LSM

Någon kommenterar det säkert många tänker: att den där Piraten inte verkar gå av för hackor. Men det handlar ju bara om att jag bara skriver om det dåliga.

Jag skriver inte om det fantastiska.

Jag skriver inte om att Piraten är den första person jag är tillsammans med som jag överhuvudtaget vågar fantisera om en framtid med. Jag skriver inte om den Pirat som alltid är så stolt över mig och som lyser upp av att ha mig i varje sällskap, om den Pirat vars vänner kommer till mig och kramar om mig på fyllan och säger att jag är fantastisk, eller den Pirat om vilken mina vänner säger att det alltid skiner igenom hur mycket vi tycker om varandra.

Jag skriver inte om den Pirat jag lägger mig i armarna på varje kväll, hur jag efter tio minuters omfamning vänder ryggen till och blir skedad, och hur han efter ytterligare tio alltid säger “night night baby” och vänder sig om för att jag ska skeda honom.

Jag skriver inte om den Pirat som erkänner att han i hemlighet älskar att jag inte vill ha städhjälp, den Pirat som peppar bort mitt dåliga jobbsjälvförtroende och mina sociala nojor, den Pirat som high-fivar Syntluggen i baren eller villigt kraschar i Najs Freds säng utan nojor eller avundsjukor, den Pirat som dansar naken lika ofta som han för allvarliga jobbtelefonsamtal naken (hela tiden).

Jag skriver inte om den Pirat som kommer hem full och inte kan sluta prata om hur mycket han älskar mig och den Pirat jag saknar med hela kroppen så fort han är bortrest fastän jag uppskattar ensamheten.

Men det är ju honom jag är ihop med, mest av allt.

Det blir lite ont om blogginlägg den här veckan eftersom jag frilansar på snuskigt hög timlön och faktiskt har någon form av arbetsmoral. Det är kul att jobba, särskilt att jobba med folk som inte är mentally insane i hela huvudet.

En av dem jag jobbar med är Piraten. Det är kul och oproblematiskt på alla sätt förutom ett: att han aldrig slutar jobba. Vi kommer hem och äter middag, han diskuterar jobb. Vi ligger i varandras armar efter sex, han diskuterar jobb. Vi vaknar på morgonen, han diskuterar jobb. Jag blir galen.

Sedan har han mage att vägra att flyttpacka på kvällarna eftersom han måste “relaxa efter jobbet”.

Hans vägran innebär att vi kommer hyra packhjälp. Packhjälpen kan bara hjälpa till klockan åtta på morgonen efter midsommar.

Man ba, men tack jävla idiot.

Jag föredrar att relaxa efter jobbet genom att faktiskt inte jobba, och packa på tider då det passar mig, istället för att betala för att gå upp snortidigt och bakfull för att hjälpa två tonårstjejer lägga mina böcker i kartonger.

(Till hans försvar får sägas att han erbjöd sig att jag skulle få sova igenom hela packningen men som sagt, min arbetsmoral är på en all-time-high just nu så det kan jag inte med.)

9 10 x juni à la Jenny/Egon:

• Juni 2000.
  23-åringas år. Jag var femton och alla tonårskåta 23-åriga rollspelsrävar fick den där extra glimten i ögonen. I juni – tror jag att det var – åkte jag på lajv i södra Norrland. Det regnade hela tiden och allas tält var fulla av vatten. Jag fick sova mellan män i någon lada och blev skedad av en 23-årig speleman med stånd. En annan 23-åring delade in världen i kukar (ledare), fittor (omhändertagare) och rövar (efterföljare). Bästisen blev kallad för en liten yxmörderska (offlajv, alltså) av samma person, jag blev mest kallad för fitta (offlajv, alltså). Och så fick jag blickar med glimtar i ögonen och kände mig Poppis för första gången i mitt liv och flörtade med vuxna och sen kände jag mig smutsig och äcklig och någonstans i mitten av veckan storgrät jag i Bästisens knä och sa att allt kändes fel. Men i slutet av veckan hade jag i alla fall skedat mig halvvägs till kär med en grötpojke från Boden som åtminstone inte var 23.

• Juni 2001.
  Jag vet inte om det var juni, men det var den sommaren som jag planerade för tågluff med brorsan, kusinen och Bästisen, tågluffen där jag skulle komma att bli full första gången och spy upp min gomplatta i en polsk toalett, tågluffen där Bästisen åkte mot ett nästan första möte med sina kommande åtta år i Bratislava och tågluffen där jag blev så förbannad på att min bror försökte ta storebrorsansvar när jag och Bästisen ville resa till Bologna utan pappas godkännande att vi lade oss att sova i en annan kupé, där en måttligt obehaglig nigerian friade till Bästisen och ville ta med henne hem.

• Juni 2002.
  Jag var en månad i en liten stad i franska alperna och försökte lära mig språket. Var kär i en socialdemokrat på avstånd, skickade sms och längtade efter svar På Det Viset för första gången i mitt liv. Tittade på graffiti under broarna och önskade att jag var lika cool som de som målade graffiti, eller åtminstone lite mer social utan Bästisens trogna hjälp så att jag hade kunnat skaffa några fler kompisar. Fantiserade om den tjocka mexikanska tjejen bara för att hon såg lesbisk ut; det hängde ett krucifix över min säng hos familjen jag bodde hos och jag tänkte att jag skulle förföra Fernanda under Jesus och hon skulle behöva smyga ut på morgonen.

• Juni 2003.
  Jag gick ut gymnasiet, drack tequila med min svenskalärare och gick hem tidigt för att min pojkvän, socialdemokraten, mådde illa. Dagen efter var den stora festen i den där orten som alla åkte till. Klassfascisten hånglade med klasskommunisten. Allt var allmänt episkt.

• Juni 2004.
  Första Elin, hon med de gröna ögonen, förförde mig med jordgubbar och rödvin och jag var scared shitless. (Mycket verkar hända för första gången i mitt liv i juni.) Sedan flyttade jag från X-köping och såg henne nästan aldrig mer igen.

• Juni 2005.
  Åkte jag till Europride i Oslo med en annan Elin, fick inte hångla en enda gång för jag var för blyg, men fick ett nummer och kindpuss av världens coolaste göteborgstjej, men hon svarade aldrig på mess och tur var väl det för istället åkte jag till någons sommarstuga och blev betuttad i någons vän som ville att jag skulle lyssna på tjugosju minuter långa Yes-sånger som svar på mina frågor om hans uppväxt. Vi knullade så att sommarstugesängarna gnisslade, fast det starkaste minnet från veckan i stugan är en helt annan vän med tårrandigt ansikte.

• Juni 2006.
  Jag gick ut min KY-utbildning och hade min sista lediga tid – den första juli skulle första riktiga jobbet börja i Amsterdam. Syster tog studenten och jag kom med andan i halsen direkt från flyget. Hon var snyggast och coolast i stan och jag pöste av stolthet. Annars obsessade jag över Fargo men tappade honom ett tag för Kapets sneda leende och muskliga överkropp.

• Juni 2007.
  Fargo hade kommit på visit i maj, jag var lika obsessed som någonsin men fick fortfarande inte ligga. I juni var han dock halvt glömd, jag planerade att åka till London med Paris (ja, tredje Elin) men i sviterna av att planen fallerade skickade jag ett mail till henne som sårade mer än jag nånsin velat, sen skickade ett annat mail som sårade någon annan mer än jag nånsin velat. Har haft dåligt samvete för det sedan dess. Vågade prata med personen om det för första gången för typ en månad sedan.

• Juni 2008.
  Dagen innan midsommar var jag på någon slags galleriöppning med gratis sprit, blev riktigt äckligt äggfull, hånglade med någons flickvän och tre amerikaner, varav en spydde på min grannes glastak. Dessutom fylleringde jag Piraten för första gången.

• Juni 2009.
  Nyligen arbetsbefriad och med planer på husbåt. Kom precis hem från Sverige, där jag hjälpt syster att flytta och träffat både socialdemokraten (som numera är bitter piratpartist) och hans nya charmiga flickvän, och Piratens charmiga svenska ex med respektive. Festade med designstudenter, chockade med dancehall-dans-solo på mellanfest, såg Maskinen på Gutekällaren och kom ihåg hur länge sedan det var jag var på konsert där jag bara ville hoppa, hoppa, hoppa, vråla med for the pure fun of it. Tappade rösten, träffade älskade Bästisen och drack te ur Mac-muggar och pratade om livet. Eller lyssnade, för min del.

Nio år, alltså. Fan vad lång tid.

Piraten fixade just piratspråk på Facebook.

Och Piraten var så full, så full när vårt lilla gäng nästan av en slump gick till det där stället där han var med sin rockenrollsuparkompis vid stängningstid, de stod utanför och höll sig uppe på varandra, hon på smala smala ben och vingliga klackar och han som en hösäck i hennes armar. Min första tanke var wtf are they making out? men det visste jag ju egentligen att de aldrig skulle göra och när jag kom närmare såg jag att de bara var fulla och kärleksfulla och kämpade med att inte ramla omkull. Ändå rann mitt glada humör av mig.

Hela kvällen hade vi skämtat om hur han var på dejt med den här tejen och hur de inte velat ha med mig på sin middag och hur han inte svarade i telefonen.

Och jag vet ju. Jag vet ju att det där inte betyder ett enda dugg och jag tycker det är så skönt att vi kan säga till varandra att du, med den här kompisen vill jag vara ensam nu (FIRO-cirkeln liksom) och jag vet ju att Piraten bara låter bli att svara när han är full som en alika eller när hans telefon ligger i någon kompis handväska. Jag var aldrig orolig.

Men han är så full och den där halvsekunden av wtf har fått mig ur balans och jag frågar om han ska med hem och när han säger ja men inte gör någon ansats sätter jag mig ner på andra sidan gatan och väntar.

Och där drabbas jag av någon slags paranoia. Jag får för mig att alla mina vänner tittar på mig med medlidande i blicken och tänker men hon fattar ju inte, eller stackars henne, eller varför låter hon honom hållas? Värst är någon jävla okänd britt som kommer och förtroligt sätter sig bredvid mig när Piraten och kompisen ramlar in på baren igen med armarna om varandra för att hämta jackorna i garderoben. Britten säger att han trodde att hon var hans tjej, och själv skulle han aldrig låta sin flickvän bete sig sådär och inte hon honom heller, och jag måste markera revir, skydda mitt territorium, och jag vill egentligen bara börja gråta för det känns så jävla förödmjukande att någon tror att jag är den bedragna bruden.

Så när Piraten är segast i världen och bara snubblar omkring och inte gör någon ansats att vilja gå hem tänker jag jag drar, och så är jag på väg, men då lägger han sig ner på gatan och gnyr:
– Take me home! You have to take me home! I won’t make it without you!

Vilket han sedan nekar högljutt till att någonsin ha sagt när jag säger att han inte får lov att cykla för han ramlar redan när han försöker låsa upp cykeln.

Efter taxifärd kryper han in genom dörren för han kan inte gå längre.

Återigen funderar jag på att bara lämna honom, på hallgolvet den gången, men det gör jag såklart inte. Jag drar upp honom och han piggnar han till nog för att klä av sig själv och utföra tio nakendanser i sovrumsdörröppningen (”I’m moving faster than light now, there’s no way you even saw that”) och sedan däckar han och dagen efter har vi ett av de bästa samtalen på flera veckor och jag vet ju, jag vet ju att jag aldrig behöver vara orolig.

Ibland önskar jag att jag inte var i samma bransch som Piraten, så att jag slapp tävla med en tolv år äldre lysande stjärna på den digitala reklamhimlen (nåja, i vissas ögon åtminstone ;)).

Ibland önskar jag att jag inte tog upp sådana saker med honom bara när vi båda druckit en massa öl.

Ibland önskar jag att vi drack lite mindre på vardagarna och var hemma lite mer.

Ibland önskar jag att jag bloggade lite mer om alla gånger det känns bra, för det gör det ju faktiskt, mest hela tiden, istället för alla gånger det känns svårt, fast det gör det också, mest hela tiden.

– Do you want to have an early night? Go to bed and maybe talk some, fuck some, read some..?
– Sorry darling, I need some internet right now.

Annandag påsk, vi går uppför (nerför? kan ju inte orientera mig i främmande städer för fem öre) Brick Lane i London och tittar i roliga affärer. Vi går förbi ett dammigt skyltfönster med gamla möbler och jag pekar på en fin femtiotalshylla.
– Titta! Såna där möbler gillar jag, säger jag.

Till mannen jag inte ens kan komma överens om en jävla brödrost med. (Att försöka köpa en – och misslyckas – var något av det mest deprimerande vi gjort ihop.)

Han kastar en snabb blick. Höjer på ögonbrynen.
– Okej, kompromiss: du kan få ha vad du vill som ser ut sådär så länge det är köpt på Habitat.
– Vad är det för fel på loppismöbler?
– Det ser så skräpigt ut.

Jag byter ämne, men delen av mig som vill bygga bo och skapa hem – delen som vill köpa gammalt och putsa upp, fynda fint och göra eget, hitta rätt och sätta på plats – gråter stora, runda tårar någonstans inombords. Vem kan leva i ett hem av nytt, nytt, nytt?

Jag är inte beredd att göra den kompromissen. Alls. Men på annandag påsk byter jag ämne och vi fortsätter uppåt Brick Lane med femtiotalshyllan glömd i dammet bakom oss.

Jag hatar att jag har blivit en väntare. En sån där som sitter hemma och tittar på klockan och tänker att jaha, fast han sade ju att det var sista ölen.

Jag har aldrig haft några problem med att vara ensam hemma. Jag klättrar på väggarna efter en helg av intensiv tvåsamhet och ser fram emot den där timman jag brukar ha för mig själv efter jobbet, och trivs med att han flyger ut då och då för familj eller jobb.

Men kvällarna när han bara inte kommer hem, kvällarna när jag måste fråga var han är och vad han gör, kvällarna när jag hela tiden tror att han ska vara hemma om en timme, då blir jag en väntare fastän jag värjer mig och det hatar jag hos mig själv. Kan inte koncentrera mig, inte gå upp i något. Känner mig patetisk som inte kan engagera mig i något.

Jag vet inte varför det inte känns likadant som när jag vet att jag kommer vara ensam hemma hela kvällen. Men det finns få saker som får mig att känna att min tid är så värdelös som att sitta och vänta på något. På någon. Som har bättre saker för sig. Och som inte ger mig en rimlig tidsuppskattning.

Information är allt jag begär.

Hej, jag blir borta till klockan sex inatt och slår klackarna i taket på en sprit- och knarkfest. Jamen ha så kul! Alltså, det menar jag: jag behöver min egentid och jag vill att Piraten ska ha sin.

Men när jag blir sån här då han dröjer med att komma hem undrar jag om det verkligen var en bra idé att flytta ihop.

För jag hatar att jag blivit till en väntare i hans lägenhet.

I kölvattnet av Lisa M vs. Elin G skriver Tanja S ett sammanfattande inlägg som får mig att tänka på det där att det fortfarande ska vara så svårt att få vara både och. Äta kakan och ha den kvar.

Jag kommer ihåg när jag var sjutton och förbannat ville vara ett neutrum istället för någon slags jävla kvinna, och skrev i dagboken något i stil med “bara för att jag råkar VARA kvinna så börjar jag liksom längst ut på ena skalan automatiskt! DETTA förklarar varför jag vill ha muskler & kamouflagefärgade underkläder.” Jag kände att jag behövde manliga attribut för att liksom väga upp fitta & tuttar för att överhuvudtaget kunna börja bli bemött neutralt.

Idag tänker jag på ett lite annat sätt. Framför allt så har jag inte lika mycket problem med att bli bemött som kvinna i allmänhet. Men jag lackar ändå när det blir för stereotypt, vilket får till följd att min brittiska gentlemannapojkvän oförstående skakar på huvudet ibland och kallar mig mad feminist.

Egentligen håller vi ju med varandra om genusbiten – ingen av oss vill att någon ska begränsas utifrån kön – men så fort vi har kommit överens om den här grundprincipen måste han inflika att det också betyder att “kvinnor måste få lov att vara kvinnor” – egentligen bara ett mindre PK sätt att säga att mannen inte behöver vara norm, och det håller jag verkligen med om, men det provocerar alltid skiten ur mig. Dels för att han förutsätter att jag vill ha någon jävla mansstandard (jag lämnade det här med kamouflagefärgade boxershorts bakom mig ganska snabbt) och dels genom ordvalet: bara genom att säga att klassiskt kvinnligt beteende är att vara kvinna är vi ju tillbaka på ruta ett.

Häromdagen när vi var ute och cyklade kom vi in på något besläktat och Piraten utbrister:
– Du vill ju bara ha gender-swapping när det passar dig!
Och jag bara:
– Men exakt! Äntligen fattar du. Och så vill jag att det ska vara för alla.

På väg hem från någon slags fest igår ligger jag på knä framför cykeln och försöker skrapa av ett tuggummi från klackskosulan mot kullerstenen.
– Vad är din skostorlek? frågar något berusat Leidseplein-loffo på holländska.
– Thirty-eight, svarar jag. Acht en dertig, tillägger jag när han ser förvirrad ut.
– Perfekt storlek, säger han, fortfarande på holländska. Kan jag få ditt telefonnummer?
– Nä, jag har pojkvän, säger jag, fortfarande på engelska, och pekar på Piraten som är i färd med att låsa upp sin cykel. (Jag skulle ju självklart ha gett ut det om jag varit singel liksom.)
Bredvid oss står Otto och ser stilig ut i trenchcoat och boots.
– Är ni i en relation alla tre? undrar mannen, och byter till engelska när jag ser förvirrad ut.
– Nej nej, vi är ett par, han är kompis.
– Hej kompis!
Mannen och Otto skakar hand.
– Vi kanske skulle… eh.. kanske skulle kunna ha lite kul alla fyra? undrar han.
Jag avböjer artigt.
– Vi är precis påväg hem, kanske nästa gång.
– Okej, nästa gång! Om vi ses här nästa vecka vet ni vad som gäller.

Några kompisar ska komma över och jag som aldrig städar plockar snabbt bort det värsta (smutsiga underkläder, spermapapper, räkningar och sladdhärvor*).

När jag tittar till badrummet ser jag som vanligt Piratens tidningar på den lilla hyllan ovanför toaletten. Men’s Fitness, Men’s Health, Triathlete. Själv läser jag aldrig på toaletten, men nu ser jag det plötsligt med en utomståendes ögon och skyndar mig att lägga dit något i andra hörnet, för att liksom väga upp och markera revir.

Jag lägger dit Filter, och Bang.

Hej kulturella medelklassen.

* Från föregående inlägg vet vi ju att trosor, dokument och kablar är vad jag stökar ner med. Jag vet inte vad man ska dra för slutsatser av att spermapapper är det enda som tillkommit sedan jag flyttade in hos Piraten.

Jag och Piraten körde någon form av sju månader och några dagar-middag igår kväll.

Nej, vi är inte så duktiga på det här med datum (vi är däremot såpass digital native att vi gick tillbaka och kollade när jag bloggade om att jag hade ändrat min facebook-status för att kunna bestämma vilken dag som var vår anniversary; man tager vad man haver, sa Cajsa Warg), men ja, vi gillar båda vilken ursäkt som helst till att äta trerätters och sänka en flaska till maten. Särskilt om det innebär någon slags celebration av en själv.

Anyhow, så vi sitter och äter trerätters (eftersom den lilla resturangen bara har ett vegetariskt alternativ till varje äter vi båda exakt samma sak), tömmer vår flaska vitt i alarmerande takt, och pratar om safewords. Ett antal förslag uppkommer och förkastas.

– Have you ever used Unix? undrar Piraten plötsligt, med den där pirathumorglimten i ögonen.

Jag förstår inte riktigt kopplingen.

Piraten berättar att i Unix finns det ett kommando, sudo (även om jag tror att han säger pseudo, vilket vore snäppet vassare) som tillåter en att göra saker som man egentligen borde vara inloggad som superuser för att få göra.

Han återberättar den här xkcd-strippen: “Make me a sandwich. – What? Make it yourself. – Sudo make me a sandwich. – Okay.”

Och sedan fnissar han nöjt.

– Having sudo as a safeword would be the ultimate geekery.
– “Don’t! – What? – Sudo don’t! – Oh, ok, sorry.” Nej honestly, I don’t think I could do it, säger jag. Det är liksom för roligt.
Piraten skulle inte heller palla, säger han.
– But it would be the ultimate geekery.
Vi tittar förtjust på varandra.
Jag:
– I’m blogging this.

Så han bjöd ut mig på middag, och jag sade att han var full och bestämde mig för att aldrig ta upp det igen.

Det var första gången i mitt liv någon försökte bjuda ut mig på middag. Piraten är fortfarande lite i chock över det. Jag menar ju inte att jag aldrig varit på middag med någon. Men i min värld – jag vill inte säga i Sverige för jag har tappat tron på att jag har något som helst svenskt tolkningsföreträde – frågar man väl ändå inte om middag det första man gör, man vill väl gå ut och ta en öl, eller en kaffe, eller så ses man “av en slump” med gemensamma vänner, eller så ligger man först och sedan går man ut och tar en öl eller en kaffe.

Resturangmiddag på tu man hand har liksom känts som att börja i fel ände.

Så jag sa nej, och vad som hände var att vi istället började i den där andra änden som jag är så van att börja i, den där änden som inte får mig att kallsvettas och bli nervös, den där änden som inte får mig att undra vad fan som är fel på mänskan som vill gå och äta middag med mig.

Vi började i änden där jag trodde att jag hörde hemma.

Vi började med ett riktigt jävla överberusat svettigt fylleligg som lämnade mig lika delar förvirrad, tom och besviken på mig själv. Och kanske med en liten mikroskopisk del skräckslaget pirr i maggropen.

Eller inte riktigt så heller.

Vi började med gratis sprit. Vi fortsatte med mer gratis sprit.

Vi hamnade utanför klubben, det var kall sommarkväll, och Piraten började prata. Dagen efter skriver jag till Paris:

Jag och Piraten går ut och tar lite luft och sitter på en trappa och han tar upp sitt misslyckade försök att bjuda ut mig, berättar hur amazing jag är, hur snygg jag är, hur mycket han vill ha mig och hur länge han velat det etc. jag säger “men skulle vi inte prata om det här nyktra?”, “i always mess thngs up when i sleep with someone” och jag tycker jättemycket om dig, det är dumt att äventyra. och han blir värsta chockad över att jag överhuvudtaget är intresserad, blir ännu intensivare i sin fylleärlighet (”you know, the thing is that since i split up with my ex so recently, you’d be… you’d… ” – “be a rebound?” – “no, the opposite, if i fall for you, i’m gonna fall so hard. you’re amazing”)

Sedan kunde han inte hitta sin cykel, och jag erbjöd honom att sova hos mig.

Jag minns inte riktigt hur eller var vi började ta på varandra på vägen hem, men vi snubblade över gatstenar och tumlade om mot väggar och jag minns definitivt att när vi låg med varandra mot en knarkarsoffa bakom en reklampelare bredvid brandstationen var inte det tekniskt sett den första gången vi låg med varandra.

Och sedan kom vi hem till mig och låg lite (mycket) till och sedan sov vi oroligt och svettigt som man gör på dödsfyllan och sedan ringde väckarklockan alldeles för tidigt bland skrynkliga bakfyllelakan och det var fredag. Jag gick upp och duschade medan Piraten sov, och sedan klädde jag på mig och kröp ner igen, och då låg vi igen. Nyborstade tänder mot fylleandedräkt, händer överallt, tomheten, förvirringen, känslan av att jag förstört något som hade kunnat bli världens finaste vänskap, likgiltigheten, rädslan, allt i stora tunga högar på det mikroskopiska pirret som jag nästan inte kunde känna längre.

– Du får absolut inte blogga om det här, sade han, och för en gångs skull gjorde jag inte det heller.

Desto längre blev mailet till Paris.

Jag är jätteförvirrad, men väldigt känslolös inför alltihop, vilket känns konstigt. Ingen ångest, inget magpirr, ingenting. Min första tanke är “jaha, nu kommer det bli jobbigt att avsluta det här för han är uppenbarligen intresserad av mig och då kan jag ju inte fortsätta”, och sen tänker jag “jag kanske inte kan bestämma mig på en gång? jag kanske faktiskt inte vet, kanske inte har en aning?” Vi ska ses i helgen och prata om det, har vi sagt.

Så konstigt alltihop. Och konstigast är den här känslan av att när jag äntligen får det sexet jag velat ha, så känner jag bara “kan vi inte bara ligga bredvid varandra och vara tysta tillsammans och känna efter lite? Måste du säga så mycket? Måste jag berätta vad jag vill ha, måste du berätta vad du vill ha, måste du gå ner på mig, jag vet inte om jag är trygg med det.” Och så tänker jag att okej, här finns alltså något som praktiskt sett skulle kunna leda till ett förhållande, om saker går åt det hållet. Och då blir jag skiträdd och känner klaustrofobin komma.

Jag vet inte, Paris.

Det konstigaste är att det på ett sätt känns som att det inte har hänt.

But it did.

– It’s the house with the crazy mailbox, säger jag för att skilja ut mammas hus bland de anonyma vita radhusframsidorna.
Det är inte huset jag växte upp i men det är huset jag var tonåring i, och det är huset jag kommer tillbaka till varje gång jag åker “hem” (att jag sedan säger att jag ska åka hem när jag åker, eh, hem, också är ju en annan femma… liksom att jag av rutin kallat både jobb och hotell för hemma i förbifarten).

Vi öppnar dörren och mamma hälsar mig med en varm kram och Piraten med ett fast handslag. Hon presenterar sig inte men det är nog lika bra för Piraten skulle tappa bort sig redan efter två stavelser i det svenska femtiotalsdubbelnamnet.

Och sedan gör vi det man gör hemma: vi sitter kring köksbordet och långfikar med smörgåsar med ost, kaffe med mjölk, bragokex och skrönor. Mamma beklagar sig över sin engelska och Piraten försäkrar henne att nej nej, den är kreativ och poetisk och så skrattar de båda. Vi pratar om allt från världsläget till mammas begravning (”I want this song, No woman no cry, to be played from ten speakers!”) till stjärtlappar och promenader. Någonstans där tänds en gnista i både mina och mammas ögon.
– Har vi några stjärtlappar?
– Ska vi gå till pulkabacken?
Vi bygger improviserade åkdon av plastkassar och tidningspapper (”original style”, säger mamma helt omedveten om hur gangsta hon låter) och ger oss av. Bakom min gamla lågstadieskola tittar vi ut över hela stan och ser havet glittra bland kranarna och skeppen, skogen glänsa vit av snö, och de få höghusen i fjärran torna upp sig bland träden. Vi kommer till pulkabacken där någon börjat samla ihop till en påskbrasa (”we light a big fire to scare the witches off, it’s a west coast thing”, förklarar jag för en förvirrad Pirat) och jag förfasas över att det växer sly i halva backen.

Sedan bär det av och mamma är vildast, tjuter och tjoar med benen i vädret där hon susar nerför backen. Ner och upp och ner och upp och ner igen. Piraten och jag krockar i en grop, plastpåsarna rivs sönder på undersidan av sly och bös som sticker upp ur snön och vi har snö precis överallt. Piraten är mäkta imponerad över mammas stjärtlappsskills och mamma, hon bara lyser.

Sedan somnar Piraten i soffan för han är så trött efter skidåkandet och stjärtlappandet, medan mamma lagar mat och jag och mamma twistar i köket till Let’s do the twist. När vi blir för högljudda vaknar Piraten och kommer lunkande nerför trapporna. Då går Inbjudan till Bohuslän på från mammas favoritskiva (som innehåller reggae, progg, sextiotal och visor) och hon för mig stolt i vals som för att visa upp mig för Piraten. Jag följer klumpigt och försöker räkna ett-två-tre-ett-två-tre medan bohusbergen rullar som blågrå dyning ur högtalarna. Vi kikar på sångtexten i Google translate och mamma tjuter av skratt när “Hulda kärnar smör” översätts till “Nuclear Hulda butter”.

På vegetarisk finmiddag med vin (vin! som mamma grimaserar åt för hon tycker är så äckligt men ändå vill servera) där Piraten får ta först (”you’re the guest!” – “yes, but you’re the ladies?” – “but you’re the guest! now go on!”) följer ytterligare någon timma av köksbordssamtal (nu bondar Piraten och mamma om snickeri och hantverk – utrustnings-Piraten är naturligtvis imponerad av hennes välutrustade snickarbo(d) i källarn, och mamma är stolt över sin nya bandsåg), och sedan har vi FF med en fullständigt miserabel drink-and-a-half på Hemortens minst fruktansvärda bar innan vi inser vårt eget bästa och går hem och knullar istället.

När vi sagt hejdå till mamma på söndag förmiddag får jag känslan av att hon aldrig mer kommer spontanhota med att slå ihjäl Piraten om han är elak mot mig.

22.17 hämtar pappa mig på Göteborgs centralstation och i tjugo minuter ut till Landvetter speed-pratar vi om workshopparna, Piraten, livet och allt det där andra vi vill få ur oss far och dotter emellan på svenska, innan vi hämtar Piraten.
– Du har inte sett några foton va? frågar jag pappa när jag kommer på att alla inte har facebook.
Och det har han ju inte, varken facebook eller sett foton.
– Han har jättestort rött skägg och så är han jättekort. Ja eller inte jättekort alltså, men ett par centimeter kortare än mig i alla fall.
– Har han rött hår också? undrar far, för det är naturligtvis det man vill veta innan man träffar sin tjugofyraåriga dotters trettiosexårige engelske pojkvän med två barn.
– Nej det är mer brunt. Skägget är liksom inte morotsrött heller, mer typ tegel.

Sedan pratar vi om pappas skägg och vilka frisyrer det haft ända tills vi kommer fram till flygplatsen. Piraten är redan påväg ut med väskan slängd över axeln och specialbyggda byxor från New York som ser ut som kostymbyxor men skyddar mot vatten och andas (så att man kan räsercykla till jobbet med dem).
Han vet hur man imponerar på min far fastän de aldrig setts.
– Welcome to Sweden, säger pappa och tar i hand.

Piraten får naturligtvis sitta bak medan jag sitter på passagerarsätet och pappa kör. Någon ordning får det vara i bilen. Vi åker ut mot Hemliga Ön och det är inte tyst en minut på vägen, för Piraten älskar att prata om precis samma saker som pappa. När vi passerat både Vävra Transformatorstation och avtagsvägen mot Tjuvkils huvud och vet att vi verkligen, verkligen är påväg ligger natten tjock över oss. Månen är gul och fet och rund som en ost och stjärnorna blänker som de bara gör på landet.
– Schh, viskar pappa när vi låser upp stugdörren. Min flickvän ligger redan och sover. Är det någon som vill ha lite vin?
Om det är, för precis som pappa älskar Piraten ett glas på kvällskanten. Medan vi två plockar fram ost och vin tänder pappa en brasa i öppna spisen och lika många levande ljus som Piraten brukar tända runt badkaret (för visst har de en gentlemannamässig romantiker i sig, båda två). Samtalet går som på räls. Fastän pappa är en av de minst humorbenägna människor jag känner lyckas Piraten, en av de roligaste människor jag känner, få honom att skratta till högt (!) flera gånger.

Vin- och ostkvällen följs av djupsömn i varsin slaf i den åttio centimeter breda våningssängen, långfrukost med utsikt över havet, naturskön promenad i strålande sol, och så pappas paradnummer – längdskidor i elljusspåret i Hemorten någon timma bort. Piraten har aldrig stått på ett par längdskidor förut och pappa är alldeles till sig över att han har någon att skrika “Well done!” och “You’re a fast learner!” till, visa tekniker och lära ut. Och Piraten älskar varje minut, fastän han har träningsvärk i muskler han inte visste att han hade efteråt. Dessutom får han ju använda både sportkalsongerna, specialundertröjan, den andra specialundertröjan, specialbyxorna från New York, specialjackan och specialhandskarna, och bonda med pappa om friluftsutrustning.

När pappa mötte Piraten tog han i hand och sade:
– Welcome to Sweden.

När han lämnar av oss på mammas gata ett knappt dygn senare tar pappa i hand igen, men den här gången säger han:
– Welcome to the family.

Vi köpte en tekanna.

Kanske var det då det började, och inte alls den där kvällen när han bjöd ut mig. Jag hade någon idé om att jag var en doer och skulle dra med honom till Ikea en lördag för att kolla in möbler till kontoret. Han ville att jag skulle träffa några av hans vänner på frukost innan. Jag ville vara young rockstar och såg till att vara ute och dansa till fem natten innan nästan bara för att kunna säga det till vännerna – nätverksprospekten, som jag såg det som – när vi sågs klockan tio och jag enbart på grund av min hårda vilja var fräsch som en nyponros.

Sedan tog vi metron ut till Ikea och provsatt hundra soffor och det absolut enda vi kunde enas om att vi båda gillade var en svart tekanna. Den var allt vi kom hem med, och hundra bilder på telefonen och en storslaget rörig plan på konceptuella rum och provokativ mormorsinredning.

Sedan uppstod konflikt på jobbet, Piraten slutade, vi sågs och var fulla och han bjöd ut mig och ni vet ju redan hur det gick den gången, jag sov i hans säng utan att något hände och vaknade fast besluten att inte låtsas som om någonting hade satts igång inuti mig.

När jag var på väg ut såg jag tekannan, som stod i hans hall som en svart symbol för allt som inte var hans jobb längre.

– It’s the teapot of broken dreams, sa någon av oss.
– We should meet up and drink bittersweet tea from it, sa den andra.

Jag skrev aldrig i bloggen om hur det började mellan mig och Piraten. Först var han bara en rolig kille som kändes mer som kompis än som chef (men ja, han var min överordnade, formellt sett). Sedan var en rolig charmig kille som kändes mer som kompis än som chef som snackade en jävla massa i möten medan jag förstrött funderade på hur hans snygga hand skulle te sig mellan mina ben. Sedan var han en rolig charmig kille som kändes som kompis som snackade en jävla massa och hade snygga händer och alltid ville ha med mig och Otto ut på öl och som jag var sjukt svag för.

Och sedan slutade han på jobbet, och sedan bjöd han ut mig på date.

Jo, precis så.

Det var första gången i mitt liv någon frågade mig om han “fick bjuda mig på middag”.

Det hela kändes väldigt surrealistiskt.

Dessutom var vi båda fulla. Jag drog något skämt till svar, han frågade igen, jag sade att han var full och att vi kunde prata om det någon gång när vi var nyktra. Och han sade nåt i stil med att han ju just blivit singel så det var liksom inte SÅ men å andra sidan var jag ju such a nice girl och förut hade han nästan blivit distracted av det när vi skulle jobba ihop men det gör vi ju inte längre och jag sa vi tar det här samtalet nyktra.

Sedan somnade jag hemma hos honom på efterfest och han bäddade ner mig i sängen jag numera sover i varje natt, erbjöd sig tusen gånger att sova på soffan men jag sa tok då, sängen är ju skitstor, och så sov vi som barn på behörigt avstånd hela natten. Fyllejag ville inget hellre än att han skulle lägga armarna om mig, förnuftsjag var glad och stolt över att vi höll oss på avstånd.

Jag tänkte att det vore en jättedum idé att bli intresserad av Piraten. Dels var han tio år (elva år och tio månader) äldre och hade två barn, dels kändes det liksom jobbigt att han typ tjänade hur mycket pengar som helst och kändes som värsta hotshotten (då), dels tyckte jag att det vore det oerhört dumt att fucka upp något som faktiskt verkade som en spirande vänskap på riktigt.

Så jag tog aldrig upp det där samtalet igen.

Luckily, someone did.

Så imorrn flyttar jag in på riktigt. Billass med det sista av mina saker – eller alla mina saker, beroende på hur man ser det – jag har mest haft några tavlor, kläder och små viktiga saker i Piratens lägenhet so far. Möblerna kommer att tillfalla nästa roomie på N-kade.

Testmånaden är slut. Jag har inte gjort någon utvärdering, inte funderat, inte tänkt att jag har haft en möjlighet att faktiskt inte. Jag hade redan bestämt mig: nu prövar jag vingarna på det här f’real och går det åt helvete så går det väl åt helvete (och på N-kade är jag alltid välkommen tillbaka, skulle det komma till det värsta). Jag menar, jag vill ju.

Samtidigt är jag fortfarande hispig.

Piraten är olyckligtvis i UK och jag kan inte flytta någon annan helg än den här, så det blir ett ensamt och förvirrat upppackande. Ingen plats i bokhyllan för mina böcker, ingen garderob för mina kläder.

Det hela känns liksom så… ensamt.

PS. Ang garderob:
– Men vi har ju the walk-in closet? undrade Piraten.
– Jag trodde vi hade kommit överens om att det inte var någon walk-in closet utan skulle bli vårt hobbyrum, sa jag med femåringens ynkligt plutande läppar.
– Du är den enda tjej jag vet som hellre vill ha ett hobbyrum än en walk-in closet.
– Men det är ju ett rum.

PS2. Och han har såklart bott med hundra flickvänner förut och är aldrig rädd för närhet & framtid & storsatsning; och jag känner mig så jävla twentysomething i jämförelse, men det är jag ju, vad gör man?

– Any name preferences for a cyber alter ego?
– I can hardly move and my brain’s not functioning so it’d be something like Terry Schiavo.

Söndag är biktens dag. Jag har undanhållit något för er. Ibland måste man. Undanhålla saker. Men såhär mycket kan jag säga: jag tror att jag är på god väg att bli kär i någon.

Det är en han.

Han pratar inte svenska, men vet allt om bloggen. Han jobbar också med reklam. Han är både sjövild, skogstokig och barnsligt söt fastän han är 30+, och vi kan kalla honom Hemliga Arne.

Fast han ville inte vara någon Hemlig Arne, och istället lät det så här två dagar senare.