriöppning med gratis sprit, blev riktigt äckligt äggfull, hånglade med någons flickvän och tre amerikaner, varav en spydde på min grannes glastak. Dessutom fylleringde jag Piraten för första gången.

• Juni 2009.
  Nyligen arbetsbefriad och med planer på husbåt. Kom precis hem från Sverige, där jag hjälpt syster att flytta och träffat både socialdemokraten (som numera är bitter piratpartist) och hans nya charmiga flickvän, och Piratens charmiga svenska ex med respektive. Festade med designstudenter, chockade med dancehall-dans-solo på mellanfest, såg Maskinen på Gutekällaren och kom ihåg hur länge sedan det var jag var på konsert där jag bara ville hoppa, hoppa, hoppa, vråla med for the pure fun of it. Tappade rösten, träffade älskade Bästisen och drack te ur Mac-muggar och pratade om livet. Eller lyssnade, för min del.

Nio år, alltså. Fan vad lång tid.

Ja, nu är ju det här knappast några nyheter längre, men mitt bloggande har inte varit vad det borde vara på väldigt länge. Jag skyller på livet, döden, fan och hans moster.

Men det är ju officiellt nu.

Elin hjärta Gustav.

Elin, min älskade Paris som måste få heta Elin i sin egen relation för jag kan inte äga någon del av henne i det här, Elin, queen of fucking everything, som rockat min värld sedan nyår 06/07 och som fortsätter att hålla fanan precis lika jävla högt genom allt jävla everything hon går igenom. Och Gustav, fin-Gustav, plötsligt på min blogg efter ett blogghångel på annat håll på – just det, Elins releasefest 2008 – som via remixmailande, msn-hjälteskap, Sinkadus-tidningar och födelsedagslåtar kommit mycket närmare än så.

Ibland är den här eländiga världen så jävla fin att sånt händer.

Att de finaste för varandra faktiskt får varandra.

Att de når fram till varandra, att de hittar varandra och att de vågar hålla kvar i varandra.

Jag har ett särskilt förhållande till den här relationen. Jag har sett den växa fram, trevande och nojande, hetsande och skojande (förlåt, kunde inte låta bli att rimma där). Heck, jag har till och med fått mms:at till mig – i realtid! – en bild på de lyckliga tu efter första gången de utbytte kroppsvätskor. Jag har fått panik-sms mitt i natten och jag har hotat att ringa upp och skälla ut på fyllan. Ta vara på det här nu, dumhuven!, hade jag sagt. Gå förihelvete inte miste nu!

Men utan ett enda telefonsamtal från den berusade relationscoachen har de lyckats att ta vara på och inte gå miste om.

Och jag är så sjukt jävla stolt över dem för det.

Det är sällan två människor förtjänat varandra så mycket. Och det är sällan jag varit så glad över att de insett det. Grattis ffs.

Så han bjöd ut mig på middag, och jag sade att han var full och bestämde mig för att aldrig ta upp det igen.

Det var första gången i mitt liv någon försökte bjuda ut mig på middag. Piraten är fortfarande lite i chock över det. Jag menar ju inte att jag aldrig varit på middag med någon. Men i min värld – jag vill inte säga i Sverige för jag har tappat tron på att jag har något som helst svenskt tolkningsföreträde – frågar man väl ändå inte om middag det första man gör, man vill väl gå ut och ta en öl, eller en kaffe, eller så ses man “av en slump” med gemensamma vänner, eller så ligger man först och sedan går man ut och tar en öl eller en kaffe.

Resturangmiddag på tu man hand har liksom känts som att börja i fel ände.

Så jag sa nej, och vad som hände var att vi istället började i den där andra änden som jag är så van att börja i, den där änden som inte får mig att kallsvettas och bli nervös, den där änden som inte får mig att undra vad fan som är fel på mänskan som vill gå och äta middag med mig.

Vi började i änden där jag trodde att jag hörde hemma.

Vi började med ett riktigt jävla överberusat svettigt fylleligg som lämnade mig lika delar förvirrad, tom och besviken på mig själv. Och kanske med en liten mikroskopisk del skräckslaget pirr i maggropen.

Eller inte riktigt så heller.

Vi började med gratis sprit. Vi fortsatte med mer gratis sprit.

Vi hamnade utanför klubben, det var kall sommarkväll, och Piraten började prata. Dagen efter skriver jag till Paris:

Jag och Piraten går ut och tar lite luft och sitter på en trappa och han tar upp sitt misslyckade försök att bjuda ut mig, berättar hur amazing jag är, hur snygg jag är, hur mycket han vill ha mig och hur länge han velat det etc. jag säger “men skulle vi inte prata om det här nyktra?”, “i always mess thngs up when i sleep with someone” och jag tycker jättemycket om dig, det är dumt att äventyra. och han blir värsta chockad över att jag överhuvudtaget är intresserad, blir ännu intensivare i sin fylleärlighet (”you know, the thing is that since i split up with my ex so recently, you’d be… you’d… ” – “be a rebound?” – “no, the opposite, if i fall for you, i’m gonna fall so hard. you’re amazing”)

Sedan kunde han inte hitta sin cykel, och jag erbjöd honom att sova hos mig.

Jag minns inte riktigt hur eller var vi började ta på varandra på vägen hem, men vi snubblade över gatstenar och tumlade om mot väggar och jag minns definitivt att när vi låg med varandra mot en knarkarsoffa bakom en reklampelare bredvid brandstationen var inte det tekniskt sett den första gången vi låg med varandra.

Och sedan kom vi hem till mig och låg lite (mycket) till och sedan sov vi oroligt och svettigt som man gör på dödsfyllan och sedan ringde väckarklockan alldeles för tidigt bland skrynkliga bakfyllelakan och det var fredag. Jag gick upp och duschade medan Piraten sov, och sedan klädde jag på mig och kröp ner igen, och då låg vi igen. Nyborstade tänder mot fylleandedräkt, händer överallt, tomheten, förvirringen, känslan av att jag förstört något som hade kunnat bli världens finaste vänskap, likgiltigheten, rädslan, allt i stora tunga högar på det mikroskopiska pirret som jag nästan inte kunde känna längre.

– Du får absolut inte blogga om det här, sade han, och för en gångs skull gjorde jag inte det heller.

Desto längre blev mailet till Paris.

Jag är jätteförvirrad, men väldigt känslolös inför alltihop, vilket känns konstigt. Ingen ångest, inget magpirr, ingenting. Min första tanke är “jaha, nu kommer det bli jobbigt att avsluta det här för han är uppenbarligen intresserad av mig och då kan jag ju inte fortsätta”, och sen tänker jag “jag kanske inte kan bestämma mig på en gång? jag kanske faktiskt inte vet, kanske inte har en aning?” Vi ska ses i helgen och prata om det, har vi sagt.

Så konstigt alltihop. Och konstigast är den här känslan av att när jag äntligen får det sexet jag velat ha, så känner jag bara “kan vi inte bara ligga bredvid varandra och vara tysta tillsammans och känna efter lite? Måste du säga så mycket? Måste jag berätta vad jag vill ha, måste du berätta vad du vill ha, måste du gå ner på mig, jag vet inte om jag är trygg med det.” Och så tänker jag att okej, här finns alltså något som praktiskt sett skulle kunna leda till ett förhållande, om saker går åt det hållet. Och då blir jag skiträdd och känner klaustrofobin komma.

Jag vet inte, Paris.

Det konstigaste är att det på ett sätt känns som att det inte har hänt.

But it did.

Jag har tvekat ett par dagar om huruvida jag verkligen skulle nämna något om Paris rännilar av uthälld mjölk. Det handlar – bland annat – om oss. Men så kan jag i alla fall inte låta det passera okommenterat, fast jag håller mig (under omständigheterna) kort.

Men hur det känns? Det har gjort ont. Det gör ont ibland. Det är plågsamt att läsa om badkarsbadande och tårars tröst och känna hur det bränner till inuti. Men […] man ska inte gråta över spilld mjölk. Det är ingen mening att sitta där och titta på droppande rännilar av vad som var då och som är utspillt och förgånget. Man ska definitivt inte gråta över mjölken när man inte ens råkat spilla ut den, utan självmant tagit glaset och hällt ut det som var däri.

Visst gör det ont, både när knoppar brister, när fågelungar flyger ur boet och när relationer omdefinieras. Paris skulle ju bli min författarfru i Paris – vad hände? Vi som skulle rymma till Las Vegas och gifta oss i gräddbakelseklänningar och utsmetat läppstift – vad hände?

Jag vet mycket väl vad som hände.

We killed our darling.

Vi dödade den ljusnande framtid som var vår och när andra relationer långsamt tränger ut möjligheten om att fortfarande drömma om den är det klart att det gör ont. På båda sidor. (Jag vågar nästan inte skriva det här publikt, men: ingen får veta hur många gånger jag jämfört Piraten med Paris i tanken, trots att jag vet att det inte är det minsta konstruktivt, och ingen får veta resultaten.)

We killed that darling och vi spillde den mjölken. Med mening och med flit och it is what it is och a (wo)man’s gotta do what a (wo)man’s gotta do. 

Fast det hindrar ju inte att det sticker till ibland.

Det finns inget straff mot dem som hällt ut dyrbar mjölk, för man gjorde det av en orsak. Det var inget överförhastat, dumt beslut. Man behöver inte råka ha spillt.
Man förtjänar ny mjölk i alla fall. Och det är dessutom helt okej att gråta över den spillda då och då, även om man tappade glaset med mening.

Vissa människor släpper inte taget om en.

Fel, vissa människor kan man inte släppa taget om. Man kan tro att man är över dem, att man har gått vidare, att man är i en ny fas av sitt liv, men så inser man att de finns kvar inuti. Som om det fanns ett litet rum i hjärtat där de sitter, fortfarande, oavsett, en liten kammare där de lugnt sippar på en kopp svart arbetarklasskaffe och ler värmande mot en i svåra tider och klappar lite med sina vackra rosa händer på det dunkande hjärtat när det behövs som mest.

Vissa människor påminner en om sin existens i de mest oväntade, triviala situationer därinifrån hjärtsnörpkammaren.

Sitter och dricker vin och pratar om namn, skämtar om att mitt efternamn håller på att dö ut och jag måste föra släkten vidare, någon säger att jag får avla barn med en Andersson eller Svensson som gladeligen låter avkommorna bära min stolta fana, och från ingenstans, oavsett Pirater i mitt liv och vackra män i hennes, kommer tanken: men om jag får barn med Paris skulle jag ju faktiskt kunna tänka mig dubbelnamn fastän det är så löjligt, jag ser oss bilda familj och tänker mig en bäbis Hellsson-Svanås för det är ungefär så det skulle låta med våra två fina koko-namn efter varandra.

Bara en sån liten sak. Som för att göra mig uppmärksam på att hon finns kvar där inne. Att jag inte glömt henne. Att det ändå är sådär som hon skrev förra vintern:

Vissa människor är man liksom hooked på för resten av livet. Det är dags att inse att det bara är så även om det aldrig blir vi.

PS. Grattis på namnsdagen finaste.

C. skriver i en kommentar:

hur börjar man egentligen outa att man är bisexuell? det är ju jättesvårt!

Jag vill börja med ett stort GRATTIS till C! Jag skulle inte vilja ha någon annan sexuell läggning för allt i världen och jag tycker att fellow bibrudar här på bloggen får hälsa henne (jo, jag vet att det är en hon) ett rungande välkommen.

Sedan vill jag säga på en gång att du har helt rätt när du säger “börjar outa” och inte “outar”. För komma-ut-processen tar nästan aldrig slut, det är något som måste hintas/yppas/sägas/låta förstås någon gång i varje djupare bekantskap, och det är något du kommer behöva tala om för gynekologer och terapeuter och fan och hans moster.

Och du som svänger åt båda håll dessutom kommer leva i en värld där människor (ofta) glömmer bort att du inte är “vanlig”, för du gillar ju åtminstone killar och då blir det inte sådär obekvämt att man måste handskas med det som man gör med de där homosexuella där man måste vakta tungan. Du kommer se att folk förutsätter att du är straight eller homo beroende på vilket kön det för tillfället är på din lover, ditt span eller ditt hångel. Du kommer vingla mellan den straighta och den queera världen och – ja, fortfarande – kommer du träffa på människor som kommer säga “amen bestäm dig nån gång”, och en bekymrad mamma kan fortfarande säga “Men du kan väl välja en kille till slut va? Så det blir barnbarn?”

Och till sist kommer du ha lärt dig dina svar i Nämen Är Du Bisexuell Så Intressant Jag Måste Bara Fråga…-konversationerna utantill, vare sig du vill eller inte.

Men nu frågade du faktiskt inte om det, utan om hur man börjar. (Instick: och redan innan man börjar, så nära det fanns, vad vackert det var, innan man trodde det kunde hända).

Det första man måste göra är väl att komma ut för sig själv. Inse eller formulera eller vad man nu vill kalla det att hey, jag är nog inte hettro. Jag gillar ju det här eller det där. För egen del minns jag precis vad som framkallade den känslan första gången. Jag hade varit dödsorolig i högstadiet och bad till gud att jag inte skulle vara lesbisk – men sen kom första pojkvännen och andra pojkvännen och jag kände mig normal och välanpassad sexuellt sett och oron försvann med de andra högstadiekomplexen. På hösten första terminen i gymnasiet gick jag med i någon community där man skulle ange sin sexuella läggning. Det fanns tre alternativ. Straight. Gay. Och Bisexual. Det var en eureka-upplevelse.
– Det är ju bisexuell jag är!

Från det till nästa steg – att berätta för någon överhuvudtaget – var det inte långt. Dagen efter satt jag med Bästisen och två andra vänner i min säng och mitt i en konversation sade jag “Igår kom jag fram till att jag var bisexuell” och de sade “jaha” och konversationen fortsatte. Jag och Bästisen tog som vanligt sällskap till skolan dagen efter det, och jag tog upp det igen.
– Alltså att det är det man är, vi har ju pratat om hur man liksom spanar på tjejer också och sådär, sade jag.
– Det är väl klart att man är det, sa hon (för så var det: man var nånting, jag och hon, vår tvåtaliga massa, i den var man, gjorde man, kände man – man som i alla två.)

Sedan blev jag övertygad om att alla i själva verket var bisexuella (man var ju det, no?) och skrev artiklar i den “alternativa skoltidningen” man dragit igång om detta, och mamma i köket som frågar:
– Betyder det att du tror att du också är det?
och jag jaa och hon
– Jag hade också en period när jag funderade mycket, jag och Ann-Britt prövade att kyssas en gång, men sedan var det en riktig lesbian som råflörtade med mig på en dans och då kände jag att det här var ju inte min grej. Kom tillbaka när du är tjugotvå och säg samma sak.

Tredje pojkvännen Najs Fred, vuxnare långdistansförhållande, hånglade med tjejer på fester under tiden, slutade gymnasiet, flyttade till pojkvänsstaden, ett halvår blev till trekvartsår blev till farewell-sex på whiskeyfylla under Åbo-kryssning och avskedsskål för förhållandet och jag hade röda klänningen – blev till tvåveckorsenare första tjejen hon med de magiska gröna ögonen och sen skulle jag flytta från pojkvänsstaden, pappa som kom och hämtade flyttlass, hejade på den grönögda.

Bilen hem.
– Har du träffat några nya killar efter Najs Fred?
Och jag minns inte orden exakt men jag berättade, jag var ärlig, jag var till och med tvungen att slänga in att jag faktiskt HADE!!!! haft sex med en tjej (gått hem med, var eufemismen) och pappa
– Jag är inte förvånad.
och
– Många tjejer blir ju bisexuella eftersom killar är så klumpiga i sängen.
och
– Det är ju ganska vanligt i djurriket.

Och mamma
– Vad ska du på Pride och göra egentligen?
och jag
– Kommer du ihåg att du sa att … och jag har inte ändrat mig !!!!!!!

(och långt senare, jag som sade att jag visste att hon var mer entusiastisk när jag hade karl-sällskap men nu var det faktiskt Paris jag var intresserad av och hon som säger lilla hjärtat, för min del får du gärna vara intresserad av en bäver, bara du är lycklig)

Och sedan: allt som rullade på.

Och Pride, mitt första Pride.

Och Karlskrona, nya staden, nya vänner, jag med bilder av hånglande tjejer på väggarna, gick ut direkt, gick ut hårt, ledde in samtalen, vägrade vara halv-ute i den här staden också.

Och Amsterdam nästa år, och Schatje, rödhåriga översminkade storbystade sockerröstade med den fula svanktatueringen som stod för nära och frågade vad jag använde för parfym och föreslog att jag skulle följa med till Haarlem och titta på hennes marsvin och dricka te – men hur saker egentligen gick från marsvin och te till darkrooms och cowboy-cepen är en helt annan historia, som vi tar en annan gång, för från och med Amsterdam har det liksom aldrig varit lika svårt att komma ut, fastän jag fortfarande behöver göra det igen och igen och igen.

• att sätta röster och ansikten på det där som man oftast bara läser, på den jättefina lördagsfesten som var en såndär fest som är bättre än utgång och som räcker hela kvällen
• att någon där hade jättevackra ben som jag tjuvkikade på när hon klättrade upp på takterrassen (som den fula farbror jag är)
• att få träffa Paris igen, på frukost och på fest, att få kramas och kännas, komma ihåg det som var men vara trygg i det som är
• att Najs Fred hade kärlek och sovplats att erbjuda och fortfarande vågar gå omkring halvnaken som om det vore det naturligaste i världen när man hänger med sitt ex
• att fylleringas med gamla vännen CS tio gånger under lördagkvällen, hon som hela tiden frågar “eru mest famous på festen eller”, jag som säger “det är du som är cool, det är jag som är tönten” och vi båda som låter varje telefonsamtal mynna ut i ömsesidiga berusade kärleksförklaringar
• att regnbågen över hustaken klockan fyra på natten var det vackraste någonsin
• näst efter min fantastiska byxdress, kanske
• och att min kramgalna brorsa älskar att kramas, och skrattar och pratar barndom på gräsmattan; jag med en Toblerone till honom från taxfreen, säger “det är jag som är den nya Farsan nu”
• och att Stockholm är så förbannat jävla överjävligt fint på sommaren, så klyschigt och så sant

Jag önskar jag var här på semester en vecka.

Paris, eller Saker under huden-Elin som vi kallar henne när hon figurerar i egenskap av en av mina favoritbloggar och inte i egenskap av the love of my life 2007, skriver som alltid bra och just idag ett inlägg om svårigheten att få vara mångsidig i bloggen. Det påminner mig om ett annat inlägg hon skrev som jag aldrig hann reagera på, om blogg-alter egon man skapar åt sig själv.

- Men du är ju en slampa?
- Vad vet du om det?
- Jamen, jag läser ju din blogg.
Eller
- Men du har ju en massa psykiska problem och mår skitdåligt och har en massa ångest. Det är ju liksom genomgående i din blogg.

skrev hon då.

- Förstår du inte att du undergräver din egen position när du skriver om relationer, fyllor och sex, varför visar du inte hur smart du är istället?, säger han.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.

skriver hon nu.

Och jag vet inte om det beror på att jag inte konfronteras med mina bloggläsare utom när jag är i Sverige och på besök i Hemorten (utan att jag fattat hur verkar jag ha typ halva min gymnasieklass som läsare) eller när jag är i Sverige och träffar bekanta som berättar att de läser (typ halva den där kristna rollspelsföreningen som en gång ledde in mig på vägen mot fame and fortune verkar också läsa) – eller om det är så att mina vänner och bekanta som läser bloggen bara inte har samma ifrågasättande syn på självbild, roller och definitioner som Paris vänner och bekanta, vilket jag lätt sätter femhundra spänn på – men jag har aldrig fått någon av de här reaktionerna.

Det är aldrig någon som säger:
– Vad slampig du verkar!
eller:
– Vad mycket ångest du har!
De säger saker som:
– Gud vad bra du är.
eller:
– Du skriver om väldigt olika saker.
eller:
– Din blogg är så ju sjukt mångfacetterad, det är det jag gillar mest med den.
eller så ser de mest lätt generade ut.

Kanske är det för att jag inte positionerar mig som intellektuell på samma sätt som Elin gör. Kanske är det enklare att hantera att bloggen som skriver om knull, fyllor och ångest också skriver om en och annan genusvidrig EU-logotyp eller sitt alternativa liv som god nazist, än vad det är att hantera när konstnärskvinnan och den intellektuella genusrevolutionären också skriver om snus, tuttar och dålig självkänsla. Att den vulgära får lov att bli fin men att den fina inte får bli vulgär.

Eller kanske är det för att hennes har en så tydlig röd tråd, att de olika sidorna ändå tillsammans väver en såpass enhetlig bild, ett personporträtt och en generationsteckning, som inte alls skulle ha samma tyngd utan alla delar som provocerar – medan min blogg fungerar annorlunda, spretar mer, har kortare, mindre genomtänkta inlägg som har mindre gemensamt med varandra. Då är det kanske lättare att acceptera att min spänner över ett större ämnesspektra, eftersom varumärket är mera utsuddat.

Eller kanske är det gammal hederlig feministskräck. Kanske är det enklare för att mig att få uppskattning för att skriva om ligg, fyllor, ångest och destruktivitet som en annan Jack Kerouac, Ulf Lundell, Kafka eller Bukowski, för att jag inte frontar med att jag problematiserar kvinnligheten (fast det alltid sker mellan raderna, mind you) och för att de sylvasst argumenterande inläggen inte haglar lika tätt här som på Saker under huden.

Eller så är det en kombination av alltihop.

Viktigast kanske, att människor faktiskt inte pratar mycket med mig om min blogg ;)

En halvtimma innan peppmatchen igår var jag så opepp på allt att jag, när Paris inte var online på msn, googlade “terapiblogg”. Jag vet inte vad jag förväntade mig att hitta. Men när den första träffen var Louise’s terapiblogg, en sexblogg på norska av en tjej som nyligen kommit på att hon gillar tjejer också och kanske bättre och eventuellt just träffat kärleken på Facebook – då kan man inte vara riktigt lika opepp på livet längre. Och när hela baren sedan håller på Sverige och Otto YMCA-dansar S-W-E-D-E-N och man sedan kommer hem och har fått precis det där fantastiska terapimailet av Paris som säger alla orden, alla de rätta orden så att man kan känna sig stolt över att vara sig själv igen – då vet man in the end, everything will be ok, and if it’s not ok, it’s not the end.

Inatt drömde jag att jag var ensamstående mor med två barn efter Långskånken, att Paris också var single mom men med ett barn som var lite yngre än mina två – jag kunde aldrig komma ihåg könet på hennes och om ungen hette Noah eller Leah men jag tyckte namnvalet var lite osmakligt – och vi var i Tyskland med Paris kompis frugan.

It was hell.

Visst älskade jag väl kidsen men jag kunde inte förmå mig att känna det, jag bara glömde bort dem överallt, missade tåg, de var snoriga och sjuka, jag tänkte “fan alltså, fatta att jag måste ha det så här för resten av livet och jag är ju inte ens 24, åt helvete med karriären” och “gud, nu måste jag hitta en annan man som kan gå med på att ta hand om mina två små mulattbarn” och fastnade till slut för min nördiga tonårspojkvän från Norrland med trasigt knä, även om jag insåg att de två barnen jag (naturligtvis) senare skulle få med honom alltid skulle vara avundsjuka på sina syskon som hade en två meter lång negerpappa istället för en 1,65 lång norrlandspappa. I alla fall när de spelade basket, för det visste jag ju att de skulle göra.

Kul att man har frigjorda drömmar som speglar ens moderna syn på livet, osv. Tolkningar anyone? Anar vi en rädsla för ansvar, commitments och följder av sina handlingar kanske?

In other news: Det är Sassys födelsedag idag! Hon är i Japan! Vi saknar henne!

Eller åtminstone säger de att mina bloggkommentatorer har förändrats, de av mina vänner i Sverige som är lika engagerade i bloggen som jag är (och det vill inte säga lite).

Jag tror att det är när jag ligger i en utdragbar sov-låda nedanför Najs Freds lillasysters säng i hans föräldrars lägenhet där vi övernattar efter disputationsfesten som han menande säger “Alltså, dina kommentarer… är det bara jag eller…?” Och morgonen efter när vi äter frukost mittemot varandra med varsin dator (i köket där hans föräldrar fortfarande har en kylskåpsmagnet med ett foto av oss båda som drömparet) ligger det mycket riktigt nya bootycalls nedanför senaste inlägget.

Jag tror det är när jag och Paris kisar mot varandra i det skarpa solskenet på en filt utanför hennes hus som hon ivrigt säger “Jamen ja!” när jag spekulerar i en andra generationens Love Sex Money-läsare.

Vi har nämligen ökat en del i vår. Fler läsare, fler länkar, fler kommentarer. Jag tror att ni hittade hit via Beta, Modefeber eller Resumé och att ni har lite andra integritetsgränser än den första generationen, som (med några undantag) inte skulle våga skriva “kom och ligg med mig”-kommentarer. Eller är det mitt tilltal som har förändrats? Öppnade jag upp för någon form av närhet i och med den där tävlingen där spekulationerna om mitt sexliv nådde nya höjder?

Jag sitter och dricker kaffe-innan-öl med Rory, som “till sist” har börjat läsa bloggen. Jag vill förstås veta vad hon tycker; känns det som jag?
– Ja, men det är ju bara vissa sidor… Det känns liksom… Alltså det är ju väldigt välskrivet och roligt, men för mig som känner dig är det ju också väldigt platt.
(Och sen häpnar hon över mitt ordförråd och min liggoutfitsstatistik.)

Jag sitter och äter hastmiddag innan flyget från Göteborg med bloggläsare Gustav och Isabel (även känd som sjukt snygga tjejen; gud vilka lama smeknamn det blir när jag inte tar aktiva beslut på dem) och funderar över hur IRL-jaget skiljer sig från LSM-jaget. Det handlar också om gränser, men av en annan sort. I verkligheten finns det innan jag lärt känna någon något som hindrar mig från att be Gustav flasha sin tatuering (fastän den skymtar genom hans nakenskjorta), från att säga att Isabel är like det sjukt snyggaste nu när jag är nykter nog att faktiskt se vilken hårfärg hon har, eller att, när Gustav pratar om hur han peppar som fan för att fyllemessa men sedan aldrig gör det, skratta och säga att jamen precis så är jag med att fyllerunka. I den icke-digitala världen behöver jag lite tid med någon innan de där kommentarerna hoppar ut – men på bloggen, där ingen tilltalas direkt, sker allt omedelbart.

Och så får jag det där reklam-mailet. Min första reaktion var “oj, vad syndigt och smutsigt det här känns”, som att det är inte okej, att ha en blogg med annonser. Sedan blev jag obstinat. Varför inte? Tar jag inte mig själv på såpass stort allvar att jag tycker att jag är värd annonspengar? Annonser i gamla media inkräktar inte på deras självständighet (om vi lämnar de makroekonomiska perspektiven utanför). Det rör sig som sagt inte om några stora summor, men kanske en välbokad sverigeresa om året – men en sverigeresa om året för bloggens räkning vore väl ganska spännande?

Vi får se.

Men det känns som att den här bloggen håller på att step it up a notch.

Häromveckan pratade Paris om genus-tics.

Mina genus-tics skrattar fortfarande inombords åt den här skärmdumpen, som jag hittade när jag rensade skrivbordet.

Det blir lite mindre roligt om man vet sammanhanget (frisyrsajt; har glömt bort url:en), but still.

Igår morse vaknade jag tidigt efter en innekväll och satte mig som vanligt att läsa lite bloggar först av allt. Och som vanligt skrev Paris något jag kunde relatera till och fundera över (den här gången om mytbilder av sig själv i bloggen), och som vanligt började jag göra just det i ett eget blogginlägg – men som inte särskilt vanligt lämnade jag det halvfärdigt, bryggde mig en kopp brukskaffe, slängde i en skvätt mjölk, satte mig på balkongen med kaffe och pinnglass till frukost i det gassande solskenet med Porr, horor och feminister som jag inte läst än (!) i knät, och efter det kilade jag förbi doktor Oxford för en remiss till en proctologist och efter det tog jag tåget till stranden, silade sand mellan tårna, läste på en filt, sprang som en yr hund i det långgrunda havsbrynet och gick längs strandkanten i två timmar. Det är långa stränder här, mot Atlanten.

När jag kommer hem har jag havssträv hud och soltrött huvud och nästan bara horstigman i tankarna efter en dag med Petra Östergren och just när jag ska till att skriva ett blogginlägg om det och hur min syn på prostitution gradvis har förändrats sedan jag flyttade till Holland så kollar jag facebook och läser att min f.d. styvbrorsa eller vad man ska kalla honom har börjat läsa bloggen och jag har integritetkris och transparenskris och alltihop och paniken slår till i maggropen över att inte alls vara särskilt anonym egentligen och jag kan inte tänka ett dugg på horor längre utan typ dör på fläcken, återuppstår ganska kvickt, tar en pinnglass till och cyklar bort i sommarkvällen för öl och skratt och mikrobloggpaus över kvällen.

Inlägget om blogg-alter egon kommer, och inlägget om porr, horor och feminister kommer absolut, och inlägget om varför det känns så hotande att någon från det förflutna läser min blogg kommer kanske också någon dag, men det är faktiskt för fint väder både för att krisa och för att blogga så nu ska jag brygga mig en kopp käffe till, hä i en skvätt mjölk och sätta mig på balkongen med den näst sista pinnglassen i paketet och läsa vidare.

Jag har massa möten på jobbet och lever just nu i någon slags illusion om att allt är på riktigt, ja allt på mitt jobb alltså, typ vad man gör spelar roll osv, så det blir inga introspektiva blogginlägg om min mentala status just idag i alla fall. Istället får ni något gammalt. Det avslutas mitt i, dels för att jag tyckte att jag var pinsam som bara länkade till Paris hela tiden (vars inlägg om det här ju var mycket bättre än mitt) och dels för att jag inte riktigt visste vart jag ville komma. Det är knappast något nytt för den flitige läsaren, men innan det rinner ut i sanden är det ju lite småintressant.

G to da ay

Februari 2007

Jag läser Saker under huden som skriver

jag är aldrig så straight som på en gayklubb (eller: man behöver inte ens gilla scissor sisters för att vilja gå ner på en brud)

och jag tänker på mina utflykter på gayklubbar.

När jag bodde i Hemorten fanns det såklart inget gayliv att tala om. Jag gjorde ett tappert försök som sjuttonåring att dra ihop en “gay-grill” en försommardag och fann mig sittande vid en sjökant och barbecuea tillsammans med ett tiotal jämnåriga bicurious kompisar i straighta förhållanden… och deras pojkvänner. (Brasklapp: med facit i hand var det väl ett par som visade sig vara mer än bara nyfikna, men ändå).

När jag flyttade till X-köping tänkte jag att det skulle bli ändring och jag tog mod till mig, sökte upp det lokala RFSL-haket som jag skrev om i punkt 99 på långa listan. Än idag kan jag säga att det var det mest stereotypa gayställe jag nånsin varit på och jag fick fler än en gång höra saker som “Du är så söt, vad gör du här, du måste ju vara strejt?” med mitt långa hår i hästsvans och stora ringar i öronen. Och på den tiden hade jag ändå, som young leftie, hår under armarna och unibrow (loves att dissa sig själv förr, bara man gör det med kärlek och glimten i ögat… och är medveten om att man om några år kanske kommer dissa sig själv nu). Det fanns en annan icke-homonormativ tjej med gulligt fnitter och enorma gröna ögon som brukade komma dit och det var hon som efter ett år av avståndsspaning blev första bruden.

Första gången jag var på en riktigt stor (1000+ pers) tjejfest var jag helt stunned. Jag hade aldrig fattat att det kunde finnas så många brudar och av så många olika sorter. Allt från preppy L Word-chicks till rave-kickers (!!!) till boxarflator, gothare och PK-tanter. Jag och biatchen jag var där med hånglade med varsin blond pop-tjej och gapade över känslan av “1500 tjejer och ingen saknar kuk”. På de stora tjejfesterna var tredje månad i Amsterdam, av vilka jag varit på två, är mångfalden ännu mer påtaglig. Över lag är gaybrudar brudigare här och på Flirtation är det som på en stor mainstream hettroklubb med enda skillnaden att killarna också är brudar – machohippetihopsnubbarna har tuttar och tajta linnen –

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan hösten 2005.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Att det var ett gammalt fenomen i ny tappning, som media hajpade sjukt mycket.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Min egen :D :D :D
Den första (och enda) bloggare jag förälskat mig i var fantastiska Paris genom hennes Saker under huden, som jag fattade intresse för i Anias kommentarer och började följa slaviskt typ här. Och gud vad skönt det är att hon uppdaterar så mycket oftare nuförtiden; minns hur jag satt på nålar när det gick typ en vecka mellan inläggen och jag ville veta vad min nya bloggfavorit hade att säga.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Att de speglar den jag var då. Att jag inte visste så mycket om integritet på internet. Att jag var mindre dryg, mindre bitter, mindre snygg och mindre självutlämnande.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Ett trettiotal. (Otto invänder och påstår att det är ett sjuttiotal. Det stämmer väl också, beroende på hur man räknar.)

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
50-50 om man räknar på trettio totalt, 70-30 till ämnesbloggarna om man räknar på sjuttio totalt (följer mycket ämnesbloggar för jobbet).

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Både Alex och Katrin Schulman under respektive storhetstider (obs jag länkar inte till nerlagda bloggar). Bloggaren Beta, fast egentligen vet jag inte om vi är så olika. Eller jo, det är vi väl. Jag minns i vilket fall som vore det igår när och hur jag uptäckte hans blogg. Jag var mitt uppe i pitchen som förstörde mitt liv, det var påskhelg 2007 och förra chefen hade deklamerat “I cancel Easter!”. Jag hade fått det hedervärda uppdraget att scanna typ tjugetusen sidor i en bok om rymden (insert suck here) (suck på valfritt språk alltså) och satt ensam på nedervåningen och väntade medan den långsamma scannern uträttade sitt värv. Jag hade läst alla bloggar jag följde, men via Konst eller porr hittade jag till Esqiegroue som ledde mig till Beta – och jag kunde inte sluta läsa mellan bytet av sidor att scanna. Recensionen av Blackzilla is splittin that shitter (NSFW FFS!) fick mig att gapa. Jag hade aldrig förr träffat på en (pseudo-)sexist som både kunde skriva och som hade självdistans och humor.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Jag har ju just upptäckt Analt Läckage som verkar ha vissa drag av själsfrände med mig, men det är för tidigt att säga. Paris och jag är också likare än vad våra bloggar kanske ger sken av.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Bästisen älskar inblicken i mitt liv, brorsan tycker att den är kul, syrran tycker att den är lite horig (alltså – hon har faktiskt sagt det), och min arbetspartner Otto tycker nog att allt som ger fame på internet är av godo.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det vet jag faktiskt inte, jag har inte frågat och de har inte sagt nåt. Jag antar det – jag menar, jag tycker det. Möjligen att jag lever ut sidor av mig själv som de inte träffar så ofta. (Eller att jag är lite horig då.)

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs gränserna hela tiden?
Nej. (Det har jag inte. Jag har inte letat.) Ja. (Jag kör kamikaze-metoden.)

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Jag bloggar inte personspecifikt om intima fysiska detaljer av typen hängpungar, bullfittor och impotens. Alltså, jag har medvetet hindrat mig själv när mina fingrar börjat söka sig till H-Ä-N-G-P.. på tangentbordet. Det är inte okej.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Bekräftelse låter så tonårsaktigt; men visst är ömsesidigheten extremt viktig. Om jag inte hade haft en enda kommentar eller länk hade jag kanske valt att föra en privat dagbok – men den hade förmodligen blivit tråkigare och fattigare. Sedan älskar jag ju bekräftelse och söker ständigt efter det på alla plan i livet, inte bara det digitala. Vår byrå vann till exempel två fina priser igår – vad är det om inte bekräftelse?

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Tja, det är en sjujävla bra början i vissa fall; återigen, se bara på mig och Paris.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Jag har för fan legat med dem IRL!!!!1!!1! Eller ja, med en (1). Annars har jag träffat en (1) person här i stan (min nya kompis A som flyttade alldeles för snabbt) och några stycken på Paris releasefest, inklusive sjukt snygga kaxiga bruden (som bloggar här).

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja; their problem.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Jag blev faktiskt ganska upprörd av en viss Antons kommentarer. Jag reagerade med långa motkommentarer, och Otto reagerade genom att stalka fram nakenbilder på Anton the hater, skriva ut dem och lägga dem på mitt jobbskrivbord.
Den anonyma kommenteraren i den här tråden kändes också lite extra ibland (typ att det var “såna som jag” som försatte kvinnan i strukturellt underläge i samhället). Det diskuterades vidare (jag var nära att skriva några riktigt upprörda kommentarer men besinnade mig).

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Jag skrev om en historia med en kille med flickvän som jag sedan tog bort av rädsla för att hon skulle hitta bloggen. En gång skrev jag också ett inlägg med långa ligglistan, som jag sedan tog bort; dels för att det faktiskt kändes som att ge ut lite för mycket info om mig själv, dels för att jag har bestämt mig för att bojkotta det här med att hålla reda på hur många sexpartners man har haft. Det ger mig bara ångest. Jag vet att de är strax över tjugo, det ska fan till att ha närmare koll. Från något halvår tillbaka vägrar jag tänka antal och jag vägrar räkna efter.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag är ju lätt beroende och alla beroenden har väl sina nackdelar. När man har en blogg som handlar om dem man ligger med finn det väl också alltid en viss risk för upptäckt och public embarrassment, men den är jag villig att ta. Det är lite jobbigare med dem som blir sårade av det jag skriver. Det gör ont i mitt hjärta varje gång men vad gör man inte för konsten bloggen? *anal*

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Bara om det fortfarande är coolt att blogga då. Om det är det kör jag nog på på samma sätt. Om jag mot all förmodan skulle vara någons flickvän by then (HAHAHA) antar jag att en viss privacy-diskussion skulle behöva tas; worst case skulle jag väl i så fall bara tröska gamla historier när jag vill sexblogga.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Men gud, orka svara på det här nu. Eh, JA. Som jag skrev för ett tag sen;

Bloggar är inte bara mina raljeringar om mitt kärleksliv. Bloggar – i egenskap av ett för massorna tillgängligt publiceringsverktyg på internet – är såvitt jag vet en av historiens första möjligheter att på allvar föra ut sina åsikter i publika media utan [större] produktionsmedel.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Ehhh. Mitt liv känns mer betydelsefullt när det finns en grupp människor som bryr sig om det och väntar på nästa update från det (nej, det är inte patetiskt, det är naturligt). Mitt skrivande får daglig träning och mitt personliga skriftspråk har utvecklats till en “stil”. Jag har fått en otroligt underhållande och givande hobby. Jag har lärt känna spännande och intressanta människor och får daglig bekräftelse och uppskattning.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Återigen, jag har fått en otroligt underhållande och givande hobby. jag har lärt känna spännande och intressanta människor. Jag har tagit del av synsätt och åsikter jag kanske aldrig skulle utsatts för annars. Jag kan föra ett samtal om ämnen som mina samtalspartners IRL inte är intresserade av. Jag kan hålla mig uppdaterad på allt möjligt.

24. Nämn 5 bloggare som ska svara på den här enkäten.
Det här var visserligen inte en fråga, men jag svarar ändå for the sake of it. Alla som känner sig berörda, alla som nämnts i ranten ovan + Mitt eget jävla Narnia.

(Lista via Trettioplus.)

Det här med Bloggtoppen, va. Jävla horskit är vad det är (mest för att sidan är så gravt ofunktionell), men när man vill veta hur många hundra tusen läsare färre man har än Blondinbella så är det Bloggtoppen man får använda. Darling Paris däremot är addicted till sin Bloggtoppen-statistik och förfasas i ett av de gulligaste utbrotten av irrationell bloggparanoia och missunnsamhet som jag sett hittills över hur jag gått om henne på listan.

Det är lustigt.

Det är lustigt att jag alltid tagit för given att hennes blogg var större än min (typ hallå hon ger ut bloggbok?) och det är lustigt för att jag också haft mina stunder av “men asså guu, hur gör Paris, ska jag inte skriva lite mer som henne?”.

Det är lustigt för att jag på skumpiga bussresor i Indien dagdrömde om de biografier som kommer skrivas om henne och hur jag skulle få vara med där, i början, hur jag skulle beskrivas som ett omistligt stöd och en musa under den första tiden som man skulle kunna kalla bloggperioden, hur jag eventuellt skulle finnas vid hennes sida även senare, the Beauvoir to her Sartre, och hur det skulle skrivas i biografierna, som i en fotnot, hur även jag försökte mig på en författarkarriär notera försökte.

Det är lustigt för att när jag på skumpiga cykelfärder här i stan dagdrömde om vårt framtida liv som författarfruar, det där i den ljusa lägenheten med högt i tak i Stockholm eller Paris där det bara fanns sex, skrivmaskiner och skitstarkt kaffe (ja, jag är medveten om att ingen av oss skulle klarat oss utan dator och internet, och jag dricker ju inte ens mitt kaffe svart), så var det alltid med den bittra bismaken av att det var hennes författarkarriär som skulle gå bra och hon som skulle bli intervjuad i glossy mags, medan det var jag som skulle jobba med något horigt, gå på representationsmiddagar och bli för full och bara skriva på fritiden.

Och så går hon och tänker tvärtom.

Nu ska man kanske inte dra så långtgående slutsatser på några handfullar läsare på Bloggtoppen (min och Paris nya affirmationsterapi: upprepa tio gånger för dig själv varje kväll: “jag är inte min blogg”), eller för den delen att Paris tänker på framtida biografier bara för att jag gör det. Men det är ju kul att det pekar uppåt för bloggen.

(En miljon poäng till den som fattar min anala prettoreferensrubrik.) Jag har så mycket att skriva efter två dagars bloggpaus men jag kan inte skriva om allt på samma gång, kan inte få in både brorskramande och syntsex, världsherravälde och gamla one-nights, bitterfittor, statsministrar och framtidsvisioner, flyghjältar och bästisar. Så jag tar en sak i taget.

Efter releasefesten i Göteborg blev det bakfull middag med lilla mamma hemma i Småstaden (där jag eventuellt gjorde mitt livs första freudianska klädinköp, but that’s for me to know and you to find out) och dagen efter det uppe med tuppen för att ta tåget till Bästisen i Uppsala. På tåget satt jag och log och kände mig fri.

Jag vet inte hur det hände, men det här med Paris, det var som att trycka på en knapp.

Eller kanske inte som att trycka på en knapp.

Mer som att inte riktigt förstå hur en relation på avstånd har förändrats förrän man plötsligt ses och allting faller på plats, på sin nya plats, på en plats man inte fattat förrän nu att det kanske hintat mot ett tag. Jag tar inte tillbaka ett enda ord jag någonsin sagt om henne och jag menar fortfarande mitt “yours 4-evah” som jag skrev på grattiskortet till boksläppet, men inte på det sättet: peppar peppar ta i ett helt jävla sågverk, men det känns som att jag kommit över henne.

Samma sak med Fargo. Jag vet att jag var väldigt kryptisk medan han var här – eftersom jag inte fick lov att skriva någonting – men summan av kardemumman kändes det ungefär som att göra slut fast vi aldrig varit ihop, för att jag någonstans varit lite grann ihop med honom på insidan. Hållt lite fritt i hjärtat utifall att liksom (Paris var den enda som någonsin konkurrerade ut honom). Och det var jag tvungen att döda när jag insåg att det faktiskt var så det varit och att han aldrig tänkt på det på det sättet. Det gjorde ont – men det var skönt.

Och så sitter jag på tåget till Uppsala, och känner hur jag inte håller platser i hjärtat längre. Hur hoppet om och längtan efter de två som jag hoppats på och längtat efter så länge har lämnat mig. Och det känns jävligt… tomt och fint.

Som en heliumballong lyfter jag mot tågtaket: Hej du den fria kärleken, jag e game nu.

Så klockan sju igår morse vaknade jag med bajsandedräkt och trassligt hår och tog mig till planet som tog mig till Göteborg. Drack en äcklig redbull och sminkade mig på flygbussen, mötte darling Paris i stan, beundrade hennes nya frisyr, catchade upp med det senaste (läs: hennes vänners kärleksliv) och peppade för releasefesten.

Och vilken fest det blev.

Jag var full och glad och powerminglade och låtsades att jag var någon slags organisatör och så fick jag ju vara toastmaster så att jag kunde stamma i mikrofon inför hela stället något om Paris liggskills, och så dök det upp en hel massa spännande människor, alltifrån bloggare/bloggläsare till gamla ungdomsvänner till i princip alla som någonsin förekommit på Paris blogg. Hade velat umgås mer med er allihop!

Och lite senare på kvällen när jag redan är lovligt på lyran står det plötsligt en sjukt snygg (like, SJUKT snygg) och kaxig brud framför mig och öppnar med “Jag är ett fan” och tydligen har hon slagit vad om ifall hon kan dra över mig ikväll och hade det varit ett avsnitt av L Word eller bara andra omständigheter hade hon tagit hem hela potten i det där vadet och jag hade vaknat nästa morgon med pirr i magen och ett nytt telefonnummer i fittan, förlåt jag mena fickan, förlåt jag mena telefonen för vem fan har telefonnummer på skrynkliga lappar i fickan.

(Jag har alltså ingen klass överhuvudtaget och kunde inte bry mig mindre om jag hade blivit någons uppfyllande av ett vad :D och förresten var det inte den enda vadslagningen om mitt sexliv som försiggick på festen, hehehe).

Istället gick jag ännu en vända runt stället och frågade om det var någon som var Jojo för Jojo hade ju sagt att hon skulle komma och efter hennes kommentarer var jag ju sjukt nyfiken - och så är hon plötsligt bara där och precis lika hysteriskt glad och trevlig som jag väntat mig och vi kramas allihop, Jojo och Paris och jag, och alla Jojos vänner tvingas skramla till Jojos ex av bloggboken.

Så gick jag på efterfest och sent omsider ringde jag på Paris dörrklocka mitt i natten och alla bloggläsare undrar väl om vi låg med varann och jag vet inte om jag växt upp eller kommit över henne eller vafan det är som är going on, men det var varsitt täcke bredvid varandra som såta vänner helt utan undertoner och inte ens det faktum att hon när hon öppnade dörren hade världens tunnaste linne som i princip skrek HEJ NIPPLES! i mitt ansikte kunde ändra på det.

Ännu ett långt inlägg som blev uttänkt på flyget hem från Indien, men som inte hittat ut förrän nu:

Det är två och ett halvt år sedan jag började flyga regelbundet. Jag skulle till och med kunna säga att jag visste inte vad flyga var tills för två och ett halvt år sedan. Visst, jag hade flugit lite random, men det är långt från att vara hemma på en flygsträcka.

I början älskade jag det. Det glassiga väntandet. Att resa med lätt packning, att känna sig kosmopolitisk, att gå på Schiphols blänkande golv och höra “mind your step” i högtalarna och veta att man skulle vara hos mamma på andra sidan Europa redan ikväll. Säkerhetsanvisningarna på planet lyssnade jag aldrig på (as if, liksom), och ofta vaggade motorernas brummande mig till sömns inom fem minuter efter att vi lyft.

Så skrev Alex Schulman om sin skräck för flyget i sin blogg. Han beskrev paniken, dödsångesten, hur han drack sprit för att hålla sig lugn. Och så träffade jag Paris, som förklarade sig flygrädd, och jag måste erkänna att jag först tänkte “men baby, du kommer ju behöva sluta med de barnsligheterna när vi inleder ett långdistansförhållande förstår du väl”. När jag förstod att det inte var några barnsligheter utan riktig rädsla (och när Paris aldrig kom till Amsterdam den våren) försökte jag sätta mig in hur det fungerade. Jag började lyssna på säkerhetsdemon och tänkte “Så om vi verkligen kraschar måste jag komma ihåg att…” Jag började lyssna efter oregelbundenheter i motorljudet, jag kände varje luftgrop, jag tänkte noga igenom hur det skulle kännas att förlora det jag hade med (ni vet ju att datorn är bäbisen jag vill rädda ur det brinnande huset). När det skakade till i planet ansträngde jag mig för att föreställa mig eventuellt kommande brand, blod, skrikande människor, panik, nödlandningar och död.

Vad jag inte hade tänkt på var att det här skulle påverka mig. Det var ju inte alls behagligt att tänka på varken brand och blod, en nära förestående död eller immediate loss of dattan. Men det hade satt sig. Associationerna fanns där och de gick inte bort. Jag började känna ett vagt obehag varje gång säkerhetsintruktionerna gicks igenom. Luftgropar fick det att knyta sig i magen på mig. Hastiga höjdförändringar fick hjärtat att dunka lite snabbare.

Och så kom den där gången, när den hastiga höjdförändringen liksom inte riktigt var inbillning. När vi tappade höjd jävligt snabbt fastän vi i princip nyss startat. När jag var trött och ville sova men oroligt tittade ut i mörkret och kände hur magen reagerade som på bergochdalbanor. Och när högtalaren sade att en av planets generatorer oväntat slutat fungera, och att vi skulle bli tvungna att vända om och laga eller byta plan. Då slog hjärtat jättefort. Jag vill inte dö, tänkte jag, men det är okej att bryta båda benen även om det kommer bli svinjobbigt. Det är väl okej att den jävla datorn dör också. Bara jag slipper. Kaptenen pratade på obegriplig danska i högtalarna och färden var otroligt skumpig. Otto skrattade och hoppades att syrgasmaskerna skulle trilla ned. Jag undrade hur fort mississippihjärtat kunde slå. De sa att vi gick ner för landning och jag tänkte: nu är det nödlandning, nu bryter jag båda benen, men vi var tillbaka på Kastrup, och efter någon timma hade de lagat planet och vi satte av igen.

Det är förmodligen det närmaste jag någonsin kommer att komma en flygkrasch, och nu har jag alltså det avklarat. Det var efter det jag insåg att jag inte riktigt tycker om att flyga längre (jämfört med t ex tåget är det ju sjukt bökigt, trångt och omständigt), men att det är en nödvändighet om jag ska kunna leva det liv jag vill ha och där jag vill ha det, och då går det inte för sig att hålla på och vara flygrädd light baföratt liksom. Nu får det vara nog, tänkte jag.

När jag sedan flög till Indien var det en helt annan sak. Att flyga i ett plan som inte är typ skitlitet är en helt annan känsla och inger otroligt mycket säkerhet. Och lite luftgropar måste man ju räkna med på en lång färd, något annat vore onaturligt. Hur skulle det se ut om det kraschade liksom? Dessutom flög jag ju med pappa. Inget kan hända när pappa är med, och om det mot all förmodan skulle hända något när pappa är med vet jag att det skulle lösa sig för pappa skulle vara världens bästa livräddarpappa och precis som när vi satt fast i en snöstorm och fick nödövernatta på fjället skulle han vara konkret, lugn och resolut tills faran var över. När jag sedan åkte hem utan far min (han var kvar på konferens) åkte jag dagtid och flög över ett helt molnfritt Afghanistan med så breathtakingly beautiful mountains att jag nästan blev religiös, och så fick jag se Aralsjön von oben och det har alltid varit ett av mina drömresmål. Vem kan vara rädd när man i centralasienextas?

Det återstår att se om min noga konstruerade nervositet gör sig påmind igen när det lilla töntiga KLM-planet lyfter mot Paris i Göteborg om en vecka och en halv. Men då ska jag tänka på sunt förnuft, livräddarpappa och Hindu Kushs snöklädda toppar och sedan ska jag återigen somna till säkerhetsinstruktionerna med dödsföraktet som lättaste bagage.

Det är releasefest för Paris fantastiska bloggbok Always keepin’ it real den 27 mars på Kontiki i Sveriges framstjärt aka Göteborg. Ni vet att ni vill. Både hon och jag kommer ju vara där. Dessutom sköter grymma Boombox musiken och boken går att köpa direkt ur Paris väna händer till specialpris. Det är helt enkelt det bästa sen Dackefejden, som Otto brukar säga. Nu har jag en banner i högra hörnet som länkar till facebookeventet, för ni är väl nere med kidsen och vet väl att det är sjukt töntigt att inte vara konstant inloggad på fejjan.

Uppdatering 5 mars: Det är alltså inte jag som har skapat facebookeventet. Få inga idéer! Jag är blott en av alla de inbjudna.

Uppdatering 7 mars: Av olika anledningar, vilka som vanligt rör fler än bara mig, har jag ändrat länken till en plain infosida på Kontiki. No more down with the kids on facebook! :/